Blogginlägg från 2021-05-05

April 2021 på Håkans Pop

Månadens tre bästa album med (från vänster) Tenenage Fanclub, Frankfurt och The Coral.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL BLEV EN ganska normalt händelsefattig månad på Håkans Pop med ett innehåll som i stort sett bara var förplanerade texter. Förutom ett tråkigt dödsfall i den svenska musikhistorien var april fritt från stora nyheter och jag kunde ägna mig åt slutspurten på min lista på tidernas bästa livealbumfavoriter, uppmärksamma några cover- och hyllningsskivor plus återblickar till mina gamla krönikor.
   Bästa Livealbum-listan klättrat stadigt allt närmare toppen och under april avslöjades placeringarna 4-7 på den 38 album långa listan. Och då fick jag möjlighet att gräva djupare i starka liveskivor med The Who, Joe Cocker, David Johansen och Graham Parker.
   Två album med artister som hyllade Tom Waits och Mose Allison fick jag också möjlighet att skriva om. Och två coveralbum där Juliana Hatfield sjöng enbart Police-låtar och den svenska sångerskan Maritza Horn siktade in sig på Van Morrison-låtar på originalspråket.
   Mitt urval av gamla krönikor som jag en gång i tiden skrev i Nerikes Allehanda var under april hämtade från 90-talet, från januari 1991, april 1992, april 1994 och september 1994.
   Månadens tråkigaste nyhet var 85-årige Bosse Skoglunds frånfälle. Legendarisk jazz- och rocktrummis med en lång rad oförglömliga insatser inom svensk musikhistoria bakom sig. Absolut värd en minnesartikel.

DEL AMITRIS PLANERADE NYA ALBUMRELEASE ”Fatal mistakes”, release 30 april, var under månaden mitt totala fokus innan nyheten kom att skivan flyttats fram till maj. Lite snabbt fick jag lyssna ifatt på några andra releaser som i de flesta fall också släpptes 30 april.
   Lycklightvis hittade jag ganska snabbt många guldkorn på Teenage Fanclubs ”Endless arcade” och var fast redan på öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo.
   Jo, jag har under årens lopp flera gånger fastnat för bandets album och nya skivan är inget undantag från den positiva trenden. Bandet mixar Byrds-stämmorna och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög klass. Just nu känns albumet som en klar utmanare för den i framtiden planerade årsbästalistan.
   Duon Matt Sweeney och Bonnie 'Prince' Billy känns för mig som en ny konstellation. ”Superwolves” är genuin singer/songwriter-musik men utan riktig melodisk styrka. Lite för mollstänkta arrangemang för min smak.
   Stefan Sundström har på ”Östan västan om stress och press” (tillfälligt?) lämnat den lite lugnare visbaserade musiken och öppningen ”Å Karin” och flera andra låtar har en vild och rockig framtoning. Men där finns också visballader och folkmusik. Skivan är uppenbart inspelad live i studion och det finns en stark och spontan känsla i både låtar och arrangemang, och ibland hör jag mindre överraskande Stones-inspiration även i de lugnare och mer avskalade låtarna. Och texterna doftar svenskt 70-talsprogg och starka undertoner av protest mer än en gång.
   Frankfurt är det svenska bandet som leds av Petter Winnberg, som producent har han påverkat soundet för bland annat Eva Dahlgren och Markus Krunegård, och på albumet ”Frankfurt” finns det många spännande arrangemang. Ofta är det instrumentalt tunga melodier som målar upp bilder som i en film, ibland spetsas arrangemangen av gästsångare som Esther och Krunegård men är allra bäst när Winnberg själv sjunger i den himmelskt vackra ”Archibald”. Ett bra men lite ojämnt album med oerhörda toppar.
   Tillsammans med Bad Seeds-medlemmen Warren Ellis har Marianne Faithfull gjort ett mycket emotionellt album, ”She walks in beauty”. Hon reciterar personligt, men knappast klockrent, texter av exempelvis Lord Byron, Keats, Shelley och Tennyson till Ellis symfoniska melodier. Ibland vackert, ibland monotont händelsefattigt men alltid poetiskt charmigt.
   Jag har sett att The Corals dubbelalbum ”Coral island” har jämförts med både Beatles ”White album” och Small Faces ”Ogden's nut gone flake” och det kan naturligtvis ingen nyproducerad skiva överleva. 2021 är inte 1968, det är inte bara jag som är 53 år äldre, så jag har svårt att rättvist ta till mig ett så omfattande album för lyssning.
   24 spår (vissa reciterade av en äldre man, Small Faces-kopplingen) på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter lång, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnar upptäcker jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt.
   Ska man jämföra The Coral-albumet med någonting blir det för min del Per Gessles alter ego-skiva ”Son of a plumber” (2005).

/ Håkan

Covers: Gillian Welch & David Rawlings

GILLIAN WELCH & DAVID RAWLINGS: All The Good Times Are Past & Gone (Acony, 2020)

JAG AVSLUTAR SÄSONGEN MED COVERALBUM MED det äkta paret Welch & Rawlings första skiva som officiell duo men de har samarbetat flitigt sedan början på 90-talet på scen och i stort sett på alla skivor som givits ut i deras egna namn. Främst har man hört deras samarbete på Gillian Welchs alltmer uppmärksammade soloskivor sedan 1996 men också på Rawlings skivor med sitt band The David Rawlings Machine (där Welch är medlem och bidrar med låtar). Ofta har skivorna musikaliskt stått med båda benen i amerikansk traditionell musik och coveralbumet ”All The Good Times Are Past & Gone” rimmar synnerligen naturligt med de influenserna.
   Rawlings har ju först och främst gjort sig känd som ypperlig gitarrist, mest på Welchs skivor men också bakom Steve Earle, Ryan Adams och Alison Krauss och som producent åt Robyn Hitchcock och Old Crow Medicine Show. Hans skivor med egna bandet har jag ingen koll på men här får vi åtskilliga prov på hans insatser vid mikrofonen och både röst och erfarenhet imponerar på flera låtar. Rawlings har en något Bob Dylan-inspirerad sångstil som ger låtmaterialet en mogen karaktär.
   Men givetvis är det hans gitarrspel, på det akustiska instrumentet, som ger hela skivan den där soundmässigt varma känslan utan att han på något sätt vill bevisa sina omtalade referener som virtuos på sitt instrument. Här är det lågmält, vackert och oerhört fint spelat.
   Welch spelar också gitarr på skivan, som inte innehåller några andra musiker eller instrument, men har av förklarliga skäl en tillbakalutad roll som gitarrist. Det är hennes röst, som vi känner igen från åtskilliga soloskivor, som med sin lite allvarliga ton bär många låtar på sina axlar.
   Det är de traditionellt förankrade låtarna, 80-85 år gamla och ibland låter det som att Rawlings spelar på lika åldriga gitarrer, som ger hela skivan en tidlös och seriös prägel. Som gör att jag lyssnar med stort intresse men det rena underhållningsvärdet är begränsat. Och när jag försöker leta jämförelser i sound och framförande i musikhistorien blir det inte mer moderna förebilder än Carter Family och The Stanley Brothers jag hittar.
   För mig personligen blir det aldrig mer intressant på albumet än på de två Bob Dylan-låtarna, ”Señor” och den hyfsat unika ”Abandoned Love”, som Rawlings av inte speciellt överraskande orsaker (se ovan) sjunger mycket engagerat. Däremot överraskar det plötsliga slutet på den senare låten som helt enkelt, snopet och omotiverat klipps av utan förklaring.
   Annars är det den mer än söndertjatade ”Jackson” (med Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood) som är skivans mest kända låt som givetvis framförs som en duett med Welch och Rawlings men utan att tolka låten på något speciellt spännande sätt.


A1. Oh Babe It Ain't No Lie (Elizabeth Cotten) 4:25
1958. Singel med låtskrivaren.
A2. Señor (Bob Dylan) 5:27
1978. Från albumet "Street-legal" med låtskrivaren.
A3. Fly Around My Pretty Little Miss (Traditional. Arranged by David
Rawlings/Gillian Welch) 2:37
1924. Singel med Samantha Bumgarner.
A4. Hello In There (John Prine) 5:46
1971. Från albumet "John Prine" med låtskrivaren.
A5. Poor Ellen Smith (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:30
1924. Singel med Henry Whitter.
B1. All The Good Times Are Past And Gone (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:54
1930. Singel med Fred & Gertrude Gossett.
B2. Ginseng Sullivan (Norman Blake) 3:43
1972. Från albumet "Home in Sulphur Springs" med låtskrivaren.
B3. Abandoned Love (Bob Dylan) 3:45
1985. Från boxen "Biograph" med låtskrivaren.
B4. Jackson (Billy Edd Wheeler/Jerry Leiber) 3:32
1963. Från albumet "Sunny side!" med The Kingston Trio. (På originalet fick Leibers fru Gaby Rodgers låtskrivarcredit)
B5. Y'All Come (Arlie Duff) 2:26
1953. Singel ("You all come") med låtskrivaren.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.