Blogginlägg

Extraordinärt underhållande timmar

Bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
BLÅ LOTUS
Närke Kulturbryggeri 22 april 2018
Konsertlängd: 19:07-20:15 och 20:40-21:38 (68 + 58 = 126 min)
Min plats: Sittande lite till höger ca 8 meter från scenen.

EFTER STRIKTA FÖRBEREDELSER, NOGGRANT LYSSNANDE på "Till dej"-albumet från 1972, kom jag till Närke Kulturbryggeri laddad men ändå inte så förväntansfull. Den 46 år gamla skivan är ett underbart tidsdokument från en era när den svenska proggmusiken blomstrade som mest. Däremot är den musikaliskt splittrad, visserligen genuint genomarbetad, och inspelad med en lekfullhet som jag idag uppfattar som lite naiv. Det var liksom läge att nu få höra och se en uppdaterad version av den känslan och jag fick under mer än två timmars tid anledning att tänka om och tänka nytt med det materialet.
   Mikael Ramel har samlat ett underbart starkt band bakom sig, musiker som dels har starka rötter i 70-talsmusiken och dels har en yngre trollkarl till klaviaturspelare, den synskadade Mats Öberg, och tillsammans tog de kvällens övervägande gamla material till helt nya och stundtals magiska nivåer.
   Kenny Håkansson på gitarr, hans Kebnekajse-kollega Göran Lagerberg på bas och trummisen Benna Sörman blev en garant för att de tydligt uppgraderade arrangemangen skulle fungera och ge den gamla musiken total upprättelse. Med Ramel som värd med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.
   Kvällens huvudroll, den 46 år gamla albumet "Till dej", fick inleda konserten där låt för låt avhandlades efter absolut bästa förmåga. Kanske inte så lekfullt och gränslöst som det en gång lät men oerhört professionellt när musikerna förstärkte och förtydligade materialet. Ingen mikrofon på Lagerberg förvånade mig lite, som tonårsidol på 60-talet i Tages gjorde han en del anmärkningsvärda insatser ("Every raindrop means a lot") vid sångmikrofonen, men Ramel fick god sånghjälp av Masts Öberg.
   Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Ok, ibland blev det kanske lite för mycket jazzrock för mina känsliga öron men det här var musik för publiken och ingen intern uppvisning.
   Efter pausen kom Mikael Ramel tillbaka med enbart Mats Öberg vid sin sida, satte sig ned och frågade oss och sig själv vad proggmusik är. Tidigt 70-tal fick han proggstämpeln utan att textmässigt egentligen tillhöra den falangen. I det här lilla formatet på scen fick texterna en ännu större betydelse och del 2 av söndagskvällens konsert kunde gott ha fått underrubriken "Son of Povel". Arvet efter sin far som tungvrickande låtskrivare, med ord som viktiga detaljer, kom fram tydligt i många sånger. I exempelvis vokalsången, som han kallade den, om å, ä och ö. Underbart låtskrivande.
   Med bandet tillbaka på scen kom ytterligare några höjdpunkter, bland annat en överraskande cover på Janis Ians "Younger generation blues" som han typiskt döpt om till "Vi är dom äldre". I den avdelningen framfördes också några låtar från soloskivan "Extra Vagansa" (1974), titellåten och "Apfigur", och några senare sololåtar som "Om jag vunne en miljon" (duett med Mats Öberg) och "Enastående framtid".
   Ramel letade sig dessutom tillbaka till mitten av 60-talet när han sjöng Steampackets svenska singel "Bara ett par dar". Han presenterade låten som ett verk från 1966 men enligt mina noteringar gavs den ut i januari 1967 - dock inspelad i december 1966.
   Efter en röjvänlig extralåt var den generöst långa konserten slut och vi kunde andas ut efter några extraordinärt underhållande timmar.
   Lokalbandet Blå Lotus inledde söndagskvällens konsert med 45 minuter huvudsakligen instrumental musik. Redan där kunde vi ställa frågan om vad proggmusik är ty bandets sättning, med orgel/synt, trummor och bas, och arrangemang ekade engelsk progressive music men också Hansson & Karlsson.
   Med de djupa virvlande hammondorgeltonerna i botten och lite sång på några låtar doftade det bekant vid några tillfällen för att sedan till publikens glädje avslutas med Jimi Hendrixs gamla "Purple haze".


Blå Lotus (Wiktor Nydén, Fredrik Andersson och Linus Karlsson) spelade progressive music med många stänk av hammondorgeln.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.