Blogginlägg från 2015-11-16
Ulf Lundells outtröttliga energi
Alla bilder: Anders ErkmanDet var inte utan hjälp från kompbandet som Ulf Lundell lyckades hålla energin levande under konsertens dryga tre timmar. Marcus Olsson (ovan) blåste rent med sina saxofoner och Janne Bark var som vanligt en klippa på gitarr.
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 2015.
ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 14 november 2015
Konsertlängd: 19:31-22:51 (200 min)
Min plats: Rad 11, plats 678
Lördagens uppladdning med påföljande förväntningar inför Ulf Lundells konsert fick sig en rejäl törn av tragiska världshändelser och plötsligt är tyckande om musik av ganska oväsentligt värde. Men musik kan också trösta och i många sammanhang ha helande effekter. Med engagemang och en total närvarokänsla (skällde på "Gott att leva" ut en i publiken som tittade i mobilen) stod Ulf Lundell på scen och var på sitt mest energiska humör och förmedlade så stora känslor att jag efter konserten stapplade ut från Conventum fullständigt nöjd och tillfredsställd.
Ulf Lundells konsert närmade sig rekordlängd (2002 spelade han på Idrottshuset i drygt fyra timmar) men stannade vid tre timmar och tjugo minuter. Jag har skrivit det tidigare och vill ännu en gång påminna om att musik inte är en sportgren där den får högst betyg som spelar längst. Men Lundells urladdning på lördagskvällen var en makalöst energisk knockout som överträffade alla tidigare Örebrokonserter och förvandlade samtidigt den stora konsertlokalen till en svettig rockklubb. Jag har sett totalt bättre och upplevt mer variationsrika konserter med Ulf Lundell men engagemanget och den outtröttliga energin han visade upp den här kvällen var av historiskt högsta klass.
Konserten gick på knock direkt där de tempoladdade låtarna följde på rad utan paus men som även innehöll dramaturgiska detaljer av ren hypnotisk kraft. Där arrangemangen tonades ned och sedan hetsades upp för att vid upprepade tillfällen nå absolut maximal effekt. Mycket uppenbart under den långa gospelhetsande finalen som aldrig riktigt ville ta slut.
Efter fem rasande effektiva låtar gjorde Lundell sitt första statement, "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now", innan han tillsammans med sitt högexplosiva slängde sig in i "Levande och varm". Med en häpnadsväckande ork lyckades den snart 66-årige Lundell hålla ett högt tempo genom hela konserten och mot slutet dela ut många musikaliska knytnävar, "Den vassa eggen", "Omaha", "Gott att leva" och hela sjoket av extralåtar med "Folket bygger landet" och "Jag har jobbat för hårt" (Lundells svenska version av Steve Van Zandts "I've been working too hard") som höjdpunkter, innan "Club Zebra"-albumets långa men lite ojämna titellåt blev naturlig slutfinal.
Energi och urladdning kräver också andhämtning och variation och det var kanske just där, när tempot dämpades och arrangemangen blev lågmält magiska, som det brände till på allvar. Som när Lundell efter "Sommarens sista servitris" tog till orda och förklarade sin avsky för världens alla religioner, förebådade ett tredje världskrig och sedan framförde en fin version av "Gå upp på klippan" som möttes med stående ovationer. Följdes av en lika passionerad version av "Främmande stad" som trots sina 30 år på nacken är så aktuell i den just nu infekterade flyktingdebatten.
En lika gammal men musikaliskt uppgraderad "En fri man i stan", där Surjo Benigh spelade en framträdande mycket effektiv bas, visade att Lundell nådens år 2015 har ett kompband som tillför nya arrangemang med stor kreativitet. Sedan kom, med undantag av balladen "Rialto", den långa rockiga finalen på konsertens huvudavdelning. Där varje låt lät som den perfekta slutlåten men hela tiden avlöstes av ytterligare energi och rockigt ös. "Kampsånger mot mörkret", som en då svettig Lundell så passande beskrev det.
Jag är sällan vän av överdimensionerade blixtrande gitarrsolon och oändligt långa konserter men just den här ödesmättade dagen kändes det nödvändigt att rensa hjärnan med några Janne Bark-uppvisningar där även andregitarristen Jens Frithiof fick sola sig i strålkastarskenet, avgrundsdjupa saxofonbröl från Marcus Olsson och ett oöverträffat driv på Andreas Dahlbäcks trummor.
Den tretton år gamla "Club Zebra"-skivan blev något av kvällens tema på konserten som både inleddes och avslutades med låtar från det albumet. Och Lundell hade dessutom lyckats hitta en bortglömd pärla som "Senare år", med vackert Roy Bittan-inspirerat pianospel av David Nyström, från just den skivan som också blev kvällens lågmälda höjdpunkt.
Om det här var sista konserten i Örebro under den sista turnén, som Lundell hotat med, återstår väl att se. Tillåt mig tvivla. Men ska han sluta på topp så var Conventum-konserten definitivt ett utmärkt tillfälle men för oss andra lämnar han ett smärtsamt tomrum efter sig.
LÃ¥tarna:
Venus & Jupiter
PÃ¥ den andra sidan
Tillsammans vi två
Ut i ikväll
Den här vägen
Levande och varm
Evangeline
Senare år
Sommarens sista servitris
Gå upp på klippan
Främmande stad
En fri man i stan
Den vassa eggen
Omaha
Rialto
Om det här är vintern
Kär och galen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva
Extralåtar:
Hon gör mej galen
Kapten Kidd
Förlorad värld
Folket bygger landet
Jag har jobbat för hårt
GÃ¥ ut och var glad
Extra extralåt:
Club Zebra
/ HÃ¥kan
60: #24. JIMI HENDRIX EXPERIENCE (1966-1969)
Från vänster: Noel Redding, bas, Jimi Hendrix, sång och gitarr, och Mitch Mitchell, trummor.
JIMI HENDRIX EXPERIENCES Topp 3:
1. Hey Joe (1966)
2. Purple haze (1967)
3. The wind cries Mary (1967)
ENLIGT ALLA OFFICIELLA LISTOR FIGURERAR Jimi Hendrix som solonamn eller tillsammans med sitt band Experience på ett 50-tal olika singlar. En majoritet av dessa är återutgivningar och liveinspelningar och har släppts efter Hendrixs sorgliga död i september 1970 och är på det viset inte involverade i min rent 60-talsbaserade lista. I Hendrix namn gavs det mellan december 1966 till oktober 1969 ut bara tio singlar av vilka tre är gamla inspelningar med Curtis Knight. Det är med andra ord en ganska koncentrerad mängd Hendrix-singlar att bedöma och rangordna.
Det var först i december 1967 som jag, och även övriga världen, blev medvetna om Jimi Hendrix, en amerikan som just hade kommit till England, hade fått kontakt med sin nye manager/producent Chas Chandler (före detta basist i Animals), släppt den makalösa singeln "Hey Joe", skrev sedan på kort tid ytterligare några klassiska låtar och gav på mindre än 18 månader ut tre omtumlande album inspelade tillsammans med sitt brittiska band Experience.
Jimi hade tidigare under 60-talet haft en omväxlande karriär, måhända ganska anonym, borta i USA. Hade först ett eget band, kompade tidigt artister som Wilson Pickett, Sam Cooke och Jackie Wilson, spelade i Isley Brothers band, turnerade sedan med Little Richard, blev medlem i Curtis Knight & the Squires (som resulterade i några singlar), turnerade med Joey Dee & the Starliters, spelade in med King Curtis och bildade 1966 till slut sitt eget band Jimmy James & the Blue Flames strax innan han blev upptäckt.
Han var ju som gitarrist historisk har jag förstått och de riktiga Hendrix-anhängarna älskade/älskar den gränslöst respektlösa gitarristen när han live inte visste var gränsen gick. När han på sin distade vänsterhänta gitarr skapade ett nytt och dittills okänt sound genom att slicka och bita i gitarrsträngarna och spela bakom ryggen på ett minst sagt personligt sätt.
MEN PÅ SINGLARNA ÄR DET INTE I FÖRSTA HAND som utpräglad gitarrist Hendrix har skapat historia. Den otyglade gitarren ger givetvis hans version av "Hey Joe" en magisk personlig karaktär där tjejkören (The Breakaways) satte sina viktiga avtryck i arrangemanget. Låten var under 1966, innan Hendrix, en av de mest inspelade låtarna. Blev först populär i garagerockkretsar, The Leaves gjorde den mest framgångsrika versionen men fanns även med på repertoaren hos Love, Standells och Shadows Of Knight. Då som konventionell rocklåt.
Den amerikanske sångaren Tim Roses tolkning av "Hey Joe" som en lång, sugande och intensiv ballad och Music Machines långsamma version samma år blev på något sätt vägledande när Jimi, bandet och Chandler gick in i studion 23 oktober 1966 och skruvade till låten ytterligare. Och kom ut med en personlig hitlåt.
Succén var ett faktum och Jimi och bandet, med trummisen Mitch Mitchell och basisten Noel Redding, följde upp med ytterligare två starka singellåtar, nu skrivna av Hendrix själv. Först släpptes den intensiva "Purple haze" (med sitt klassiska gitarriff), skivbolaget Tracks premiärskiva, och sedan den överraskande mer softa "The wind cries Mary" inom bara sju veckor.
Bara tre månader senare kom nästa klassiska Jimi Hendrix Experience-singel, "Burning of the midnight lamp", ännu en tämligen soft ballad där wah-wah-gitarr och cembalo var färgstarka ingredienser. Singlarna hade kommit tätt efter varandra, kanske för tätt, ty skivpubliken hade nu tappat lite intresse. Det dröjde ett drygt år innan nästa singel kom, en elektrisk cover på Bob Dylans "All along the watchtower" så långt från originalet som det gick att komma. En låt på under fyra minuter på singeln men som live blev lång och majestätisk. Jimi var tiilbaka på topplistan, nummer fem, och tolkningen av Dylan-låten blev på sätt och vis det nya originalet.
Hendrix avslutande 60-talssinglar är parenteser i hans diskografi i stort och rörde om historien kronologiskt. "Crosstown traffic" var en medioker albumlåt ("Electric ladyland") och den nästan tre år gamla inspelningen "Let me light your fire" (från "Are you experienced?") är verkligen inte någon oförglömlig Hendrix-låt.
/ HÃ¥kan
| << | November 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Däremot så hade både han och bandet ryckt upp sig rejält dagen därpå i Västerås även om låtändringarna var marginella. "Främmande stad" byttes ut mot den makalösa "Gruva" och vi fick den magnifika "Gå upp på klippan" ännu en gång. Och trots att hitpartiet är rejält sönderspelat så framfördes sviten "Kär och galen", "Oh la la" och "Gott att leva" med en intensitet och energi som jag saknade i Örebro kvällen innan. Så Västerås får bli en stark fyra i betyg. För att landa på en femma så fattas ett fantasifullare låtval. Dock räcker betyget för att jag ska känna stor tillförsikt inför konserten i Eskilstuna på torsdag. Svar:
Respekt för din kunnighet, Mikael, men recensioner är ju först och främst personliga analyser. Och jag måste upprepa att jag sällan drabbats av så översvallande känslor på en Lundell-konsert som i lördags. Till skillnad från 2012-konserten på samma plats som jag tyckte var "en vanlig dag på jobbet". I lördags var det främst hans gränslösa energi som imponerade. Sedan har jag nog upplevt låtmässigt bättre och mer intressanta Lundell-konserter men som sagt var det för mig framförallt en känslomässig triumf. Till saken hör att jag satt perfekt exakt i mitten på 11:e raden med ett klockrent ljud som följd. Hans sång på "Gå upp på klippan" fick faktiskt skivversionen att blekna!