Blogginlägg från juli, 2006

Det bästa som Sverige har att erbjuda av pop, rock och annat

Postad: 2006-07-10 20:07
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/7 2006.

KONSERTER
Ed Harcourt
Lisa Miskovsky
Håkan Hellström
Thåström
The Cardigans
New York Dolls
Patti Smith
Kristian Anttila
The Sounds
The Slaves
Peace & Love-festivalen, Borlänge 7-8 juli 2006


Det är visserligen inte 1967 men likafullt heter den rockigt dominerade musikfestivalen i Borlänge Peace & Love. En festival som under helgen genomfördes för åttonde gången och bara växer och växer. I både kvantitet, kvalité och dignitet. Under de båda huvuddagarna, fredag och lördag, hade det samlats närmare 30 000 musikälskare för att i ren stadsmiljö njuta av det bästa som Sverige har att erbjuda av pop, rock och mycket annat. Plus några riktigt tunga amerikanska legendarer.
   Borlängefestivalen utspelade sig på gatorna i city, mellan affärshusen och på stora P-platser. Ett bläckfiskliknande område mellan järnvägen och centrum. Kanske inte så upphetsande miljömässigt men när man kan locka med ett så förhållandevis konkurrenskraftig program, jag räknade till 84 olika artister och grupper, så är ju Peace & Love inte långt efter vare sig Roskilde och Hultsfred och helt i nivå med exempelvis Östersunds Storsjöyran.
   Håkan Hellström, Thåström och Cardigans var störst bland de svenska namnen och de gamla amerikanska rockrelikerna New York Dolls och Patti Smith, festivalens största bokning någonsin, var dragplåster bland de utländska artisterna.
   Engelsmannen Ed Harcourt har framställts som strulig och trulig men han visade upp en både charmig, generös och öppenhjärtig bild av sig själv i solskenet tidigt i fredagskväll. Kanske inte de bästa förutsättningar för en kille som nog gillar mest att sitta på en mörk, rökig (i England) och intim klubb. Men Harcourts uppträdande överraskade.
   Där fanns plats för de små läckra detaljerna, fiolspelande tjej, trumpetande kille, ståbas och det gamla pianot. Som gjorde suggestiva knockoutlåtar som ”She fell into my arms” och ”Apple of my eye” till alldeles självlysande guldkorn fast scenen badade i solsken.
   Men hans framträdande hade mer variation på sin meny. Det rappades, han sjöng 30-tals-influerat genom en antik mikrofon, brustna ballader solo på scen, allsång i ”Revolution in the heart” (med ett tiotal ur publiken på scen i kören) och riktigt distad rock påverkat av hans vänskap med Pete Townshend i the Who.

Oväntat suveränt helhetsintrtyck och jag stod och tänkte så smått på Robbie Williams fast Ed inte på långa vägar har samma visuella kraft.
   Fast de stora namnen på Peace & Love-festivalen är svenska och tillhör den yttersta eliten, jag saknade egentligen bara The Ark och Moneybrother på programmet, så har mycket förhandsreklam handlat om New York Dolls och Patti Smith. Både uppträdde, under väldigt olika förutsättningar, i fredagskväll när det lilla mörkret klädsamt börjat sänka sig över Borlänge.
   Dolls var först ut. Ett, som det såg ut, gäng övervintrade rock’n’roll-entusiaster där bäst före-datumet gått ut för många år sedan. Men ändå var det intressant att se ett så legendariskt och mytomspunnet band, som är så intimt förknippade med död och tragedi, levande på en scen.
Men inledningen var trög och digniteten i namn som David Johansen och Sylvain Sylvain satt mer i de rynkiga ansiktena än i rockkänslan.
   Det tog sig dock. Efter en underbar version av Johnny Thunders ”You can’t put your arms around your memory”, duett mellan Johansen och Sylvain, kom en ännu mer effektiv ”Pills” och finallåten ”Personality crisis” var stor, ståtlig och stabilt klassisk rock.
   De passade på att presentera flera nyskrivna låtar, och det kanske var moraliskt fel av ett så legendariskt band som aldrig spelat i Sverige tidigare, och de var inte alltid så konkurrenskraftiga i sammanhanget. Men titlarna var underbart stilsäkra, ”Dancing on the lip of a volcano” (en lite för mycket Bruce/E Street Band-influerad sak), ”Take a good looks at my good looks” och ”Give me love and turn off the lights”.
   Patti Smith var på ett härligt gott humör. I det sparsmakade formatet, bara Lenny Kaye på akustisk gitarr, fanns det plats för glädje, uppsluppet humör och en urkraft till sångerska. Intensiv, stark och tonsäker tog hon oss med på en spännande resa från ”Dancing barefoot” till ”Ghandi” och tillbaka till ”Gloria”.

Det var inte alltid magiskt, hennes evighetslånga drapor kan lätt bli monotont stillastående, men när det var som bäst, ”Because the night” och ”Pissing in the river”, var det fredagskvällens klart bästa ögonblick på festivalen.
   Nya svenska bandet Slaves inomhusspelning blev gruvligt misshandlad av undermåligt, för att inte säga miserabelt dåligt ljud och en grov försening. Men när de väl stod på scenen var de mer energiskt laddade än någonsin deras poppiga skiva ger sken av. Ett sjumannaband, med både Jocke Åhlund på bas och Irma Schultz på sång, som verkligen gjorde allt för att övertyga men där tekniken tyvärr spelade upprepade spratt i deras ambition.
   Variationen var genomgående stor under festivalen men man kunde ana att det var lätt nischat för den äldre publiken på fredagen medan de svenska toppartisterna på lördagen stod som spön i backen fast regnet aldrig fick något grepp om Borlänge.
   Kristian Anttila fick inleda dagen med undermixad sång på en överdimensionerad scen. Men med trevlig och ödmjuk poprock som höll främst tjejerna i publiken i ett stadigt grepp.
   Det känns som en ynnest varje gång jag upplever Lisa Miskovsky på en scen. Hon är så naturlig, så röstmässigt bedårande och nu med en nya skiva i faggorna. Som vi fick några intressanta smakprov ifrån.
   De nya låtarna kändes rätt enkla, nästan kommersiellt skrudade. Rytmiskt, lätt programmerade med starka melodier där Robert Qwarforth gav flera låtar ett souligt uttryck.
   Håkan Hellströms glada och starkt personliga pop har förutsättningar att bli sommarens artist - varje år. Han vräkte ut hela sin glädje på sina 14 låtar, en repertoar som nästan var identisk med vårens korta turné, och det svängde förbaskat suveränt om hela bandet.
Däremot vet jag inte om saxofonisten Göran Green är exakt rätt ingrediens i Håkans musik. Solopartierna i ”Jag kommer kliva på dig igen” och ”Jag hatar…” doftar lite för mycket Clarence Clemons i mina öron.
   Men det är svårt att motstå en så otroligt effektiv show som den Håkan med band, där Fredrik Sandsten tillfälligt hoppat in på trummor, bjöd på.

Thåström har sitt sätt att kommunicera med sin publik. Med tungt suggestiv musik och inte med mellansnack. Rent asocial vandrade han runt på scen och såg mer eller mindre ut som en nervig Per Oscarsson. Men alla starka, djupt personliga, låtar kan ingen ta ifrån honom. Nu var det dessutom en lite temposnabbare repertoar han bjöd på jämfört med i våras. Där ”Vacker död stad”, ”Tittar på tv” (enda Ebba Grön-låten) och ”Släpp aldrig in dom” är ren och skär magi.
   Sounds har sina låtar och den starka ingrediensen visade sig hålla i under hela deras timme på scen. Om det var ljudet, basen durrade i bröstet, eller om bandet inte är bättre låter jag vara osagt men någon riktigt stark scenenergi kunde jag inte upptäcka.
   Visserligen spelade Maja Ivarsson över vid mikrofonen men att börja röka på scenen under sitt korta framträdande är ju direkt olämpligt om ni frågar mig. Då var det bara låtar som ”Seven days a week”, ”Tony the beat” och (naturligtvis) ”Living in America” som kunde rädda konserten där den skånska flaggan vajade högt.
   Att Maja Ivarsson har en begränsad röst blev ännu mer uppenbart när Nina Persson i Cardigans klev upp på den stora scenen bara några minuter efter Sounds sista låt. Nina är ju ett under av cool, stark sångerska. Som kan nagla fast sin publik utan att varken skrika eller göra sig till.
   Cardigans är ett fantastiskt band. Gitarristen Peter Svensson i all respektfull ära men musikerna i övrigt kan göra det smakfulla ännu snyggare. Den futuristiska scendesignen kanske inte gjorde bandet full rättvisa men där musiken och arrangemangen spelade viktigast roll kan jag förbise det.
   Inte överraskande var det låtarna från de två senaste, fantastiska, skivorna som dominerade scenrepertoaren men där äldre låtar som ”Rise & shine”, ”Lovefool” och ”My favourite game” smälte in förvånansvärt naturligt.
   I en mix av proffsig personlighet och gudabenådad musikalitet är Cardigans landets ädlaste juvel på den svenska poprockhimlen.

/ Håkan

Bloggrapport från Peace & Love 2006

Postad: 2006-07-09 20:54
Kategori: Blogg

Under festivalen i Borlänge bloggade jag 7-8-9 juli 2006 för Nerikes Allehanda och nedanstående rapporter ska läsas från botten och uppåt.

9 juli


Hemåt

Då bär det av hemåt alldeles strax. Långa kvällar, ännu längre nätter av inte så långa konserter. Kan uppfattas som fysisk jobbigt och visst är det ömmande knän, slitna fötter och ett trött huvud som lämnar Borlänge. Men där finns också många goda minnen på pluskontot. När Patti Smith avslutade sin konsert med "Gloria" i fredagsnatt var nog det största ögonblicket.
Men när jag känner mig trött ska jag i många dagar tänka på de stackare som ska städa den här stan. Det ser i ögonblicket ut som ett mission impossible.
Av Håkan kl 09:01 under Festivalen

________________________________________
Överdos och final
Nu är överdosen nära. Efter en eftermiddag och kväll med åtskilliga konserter på programmet så avslutade Cardigans för bara några minuter sedan hela festivalen inför säkert över 10 000 åskådare. Mäktigt fast den sena kvällen var tämligen sval och publiken var också lite avslagen.
Kristian Anttila uppträdde på en alldeles för stor scen men hans perfekta poprock och ödmjuka framtoning räddade mycket.
Lisa Miskovsky laddar för nya succéer efter "Lady Stardust". Hon blandade in flera nya låtar i sin repertoar och det känns som hon nu satsar på ännu större framgångar kommersiellt.
Håkan Hellström blev kvällens stora vinnare. Med en som vanligt alldeles berusande och publikmässigt bedårande show.
Det blev varken Caesars eller Nationalteatern. Magen krävde mat och strupen krävde dryck så det var bara att ta en kort paus i konsertbesökandet.
Thåströms konsert var lite tyngre och lite mer temposnabb än den han bjöd på i våras inomhus. Exempelvis gjorde han "Keops pyramid" nu igen. I övrigt som vanligt imponerande fast nerverna kryper utanpå hans tunna kropp.
Sounds hade en imponerande hitkavalkad att bjuda på. Ändå ville det aldrig lyfta ordentligt fast den ungdomliga publiken var på tårna. Och sångerskan Maja Ivarsson skriker mer än sjunger. Vilket blev ännu mer uppenbart när jag några minuter senare fick uppleva Nina Perssons kraftfulla elegans i Cardigans.
Så kan jag slutligen avslöja att Thåström och hans gäng inte nöjer sig med de norrländska ölburkarna. Innan hans konsert bar crewet in ett gäng engelska Newcastle Brown-flaskor. Det tyder på god stil och smak.
Av Håkan kl 01:57 under Festivalen

________________________________________
8 juli 2006

Emilys stora kväll

Som ni kanske har förstått är det Emily som är min sidekick och dotter på den här spännande resan. Hon har stora förväntningar inför kvällens program som inkluderar många av hennes favoriter, Lisa Miskovsky, Cardigans, Sounds och (framförallt) Håkan Hellström. Det är med andra ord dukat för Emilys stora kväll. Och jag kan villigt erkänna att förväntningarna är lika stora hos mig.
Kl 15 öppnar festivalområdet, fast bokstavligen stänger affärerna och området spärras av med stora staket, och det blir nog ingen blogg-rapport förrän efter sista konsert (Cardigans) i natt. Förhoppningsvis lite tidigare än senaste natt.
Av Håkan kl 14:36 under Festivalen

________________________________________
Festivalen
Ja, det här utspelar sig alltså i stadsmiljö på gott och ont. Miljön kring scenerna är antingen typ Storgatan (fast här heter den Stationsgatan) eller stor P-plats typ gamla posten i Örebro. Miljömässigt inte så upphetsande så det är verkligen det som utspelar sig på scenerna som ändå är det viktigaste. Fast den lilla scenen i Lindkvistska parken med sin naturlig gräskulle som läktare är läckert naturskön. I eftermiddag spelar Caesars där och jag har stor lust att rata Nationalteatern som spelar på scen 2 samtidigt. Scenenergin hos Jocke Åhlund, som också spelar i Caesars, under Slaves-konserten i natt lockar faktiskt mer.
Men klädkoden bland festivalbesökarna är bred, folklig och extrem. Där det finns plats för både röd kimono och grönfärgat hår och de vanliga ungdomarna med sina läckra Håkan Hellström och Mando Diao-t-shirts. Och på hotellfrukosten dök det upp en man i fotsid magentafärgad sidenklänning. Hallå, Di Leva spelar inte på årets Peace & Love-festival.
Av Håkan kl 12:20 under Festivalen

________________________________________
Sponsrar
Ett norrländskt ölmärke är uppenbart sponsorer på den här festivalen. Igår drack flera artister denna tveksamma dryck under ina föreställningar. Direkt ur burken! Hur coolt är det? Ed Harcourt satt privat på scenen utanför strålkastarljuset under Patti Smith-konserten. Sjöng med som mest intensivt under "Gloria" medan han höll i, just det, den norrländska ölburken. Där för övrigt Peter Buck (REM) gästade på gitarr.
Av Håkan kl 12:14 under Festivalen

________________________________________
Kallare...
Oj. Dom meddelar att det har gått över en kallfront. Det blir bara 28 grader i Borlänge idag.   
Av Håkan kl 11:11 under Festivalen

________________________________________
Gonatt
Glömde en sak. David Johansen i New York Dolls använde notställ under konserten. Go'natt!
Av Håkan kl 02:51 under Festivalen

________________________________________
Natt
Puh! Det här var också ett rekord. Nattens sista konsert, Slaves, slutade 02.21. Nytt personligt kan jag konstatera. När de drog "Everyone is on drugs", "Bye bye little monkey" och "Suicide" i en enda rad på slutet så glömde jag för ett ögonblick vad klockan var och att ljudet var helt miserabelt. Orgeln skar som en skalpell i trumhinnorna men Emily plåtade och filmade och tyckte livet var toppen.
Glömde berätta förut att jag helt oplanerat sprang på min gamle vän Anders Olsson, skivbolagsbossen (Low Impact), i hotellkorridoren när vi anlände. Och han fick mig, också oplanerat, att gå på Robyn Hitchcock för mitt under Ed Harcourts stundtals magiska konsert skickade han ett sms och meddelade att Peter Buck, REM-gitarristen, var med och kompade Hitchcock. Så när Harcourt slutade rusade vi till inomhusscenen Bolanche och fick se skymten av Buck innan basisten började sjunga country och flydde ut i friska luften.
Festivalen är som helhet som ett magnifikt Marknadsafton fast med fler ungdomar och bättre musik på scenerna. Fast det är dåligt affischerat med program, karta och scennamn.
New York Dolls var gamla fossiler med lång startsträcka. Slafsig och ofokuserad inledning, seg första halva så att till och med punkkammarna i publiken slokade men med hjälp av några oväntat friska nya låtar och hederliga "Personality crisis" rodde Johansen, Sylvain och de andra ändå iland sin reunion.
Sedan var det dags för nästa punkikon, Patti Smith i tre nummer för stor kavaj. Med bara Lenny Kaye som komp blev det en omväxlande uppsluppen och djup föreställning. Men när hon exakt på tolvslaget körde "Because the night" var första kvällens största höjdpunkt ett faktum.
Av Håkan kl 02:33 under Festivalen

________________________________________
7 juli 2006

Första flerdagarsfestivalen

Jag vet att det låter som ett mindre lyckat skämt men Peace & Love-festivalen är faktiskt min första rockfestival över flera dagar. Det har liksom inte blivit av tidigare. Tältliv har aldrig varit min kopp te, Roskilde låg alldeles för långt bort och ocentralt och redan när Hultsfred drog igång på 80-talet så bannlyste jag regnig gyttja och stekhett grus i mitt liv. That's it. Men Borlänges stadsfestival känns helt okej. Med tanke på den ambitiösa satsningen på ett omväxlande musikaliskt program med åtskilliga toppartister i de flesta genrer. Och, inte minst, gångavstånd till hotellet...
Av Håkan kl 17:20 under Festivalen

________________________________________
Medresenär
Bloggrapporterna kommer lite snabbt nu men uppkopplingen på tåget, som för övrigt var en härligt svalkande resa, var inte det bästa. När sanningen ska fram så har jag en medresenär i form av min 15-åriga dotter som inte bara är en hängiven Håkan Hellström-fan utan även kan lugna nerverna på pappa när dator och uppkopplingar krånglar. Istället för att skicka vidare rapporter från tåget fick vi sitta och jämföra mottagning på de olika mobilnäten. Jag tror det slutade oavgjort mellan 3 och Telia.
Vi kom till Borlänge för en timme sedan och möttes av ljudet från scen 1 där Timo Räisänen höll på och det lät som hyfsat med folk på plats. Vi var dock tvungna att gå till hotellet och installera oss och skriva de här raderna. Men nu ska vi ut till festivalen och närmast väntar Ed Harcourt på scen.
Av Håkan kl 17:08 under Festivalen

/ Håkan

Thåström setlist

Postad: 2006-07-08 16:25
Kategori: Setlists

THÅSTRÖM
Peace & Love, Borlänge 8/7 2006

Brev till 10:e våningen
Fanfanfan
Sönder Boulevard
Främling Överallt
Kriget med mej själv
Vacker död stad
Karenina
Keops pyramid
Tittar på tv
Ungefär så här
J.L.P
Alla vill till himlen
Stjärna som är din

Extralåtar
Släpp aldrig in dom
The Haters
Du ska va president

/ Håkan

Lisa Miskovsky setlist

Postad: 2006-07-08 16:14
Kategori: Setlists

LISA MISKOVSKY
Peace & Love, Borlänge 8 juli 2006

Jörgen Wall - trummor
Heikki Kiviaho - bas, akustisk och elgitarr
Robert Qwarforth - keyboards
Fredrik Rönnqvist - gitarr
Monica Starck - gitarr

Driving one of your cars
What if
A brand new day
Mary (nya singeln)
Sing to me
Sweet misery (NY)
California heart
Restless heart
Lady Stardust

Extralåt
Alright

/ Håkan

Håkan Hellström setlist

Postad: 2006-07-07 20:48
Kategori: Setlists

HÅKAN HELLSTRÖM
Peace & Love, Borlänge
7 juli 2006

Fredrik Sandsten (trummor)
Finn Björnulfsson (slagverk)
Oscar Wallblom,(bas)
John Engelbert (gitarr)
Göran Green (saxofon)
Daniel Gilbert (gitarr)
Stefan Sporsén (blås, klaviatur)
Håkan Hellström (sång)

klubbland
en vän med en bil
dom kommer kliva på dig igen
brännö serenad
gårdakvarnar och skit
13
en midsommarnattsdröm
känn ingen sorg för mig göteborg
ramlar
jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Extralåtar
Hurricane Gilbert
mitt gullbergs kaj paradis
kom igen lena
nu kan du få mig så lätt

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (118)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2006 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.