Blogginlägg från 2018-08-14

Lysande när Richard bjöd på nytt material

Richard Lindgren bjöd tillsammans med sitt band på många musikaliska höjdpunkter.

Bilder: Carina ÖsterlingPontus Snibb gav Richard Lindgrens material en elektrisk stöt.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen 12 augusti 2018
Konsertlängd: 17:40-18:40 och 19:00-20:00 (60+60 = 120 min)
Min plats: ca 7 m till vänster om scenen.

WILMER X:S NUMERA LEGENDARISKA SPELNING på Stora Scenen i fredags under Malmöfestivalen beskrevs av både Nisse Hellberg och publiken som "himmaplan". Men Richard Lindgrens uppträdande i Bluestältet på söndagskvällen var till ännu större del en enda stor hemmaplan för Skåneartisten och hans band. Han har nämligen under åtta år uppträtt på samma plats och samma klockslag på söndagskvällarna på Malmöfestivalen. Därför var det inte överraskande välfyllt i det stora tältet medan regnet strilade ner utanför.
   Richard är ingen vanlig singer/songwriter. Han är extremt produktiv och har i dagsläget tre album i sin pipeline och hoppas ge ut det första, "Death and love", i november. Söndagen hade Richard ägnat åt skivinspelning där Pontus Snibb skulle lägga gitarr på några nya låtar. Pontus, som till vardags spelar lite mer hårdhänt musik i Wreck Of Blues, hoppade på söndagskvällen in som gitarrist i Richards band där han tillfälligt ersatte ordinarie medlem Jon Eriksson. Men Pontus har funnits med i Richards långa historia tidigare och hade inga svårigheter att pynta låtarna med lite mer elektricitet och ett något hårdare sväng.
   I övrigt är Richards band ett alldeles fullständigt skickligt band som faktiskt har jämförts med The Band bakom Bob Dylan som ligger mycket nära Richards eget ideal. I det här bandet finns alla ingredienser för att leverera en ganska makalös blandning av rock, pop och visa.
   Två keyboards, Magnus Nörrenberg och Nils Bondesson, visar på något sätt den musikaliska nivån på det här och den ytterst samspelta rytmsektionen, trummisen Håkan Nyberg och basisten Kalle Johansson, som båda också ingår i Snibbs band Wreck Of Blues, är tajtare än det mesta. Till det redan utsökta kompbandet tillkommer dessutom mandolinspelaren Janne Adolfsson, sedan lång tid Richards kompanjon, vars musikalitet och kunnande ekar i hela det här bandets sound. Där har vi en perfekt språngbräda för Richards klart varierande repertoar.
   Av naturliga skäl, många aktuella skivor på gång, bjöds vi på många nyheter och en handfull helt nya låtar som i det här levande sammanhanget tillsammans med några gamla Richard-klassiker ("Back to Brno", "Five Pints and a wink from Gwendolyn", "Dead man" och "How long"). nyare material som "Sundown on a lemon tree" och några covers, Bob Dylans inte så kända "Blood on the tracks"-låt "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" och Jerry Jeff Walkers "Mr Bojangles", formade en mycket underhållande och lång konsert.
   Har man som undertecknad sett, hört och upplevt Richard ett antal gånger är det alltid intressant med nytt material från en så produktiv låtskrivare. Från öppningslåten "Building a rainbow" (en kärlekslåt till en kvinna som Richard aldrig har träffat...) ensam vid pianot via "Death and love", "Bad habit", "Travels with Johanna", "Where did you go, little boy?" till den alldeles lysande "Down on my luck". Den sistnämnda låten och drivet i arrangemanget framkallade de berömda rysningarna längs ryggraden. En låt som inte skämt ut sig på ett Springsteen-album och här nådde bandet upp i ren och skär E Street-klass bakom den inspirerade sångaren.
   Sedan fanns det naturligtvis ytterligare höjdpunkter i konserten. "Drunk tank boogie" har jag hört tidigare men aldrig så avväpnande rock'n'roll-aktig a la Jerry Lee Lewis. Även den långa och ständigt växande "How long?" och avslutningslåten "A man you can hate" tillhörde kvällens musikaliska toppar. I den sista låten gav hela bandet, från Nörrenbergs vilda keyboards till Nybergs fantastiska trummor, allt och lite till. Ni kan för övrigt se och höra energin på det något ryckiga klippet nedan.

Building a Rainbow
You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
Death and Love
Sundown on a Lemon Tree
Bad Habit
Back to Brno
Dead Man
Travels With Johanna
Five Pints and a wink from Gwendolyn
How Long?

Paus

Where did you go, little boy?
Drunk tank boogie
Down on my luck
Grand Hotel
Lighthouse in the dark
Evil Love
Mr. Bojangles
A man you can hate



/ Håkan

Magisk Wilmer X-comeback på "himmaplan"

Sydsvenska Dagbladet 11/8 2018.


Wilmer X lockade massorna till Stortorget under Malmöfestivalen. Här en flygbild över det enorma publikhavet.

WILMER X
Malmöfestivalen 10 augusti 2018
Konsertlängd: 22:00-23:20 (80 min)
Min plats: ca 40 m till vänster om scenen.

COMEBACKEN PÅ SWEDEN ROCK TIDIGARE i sommar, en spelning som annonserades ut som bandets 1000:e, må ha varit en större marknadsföringsmässigt betydelsefull konsert men hemkomsten till Malmö i fredagskväll på sommarens turné var tveklöst en större, gränslöst fantastisk och nästan magisk upplevelse. Jag vet, jag var där på ett fullpackat Stortorget i centrala Malmö. Det kan ha varit 5000 personer, kanske 10 000 men förmodligen 20 000 människor i den förväntansfulla massan (se bilden ovan) framför stora scenen. Rekordpublik var det många som påstod.
   Efter sommarens turné runt Sverige var det också ett känslosamt band som var tillbaka i sin hemstad. Nisse Hellberg upprepade flera gånger att det var oerhört skönt att vara på "himmaplan" och passade också på att avslöja sina MFF-sympatier genom att meddela att laget just vunnit sin match i allsvenskan.
   Det var givetvis ett otroligt taggat band som laddade för konserten. Jag passerade bakom backstage strax innan konserten och såg trummisen Sticky Bomb stretcha loss. När bandet sedan äntrade scenen på exakt utsatt tid var det ett homogent och fullständigt koncentrerat Wilmer X som stod där framför publikhavet och tog emot de hundraprocentiga hyllningarna.
   Dessutom var det ett fantastiskt 40-årsjubileum som skulle firas ty i april 1978 stod bandet på scen första gången. Idag finns visserligen bara Nisse Hellberg och Jalle Lorensson kvar från den sättningen, som gick under namnet Wilmer Pitt, men de är också den betydelsefulla kärnan i ett band som blivit legendariskt mycket tack vare långa turnéer och intensiva konserter.
   Det är fortfarande Hellberg och Lorensson som spelar den visuella huvudrollen i dagens Wilmer X. Hellberg som sjunger, spelar pardonlös gitarr och håller i mellansnacket och Lorensson som studsar fram och tillbaka med sitt munspel.
   Men övriga musiker i dagens band, som ibland tituleras originalbandet, är definitivt ingen utfyllnad. Basisten Tomas Holst och trummisen Sticky Bomb håller positionerna med bravur och extragitarristen Janne Lindén (i hög hatt och dykglasögon) är en tämligen naturlig Wilmer X-medlem. Dels var han med på bandets sista album "13 våningar upp" (2005) och har sedan följt Hellberg under hans solokarriär.
   Det var ett oerhört tempo från start i fredagskväll med ett fantastiskt välljudande och många gånger klockrent livesound. I en rockrepertoar som ibland blev lite bluesigare ("Om en hund mådde så här") och ibland lite poppigare ("Slaget om en flickas hjärta") men där bandet genomgående skapade en oerhört tajt helhet i nästan oöverträffade arrangemang av sina gamla låtar.
   Det var perrfekt rockmusik för allsång. I "Jag är bara lycklig när jag dricker", "Vem får nu se alla tårar" (när till och med Sticky Bomb sjunger med) och naturligtvis "Teknikens under" går publiken bananas i allsång och allmän respons. Plus i de avslutande finallåtarna.
   Soloinsatserna på scen i "Blod eller guld" tillhör också det oförglömliga. Med den mäktiga Lindén-gitarren och Jalles munspelssolo mitt i den galopperande rytmen. Puh, så effektivt!

Hon är ihop med en insekt
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Möt mig i din djungel
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slaget om en flickas hjärta
Den fria världen
Stackars Valentin
Primitiv
Blod eller guld
Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett
Vem får nu se alla tårar
För dum för pop
Teknikens under
Spela under hot

Extralåt
Kör dig död

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.