Blogginlägg från juli, 2018

LIVE#4: Rockpile 1979

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Rockpile 1979 var 4:a på min lista.



ROCKPILE
Konserthuset, Stockholm 9 mars 1979

Äntligen skulle jag för första gången få uppleva Rockpile som en enda stor och mäktig enhet. Live, levande och rockiga på en konsert av rekordkort längd, en dryg timme, men musikaliskt så klockrent helgjuten som någon konsert någonsin kan bli. Naturligtvis fanns det stora förväntningar i luften, det förhoppningsfulla suset i bänkraderna på Stockholms Konserthus minns jag fortfarande och starten på detta explosiva party var totalt obetalbart och något utöver det vanliga. Energi på allra högsta nivå.
   Ryktet om Rockpiles konsertkapacitet hade under åren de existerat, från december 1976 till våren 1979, accelererat till en nästan omöjlig nivå. Och som konsertattraktion var de närmast oslagbara.
   Förutom ett uppmärksammat tv-besök hösten 1978, 10 augusti i tv-programmet ”Högtryck” på Skansen, hade inte Rockpile uppträtt som samlad enhet i Sverige så det var unika vingslag som viftade i luften den där fredagskvällen i mars 1979.
   Bandet som hade bildats i december 1976 som en temporär konstellation hade på några år utvecklats till riktiga konsertproffs, genuint tajta och med en repertoar som blandade helig rock’n’roll med klassiska Nick Lowe-hits och nyskrivet.

Som namn uppstod Rockpile redan 1970. Först som kompband till Dave Edmunds som under gruppnamnet Dave Edmunds’ Rockpile gav ut två singlar, ”I hear you knocking” (1970) och ”I’m comin’ home” (1971) och senare som albumtitel, ”Rockpile” (1972), på Edmunds första soloalbum. Den kommande trummisen i Rockpile, Terry Williams (som liksom Edmunds härstammade från Wales), fanns med på albumet.
   Edmunds och Nick Lowe träffades på allvar första gången våren 1974 när Lowes grupp Brinsley Schwarz skulle spela in sin sjätte (och sista) album, ”The new favourites of Brinsley Schwarz” i Rockfield-studion med Edmunds som producent. Samarbetet ledde till att Brinsleys kompade Edmunds på sommarturnén 1974. Gruppen sprack våren 1975 och Lowe slog sig samman med Edmunds när han skulle göra sitt andra soloalbum, ”Subtle as a flying mallet” (1975). Lowe spelar bas och har skrivit ”She’s my baby” till skivan.
   Inför inspelningen av Edmunds tredje soloskiva, ”Get it” (1977), engagerades Lowe och Williams igen och Rockpile var nästan ett faktum. Idén som fullbordades när gitarristen Billy Bremner tackade ja till erbjudandet från Lowe/Edmunds att bli Rockpile-medlem och gjorde entré som hösten 1976.
   Sedan turades bandet om att resa runt och göra konserter som antingen "Nick Lowe with Rockpile featuring Dave Edmunds" eller "Dave Edmunds with Rockpile featuring Nick Lowe" beroende på vem som stod mest i centrum för stunden. Som ni ser på affischen här nere till höger råder det ingen tvekan om vilka som är stjärnor i bandet vid den här Stockholmskonserten.
   På affischen görs det reklam för Edmunds/Lowe senaste skivor, ”Tracks on wax 4” respektive ”Jesus of cool”, men det var på skivorna som skulle följa framåt sommaren 1979 som Rockpile-soundet skulle fulländas på allvar, ”Repeat when necessary” och ”Labour of lust”. Skivor som spelades in parallellt i samma studio.
   Här finns några intressanta svartvita bilder från Rockpiles 70-tal.
   Rockpile gjorde bara två spelningar i Sverige i mars 1979. Förutom Stockholm spelade de också på Akademiska Föreningen i Lund 11 mars.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/3 1979.

VÅR TIDS ROCKHJÄLTAR!

Rock’n’roll kan göras på många olika sätt och i många olika varianter. Åtskilliga är det som i den genuina rockmusikens skugga ridit på den nostalgiska vågen och presenterat sig som budbärare för 50-talet. Men i dagens läge är det ingen som gör vital rockmusik lika bra som engelska Rockpile, bandet om innehåller vår tids rockhjältar.
   Fredagskvällens uppvisning i Konserthuset i Stockholm var en härlig energiurladdning. Volymstark men ändå mänskligt levande. Inte konstigt att publiken aldrig ville ge sig efter den korta timmen konserten pågick. Extranummer inkluderat.
   Det var stående ovationer rakt igenom hela konserten och salen fullkomligt badade i entusiasm, spontana yttringar och svett.
   Rockpile har nutidens mest raffinerade musikstil. De kan sin rockhistoria men när de skriver låtar, gör skivor och, som nu, konserter visar de med enkla medel att det inte behövs glittrande scenkläder, stridsmålning eller tonvis med utrustning för att vara attraktiva eller uppmärksammas.
   Dave Edmunds i skitiga, slitna jeans och obligatorisk skinnjacka tog de flesta sångnumren för kvällen. I ”I knew the bride” och ”Here comes the weekend” var han strålande. Lika självklart som han är en duktig sångare och lysande gitarrist lika självklart framstod det faktum att han inte var ensam på scenen.
   Vid sidan av sig hade han Nick Lowe som är bättre låtskrivare och sångare än basist. Några av kvällens toppnummer kom från hans mun och penna, nyskrivna ”I’m a born fighter” och Mickey Jupps fina ”You’ll never get me up in one of those”. Ännu ett skäl att rekommendera Jupps egen förnämliga ”Juppanese”-skiva från i höstas.
   Terry Williams, trummisen, har nu funnit sin rätta plats. Från jobbet i de alltmer experimentella och försoffade Man skötte han nu kaggarna i Rockpile med bravur. Utan tillgjorda åthävor men med en osviklig rocktaktkänsla.
   Williams är tillsammans med Billy Bremner gruppens anonyma duo. Men inte desto mindre viktiga. Bremner var när han de få gånger tog stegen fram till sångmikrofonen alldeles utmärkt. ”Trouble boys” och ”Ju ju man” kom därifrån.
   Alla fyra har de långvariga bekantskaper i olika tidsperioder. Edmunds en gång flitigt anlitad skivproducent, mötte Lowe och Williams när han jobbade med deras tidigare grupper Brinsley Schwarz respektive Man och Bremner var studiogitarrist i Rockfield så det är en grundlig plattform av kompisanda och vänskap Rockpile vilar på.
   Rockpile och inget mer. Varken ”featuring Dave Edmunds” eller ”with Nick Lowe”.
   ”So it goes” och ”Let’s talk about us” ramade in den intensiva konserten som däremellan levererade kraftfull och kompromisslös underhållning. ”Let’s talk about us” – nog ska vi göra det!

Recension Expressen (Mats Olsson):


/ Håkan

LIVE#5: Bruce Springsteen 2005

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Bruce Springsteen 2005 var 5:a på min lista.

BRUCE SPRINGSTEEN
Scandinavium, Göteborg 23/6 2005

Bruce Springsteen i eget majestät. Helt ensam på Scandinaviums stora scen gjorde han svårigheten till en enda stor möjlighet. Att fritt välja material, udda och annorlunda låtar före de rena hitsen, och spontant kunna bestämma allt för stunden.
   Nästan tio år efter sin förra soloturné, 1995-96-97 (13 mars 1996 på Cirkus i Stockholm), var det dags att återigen turnera världen runt på egen hand för Bruce. Sedan återföreningen med E Street Band 1999, ”Reunion tour” som uppföljning på den fenomenala samlingen ”Tracks”, hade turnéerna med bandet duggat tätt och Sverigebesöken varit ofta förekommande.
   ”Devils and dust” var skivan, släppt i april 2005, som skulle bädda för den här långa soloturnén. Bara Patti Scialfa och Soozie Tyrell, av E Street-medlemmarna, fanns med på det dämpade albumet.
   Turnén inleddes i USA i slutet på april innan han 24 maj landade i Dublin på Irland. Sedan följde England, Belgien, Spanien, Italien, Tyskland, Holland, Frankrike och Danmark innan de båda konserterna i Sverige. Turnén avslutades sedan i USA i november innan Bruce snabbt kom in på ett nytt spår med Seeger Sessions Band och folkmusikgenren.
   Två dagar efter Göteborg, 25 juni på Hovet i Stockholm, såg jag Bruce återupprepa magin och (nästan) nå upp i samma innerliga kvalitetsnivå.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/6 2005.

ENSAM BRUCE MED ALLA INGREDIENSER

Mycket har man upplevt och mer fick man uppleva i torsdagskväll i Göteborg. Som gammal rutinerad recensent vill man ju vara med om de unika stunderna, de annorlunda konserterna och de svåranalyserade höjdpunkterna. Bruce Springsteens solokonsert i Scandinavium tillhörde all de kategorierna och musikens motsvarighet till fritt fall.
   Jag brukar normalt ha svårt att sammanfatta tankar, snabbt bedöma kvalité och spontant sätta betyg direkt efter en konsert. Vid halvelva-tiden i torsdagskväll var det direkt omöjligt. Jag var inte förvirrad men möjligen lite förbryllad och definitivt splittrad efter en så omtumlande men också underbar konsertupplevelse.
   Ofta kommer man ut ur konsertlokalen euforiskt lycklig efter en så positivt laddad konsert men jag kände mig osäker fast jag anade att jag hade varit med om en historisk upplevelse.
   Jag rannsakade mitt minne och repriserade konserten låt för låt och kom efter 30 mil i bil fram till att det Bruce utförde i torsdags tveklöst står i nivå med många av hans tidigare konserter men knappt på någon punkt är jämförbar.
   Det var ingen konsert för den medelmåttige Springsteen-älskaren, exempelvis framförde han ingen låt från den klassiska ”Born to run”-skivan och bara en från ”Born in the USA”.
   Det var inte heller någon konsert för den hitinriktade Bruce-fantasten, bara en låt (den då nyinspelade ”This hard land”) framförde han från ”Greatest hits”-skivan.
   Och det var inte heller någon konsert för allsångsdiggarna, tempot var lågt (och blev nästan ännu lägre mot slutet av konserten) och refrängerna stod i skuggan av de långa verserna.
   Det var en konsert mycket olik alla andra av livets udda konsertupplevelser. Där Bruce vid den himmelska tramporgeln var både en fantastisk start och en underbar final på konserten.
   Och att variationen under konserten var total fast Bruce var helt själv på scen under två och en halv timme. Han växlade mellan gitarrer och pianon, både akustiska och elektriska, och gjorde konserten förbluffande variationsrik.
   Jag kan tro att majoriteten av Ullevi-publiken rynkar på näsan åt låtlistan här bredvid men jag kan lova att underhållningen, det raffinerade pendlandet mellan sött, surt och salt, fanns där hela tiden. Alla ingredienser fanns med fast tillagat på ett mycket mer privat och personligt sätt.
   Och föralldel med en stor dos krävande tålamod hos den publik som älskar honom intill döden. Ty inget kunde vara mer skrämmande än inledningen på konserten. När han började med ”Into the fire”, en av de anonyma låtarna från ”The rising”, på en frustande tramporgel, och sedan fortsatte med en helt omarrangerad och mycket bluesigare ”Reason to believe” som om han hade träffat Tom Waits och hämtat inspiration.
   Visserligen tyckte jag mig höra en busvissling just då men annars var det respektfullt på gränsen till andaktsfullt konserten igenom. Som en ny representant för falangen ”Quiet is the new loud” utnyttjade Bruce situationen genom att vid flera tillfällen gå ifrån mikrofonen och sjunga rakt ut i luften i det akustiskt perfekta Scandinavium, som just då var inbäddat i hängiven koncentration, där bara luftkonditioneringen brummade lätt i bakgrunden.
   Sedan växlade han mellan piano, då han sjöng bättre och mer soulfyllt än någonsin, och gitarr som han vid några tillfällen behandlade med rent ekvilibristisk skicklighet.
   Allsångshitsen uteblev som sagt men det fanns åtskilliga andra toppar i den gedigna setlistan. Som när han plockade upp två tämligen mediokra låtar på skiva, ”Real world” och önskelåten ”Fade away”, och gjorde stor konst av dem. Och så den helt magiska versionen av ”The promised land”, till enbart kompet av en handflata slagen mot gitarrsträngarna. Då var jag övertygad om att Guds roll övertagits av Mr Springsteen från New Jersey. Då blev det en så innerlig stämning i lokalen att det gick att fysiskt ta på känslan.

1. Into The Fire
2. Reason To Believe
3. Devils And Dust
4. Lonesome Day
5. Long Time Comin'
6. Highway 29
7. Incident On 57th Street
8. Real World
9. State Trooper
10. All I'm Thinkin' About
11. Highway Patrolman
12. Reno
13. Fade Away
14. Racing In The Street
15. The Rising
16. Lucky Town
17. Jesus Was An Only Son
18. This Hard Land
19. The Hitter
20. Matamoros Banks

Extralåtar
21. Cadillac Ranch
22. Bobby Jean
23. Maria's Bed
24. The Promised Land
25. Dream Baby Dream

Låtkommentaren: Av naturliga skäl, helt ensam på scen, blev det spridda skurar från många album, sammanlagt tio olika. Från "The wild, the innocent & the E Street shuffle" (1973) till den helt nya "Diesel & dust". "This hard land" kom endast på en "Greatest hits"-skiva 1995 och den avslutande coverlåten "Dream baby dream" har Bruce aldrig givit ut på en skiva. Det är en gammal Suicide-låt från 1979 som Bruce bara gjorde under 2005-turnén..
   Till nästa konsert, två dagar senare i Stockholm, hade Bruce bytt ut 13(!) låtar. Av vilka "The promise" (vid den här tidpunkten outgiven) och "Part man, part monkey" (singel-b-sida till "57 channels and nothin' on") var mest exklusiva.

/ Håkan

90:#1 El corazón

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag 90-talets bästa album. Steve Earles "El corazón" var överlägsen 1:a på min lista.

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given på min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, nästan 17 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan på 90-talets bästa skivor har nått sitt slut men ämnet fortsätter snurra på den här sidan några veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina årsbästalistor från 90-talet med eller utan originalkommentarer. Så häng på innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Vn Zandt: "Fort Worth blues".


/ Håkan

90:#2 Tomorrow the green grass

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. The Jayhawks "Tomorrow the green grass" var 2:a på min lista.

THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

Efter tio år som fungerande band nådde The Jayhawks sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet på gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   Då hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska små förutsättningar släppt två album som inte nådde många. Men det andra albumet, "Blue earth" (1989), hade kommit till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hårdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för både gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltså ögonen och öronen på mig men det var drygt två år senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. Då föll det personliga soundet, ännu en gång producerat av Drakoulias, på plats, låtskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med från dag 1 och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltså, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar.

Men det är också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dåvarande flickvän (och senare fru) Williams har fått en låt tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av många, många höjdpunkter på albumet. Att bandet en gång kallades det nya Flying Burrito Brothers är idag långsökt för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland går tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med låtskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsång a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen på varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, återkommer vid flera tillfällen på skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallåtar har gruppen tvingat in en cover från ett oväntat band, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det låter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om både låt och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig någon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de några lågbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga låtar på egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är något bättre.
   2008 återförenades Olson och Louris på duoskivan "Ready for the flood" och på den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns båda med och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

YouTube: "I'd run away" med The Jayhawks.


/ Håkan

90:#3 Change everything

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. Del Amitris "Change everything" var 3:a på min lista.

DEL AMITRI: Change Everything (Mercury, 1992)

Efter 33 veckor och några till (uppehåll över jul och nyår...) har vi nått Topp 3 på min lista över 90-talets bästa album och det är verkligen stora gigantiska favoriter som ska avslöjas under de närmaste veckorna. På den hedrande tredjeplatsen är det skotskt genom Del Amitri med Justin Currie i spetsen. Jag såg faktiskt Currie live i London i somras men det har ingen orsak till den här skivans höga placering ty grupplåtarna var i minoritet och vid endast ett tillfälle valde han en låt från den aktuella Del Amitri-skivan, "Always the last to know".
   Nej, "Change everything" står så bra på egna ben och var väl en viktig anledning till att jag i september 1997 gav recensionen av Del Amitris konsert i Stockholm rubriken "En magisk afton" och det maximala betyget en 5:a.
   I mitt liv hade Del Amitri gjort entré 1989 med albumet "Waking hours", en hyfsat bra poprockplatta men inte i närheten av den fullständiga förtrollning som "Change everything" orsakade sommaren 1992. Till den här gränslösa succén kunde dessutom räknas en hel mängd exklusiva låtar som publicerades som b-sidor och extralåtar till singlarna som kom i samband med albumet. På Del Amitris singeldiskografi 1992-93 kan ni se alla detaljerna.
   I december det året kunde jag, samtidigt som jag utropade "Change everything" till årets album, räkna till inte mindre än åtta nya egna låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår på de tre singlarna som bandet släppt under 1992. Med andra ord hade Del Amitri producerat ett album till vid sidan av. Minst sagt imponerande.
   I väntan på det här albumet under våren 1992 kom aptitretaren "Always the last to know" på singel och jag var inte överdrivet tillfredsställd. En hel okej låt men var inte den ödmjukt personliga poprock som gjort Del Amitri känt.
   När jag hade lyssnat klart på de tolv nya låtarna på albumet, som släpptes 1 juni, var jag däremot glad åt låtar av singelns karaktär. De behövdes som andhämtning på en skiva som var så helgjutet betagande och genialt personlig att ord knappt räckte till.
   Glasgow-bandet har en amerikansk syn på sin musik men allt de gjorde vid den här tidpunkten hade också en varm, mänsklig och brittisk ton. Ledaren och låtskrivaren Justin Currie hade en hypnotisk röst. Moget naken i de lugna låtarna, lågmält skrikig i de rockigare.
   Hans låtar har samma paradoxala styrka. Ren magi i de akustiska låtarna där rasslande percussion ("Be my downfall"), en avlägsen säckpipa och ett vasst dobrosolo ("The first rule of love") kan vända ut och in på känslorna.
   Det finns även en tuffare, mer elektrisk sida hos Del Amitri. Där kompgitarrerna bär Keith Richards signum ("The ones that you love lead you nowhere") eller drar på rejält i refrängerna ("When you were young").
   Albumet inleds med låtarna som ska bli bandets andra, tredje och fjärde singel från albumet. Att "Be my downfall", "Just like a man" och "When you were young" är en stark knockout-liknande start är ett understatement. Men de följande låtarna är inte ett dugg mindre imponerande. "Surface of the moon", med elgitarrslide, den snabba "I won't take the blame" med underbart gitarriff och den lite lugnare "The first rule of love" med Curries röst i högform och ett explosivt vackert dobrosolo. Sedan är det dags för låten med det mördande Stones-introt...
   "Change everything" är albumet utan några svackor.

YouTube: "Surface of the moon" med Del Amitri.


/ Håkan

90:#4 Wildflowers

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. Tom Pettys "Wildflowers" var 4:a på min lista.

TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

Min fascination för Tom Petty och hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags att premiera 90-talets allra bästa album så finns det en given topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag ändå som en ännu tydligare soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991) innan tiden var mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent och ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan den lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar upplevelse. Mina favoriter finns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", den tillbakalutade "Crawling back to you" och de tydliga Beatles-influenserna dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place" är alla oförglömliga underbara höjdpunkter på "Wildflowers".

YouTube: "A higher Place"med Tom Petty.


/ Håkan

Prestigelös underhållning på Stallbacken

Foto: Anders Olsson

MATHIAS LILJA & HENRIK WIND
Stallbacken, Örebro 19 juli 2018
Konsertlängd: ca 18:30-ca 20:40 inkl paus
Min plats: Sittande vid bord på Makeriet ca 8 m från scenen.

MED SIN TROGNE KAMRAT CLAS OLOFSSON på semester (Gotland) bjöd Mathias Lilja in sin lika naturlige Strollers-kollega Henrik Wind till ett konsertliknande samkväm på Stallbackens utescen. På bara några dagar hade Wind repeterat in en mängd låtar som sedan följdes av en mer skärpt repetition. Med tanke på det blixtinhoppet blev det ett lysande resultat på sound och framförande med två gitarrer och en röst.
   I en miljö som ackompanjerades av både pladdrande (inte minst vid vårt bord) och begränsad koncentration bjöd duon på ett rikt urval av coverlåtar av mer eller mindre udda kvalitéer.
   Det var länge sedan jag förra gången såg det här konceptet, faktiskt tre år sedan på Saluhallen, och imponerades ännu en gång av den personlighet som Lilja utstrålar i sin röst som gav coverrepertoaren en fantastiskt fin men helt prestigelös presentation.
   Som vanligt var det inte så svårt att urskilja Liljas husgudar bland låtarna. Townes Van Zandt, naturligtvis Bob Dylan, lika naturligt Gram Parsons, hans favorit Jackson C Frank men också oförglömliga namn som Hank Williams och Jackson Browne. Och lite överraskande fick vi höra en avskalad version av Springsteens "Dancing in the dark".

/ Håkan

90:#5 Whereabouts

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. Ron Sexsmiths "Whereabouts" var 5:a på min lista.

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

Dagens aktuella skiva, Ron Sexsmiths fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt, jag kunde för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Min magiska känsla för den skivan levde sedan i flera år. Skivbolagsstrul förlängde pausen inför nästa album men rapporterna att Steve Earle skulle producera nya skivan höll hoppet och spänningen vid liv. Men bubblan sprack på försommaren 2001 när jag fylld med omänskliga förväntningar satte in "Blue boy"-cd:n i spelaren. ”Ibland är han ute på djupt vatten och några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och innerst inne var jag väldigt besviken.
   Nu har jag lite för snabbt hoppat iväg i historien om Ron Sexsmith men ville ändå visa hur fort någon artist kan falla från att ha varit på absolut topp till en mer mänsklig horisont. Och just känslan av mänsklighet var nog det som jag först föll för när namnet Ron Sexsmith gjorde entré i min musikaliska värld på försommaren 1995.
   Redan då satt Mitchell Froom i producentstolen men en låt på "Ron Sexsmith"-skivan hade Daniel Lanois producerat, "There's a rhythm", och det var nog den som gjorde mest intryck på mig då. Men hela albumet var tveklöst intressant och uppföljaren "Other songs" (försommaren 1997) ökade bara på mitt förtroende för kanadensaren Sexsmith.
   "Whereabouts" skulle bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt. Skivan blev mitt oändliga soundtrack den sommaren.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

YouTube: Öppningslåten "Still time" med Ron Sexsmith.


/ Håkan

STIFF#1: Wreckless Eric

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Wreckless Erics "Whole wide world" var 1:a på min lista.


WRECKLESS ERIC: Whole wide world/Semaphore signals (Stiff BUY 16)
Release: 19 augusti 1977

Ja, det kanske inte var den där fantastiska överraskningen. Har man läst mina spalter genom åren så var nog namnet Wreckless Eric ganska given på topp och en nästan förutsägbar favorit. Jag har ju lyckats skriva det mesta om hans oregelbundna karriär, hans ojämna skivor och hans leverne som inte var exemplariskt.
   Redan på min 80-talslista hade Eric en given plats, på den här Stiff-listan förekommer han här och där och till och med den här fantastiska singeln har jag lyckats skriva om tidigare. Men det finns kanske mer att säga, mer att tillägga och ännu mer att skriva för att understryka ”Whole wide world” och dess oöverträffade kvalitéer.
   Jag har den engelska vinyl-7:an hängande framför mig på väggen och den har på något sätt genom åren symboliserat mitt vinylsamlande, mina stora favoriter och Stiff-profilen nummer ett på alldeles utsökt sätt.
   För att få ytterligare lite kött på benen om singeln ”Whole wide world” läste jag om de centrala delarna av Eric Gouldens bok ”A dysfunctional success” (The Do-Not Press Limited, 2003). Redan sommaren 1974 dyker det första omnämnandet upp. Eric hade då ett ”flickvänsproblem” och han gick till Hull University där han misstänkte att hon aldrig skulle leta efter honom. Efter några drinkar på Union Bar tog han en promenad och gick och funderade på vad han skulle göra med sitt kärleksliv.
   Satte sig ned på en bänk och tänkte på vad hans mamma en gång hade sagt till honom:
   When I was a young boy my mama said to me, there’s only one girl in the world for you and she probably lives in Tahiti…
   Eric hade sett Kevin Ayers tre gånger under året innan och han ville skriva låtar som Ayers, fulla av romantik och varma solstrålar, typ “Clarence in Wonderland”, “Take me to Tahiti” och ”Caribbean moon”.
   I’d go the whole wide world, I’d go the whole wide world just to find her.
   I boken beskriver Eric låten: It was a mantra. Maybe the words didn’t really make sense, but they did to me (and to a million other people as it later turned out. I sang it in my head all the way home so that I wouldn’t forget it.
   Efter det inte så framgångsrika harvandet i gruppen Addis & the Flip Tops bildade Eric, som spelade gitarr, ett nytt band med klaviaturkillen Graham Beck. Han var studiekamrat med Eric . Trummisen hette Mike Holden men de brydde sig inte om att skaffa sig en basist. Alla andra grupper spelade covers men Erics band, som ännu inte hade något namn, skulle spela Erics låtar. Men hans självförtroende var inte på topp eller som han skriver i boken:
   I was a shit bass player, a barely adequate guitarrist and a hopeless singer.
   Bandets första gig chockade alla. Plötslig kunde Eric spela gitarr och den en timme långa konserten kulminerade med ”Whole wide world”. Det var för fullt varje kväll de spelade och fick spela återkommande på Bull Hotel.
   Efter Hull blev det London för Eric. Där började han besöka konserter med Clash och Kilburn & the High Roads, med Ian Dury, och i samband med releasen av Nick Lowes singel ”Heart of the city” läste Eric en artikel om Stiff i Melody Maker. I början på oktober 1976 bestämde han sig för att lämna in en kassett med låtar till Stiff. Helgen innan såg han Eddie & the Hot Rods på konsert där de supportades av The Damned och på måndagen stegade han till Stiff på Alexander Street i Londons Notting Hill-område.

När han kom in på Stiff-kontoret så var det av någon anledning Huey Lewis som tog emot och visade honom rätt. Där han lämnade kassett, namn och telefonnummer. Dagen därpå ringde telefonen hemma hos Eric Goulden. Det var Jake Riviera, den ene Stiff-chefen. Som berättade att de gillade kassetten och om Eric ville skulle de spela in en singel så snart som möjligt. Några timmar senare stod Eric åter i Stiff-kontoret där Jake och hans kompanjon Dave Robinson var upptagna så han fick prata med Nick Lowe som också gillade låten och ville producera skivan om inte Eric hade några invändningar.
   Singeln spelades in i Pathway Studio på Grosvenor Road i Islington med Nick som producent och Bazza som tekniker. Nick producerade också Elvis Costello och det var på gång att göra en skiva med både Elvis och Eric tillsammans. Till och med titeln ”Wreckless Eric meets DP” hade uppfunnits men idén gick aldrig så långt som till verklighet.
   Steve Goulding, från The Rumour, spelade trummor och Nick spelade gitarr och de satte kompet på två tagningar. Och medan Nick la på basen skrev Eric en tredje vers till sin låt. Det var just den versen som Cliff Richard några år senare vägrade sjunga för textraden ”caressing her warm brown skin”.
   Första gången ”Whole wide world” släpptes på skiva var 1 april 1977. Jag har själv förträngt det faktiskt men redan i april 77 fick jag samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” i min hand och det var väl sammantaget en alldeles för omtumlande upplevelse för att jag riktigt skulle fastna för ”Whole wide world”-låten som ligger där i en lite annorlunda mix än den kommande singeln som släpptes nästan exakt ett år efter Nick Lowes banbrytande singel.
   Just Wreckless-spåret drog åt sig uppmärksamhet och det bestämdes då snabbt att ”Whole wide world” skulle bli en singel men då behövdes också en låt till. Det blev ”Semaphore signals”, en egen låt som Eric föreslog. Ian Dury blev det uppenbara valet av producent. Eric hade länge haft Dury som idol och det bestämdes att låten skulle spelas in i Alvic-studion i Wimbledon, samma ställe där Dury spelade in demolåtar till den skiva som blev ”New boots & panties”. Eric har berättat hur idén till ”Semaphore signlas” uppstod.
   I got the idea for Semaphore signals on the top of a 168 bus coming home from work one night along the Wandsworth Road. It was another two-chord job. I wanted it to be like a Who number, like Happy Jack, with explosive instrumental sections.. But it came out like me because I can’t really do other people.
   B-sidan spelades in 20 maj 1977. Ian Dury spelade trummor och Denise Roudette spelade bas. När Wreckless Eric-singeln släpptes i augusti 1977, till tämligen uppmärksammade recensioner, var plötsligt Ian Dury också Stiff-artist och tillsammans med Eric, Elvis Costello, Nick Lowe och Larry Wallis planerades för Stiff-turné. På en turné där Eric rykte som festprisse växte ikapp med hans rykte som egensinnig rockare.
   I mina Wreckless Eric-betraktelser har jag ofta glömt att berätta om den fantastiska revival som ”Whole wide world” fick 2006 under fotbolls-VM när Eric spelade in en ny version under namnet ”Whole wide world 4 England” (Fierce Panda).

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: ”Whole wide world” med delar ur Blockheads i kompet.



/ Håkan

Sommarkväll i musikens tecken

Foto: Carina Österling
TESSY LOU & THE SHOTGUN STARS
Naturens Hus, Örebro 13 juli 2018
Konsertlängd: 45+43+34 (122 min)
Min plats: Sittande nära, ca 4 m från scenen.

VÄRMEN, VÄRMEN OCH VÄRMEN. Sommarhettan slår nya rekord varje dag och lite till mans drabbas man av slöhet med en ganska stillastående energi som följd. Därför denna tämligen försenade rapport från en konsert i fredagskväll.
   Tessy Lou Williams är ju ett fantastiskt countryklingande namn på en sångerska. Tillsammans med tremannakompet Shotgun Stars gjorde hon ingen besviken och bjöd utomhus på Naturens Hus (eller "House Of Nature" för att prata amerikanska) på en alldeles förnämlig upplevelse.
   Det blev inte så traditionellt countryaktigt som jag på förhand trodde utan ett sång- och låtmässigt framträdande som växte med repertoaren och de halvakustiska arrangemangen. 2/3-delar av bandet fyllde på vid mikrofonerna och skapade ett homogent sound som helt klart hade americanagenren i ryggraden men kunde lika gärna beskrivas som folkmusik.
   Utan att vara bekant med bandets hela repertoar upptäckte jag många fina nya höjdpunkter och kunde med viss möda urskilja låtar som "Next girlfriend" och "She already loves someone" och även några låtar där whiskey ofta förekom i texten.
   Tessy Lou hade en stark men ljus röst där pappa Kenny, på sin mäktiga ståbas, och Bryan Paugh, elegant fiol- och mandolinspelare, förstärkte den vokala insatsen. Medan bandets norske gitarrist, Lars Albrecht, dekorerade snyggt med sitt elektriska instrument, ibland mer och ibland mindre. Albrecht bor sedan tjugo år tillbaka i Austin, Texas, där bandet numera också har sin hemvist sedan de för åtta år sedan övergav sitt kära Montana.
   Det var naturligtvis i Austin en av kvällens arrangörer, Anders Damberg, sprang på bandet som nu resulterade i en kort Sverigesväng efter bandets medverkan på en norsk countryfestival. Kvällens andre arrangör, Naturens Hus Tomas Liander, var nöjd med arrangemanget, vädret och den lyckosamma konserten som lockade 70 ätande gäster och ytterligare publik på utomhusscenen. En scen som kanske var lite felplacerad på det långsmala publikutrymmet för att alla skulle se och höra bra. Men det går säkert att finjustera till kommande evenemang då det kan bli en fortsättning på Naturens Hus konsertverksamhet, lovade Tomas.

/ Håkan

STIFF#2: The Pogues

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. The Pogues "A pair of brown eyes" var 2:a på min lista.


THE POGUES: A pair of brown eyes/Whiskey you’re the devil
(Stiff BUY 220)
Release: Mars 1985

Redan på sin tredje singel, våren 1985, växte det röjiga och smått punkiga engelsk/irländska bandet Pogues till ett band med stor dignitet. Där också de sugande, personliga och de otroligt effektiva balladerna skulle få en framträdande position i bandets repertoar. Annars var de fram ”A pair of brown eyes” mest kända för sin vilda framfart och folkpoplåtar i ett rasande tempo. Båda deras tidigare singlar, ”Dark streets of London” och ”Boys from the county hell”, tillhörde den genren.
   ”A pair of brown eyes” var något helt annorlunda. En personligt melankolisk sång om ett par bruna ögon som låtskrivaren Shane MacGowan vemodigt inte kunde glömma. Den handlade sedvanligt också mycket om fest, dryck och pubbesök. Inledningen är smått legendarisk där MacGowan uttrycker sig både finstilt och grovt på samma gång. Och musikaliskt var man som lyssnare fastnaglad i den spännande historien och det underbart hypnotiska arrangemanget. Där vi nog ska tacka producenten Elvis Costello för goda råd. Så här inleds sången:
   One summer evening drunk to hell
   I stood there nearly lifeless
   An old man in the corner sang
   "Where The Water Lilies Grow"
   And on the jukebox Johnny sang
   About a thing called love

Elvis Costello hade just kommit in i Pogues liv, intresserad av bandets basist Cait O’Riordan som han senare gifte sig med, och det var naturligtvis han som gav gruppen ett ännu större självförtroende korsat med den överdådiga produktionen signerad just Mr Costello.
   ”A pair of brown eyes” var startpunkten för Pogues storhetstid som band. Singeln följdes av ytterligare framgångsrika singlar, ”Sally MacLennane” och ”Dirty old town”, innan det Costello-producerade albumet ”Rum, sodomy & the lash” släpptes. Enligt min mening höjdpunkten på Pogues hela karriär på skiva.
   Första gången låten hördes offentligt var på en Pogues-konsert i Skottland. Det var när de uppträdde på Queen Margaret Union i Glasgow 1 februari 1985. Då låg ”A pair of brown eyes” fint inbäddad mellan ”Whiskey you’re the devil” (mer senare) och ””Dark streets of London”.
   Promotionvideon till den här låten har också en egen liten historia. Den regisserades av Liverpool-födde Alex Cox, kultregissören mest känd för ”Repo man”, som åren efter skulle göra två långfilmer med mycket musikaliskt innehåll, ”Sid & Nancy” (1986) och ”Straight to hell” (1987). Den förstnämnda handlar givetvis om Sid Vicious och hans flickvän och den andra handlar om, enligt IMDb, ”blood, money, guns, coffee, and sexual tension”. Här hade hela Pogues, Joe Strummer, Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch mer eller mindre framträdande roller.
   Cox har berättat hur han en gång hamnade i Pogues sällskap och friheten han fick när han gjorde videon, som du kan se här nere, för låten:
   "I went to see the Pogues and the reaction they got was one I'd never seen a band get in England before – people doing battle on the dancefloor. Even in the days of English punkdom it was all very restrained. People would pogo up and down in their little space and clap politely after each song. But the Pogues got the kind of reaction Suicidal Tendencies get in L.A. "We were really given a lot of freedom, there was no pressure from Stiff to make a conventional rock video. They knew they were going to get something weird. The only problem is that it is difficult to get airplay because it suggests that Britain is perhaps not entirely free and absolutely perfect. That political aspect tends to put the BBC and ITV off showing it. Plus there's things like the dog eating the eyeball."

I mars 1985 var Pogues samma sextett som året innan debuterade på skiva och scen. På baksidan av skivomslaget till singeln, där Shane MacGowan sitter vemodig med hatt, radade övriga medlemmar upp sig snyggt: Shane, Jem Finer, James Fearnley, Cait O’Riordan, Andrew Ranken och Spider Stacey. Men innan sommaren hade Philip Chevron anslutit till gänget. En irländare med nära band till Costello, han hade gjort en singel på Costellos skivbolag, som redan i mars fanns med i gänget bakom Pogues.
   Han producerade b-sidan på singeln, den traditionellt hejdlösa dryckesvisan ”Whiskey you’re the devil”. En vanligt förekommande låt i pubkretsar och versionen med The Clancy Brothers är nog den mest kända.
   Chevron producerade även extralåten ”Muirshin Durkin”, även den en gammal traditionell låt, som fanns med på 12”-versionen av ”A pair of brown eyes”. Johnny McEvoy hade en hit 1966 med ”Muirshin Durkin” och The Irish Rovers spelade in en variant på samma låt 1967, då med titeln “Goodbye Mrs Durkin”. ”Whiskey you’re the devil” är också
   Men det är naturligtvis framförallt låten ”A pair of brown eyes” som gjort att Pogues har hamnat på min Stiff-lista på en mycket hedrande andraplats. En låt som textmässigt avslutas lika effektivt och grandiost poetiskt som den började:
   So drunk to hell I left the place
   Sometimes crawling sometimes walking
   A hungry sound came across the breeze
   So I gave the walls a talking
   And I heard the sounds of long ago
   From the old canal
   And the birds were whistling in the trees
   Where the wind was gently laughing

På cd: ”A pair of brown eyes” finns på nyutgåvan av ”Rum, sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004) och de andra två singellåtarna återfinns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
Video: Promotionvideon till “A pair of brown eyes”.
YouTube: Finns ett otal mer eller mindre bra, ofta det senare, privata liveupptagningar från 00-talet med Pogues. Därför har jag valt en audioversion från 1987, inspelad på Barrowlands i Glasgow.



/ Håkan

STIFF#3: Nick Lowe

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Nick Lowes "So it goes"/"Heart of the city" var 3:a på min lista.


NICK LOWE: So it goes/Heart of the city (Stiff BUY1)
Release: 14 augusti 1976

Vi är nästan framme vid finalen på den här nedräkningen av mina Stiff-favoriter. Om två veckor avslöjas topplaceringen men redan idag är vi framme vid startpunkten. Första skivan som gavs ut på Stiff.
   Märkligt nog har jag berättat det mesta om de här båda singellåtarna för snart ett år sedan här. Men då siktade jag in mig på den amerikanska varianten (Columbia 3-10734) vars visuellt snygga etikett under en tid prydde sin plats till höger på den här sidan.
   Men ”Heart of the city” var singel-b-sida i USA (om än i en Rockpile-inspelad liversion) och den var b-sida även i England. Ändå blev just ”Heart of the city” utnämnd till veckans singel i två engelska musiktidningar samtidigt när Stiff-singeln släpptes.
   De engelska musikjournalisterna hade alltså vänt på Lowe-singeln och ”Heart of the city” är ju den logiska singel-a-sidan och den typiska hitlåten. Det råder inget tvivel om annat. Den här klassiska Nick Lowe-låten blev sedan ett stadigt inslag på Rockpile-konserterna och även Dave Edmunds gav ut sin tolkning på skiva, på albumet ”Tracks on wax 4” i en liveversion.
   Men det var alltså ”So it goes” som var prestigeladdad a-sida på Stiffs första skivutgivning i augusti 1976. En låt som kanske inte är lika omedelbar och lika avväpnande catchy som ”Heart of the city”.
   Båda singellåtarna spelades ursprungligen in som demo, tillsammans med ytterligare en låt som aldrig gavs ut, på samma session som kostade £45. Nick Lowe har senare fällt följande korta kommentar till inspelningen:
    “I just bash it down and tart it up later”.
   Skivan är i högsta grad en lågbudgetproduktion som omfattade endast två musiker. Nick själv, på gitarr och bas, och Steve Goulding, trummor. Goulding var vid tillfället mer känd som trummis i Graham Parkers kompgrupp The Rumour.
   I texthäftet till återutgivningen av Nick Lowes ”Jesus of cool” påstås det att ”Heart of the city” innehåller lån från Jonathan Richman och the 101ers (Joe Strummers grupp) och Nick ursäktar sina ambitioner att plagiera:
   ”I felt… I’m a fan. I’ll write songs about pop music. I thought I would comment on it, steal a bit here and there and if anyone pulls me up, I’ll say ‘sure…’. It was a sort of forerunner to sampling”.
   "Heart of the city" med Nick Lowe inleder på ett lysande sätt Mats Olssons pubrocksamling som kom ut förra våren.

På cd: Båda singellåtarna finns på det återutgivna albumet ”Jesus of cool” (Proper, 2008)
YouTube: ”Heart of the city” i en stökig liveversion från Stiff-turnén 1977. Sedan en senare Rockpile-version. Och slutligen ännu en liveversion med Nick i ett annat band tillsammans med John Hiatt och Paul Carrack. Vi ska väl inte heller glömma bort a-sidan ”So it goes”, här med Rockpile live 1978.





/ Håkan

STIFF#4: Kirsty MacColl

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Kirsty MacColls "A new England" var 4:a på min lista.


KIRSTY MacCOLL: A new England/Patrick (Stiff BUY 216)
Release: December 1984

Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl gjorde ett uppseendeväckande avbrott i sin Stiff-karriär. Som 19-åring gjorde hon solodebut 1979 med ”They don’t know” men precis innan uppföljaren ”You caught me out” skulle släppas skrev hon kontrakt med Polydor där singeln ”There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis” är en stor klassiker.
   Det uppföljande albumet ”Desperate character” levde inte upp till förväntningarna, varken kommersiellt eller musikaliskt, och Kirsty var snart tillbaka på Stiff. Först som låtskrivare och producent åt Tracey Ullman, sedan den egna singeln ”Terry”, oktober 1983, som är en underbar poppärla gjord efter 60-talets flickpopmodell. I november 1983 träffade hon den firade skivproducenten Steve Lillywhite, som då hade producerat namn som XTC, Peter Gabriel, Ultravox, Joan Armatrading, Big Country och Marshall Crenshaw.
   Kirsty och Steve träffades under en skivinspelning med Simple Minds, ”Sparkle in the rain” som Steve producerade och Kirsty körade på. I juni 1984 gifte de sig. Och första barnet, sonen Jamie, föddes samma vecka i februari 1985 som ”A new England” gick in på den engelska försäljningslistan. Den singeln och den låten var det första professionella samarbetet mellan Lillywhite och MacColl, en cover på Billy Braggs låt ”A new England”. Hon har berättat hur hon hittade låten:
   "Well I went to see Billy play. He just got up on stage with his guitar and a tiny little amp and sang. I thought this bloke's. brilliant. The sign of good song writing is if the song's good it will stand up on its own. People do great productions on songs that aren't really there. When I met Billy he turned out to be a great fan of mine - he'd even bought a couple of my records that I didn't know anybody had got. So that gave me confidence to ask him what he thought if I had a go at New England, he said 'yeah definitely', so I decided to do it. I used to sing all the harmonies that I'd do on record along to Billy's version. It's really a great song with a strong melody."
   Efter åren i gruppen Riff Raff (1977-1981) jobbade Billy Bragg i skivaffär och intresserade sig för politisk folkmusik innan han satsade på sin egen karriär helt solo. Med bara gitarr som komp uppträdde han som ett ”one man Clash” och lyckades få till stånd en skivinspelning på skivbolaget Charismas indieetikett Utility. Skivan fick titeln ”Life’s a riot with spy vs spy”, där låten ”A new England” var en av sju låtar, och släpptes först i maj 1983 till ingen uppmärksamhet. Det var när skivan återutgavs på det nystartade skivbolaget Go! Discs/Utility i november 1983 som folk i gemen upptäckte Bragg och skivan tog sig in bland de 30 mest sålda albumen i England.
   I dåvarande England, som styrdes med järnhand av Margaret Thatcher, var det naturligtvis väldigt provokativt att sjunga om ett nytt England. Men det hindrade varken Bragg från att skriva låten och Kirsty från att sjunga den och ge den än mer publicitet. Hon tyckte ursprungligen att låten var lite för kort och ville att Bragg skulle skriva en extra vers. Han skrev två men Kirsty kombinerade de två verserna till en. Efter Kirsty tragiska död i december 2000 började Billy Bragg offentligt sjunga låten med extraversen som en hyllning till Kirsty.
   När Kirsty sjöng ”A new England” gav hon dessutom Billy Braggs text ett kvinnligt perspektiv. Soundet på skivan är helt klart modernt, Lillywhites påverkan är tydlig med gitarrer, keyboards och ekon à la U2, Simple Minds och Big Country. Men det var först när jag hörde den 12”-mixade versionen, ”Extended version”, på nästan 8 minuter som jag en gång föll för låten, arrangemanget, sången, Kirsty och hela produktionen.
   Jag hörde den långa versionen första gången i Virgins stora skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och däckades fullständigt av denna fulländade skiva. Inledningen med över två minuter av trummor, körer, ekon och gitarrer innan Kirsty börjar sjunga är ganska makalös. Soundet är kanske inte tidlöst men skönheten i Kirstys röst, Braggs melodiskt fina låt och helheten, under alla de nästan åtta minuterna, håller än idag fantastiskt bra.

B-sidan ”Patrick”, som Kirsty själv har skrivit och producerat, har samma typ av produktion, säkert influerad av Lillywhites sätt att producera, med en text av typiskt engelskt och realistiskt stuk. Med inledningsvis en vemodig ton:
   He was a stranger in London at night
   And he felt alone so he followed a light
   Into a bar where the music was loud
   He ordered a pint and got lost in the crowd
   He asked a girl if she wanted to dance

   She turned up her nose and she told him "No chance!"
   He felt rejected and stood by the wall
   And wondered why he'd ever bothered at all
   He missed his family and wished he was home
   With all of those strangers he felt so alone

   Men redan i nästa vers vände lyckan för "Patrick":
   He stood in silence, looked round for a while
   Then he saw a girl and she looked back and smiled
   Then he went over and started to talk
   She looked a bit like his sister in Cork
   He bought her a drink with his last two quid
   When he said "Come back for a coffee" she did

12”-skivan (BUYIT 216) har en extralåt som bara förekommer på maxisingeln, ”I’m going out with an eighty year old millionaire”. Ännu en typisk engelsk MacColl-text, hälften på skämt hälften på allvar. Arrangemanget är dessutom latinamerikansk svängigt och har musikaliska paralleller med Kirstys sista skiva i livet, ”Tropical brainstorm”.
   ”A new England”-singeln är utgiven med två olika omslag. Den första utgivna varianten hade den engelska Union Jack-flaggan i topp över några bombade hus. På den andra varianten flyttades den kontroversiella bilden till baksidan på omslaget och ersattes med en konventionell men väldigt snygg bild på Kirsty. Skivan är också utgiven som 7”-bildskiva (formad som Storbritannien).
   Kirstys singelsuccé följdes märkligt nog aldrig av något album. Efter nästa singel, ”He’s on the beach” (juni 1985) som också producerades av Lillywhite, fick Stiff ekonomiska problem och Kirstys skivkontrakt upplöstes. Då blev hon, paradoxalt nog, inblandad i sin största kommersiella framgång, som duettsångerska till Shane MacGowan på Pogues ”Fairytale of New York”. Först 1989 återupptog hon sin solokarriär och första albumet hette ”Kite”.

På cd: Samtliga tre singelllåtar ingår på “The Essential Collection” (Stiff, 1993)
YouTube: Först originalvideon från 1984 och sedan Billy Braggs liveversion från 2008 (med den extra slutversen). Sedan följer en ljudupptagning från 1991 när Kirsty och Billy duettsjunger ”A new England”. Och slutligen den nästan åtta minuter långa 12”-versionen i audio.









/ Håkan

STIFF#5: The Damned

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. The Damneds "New rose" var 5:a på min lista.


THE DAMNED: New rose/Help (Stiff BUY 6)
Release: 22 oktober 1976

Jag som tidigare strikt hållit mig efter skivbolaget Stiffs officiella releaseanteckningar (?/11/77, som det står där) måste den här gången gå ifrån ordningen och, efter noga researcharbete. notera 22 oktober 1976 som riktig releasedag för ”New rose”.
   The Damned är världens första engelska punkgrupp. I alla fall den punkgrupp som gav ut första skivan. På vakna och nyfikna bolaget Stiff givetvis. I konkurrens med Eddie & the Hot Rods, som innan oktober 1976 hade släppt flera skivor, men de spelade mer r&b-kryddad rock än punk, med bland annat Lew Lewis som medlem. Fast just i oktober släppte Hot Rods singeln ”Teenage depression” som ju har klara punkvibrationer i ämnesval och tempo.
   Jag minns att sommaren 1976 var amerikanska bandet Ramones säsongens soundtrack. Med låtar som ”Beat on the brat”, ”Blitzkrieg bop” och ”Judy is a punk”. Och vi förstod då åt vilket håll musiken var på väg. Och det förstod nog Stiff också redan från start i augusti 1976. Och ”New rose” bygger på samma recept som Ramones-soundet. Tajt, intensiv, tempoladdad och frenetisk rock med en oemotståndligt aggressiv refräng.
   Låten, skriven av bandets gitarrist Brian James, är naturligtvis klassisk musikhistoria i England och även i övriga världen. Så känd att till och med Guns ’N’ Roses gjorde en cover på låten 1983.
   Damned-singeln producerades av Nick Lowe och i bandet, förutom James, fanns sångaren Dave Vanian, basisten Captain Sensible och trummisen Rat Scabies. Vars riktiga namn var Dave Letts, Raymond Burns respektive Chris Millar. De hade tidigare spelat i band som Masters Of The Backside och London SS (där medlemmar till Clash också fanns med). Damned gjorde scendebut 6 juli 1976 när de supportade Sex Pistols på 100 Club i London. Men det skulle, av olika skäl, dröja länge innan Pistols skivdebuterade.
   ”New rose” spelades in i Pathway-studion i London 20 september och gavs alltså ut bara en månad senare. Inspelningen inleds med Dave Vanians ”Is she really going out with him?” som är direkt kopierad från Shangri-Las hitsingel från 1964, “Leader of the pack”. Sedan kommer följande sanslöst effektiva textrader:
   I got a feeling inside of me
   It's kind of strange like a stormy sea
   I don't know why I don't know why
   I guess these things have got to be

   I gotta new rose I got her good
   Guess I knew that I always would
   I can't stop to mess around
   I got a brand new rose in town

B-sida på singeln blev en cover på Beatles-låten “Help”, versionen av Damned beskrivs ofta som dubbelt så snabb som Beatles original och på bara 1:43 hinner de ta sig igenom den låten. ”New rose” (men inte ”Help”) fanns också med som första låt på sida 2 på Damneds första album, ”Damned Damned Damned” (Stiff SEEZ 1), som släpptes 18 februari 1977.
   ”New rose” återutgavs av Stiff 1985 som 12”:a med skivnummer BUYIT 238. Då fick de båda ursprungliga singellåtarna sällskap med ”Neat neat neat”, deras andra Stiff-singel, ”Stretcher case baby” och ”Sick of being sick”.
   Efter ”New rose” gjorde Damned ytterligare tre singlar och två album i snabb takt på Stiff och ett år senare, i november 1977, splittrades bandet. Men har ombildats otaliga gånger sedan dess och existerar än idag i någon form.
På cd: Båda låtarna finns på den återutgivna versionen (med extralåtar) ”Damned Damned Damned” (Castle Music, 2007).
YouTube: Först promovideon och sedan två liveversioner, en engelsk och en spansk.







/ Håkan

Hemma hos Göran Samuelsson

I huvudrollen på årets upplaga av Packmopedsturnén: Stefan Sundström, Göran Samuelsson och Anna Stadling. Bakom står två representanter i det eminenta kompbandet, Basisten Nikke Ström och gitarristen Bengan Blomgren.


Stefan, Göran och Anna tillsammans med en av kvällens gästartister, Pekka Hammstedt.


Göran Samuelsson, i spetsen för hela Packmopedsturnén, tackar alla på scen plus publiken efter konserten.

"PACKMOPEDSTURNÉN 18"
Göran Samuelsson/Anna Stadling/Stefan Sundström
Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 7 juli 2018
Konsertlängd: 19:02-19:51 och 20:28-21:55 (49+87 = 136 min)
Min plats: Under träden ca 20 m snett till vänster om scenen

EFTER EN VECKOLÅNG MOPEDTRIPP (från Molkom via Rottneros, Kil, Karlstad, Åmål och Sillerud) nådde årets upplaga av Packmopedsturnén Västra Ämtervik igår kväll. I år var det premiär för den nya spelplatsen på turnégeneralen Göran Samuelssons tomt. "Välkommen hem till mig" kunde Göran ha sjungit men gjorde det inte, han valde istället många andra ibland lite mindre kända men starkt personliga låtar ur sin rika repertoar. Det blev en härlig kväll i sommarens tecken.
   Packmopedsturnén har genom åren haft fyra gästartister bredvid den anspråkslöse huvudartisten Göran men har i år slimmat både organisationen, artister och turnélängd. Göran berättade för mig efter konserten igår att det blir tyngre och tyngre för varje år att dra igång det här maskineriet. Att stunden på scen är givetvis en ynnest men uppstarten redan i oktober året före, med planering och artistval, är en trög och icke avundsvärd process. Artister står för övrigt på rad för att medverka på turnén som har blivit en populär institution - även för publiken som sluter upp mangrant på varje spelplats runt Värmland.
   I Görans trädgård, där scenen hade installerats mot väggen på den väldiga ladan, var det åtskilliga hundratals människor som älskade föreställningen. Både Göran, den innerliga sångerskan Anna Stadling och den mer än frejdige Stefan Sundström fick mer utrymme, större plats att visa upp sig och mer tid till att presentera sin repertoar. En lång föreställning, en av de längre jag har sett och hört, med många höjdpunkter av olika sort. Faktiskt fler minnesvärda ögonblick när inte så många artister trängs på scen.
   Inledningen på årets konsert var kanske den starkaste jag har upplevt. Göran kom in, ställde sig vid mikrofonen med sin gitarr och började sjunga "Vägar utan mål". Det fantastiska kompbandet bakom trippade lätt i första versen för att sedan svänga grymt under resten av låten. Gitarristen Bengan Blomgren, bakom sina solglasögon, lät arrangemanget bära i väg i nästan okontrollerad riktning. Han var för kvällen, skulle det visa sig, på sitt busigaste och mest framträdande humör.
   Direkt efter den öppningslåten följde "Fyra dar till lön" och med Anna Stadling, som sjöng duett på originalversionen, på scen resulterade det i en alldeles underbar tolkning denna kväll. Med detta fantastiska konsertintro kunde resten av den långa konserten gå på räls och bli en oerhört stark upplevelse.
   Anna, som gjorde sin tredje Packmopedsturné, sjöng vackrare, starkare och mer emotionellt än någonsin denna kväll. Med sitt senaste album, det mycket fina och känslostarka "Efter stormen", i bagaget fanns det många pärlor att plocka fram. "Bussen" och "Morgonstund", tillägnad minnet av sin nyligen avlidne far, var bara början på ett genomgående alldeles lysande framträdande av Anna.
   Efter den bedårande sångrösten kom kontrasten när den robuste och respektlöse Stefan Sundström, barfota och med ett vildvuxet hårsvall, äntrade scenen som ett yrväder. Han brölade och grymtade i mikrofonen men gav personlighet och solidarisk vänlighet ett stort och tydligt ansikte. Jag är inte riktigt bekant med hela hans repertoar, för att kunna uppskatta alla musikaliska vinklingar, men det jazzigt rytmiska och rockiga spred sig över hela Fryksdalen på samma gång som den helt brutala dansen drog igång på scen.
   Den lite mindre trängseln på scen gav Göran Samuelsson lite större uppmärksamhet utan att han, som är så anspråkslös, egentligen krävde det. Men det gav honom chansen att gräva lite djupare i sin sångskatt med låtar som jag nästan uppfattade som nya och okända men finns på några äldre skivor. Men här presenterades "Svarta moln" (med Anna Stadlings man Pekka Hammarstedt som tillfällig gäst i kören), en cajundoftande "Bomerang" (med Bengt Bygren på dragspel), en gospeldränkt "Vit ängel" och den Ola Magnell-inspirerade "Himlens gyllne limousin" i nya fräscha arrangemang.
   Stefans hustru Karin Renberg (se höger), även hon barfota(!), gjorde också små gästinhopp under konserten. Som i Stefans "Somna lycklig" och i en låt, som jag inte uppfattade titeln till, där han varje kväll under turnén har bytt text och nu bland annat refererade till både Ebbot och Fryksdalen.
   Kvällens huvudkonsert innehåll åtskilliga överraskningar och toppar men när det nalkades extralåtar blev det huvudsakligen ganska förutsägbart med "Sjösättningsrap", "Dom som byggde landet" och "Bara om min älskade väntar" (med alla traditionsenligt på scen) innan slutet på konserten var ett faktum.

/ Håkan

Packmopedsturnén 2010-2017

PACKMOPEDSTURNÉN I VÄRMLAND HAR PÅ MÅNGA sätt anor. Förra sommaren firade turnégeneralen Göran Samuelsson 25 år för sitt framgångsrika koncept. Ikväll, när årets turnéupplaga avslutas i Västra Ämtervik, blir det mitt och min fru Carinas tionde besök på denna paketturné som ständigt lockar nya artister och en genomgående tillfredsställd publik.
   Premiären för vår del var 2010 i Hennickehammar när Plura fortfarande var turnéns stora och tunga namn. Men sedan dess har vi rest runt i Värmland i turnéns spår men allt som oftast hamnat i det gemytliga Västra Ämtervik som också råkar vara Göran Samuelssons hemort vid kanten på Fryken. I år blir det för övrigt premiär för ny spelplats i byn när konserten kommer att arrangeras på Görans egna ägor strax bredvid kyrkan.
   Årets upplaga av Packmopedsturnén har ett något nedslimmat format både vad gäller antalet spelplatser och antalet artister på scen. Sju konserter på lika många kvällar och gästartisterna heter (återkommande) Anna Stadling och Stefan Sundström. Rapport från finalkonserten i Västra Ämtervik kan ni läsa imorgon på denna plats. Jag tänkte ägna resten av dagens utrymme till några egna minnen från de nio tidigare konsertupplevelserna.

Hennickehammars Herrgård 28 juli 2010
Vid Hennikehammars herrgård strax utanför Filipstad fick vi första gången kontakt med den redan då legendariska Packmopedsturnén. Jag och Carina bodde på herrgården och kunde till middagen avnjuta första delen av konserten.
   Vi blev direkt ganska hänförda av konceptet där alla artister befinner sig på scen samtidigt och avlöser varandra vid mikrofonen när de inte på något sätt kompar artisten som för tillfället är i centrum. Göran Samuelsson låter av tradition gärna sina gästartister ta rodret och 2010 var det inte överraskande Pluras pondus som vägde tyngst. Men Ola Magnell, Sara Löfgren och den ständigt energiske Dregen ökade stundtals på tempot på scen med både gitarr och sång. Dregen var ju under några Packmopedsår något av parhäst till både Göran och Plura.

Rottneros Park, Sunne 6 augusti 2011
2011 fick Dregen för övrigt sällskap av sin dåvarande fru, Pernilla Andersson, på det årets Packmopedsturné. Vi bodde på hotell i Sunne och tog en lång promenad till det natursköna Rottneros Park som var det årets finalkonsert som traditionsenligt avslutades med fyrverkeri.
   Som vanligt var det Plura och Göran i centrum med Per Persson, från legendariska Perssons Pack, som ytterligare gästartist.
   Plura, som presenterades av Dregen som "Presidenten av Peking", regerade vid mikrofonen när han framförde både covers och egna klassiker som "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull". Pernilla, som gjorde sin andra Packmopedssväng (2009 var hon också med), gjorde en mycket fin version av Olle Ljungströms "Jag och min far" som duett med Dregen. Per Persson kändes lite mer obekväm i sammanhanget men hans "Tusen dagar härifrån" tillhörde en av kvällens toppar.

Borgvik Hyttruinen 30 juli 2012
I den andlöst vackra miljön i Borgvik med scenen på den gamla hyttruinen belägen bredvid forsen gjorde Packmopedsturnén, som 2012 firade 20-årsjubileum, ett lyckat stopp. Vi bodde i rum i anslutning till Borgviks hotell.
   Ingen på scen kunde axla avhoppande Pluras mantel, varken bokstavligt eller symboliskt, men det var ändå en imponerande artistskara som bjöd på en både underhållande och musikaliskt helgjuten konsert.
   Det var ändå tunga namn som Mats Ronander och Moneybrother som gjorde att jag inte saknade Plura, och Dregen, speciellt mycket. Och underbart sjungande Anna Stadling, med gitarrkompande maken Pekka Hammarstedt bredvid sig, och lättviktige Patrik Isaksson fyllde ut programmet på allra bästa sätt.

Sillegården, Västra Ämtervik 3 augusti 2013
Redan under 2012 års turné meddelade Göran Samuelsson att han skulle ta en paus från det permanenta Packmopedsturnerandet. Men det blev bara ett års uppehåll 2013 innan turnén nystartade igen 2014.
   Men Göran var inte sysslolös den här sommaren ty han och Jack Vreeswijk gjorde en turné runt Värmland, tillsammans med det rutinerade kompbandet, som i mångt om mycket påminde om en vanlig Packmopedsturné.
   Här fick Göran lite större utrymme för sina sånger och berättelser och Jack var också en hängiven historieberättare vars anekdoter i flera fall handlade om pappa Cornelis.
   2013 var alltså vårt första besök i Görans Västra Ämtervik och vi bodde på det enkla men mycket trivsamma och gästvändliga vandrarhemmet V:a Ämterviks Camping & Vandrarhem. Den mycket gedigna och smakfulla frukosten är ett lika vackert minne som konserten.

Kyrkan, Västra Ämtervik 25 juli 2014
Efter ett års paus gjorde Göran Samuelsson och Packmopedsturnén comeback och premiären bjöd på ett lite annorlunda men fortfarande musikaliskt fantastiskt sätt. Med nedtonade arrangemang, något dämpade uttryck och ingen större sprakande elektricitet genomfördes turnépremiären i Västra Ämterviks kyrka. Efter en omåttligt het sommardag var det en ynnest att komma in i kyrkans inledningsvis svala atmosfär men värmen steg i takt med underhållningens kvalitéer.
   Göran hade återigen samlat en läcker artistfyrklöver kring sig som anpassade sig till varandra och tillsammans bjöd på en hisnande blandning musikaliskt godis. Där fanns folkmusikens Sofia Karlsson, rockmusikens Kajsa Grytt, mångsidiga Tina Ahlin och återvändande vistrubaduren Jack Vreeswijk.
   Under vårt återbesök i Västra Ämtervik hyrde vi rum på Sillegårdens boende, men åt fortfarande frukost på ovannämnda vandrarhem.

Pub Cornelis, Grythyttan 5 augusti 2014
Just det här året 2014 gjorde vi två stopp på Packmopedsturnén som den här gången för en kväll lämnade Värmlands län och tog sina mopeder till Grythyttan i Örebro län. Carina och jag tog länstrafikbussen till Grythyttan, tur och retur samma kväll, och där utanför Cornelis pub passade det alldeles utmärkt (med Vreeswijk-sonen i paketet) att dra igång en något modifierad repertoar jämfört med premiären.
   Nu utomhus blev konserten mer rockigt lik en traditionell Packmopedskonsert som ökade på tempot i hela föreställningen och ett sällsynt engagemang på alla händer. Kajsa Grytt hade lagt till ännu en rocklåt, "Allt faller", och Tina Ahlins melodiskt vemodiga "Får jag gömma några drömmar hos dig" tillhörde en av topparna. Liksom Sofia Karlssons återigen underbara tolkning av Ulf Lundells "Nådens år".

Sillegården, Västra Ämtervik 1 augusti 2015
För tredje året i rad återvände vi till vårt kära V Ämtervik för ännu en avslutningskonsert på det årets turné. Ännu en gång var det ett brokigt artistgäng med olika bakgrund, Nisse Hellberg, Ebbot Lundberg, Caroline af Ugglas och Sarah Riedel, som på scen lyckades bli en förvånansvärt homogen enhet.
   2015 lyckades Göran för första gången samla ett komplett kompband med en naturlig koppling till varandra att de som kvartett hör ihop, bandet som spelade på Tottas sista inspelningar i livet. Kompbandet har alltid gjort sitt jobb bra på alla Packmopedsturnéer jag bevistat, när de snyggt har balanserat mellan elegans och fullt ös. Men på något sätt fulländades det göteborgska kompet när basisten Nikke Ström och trummisen Johan Håkansson gjorde entré i turnéhistorien 2015. I bandet fanns sedan 2004 den lysande gitarristen Bengan Blomgren och pianisten Bengt Bygren redan i kompbandet.
   Återigen bodde vi på V:a Ämterviks Camping och Vandrarhem.

Sillegården, Västra Ämtervik 6 augusti 2016
Ännu en avslutningskonsert, ännu ett besök på Sillegården i Västra Ämtervik och ännu en gång boende på "vårt" vandrarhem. En sedvanligt blandad kompott artister bjöd på många musikaliska höjdpunkter och ett brett musikaliskt spektrum. Där tillfälligt återvändande Dregen och den ungdomliga fläkten Love Antell stod för tempot och energin. Elin Ruth sjöng sina egna låtar alldeles underbart vackert medan Roger Pontare som artist var mer grovhuggen och gjorde bland annat en Owe Thörnqvist-cover.
   Göran har vid varje Packmopedturné betonat den fantastiska sammanhållningen mellan alla artister som inte naturligt har så mycket gemensamt men 2016 ville han gå ett steg längre.
   - Musikaliskt har det i alla år fungerat smärtfritt men aldrig så härligt på det personliga planet som i år, ville han poängtera.
   Den kärleken fick Göran tillbaka på scen när Love beskrev initiativtagarens "sociala patos" som gör turnén till ett minne för livet för alla artister. Men Göran ville i vanlig ordning tona ned sin egen betydelse.
   - Det kändes lite jobbigt att höra alla hyllningar på scen. Han kunde väl ha skickat ett mejl istället, tyckte Göran på sitt sedvanligt lågmälda och anspråkslösa sätt.

Hennickehammars Värdshus 2 juli 2017
Förra året var ursprungsplanen ett återbesök i Borgvik men när utomhuskonserten förvandlades till en spelning inomhus missade vi biljett och fick utlösa reservplanen och åka till Hennickehammars Herrgård över kvällen. Vädermässigt en underbar men kanske lite väl kylig och blåsig konsertkväll och på scen var utbudet också ovanligt ojämnt.
   Louise Hoffsten var kvällens mest lysande stjärna där rösten, trots hennes bräckliga fysik, var gudomligt stark i både ballader, blueslåtar och skillingtryck. Även Peter Carlsson gjorde ett underbart intryck med sina långa mellansnack och musikaliska överraskningar.
   Schlagersångerskan Shirley Clamp fick respons i publiken men fick jobba hårt för att framkalla någon form av allsång. Nordman hade det enklare i publikkontakten men hans hesa och rent sargade röst omöjliggjorde en ren musikalisk upplevelse.

/ Håkan

#1: Bring the family

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. John Hiatts "Bring the family" var 1:a på min lista.

JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)
Den långa resan, som startade i slutet på augusti förra året, mot toppen är slut. Nummer ett och det bästa är John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   Jag har tidigare på den här listan uppmärksammat hans ”Riding with the king” men redan på 70-talet slog han till med mästerliga ”Slug line”. Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments”, ”Walk on” och den senaste skivan ”Master of disaster” som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   Mycket credit måste gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde skiva.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.

Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”
   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”, 80-talets i mitt tycke allra bästa album.

Side A
1. Memphis On The Meantime   
2. Alone In The Dark   
3. Thing Called Love   
4. Lipstick Sunset   
5. Have A Little Faith In Me   

Side B
1. Thank You Girl   
2. Tip Of My Tongue   
3. Your Dad Did   
4. Stood Up   
5. Learning How To Love You   

/ Håkan

#2: Sentimental hygiene

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Warren Zevons "Sentimental hygiene" var 2:a på min lista.

WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)
1987 gjorde den amerikanske personlige rockartisten Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relativt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt gjorde honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet.
   På nytt skivbolag, med delvis nytt komp (bland annat REM) och en ny manager och skivproducent så var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen från det starka 70-talet.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs men jag tycker när jag lyssnar på exempelvis ”Excitable boy” och ”Sentimental hygiene” idag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound. Måhända är Zevons låtar från 70-talet mer klassiker men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” hans största stund på skiva. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar REM i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte mycket sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini:
   ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”
   Sedan följer “The factory” som inte bara till namnet påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in i låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med J D Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons svåra, stökiga och rastlösa är. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
”I woke up this morning and fell out of bed
Should’ve quit while I was ahead
I turned opn the news to the Third World War
Opened up the paper to World War IV
Just when I thought is was safe to be bored
Trouble waiting to happen”
Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

Zevon har i vanlig ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också var singel, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och vara vackra fast de textmässigt i vanlig ordning är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just på den här låten som Zevon fick idéerna till nästa skiva, ”Transverse city”. Hans i särklass sämsta skiva, tro mig.

Side One
Sentimental Hygiene
Boom Boom Mancini
The Factory
Trouble Waiting To Happen
Reconsider Me

Sida Two
Detox Mansion
Bad Karma
Even A Dog Can Shake Hands
The Heartache
Leave My Monkey Alone

/ Håkan

#3: Längre inåt landet

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Ulf Lundells "Längre inåt landet" var 3:a på min lista.

ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)
En svensk platta bland 80-talets bästa skivor? Javisst, det är mina hela övertygelse. Och jag brukar faktiskt ha med ”Längre inåt landet” bland alla tiders bästa skivor när jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag i veckan lyssnade genom skivan igen så var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 27 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, så ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
”Hej!
Här är plattan.
Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
Hoppas du gillar plattan!
Vi hörs,
Kjell Andersson”

Att Kjell stavat recension fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den fortfarande gröne Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen.”
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”
   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

Sida A
Glad igen
Främlingar
Odysseus
Ingens kvinna

Sida B
Pulver
Så mycket äldre
Bara en fråga om när
Hem till mina rötter igen

Sida C
Bättre tider
Ryggen fri
Under askan
Längre inåt landet

Sida D
Posörerna
Stackars Jack
Distraherad
Som en syster

/ Håkan

#4: The Monas Lisa’s sister

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Graham Parkers "The Mona Lisa's sister" var 4:a på min lista.

GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister (RCA, 1988)
Allt står i ett förhållande till varandra. Efter ett särdeles lyckat 70-tal flyttade engelsmannen Graham Parker till USA. Första försöket att producera en skiva där var lyckat men sedan hamnade den gamle bensinpumpsarbetaren i en allt krampaktigare karriär. Där han kvävdes av skivbolag och där amerikanska skivproducenter ville förstå honom.
   De tre skivorna ”Another grey area”, ”The real macaw” och ”Steady nerves” är en sorglig del i en överhuvudtaget positiv artistkarriär. Där fanns väl låtar av kvalité men arrangemang och produktion gjorde allt för att sudda ut den lille mannens kreativitet.
   Därför kom ”The Mona Lisa’s sister” som en alldeles lysande överraskning när det såg som mest grått ut.
   Den stora förändringen ligger i produktion (för första gången har Parker producerat sin egen skiva), det engelska Rumour-patetnterade soundet och arrangemangen där musikerna får utrymme att skapa något personligt.
   Producentreferenserna hade Parker hämtat från Jack Nitzsche, amerikanen som producerade ”Squeezing out sparks”. Sår här har han sagt:
   ”I got on great with Jack. Since I began calling myself "Producer" on my records, starting with "Mona Lisa's Sister" in '88, I've based the whole idea of making records around Jack's work on "Sparks," which was: let the song do the talking. Most producers I've worked with have had an over inflated idea of their importance, but I didn't feel any of that with Jack. I can't think of a better recommendation than that, really.”
   Brinsley Schwarz, forne Rumour-kamraten, hade funnits med på Parkers USA-skivor (utom en, bottennappet ”Another grey area”) men helt utan konstnärlig inblick. Nu dyker han upp som producentkamrat till Graham och spelar genomgående en vass gitarr samt körar på hela skivan.
   Dessutom återförenas Parker med Rumour-basisten Andrew Bodnar medan trummorna växelvis spelas av Pete Thomas (Attractions) och Terry Williams (Rockpile). Ett helengelskt komp inspelat i Lansdowne Studios, London. Nio år efter Rumour-samarbetet var soundet tillbaka. Fullträffen är tydlig.
   Soundmässigt var det gudomligt starkt. Naket, spännande och mänskligt där Parkers egen akustiska gitarr ligger med i produktionen som en kontakt till rötterna.
   För första gången så bifogades texterna tryckta på inneromslaget till en Parker-skiva och man fick en ny insikt i kapitlet Parker. Det var både bitska och bittra ord han spottade ur sig till melodier som ibland krävde lite längre tid än vad som varit vanligt på Parkers skivor.
   Han dolde inte låtarna bakom arrangemangsmässiga effekter utan lämnade ut allt utan omvägar. De bästa låtarna, ”Under the mask of happiness”, ”Back in time”, ”Blue highways” och ”Success”, tillhör topparna i Parkers hela karriär.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.