Blogginlägg

Tributes: Nick Drake

"The endless coloured ways: The songs of Nick Drake" (Chrysalis, 2023)

NICK DRAKE ÄR ETT IKONISKT NAMN inom engelsk populärmusik fast han aldrig under sin livstid hade några hits eller ens i närheten av hits. Mellan 1969 och 1972 gav han ut tre album, debuten ”Five leaves left” tycker jag är bäst, så på den här generösa hyllningsplattan med 25 låtar är det ett rikt urval från alla hans album.
   Jag har för övrigt redan skrivit om en tributskiva till Nick Drake, ”Way to blue” (2013), som musikaliskt höll sig respektfullt nära originalen på det för övrigt liveinspelade albumet. På den nya nästan aktuella, släpptes i somras, hyllningsplattan ”The endless coloured ways” är förutsättningarna helt annat. Varje artist, varje grupp och varje producent har haft ambition att förändra, förbättra och göra en helt egen version av Drakes låtar.
   Det går säkert att protestera mot nytänkandet i de nya versionerna men jag tycker att helheten är intressant, en majorit av artister och grupper (huvudsakligen tidigare okända för mig) lyckats göra Nick Drake-låtar på ett spännande och uppenbart roligt sätt. Ofta överraskar resultatet och inte så sällan blir det underhållande lyssning. Det behöver nödvändigtvis inte låta lika kaotiskt som det gör på slutet i den annars underbara ”Saturday sun” men inget på skivan är förutsägbart.
   Det gnisslande soundet, med elektronisktt innehåll, hos den brittiska folkmusikgruppen Stick To The Wheel gör mig först lite förvånad men det slutar positivt. Ben Harpers bidrag låter kanske väldigt lik Nick Drake men den sträva stämman är trygg och stark. Den brittiska sångerskan Emeli Sandé omger sig med soul och elektronik som överraskar.
    Duon Polwart & Drever gör en fin version av ”Northern sky” där en lätt jazzig trumpet sätter tonen. ”Black eyed dog” är en annan höjdpunkt, producenten Craig Armstrong släpper fram sångerskan Rebecca Lucy Taylor (fast hon uppträder under det märkliga namnet Self Esteem) i en intensivt stråkarrangerad låt.
    Även den amerikanske sångaren Christian Lee Hutson släpper fram en sångerska (Elanor Moss) som gör ”Which will” till något mycket bra. Den engelska sångerskan Katherin Priddy bjuder på en underbar version av den mycket fina ”I Think They're Leaving Me Behind” som ökar i intensitet. Skivan är just då inne i en fin sekvens. På den följande sjunger den norska sångerskan Aurora Aksnes en svepande suggestiv ”Pink moon”. Sedan följer kanske skivans absoluta höjdpunkt när Joe Henry, mest känd som producent, sjunger ”Time of no reply” tillsammans med Meshell Ndegeocello.
   Sista höjdpunkten på skivan är amerikanen, och numera islänningen, John Grant i en över sex minuter lång helt elektronisk tolkning av ”Day is done”,


Season One
Episode A:
1-1 The Wandering Hearts – Voices (prelude) 0:38
1-2 Fontaines D.C. – 'Cello Song 5:04
1-3 Camille – Hazey Jane II 4:07
1-4 Mike Lindsay featuring Guy Garvey – Saturday Sun 5:16
1-5 Bombay Bicycle Club & The Staves – Road 2:37
1-6 Let's Eat Grandma – From The Morning 3:40
1-7 David Gray – Place To Be 3:31

Episode B:
1-8 John Parish & Aldous Harding – Three Hours 4:32
1-9 Stick In The Wheel – Parasite 4:51
1-10 Ben Harper – Time Has Told Me 3:59
1-11 Emeli Sandé – One Of These Things First 3:39
1-12 Karine Polwart & Kris Drever – Northern Sky 4:12
1-13 Craig Armstrong featuring Self Esteem – Black Eyed Dog 3:46

Season Two
Episode C:
2-1 Bombay Bicycle Club & The Staves – Road (Reprise) 0:29
2-2 Nadia Reid – Poor Boy 4:36
2-3 Christian Lee Hutson featuring Elanor Moss – Which Will 4:04
2-4 Skullcrusher & Gia Margaret – Harvest Breed 2:48
2-5 Katherine Priddy – I Think They're Leaving Me Behind 4:32
2-6 AURORA – Pink Moon 2:07
2-7 Joe Henry & Meshell Ndegeocello – Time Of No Reply 4:05

Episode D:
2-8 Famous Blue Cable featuring Feist – River Man 3:58
2-9 Liz Phair – Free Ride 2:47
2-10 Philip Selway – Fly 5:06
2-11 John Grant – Day Is Done 6:26
2-12 The Wandering Hearts – Voices 4:27

/ Håkan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.