Blogginlägg från juni, 2023

Covers Special: Linda Ronstadt 1977

Postad: 2023-06-30 07:57
Kategori: Ingen

LINDA RONSTADT: Simple dreams (Asylum, 1977)

1977 BREDDAR LINDA RONSTADT PÅ SIN REPERTOAR och letar låtmaterial bland traditionellt gamla countrylåtar men tvekar heller inte att sjunga klassisk Rolling Stones-rock. Naturligtvis finns det också plats på ett Linda Ronstadt-album för vemodigt innerliga ballader, både originallåtar och nyligen skrivna coverlåtar .
   1977 har Andrew Gold försvunnit från Linda Ronstadts komp, förmodligen för att han har en egen solokarriär att tänka på. De huvudsakligen fasta kompmusikerna Kenny Edwards, Waddy Wachtel och Dan Dugmore fick nya kompisar i trummisen Rick Marotta och jazzkeyboardskillen Don Grolnick medan soundet på Lindas album breddats från högljudd rock till lågmält avskalade akustiska ballader.
   ”Simple dreams” inleds med en coverlåt och Linda fortsätter den kommersiella trenden att göra covers på Buddy Hollys mest kända låtar, från ”It doesnt matter anymore” via ”That'll be the day” är det här dags för ”It's so easy”. En klockren om än inte så personlig version släpps också på singel ungefär samtidigt som albumet och blir en stor hit med en 5:e-placering i USA som bäst.
   Ännu högre klättrade singeln med Roy Orbisons låt från 1963, ”Blue bayou”, och det är rätt tydligt att covers på gamla kända låtar är de som bäst säljer Linda Ronstadt-skivor. Albumets mycket mer intressanta material gör ”Simple dreams” till ännu en musikalisk triumf i både innehåll och utförande.
   Exempelvis återvänder Linda till Warren Zevons album ”Warren Zevon” (1976) för att ännu en gång plocka pärlor från ett fantastiskt fint album. Visserligen fanns det redan en cover på ”Carmelita”, utgiven 1973 av den kanadensiske sångaren, låtskrivaren och pianisten Murray McLauchlan, men sedan 1976 är den förevigt kopplad till dess låtskrivare. Linda gör den utmärkt men det känns lite malplacerat att höra henne sjunga textrader som ”I'm all strung out on heroin” och ”I pawned my Smith & Wesson”.
   Linda passar samtidigt på att göra en av Zevons rockigaste låtar, ”Poor poor pitiful me”, som också hedrades med en singelutgivning, den tredje från albumet, men nådde inte så högt i USA som de tidigare. Men förövrigt en annars perfekt tolkning som, i konkurrens med Stones-covern ”Tumbling dice”, tillhör albumets svängigaste ögonblick.
   På ”Tumbling dice” är det elektrisk rock med guldkant, Dan Dugmore och Waddy Wachtel spelar elgitarr både högt, skränigt och melodiskt och Waddys slidegitarrsolo är kronan på verket.

MELLAN DE HÄR SISTNÄMNDA rockmusikutbrotten finns en av albumets mest finstämda låtar, ”Maybe I'm right”, som dessutom är en tidigare ej utgiven låt skriven av Robert Wachtel vars namn är identiskt med killen som spelar gitarr på en majoritet av låtar på det här albumet, Waddy Wachtel.
   Med en läckert strängad akustisk gitarr ramar han in det lågmälda arrangemanget på sin låt. Jag har försökt spåra ursprunget till låten, som skrevs 1973, och hittar skivor med honom som låtskrivare från det året med Curt Boetcher, Judi Pulver och hans egen singel ”You're the only one” (utgiven som enbart Waddy) men ingen ”Maybe I'm right”. Behöver jag tillägga att Linda sjunger så fint med hjälp av bland annat John David Souther.
   Det finns fler ypperligt finstämda ögonblick på ”Simple dreams”, inte minst skivsidornas båda avslutningslåtar ”I never will marry” och ”Old paint” som tillhör countrygenren. Dolly Parton sjunger passande duettsång på den förstnämnda och den legendariske bluegrassmusikern Mike Auldridge kryddar båda låtarna med genialt dobrospel.
   Det finns ytterligare några mycket läckra ballader på ”Simple dreams”, titellåten ”Simple man, simple dream” och ”Sorrow lives here”. Här får John David Souther-låten sin ultimata tolkning, mycket bättre än Southers egen ett år gamla originalinspelning.
   Och Eric Kaz har återigen skrivit en ödmjukt vemodig låt som är historiskt vacker. Den uppges vara skriven 1967, när Kaz var medlem i gruppen The Children Of The Paradise som senare bytte namn till Bear, men uppseendeväckande aldrig utgiven förrän 1977. Linda sjunger den underbart till kompet av ett enda akustiskt piano. Så gott som magiskt!


Side one

1. "It's So Easy"
(Buddy Holly/Norman Petty) 2:27
1958. Singel med The Crickets.
2. "Carmelita" (Warren Zevon) 3:07
1972. Från albumet "Murray McLauchlan" med Murray McLauchlan.
3. "Simple Man, Simple Dream" (J.D. Souther) 3:12
1976. Från albumet "Black rose" med låtskrivaren.
4. "Sorrow Lives Here" (Eric Kaz) 2:57
Original.
5. "I Never Will Marry" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:12
1938. B-sida ("Give Me Roses While I Live") på singel med Carter Family.

Side two

1. "Blue Bayou"
(Roy Orbison/Joe Melson) 3:57
1963. Från albumet "In dreams" med Roy Orbison.
2. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 3:42
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.
3. "Maybe I'm Right" (Robert Wachtel) 3:05
Original.
4. "Tumbling Dice" (Mick Jagger/Keith Richards) 3:05
1972. Singel med The Rolling Stones.
5. "Old Paint" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:05
1927. Publicerad låt som "I ride an old paint".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-29 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSTEPHEN STILLS (Crosby, Stills & Nash) Globen Stockholm 16 juni 2005.

/ Håkan

En promenad i Richmond

Postad: 2023-06-28 13:08
Kategori: Blogg


Den makalösa utsikten från puben Roebuck på Richmond Hill.


Alla bilder: Carina ÖsterlingDen legendariska villan The Wick på Richmond Hills sluttningar.

SOM VANLIGT VID VÅRA REGELBUNDNA besök i Richmond, i den sydvästra delen av London, tog vi i sommarens värsta hetta i söndags,, en promenad uppför Richmond Hill. Största anledningen var väl den makalösa utsikten där man på håll kan se flygplan starta och landa på Heathrow och samtidigt njuta av den magnifika nästan hypnotiska vyn över Themsen som slingrar sig likt en orm mellan Richmond och Kingston Upon Thames.
   Utsikten är en anledning till ett besök på Richmond Hill, puben Roebuck är en annan där man kan handla en pint, gå över gatan och sätta sig i parken där folk strosar förbi med eller utan en hund i band. Otroligt fridfullt, otroligt avslappnande och otroligt njutbart.
   Bara ett normalt stenskast bort ligger villan The Wick där historiens vingslag flaxar tungt och traditionellt med anor från 1775. Men jag vill gärna påminna om husets musikaliska historia, som jag vid ett besök 2015 har skrivit om här, där både Ron Wood och Pete Townshend (som sålde det 2021) varit tidigare ägare av huset. Just nu i söndags såg det lite obebott ut och lite tråkigt oanvänt och nästan ett hus i förfall. Det fanns inget som påminde om liv där.
   Efter ett besök på fikastället Hollyhock (rekommenderas!) i slänten upp till Richmond Hill Road i måndagsförmiddag tog vi ytterligare en promenad fram till mäktiga Richmond Park där vi på nära håll såg en hjort fridfullt stå och äta och inte bry sig om varken den livliga trafiken eller fotograferande turister som exempelvis min hustru Carina, se bild nedan. En fantastisk naturupplevelse i tämligen centrala delar av London.



/ Håkan

Bara ett stort skämt

Postad: 2023-06-28 07:55
Kategori: Katastrofgig



DET FINNS SÄKERT MÅNGA från den regelbundna Rockmagasinet-publiken som värdesätter The Jesus & Mary Chain-besöket i maj 1985 som kanske det allra viktigaste i Maggets gamla historia. Jag tillhör inte den lilla/stora gruppen. Gruppnamnet har förvisso ett stort värde i rockhistorien men konserten, 30 minuter av ett ihållande oväsen, var enligt mig "ett stort skämt".
   Gruppen hade bildats två år tidigare av bröderna Jim och William Reid. 1984 utökades gruppen med basisten Douglas Hart och trummisen Bobby Gillespie fast han just då också var medlem i Primal Scream.
   Jesus & Mary Chain hade ännu inte albumdebuterat, vilket skulle ske i november 1985 med "Psychocandy", men hade flera singlar bakom sig, "Upside down" och "Never understand". Och samma månad som gruppen kom till Örebro släpptes ytterligare en singel, "You trip me up".         


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 1985.

THE JESUS & MARY CHAIN
Rockmagasinet, Örebro 14 maj 1985


THE JESUS & MARY CHAIN KOM TILL Sverige omgivna av en ryktesflora av imponerande storlek. Engelska och nu även svenska journalister har tävlat i superlativer om detta gäng som påstås vara årtiondets pophändelse. Framträdandet, som jag definitivt inte vill kalla konsert, för en vecka sedan kunde verkligen inte understryka de förhandsrapporterna. De fyra lynniga slynglarna från Skottland framstod enbart som ett stort skämt som jag också underströk i rubriken till recensionen.
   Ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag skrattade mest som många andra men det var väl egentligen inte meningen? The Jesus & Mary Chain misslyckades i sina försök att förolämpa publiken.
   Konserten var 30 minuters rundgång där de påstådda melodierna låg djupt dolda i det fruktansvärda oväsendet. William Reid, gitarrist, och Douglas Hart, basist, stod under hela konserten med ryggen mot publiken och pressade sina gitarrer mot förstärkaren hela tiden på jakt efter den ”perfekta” rundgången.
   Däremot visade sångaren Jim Reid mer av sitt ”kunnande”. Han snubblade omkring, sparkade på sin egen liggande gitarr, rev ner det redan knapphändiga trumsetet och skrev oavbrutet ”fuck Jesus fuck” när han inte kravlade omkring på scengolvet utan minsta mening.
   Stundtals klarade han inte ens av att hålla sig kvar på scenen utan försökte mucka gräl med en liten publik som log eller höll händerna för öronen. Skadorna på instrument och utrustning var omfattande.
   Jag blev en erfarenhet rikare men The Jesus & Mary Chains konsert var ett odrägligt avbrott i den ljumma sommarkvällen.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-27 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1989.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-26 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDOUG SEEGERS 2014.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1976

Postad: 2023-06-23 07:53
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Hasten down the wind (Asylum, 1976)

BLANDNINGEN AV UNIKA ORIGINALLÅTAR, några gamla covers och mer udda låtmaterial från förr pryder ännu en gång ett nytt album från Linda Ronstadt som dyker upp mindre än ett år efter det förra, ”Prisoner in disguise”. Ingen John David Souther-låt den här gången men två nya spännande låtskrivarnamn gör entré i Lindas värld och hon står själv som låtskrivare på två låtar, det måste bedömas som exklusivt ovanligt.
   På det här albumet börjar framtidens tämligen fasta kompband formera sig. Bredvid Andrew Gold, som nu gör sitt tredje Linda-album, finns basisten Kenny Edwards, steelgitarristen Dan Dugmore och gitarristen Waddy Wachtel gör entré på allvar medan trumjobbet växlar mellan rutinerade Russell Kunkel och Michael Botts (Bread). ”Very special thanks to Andrew Gold and Kenny Edwards for all their help” heter det som vanligt. Även Edwards, som var Lindas kollega på 60-talet i Stone Poneys, gör sitt tredje album med Linda.
   Låtskrivarmässigt är Karla Bonoffs tre bidrag det största och mest överraskande utropstecknet på albumet. Så gott som okänd, 1970 var hon visserligen medlem i Bryndle tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards, ger hennes låtar en sammanhållande prägel på Lindas hela album.
   Karla hade ju också en egen karriär som artist att tänka på, gjorde solodebut 1977 med albumet ”Karla Bonoff”, producerad av Kenny Edwards och med en musikalisk omgivning som nästan är identisk med Lindas skivor. Naturligtvis la jag händerna på den skivan, som bland annat innehöll samma tre låtar som hon hade skänkt till Linda, i skivbutiken.
   Karla finns själv med på ett litet hörn på ”Hasten down the wind”-albumet, hon körar på två av sina tre låtar, men det finns ingen notering att hon redan här har kontrakt med sitt kommande skivbolag Columbia.
   Ett annat mycket viktigt låtskrivarnamn, Asylum-kollegan Warren Zevon, bjuder på sitt första (men inte sista) bidrag till ett Linda Ronstadt-album. Hans mycket fina ballad ”Hasten down the wind”, med David Campbells stråkarrangemang och Don Henleys körsång som läckra detaljer, är en höjdpunkt på albumet. Låten, som enligt förlagsnoteringen skrev 1973, hade fått sin premiär på Zevons eget album ”Warren Zevon” bara två månader innan Linda gav ut sin version. Från det fantastiska albumet skulle Linda plocka fler Zevon-låtar framöver.
   1976 var Peter Asher sedan flera år tillbaka Lindas både manager och producent och var säkert tillsammans med Linda ansvarig i urvalet av låtar till det här albumet. Och tillsammans har de i ett fall letat långt bak i historien. Ursprunget till "The Tattler" hette i original "You Can't Stop a Tattler-Part 2" och spelades in redan 1929 av gospelbluessångaren Washington Phillips men hans version gavs inte ut förrän 1971 på samlingsalbumet "This Old World's in a Hell of a Fix" tillsammans med andra gamla artister som Fred McDowell, Blind Lemon Jefferson, Skip James och Robert Wilkins.
   Lindas version och arrangemang bottnar i Ry Cooders tolkning 1974 på sitt album ”Paradise and lunch” som förklarar varför Cooder och hans producent Russ Titelman har fått låtskrivarcredit här.

DET FINNS YTTERLIGARE EN LÅT på ”Hasten down the wind” med gospelkänsla, ”Down so low”. Med åtta personer i kören bakom sig försöker Linda upprepa kraft och styrka från Mother Earth-sångerskan Tracy Nelsons röst, som brukar jämföras med Janis Joplin, och lyckas ganska bra med både arrangemang och sång.
   Countrytendenserna från tidigare skivor är på ”Hasten down the wind” ganska nedtonade. Inte ens i tolkningen av Willie Nelsons ”Crazy” tänker jag på country, snarare cool jazz med ett soft pianospel av Clarence McDonald.
   Däremot gör reggaetakterna debut på några låtar. Allra tydligast på ”Give one heart” från skivbolagskollegorna i Orleans ett år gamla album ”Let there be music”. Även versionen av ”Rivers of Babylon”, från den jamaicanska rocksteadygruppen The Melodians repertoar, kan väl räknas in i den genren. Enligt omslaget spelar Waddy Wachtel ”reggae lead guitar” på låten. Linda gör låten helt acappella tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards och den versionen är ungefär tusen gånger mer personlig och spännande än den Boney M skulle få en världshit med två år senare.
   Med sitt lilla mexikanska arv i blodet sjunger Linda en hel låt, minus ett mellanparti på engelska, ”Lo siento mi vida” på spanska skriven tillsammans med sin pappa Gilbert som hade både mexikanska och tyska rötter i sitt ursprung. Låten framförs väldigt emotionellt och akustiskt lågmäld med en gråtande steelguitar i ljudbilden. Linda skulle 1987 göra ett helt album på spanska, "Canciones de Mi Padre" (som faktiskt betyder "Songs of My Father") med hjälp av bland annat sina bröder Mike och Pete.
   ”Hasten down the wind” innehåller ännu en gång en majoritet av långsamma och stundtals känslosamma låtar där Linda som sångerska ger kraftfulla vibrationer.


Side one

1. "Lose Again"
(Karla Bonoff) 3:34
Original.
2. "The Tattler" (Ry Cooder/Russ Titelman/Washington Phillips) 3:56
1971. "You Can't Stop a Tattler-Part 2" från albumet "This Old World's in a Hell of a Fix" med Washington Phillips,
3. "If He's Ever Near" (Karla Bonoff) 3:15
Original.
4. "That'll Be the Day" (Jerry Allison/Buddy Holly/Norman Petty) 2:32
1957. Singel med The Crickets.
5. "Lo Siento Mi Vida" (I'm Sorry My Love) (Linda Ronstadt/Kenny Edwards/Gilbert Ronstadt) 3:54
Original.
6. "Hasten Down the Wind" (Warren Zevon) 2:40
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.

Side two

1. "Rivers of Babylon"
(Brent Dowe/Selvin McNaughton) 0:52
1970. Singel med The Melodians. (Selvin McNaughton=Trevor McNaughton)
2. "Give One Heart" (John & Johanna Hall) 4:07
1975. Från albumet "Let there be music" med Orleans.
3. "Try Me Again" (Linda Ronstadt/Andrew Gold) 3:59
Original.
4. "Crazy" (Willie Nelson) 3:58
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires,
5. "Down So Low" (Tracy Nelson) 4:08
1968. Från albumet "Living with the animals" med Mother Earth.
6. "Someone to Lay Down Beside Me" (Karla Bonoff) 4:28
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-22 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA GRYTT 2011.

/ Håkan

Trots hårdför image tajt spel på hög volym

Postad: 2023-06-21 07:59
Kategori: Katastrofgig

Foto: Anders Erkman


KING KURT VAR ETT SPEKTAKULÄRT engelsk rockband som med provokativt punkmanér spelade psychobilly med väldigt stökiga konserter i sitt hemland som följd. Nu blev det ganska lugnt på Örebrokonserten men också musikaliskt enahanda som har gjort att jag inte minns så mycket av konserten.
   King Kurt tillhörde musikaliskt den engelska psychobilly-vågen av band som sköljde över världen under 80-talet.
   Bandets kontrakt med skivbolaget Stiff 1983 gjorde bandet mer kända än de var värda och valet av producent, Dave Edmunds, på albumet "Oh wallah wallah" ökade på mitt intresse för King Kurt. Singlar som "Destination zululand" och "Mack the knife" (släpptes april 1984) var mindre hits.
   King Kurts Örebrokonsert var kanske bokstavligen inte en katastrof men ändå en medioker och lättglömd upplevelse.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1984.

KING KURT
Power House, Örebro 8 mars 1984


Galenskap och fullständigt kaos brukar vara ledmotivet vid King Kurts numera legendariska konserter i sitt hemland England. Onsdagskvällens konsert på Kolingsborg i Stockholm hade alla de häftiga inslagen men på Power House i torsdagskväll var det både lugnare och mindre spektakulärt.
   Bland förväntansfulla och sensationslystna fans (som tyvärr svek denna afton) och uppskrämda arrangörer stod jag själv tämligen neutral inför King Kurts Örebrobesök. Albumet "Ooh wallah wallah" är en fräsch skiva med god rockabilly och genomgående bra låtar.
Det vilda utspelet och provocerande showen som gruppen vanligtvis genomför i England har tagit all uppmärksamhet från musiken till deras image som råhudade gangsters.
   Därför var det delvis glädjande att se gruppen genomföra en så pass tajt och bra konsert där den höga ljudvolymen dock ibland förstörde nyanser i repertoaren som huvudsakligen innehöll albummaterial.
   Gamlingen och producenten Dave Edmunds entusiasm är inte svår att förstå då gruppens musikaliska rötter kommer från rockabilly som de sedan blandat upp med energi och råhet. Som alla strikt musikaliskt inriktade band blev en timme rockabilly väldigt enahanda.
   Fast det var fascinerande att se ungdomar dansa sig svettiga till gammal god hederlig rock'n'roll.

Gary "The Smeg" Clayton, sång
John Reddington, gitarr
Bert Boustead, bas
Alan "Maggot" Power, saxofon
Rory Lyons, trummor
Paul "Thwack" Laventhol, gitarr

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-20 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJOHN HIATT 1985.

/ Håkan

”Eldkvarn: Dö med stövlarna på”

Postad: 2023-06-19 15:07
Kategori: Bok-recensioner



HÅKAN LAHGER
ELDKVARN: Dö med stövlarna på
(Mondial)


NÄR NYHETEN OM EN NY BOK om Eldkvarn kom någon gång i våras slog den inte direkt ned som en bomb utan möttes med motfrågan ”Varför?”. Förutom böcker om och med Ulf Lundell är nog Eldkvarns historia berättad i fler rekordmånga upplagor i både böcker, biografier (Pluras ”Resa genom ensamheten”), cd-box med bok (”Den goda skörden”) och en praktfull Kjell Andersson-designad bok med tyngdpunkt på Pluras texter (”Den stora landsvägen”). Så vad ska Håkan Lahgers nya biografi om Eldkvarn kunna tillföra ämnet?
   Inledningskapitlet ”Prolog” i den nya boken massakrerar effektivt min skeptiska och lite negativa hållning till ännu en biografi om det omvittnade bandet. Där berättar Lahger med sedvanlig närvarokänsla en naken rapport hur landet Eldkvarn ligger just nu eller egentligen hösten 2022. Där tar den här boken avstamp, i en planerad återförening som inte blir av. Genom några intervjuer med dels 4/5-delar Eldkvarn och dels Plura målas det upp hur fullständigt omöjligt en återförening ska se ut.
   Inget i Lahgers rapporter tyder på att det finns en välvilja inom bandet att ställa sig på en scen för sista gången tillsammans. Dramatiken i det inledande kapitlet är talande och skapar ett otroligt intresse att läsa fortsättningen av boken. Från det här omöjliga och förhållandevis låsta läget vet vi ju sedan några månader tillbaka att det trots allt blir två återföreningskonserter i Norrköping om en månad. Den nyheten finns med i boken som en liten bisats med aktuell affisch som en illustration.
   Lahger kan ju som gammal musikjournalist Eldkvarn-historien utantill och berättar den också en gång till här men med nya ord och nya intressanta vinklingar och slutsatser. Inför Eldkvarns planerade men inställda återförening, som inkluderade livespelningar och en skivinspelning, intervjuade Lahger medlemmarna i Eldkvarn plus associerade medlemmen Adrian Modiggård och Liten Falkeholm och Wenche Arnesen från Eldkvarns/Piska Mig Hårts tidiga inkarnation.
   Det är stor journalistik som Lahger presenterar, intressanta samtal och inget känns uppenbart upprepande och är en aktuell lägesrapport från Eldkvarns just nu komplicerade horisont.
   Vi får på slutet av boken en fullständig diskografi, en lista på böcker om och med Eldkvarn, ett bandträd och en så gott som komplett lista på Eldkvarns konserter från 1971 till 2015.

JAG TAR MIG IGENOM LISTAN på bokens Eldkvarn-konserter och försöker notera de 28 gånger jag upplevde bandet live. Inte bara i Örebro ett stort antal gånger utan också i Stockholm, Kumla, Västerås, Hallsberg och Karlskoga:

1981
22/10 Brunnsparken, Örebro
1986
28/2 Rockmagasinet, Örebro
1987
13/3 Nya Continental, Örebro
30/5 Brunnsparken/Parkteatern, Örebro
1988
1/5 Strömpis, Örebro
1993
1/6 Kåren/Universitet, Örebro
1997
8/11 Nobelhallen, Karlskoga
20/11 Strömpis, Örebro
1999
23/4 El Sombrero, Örebro
2000
26/4 Kumla Torg, Kumla
2001
28/4 Home, Karlskoga
23/11 Frimis, Örebro
2002
8/6 El Sombrero, Örebro
25/12 El Sombrero, Örebro
2003
7/2 Frimis, Örebro
25/12 Sombrero, Örebro
2005
26/8 Hotell Stinsen, Hallsberg
10/12 Badhuset, Örebro
2006
27/12 K5, Örebro
2007
4/5 Backstage, Örebro
2008
30/11 Bengans, Stockholm
2009
28/3 Conventum Club 700, Örebro
8/7 Värdshuset Vinön
2011
1/10 Konserthuset, Västerås
18/11 Konserthuset, Örebro
2012
7/11 Konserthuset, Örebro
20/12 Cirkus, Stockholm
2013
6/12 Kulturhuset, Örebro

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-19 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJACKSON BROWNE 1997.

/ Håkan

Pendlade mellan förvirring och magi

Postad: 2023-06-17 19:40
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Carina Österling
DAVID RITSCHARD
Spelgården/Under Bar Himmel 16 juni 2023
Konsertlängd: 20:30-22:00 (90 min)
Min plats: På bänkrad 11 på läktaren.


INTE VISSTE JAG ATT COUNTRY PÅ svenska kunde vara så populär och så gränslöst hajpad att konserten i det trivsamma Wadköping sedan en lång tid tillbaka var slutsåld. Inte visste jag heller att föremålet för hajpen, David Ritschard, så till den milda grad ville placera konsertupplevelsen bland de historiskt oförglömliga utan att riktigt leverera ett musikaliskt helgjutet framträdande.
   Hos den del av publiken där de övertygade fansen befann sig var det redan från start en tydlig hemmavinst. Men vi, i den mer neutrala falangen som ville uppleva en förhoppningsvis legendarisk konsert med en up and coming svensk artist som skulle sätta ett landmärke i Örebros livehistoria, fick förväntningarna att frysa till is vid ett flertal tillfällen fast sommarkvällen var ljus och ljum.
   Kanske var förhoppningarna lite väl upptrissade och nästan uppjagade av den legendstatus som namnet David Ritschard numera bär med sig. Efter fredagskvällens konsert har jag i nästan ett dygn försökt analysera ambition och kunnande och kommit fram till att Ritschard till varje pris vill göra sitt konsertuppträdande till något unikt och personligt. Han lyckades ganska väl utan att varken musikaliskt och artistmässigt göra rätt för sig.
   David Ritschard är en udda fågel i svenskt musikliv och kanske ska vi inte jämföra honom med någon annan artist eller något annan konsertupplevelse. Han befinner sig i en musikgenre där det inom de svenska gränserna inte finns någon konkurrens. Som en osannolik mix av Alf Robertson och George Jones, med en tydlig Stockholm-accent, försöker han muta in en egen lite plats. På skiva har han lyckats väl men efter fredagskvällens upplevelse har jag svårt att placera honom på en piedestal som Sveriges just nu största countrystjärna fast han är tämligen ensam i genren.
   David hade ett fulländat countryrelaterat kompband med sig på scen, från vänster elgitarr (Peter Strömquist), akustisk gitarr/sång (Mira Ray), bas (Gustav Erlandsson), trummor (Fabian Ris Lundblad) och pedalsteel (Daniel Wigstrand) med Davids hustru Agnes ”Nalle” Odén Ritschards fiol i en framträdande roll.
   Bandet inledde konserten snyggt och elegant, med en sjungande trummis, innan huvudpersonen gjorde entré i en fritidskostym med hårband, kortbyxor (se bild ovan) och väska och verkade mellan låtarna allmänt förvirrad. Doften av 70-tal och dansband var överhängande.
   Efter två låtar frågade David, fortfarande lite förvirrad, ”orkar ni en till?” innan Mira Ray sjunger en låt och huvudpersonen släntrar av scenen.
   Så dags förstår jag att det här är en show som ska tillfredsställa fansen och de tillresta fantasterna och vi andra känner oss lite utanför den inre gemenskapen när han börjar krama vissa personer på de närmaste publikplatserna. Ibland ger han mikrofonen till någon i publiken som fyller i refrängen.
   Plötsligt presenterar han en ny låt, släppt samma dag som konserten, ”Duplantis blues” som i både energi och melodi tillhörde konsertens höjdpunkter. Följt av ”Inte här (när jag är här)” som också var en del av konsertens klart bästa sekvens.
   Sedan når den här konsertupplevelsen ännu en märklig downsekvens långt utanför Ritschards repertoar. Mira Ray får ytterligare ett solonummer där hon framför NJA-gruppens ”Balladen om Olsson” i en textmässigt tillspetsad version jämfört med originalet.
   När det blev dags för extralåt blev David naturligtvis hysteriskt inklappad under ovationsartade former och satte sig ensam på scen, utan kompband, med en elgitarr i sina händer och sjöng Cornelis Vreeswijks ”Sambaliten”. Nästan magi i luften.
   Sedan avslutas konserten än mer förvirrat när David vände sig till publiken, bjöd upp en kille (Johan) i cowboyhatt som ensam fick sjunga ytterligare en Cornelis-låt, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.
   Som publik står vi just då ganska förvirrade och undrar om konserten är slut eller... Innan vi tar oss ner från läktarna och är övertygade om att vi har varit med om något unikt och annorlunda. Om än inte musikaliskt perfekt eller speciellt strukturerat.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1975

Postad: 2023-06-16 07:52
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Prisoner in disguise (Asylum, 1975)

1975 BÖRJAR DET BLI TEMPO I Linda Ronstadts skivutgivning. Mindre än ett år efter ”Heart like a wheel” kom nästa högprofilerade album från vår västkustfavoritkvinna. Läser man listan på bidragande låtskrivare är det ingen större överraskning. Förutsägbara namn som Neil Young, James Taylor, Lowell George och, naturligtvis, John David Souther finns med som upphovsmän på albumet.
   Lägg till två Motown-låtar, en låt från den gamla countryskolan (James & Martha Carson) plus tre unika intressanta originallåtar och vi får ett perfekt sammansatt och sedvanligt musikaliskt starkt album av hög kaliber.
   Den nära vännen John David Southers låtar har i flera år varit en fast centralpunkt på Lindas skivor. Ofta har det varit enbart originalmaterial specialskrivet för Linda men den här gången är det dels en cover på en redan utgiven Souther-låt, titellåten, och dels är det en original-Souther-låt, ”Silver blue” som är överraskande konventionell och nästan medioker. Linda gör båda med Souther som sångare vid sin sida.
   Titellåten hade John David Souther tidigare samma år publicerat på en egen skiva tillsammans med Chris Hillman och Richie Furay, utgiven under gruppnamnet The Souther-Hillman-Furay Band, en countryrock-supergrupp i ordets rätta mening. Men där sjunger Souther ganska konventionellt i en medelmåttig countryrock-inramning. Linda ger låten däremot en mer sensuell profil i ett finkänsligt avskalat arrangemang.
   Ännu en gång är det Andrew Gold som är den musikaliska ryggraden på en Linda Ronstadt-skiva och här spelar han än mer instrument än på ”Heart like a wheel” där han gjorde sin premiär i Lindas närhet. Både syntar och säckpipa(!) har han här lagt till i den redan långa raden av instrument. Gold får ett speciellt tack på skivomslaget även denna gång: "Very special thanks to Andrew Gold for all his help".
   Förutom Southers originallåt ”Silver blue”, som han själv skulle göra på skiva ett år senare, kryddas ”Prisoner in disguise”-albumet av ytterligare två utsökta originallåtar, Neil Youngs ”Love is a rose” och Anna McGarrigles ”You tell me that I'm falling down”.
   Historien om ”Love is a rose” är lång. För det första är låten en variant på Neils ”Dance, dance, dance” som Crazy Horse gjorde på skiva 1971, sedan spelade Neil själv in ”Love is a rose” 1974 men den inspelningen gavs inte ut förrän på samlingsskivan ”Decade” 1977. På omslaget till den skivan kommenterar Neil Lindas version med orden ”Done up well by Linda Ronstadt, a soulful girl with big brown eyes”.
   Lindas version av ”Love is a rose” inleder hennes album på ett alldeles underbart sätt med Herb Pedersens banjo och David Lindleys fiol i ledande musikaliska roller. Lindley gör här sitt andra inhopp hos kusinen Linda och bjuder på ännu en fin insats på ”You tell me that I'm falling down”, en låt som låtskrivaren Anna McGarrigle själv inte ger ut förrän 2010 tillsammans med sin syster Kate.
   På den sistnämnda låten sjunger Linda tillsammans med Maria Muldaur och på en annan låt, ”The sweetest gift”, gör Emmylou Harris samma exklusiva bidrag vid sångmikrofonen. Ett tidigt samarbete som så småningom ska resultera i ”Trio”-konceptet tillsammans med Dolly Parton 1987. För att understryka det nära samarbetet gör Linda här världens första cover på Dollys ”I will always love you” bra mycket känsligare och mer personligt än Whitney Houstons miljonsäljande slätstrukna version 1992.
   Det bör tilläggas att låtskrivaren bakom Little Feat-låten ”Roll um easy”, Lowell George, gästar med sin ljuvliga slidegitarr på sin egen låt.
   Att Linda Ronstadt plockar upp två tämligen kända Motown-låtar placerar jag under avdelningen kommersiell eftergift. Hon gör givetvis det bästa i sina tolkningar av klassikerna men det är ändå inte så spännande.


Side one

1. "Love Is a Rose"
(Neil Young) 2:46
Original.
2. "Hey Mister, That's Me Up on the Jukebox" (James Taylor) 3:56
1971. Från albumet "Mud Slide Slim and the Blue Horizon" med låtskrivaren.
3. "Roll Um Easy" (Lowell George) 2:58
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.
4. "Tracks of My Tears" (Warren "Pete" Moore/William "Smokey" Robinson Jr./ Marvin Tarplin) 3:12
1965. Singel ("The tracks of my tears") med The Miracles.
5. "Prisoner in Disguise" (John David Souther) 3:54
1975. Från albumet "Trouble in paradise" med The Souther Hillman Furay Band.

Side two

1. "Heat Wave"
(Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland) 2:46
1963. Singel med Martha & the Vandellas.
2. "Many Rivers to Cross" (Jimmy Cliff) 4:05
1969. Från albumet "Jimmy Cliff" med låtskrivaren.
3. "The Sweetest Gift" (James B. Coats) 3:00
1947. Singel ("The Sweetest Gift, a Mother's Smile") med James and Martha.
4. "You Tell Me That I'm Falling Down" (Carol S. Holland/Anna McGarrigle) 3:17
Original.
5. "I Will Always Love You" (Dolly Parton) 3:00
1974. Från albumet "Jolene" med låtskrivaren.
6. "Silver Blue" (John David Souther) 3:03
Original.

/ Håkan

TisdagsAkademien (15)

Postad: 2023-06-15 12:53
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari en ny möteslokal, Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Från maj har vi bytt inomhus i Biblioteket till utomhus på Stallbacken. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.

HÄR KOMMER EN AKTUELL RAPPORT från 2023-vårens sammankomster på Makeriet i det centrala Örebro. Det blir en något lång rapport med några minnesnoteringar kring program av väldigt olika karaktär och innehåll. TisdagsAkademien har tagit för vana att förutsättningslöst pendla mellan ämnen och en bred skara artister. Under våren har vi diskuterat allt mellan himmel och jord, såväl dokumentärer om Skivomslagens historia och skivbolaget A&M men också artister som David Lindley, Olle Ljungström, Aretha Franklin och Sparks. På nästa möte i Midsommarveckan är det Beach Boys/Brian Wilson på programmet.
   Välkommen till en fullständig rapport om TisdagsAkademiens senaste möten.


NEJ, JAG LYCKADES INTE HITTA någon dokumentär om och med den nyligen avlidne David Lindley som var mitt uppdrag inför ett nytt möte i TisdagsAkademien i mars 2023. Men på min jakt hittade jag lite annat intressant om denne exceptionellt skicklige musiker och färgstarka artist. Som exempelvis den här inspelningen från Måndagsbörsen 14 september 1982:



Presenterad av Jonas Hallberg gör David Lindley och hans band tre låtar, två från första soloalbumet ”El Rayo X” (1981), en låt som ännu inte var utgiven och ingen låt från det då precis aktuella albumet ”Win this record”.
   Inledande ”Mercury blues” är nog den låt som gjorde Lindley mest berömd av alla sina inspelningar. Det är faktiskt en cover från 1948 som då hette ”Mercury boogie”, skrevs av K C Douglas och Bob Geddins och originalet spelades in av K C Douglas Trio. Information som jag just läst mig till.
   Lindley-bandets andra låt på Måndagsbörsen är också en cover, Isley Brothers ”Your old lady”, som framfördes i sedvanlig livlig positiv version. I bandet ser vi basisten Jorge Calderon, gitarristen Bernie Larsen, trummisen Ian Wallace och den hoppande slagverkaren Ras Baboo (George Pierre).
   Måndagsbörsen-besöket avslutas med Lindley själv på scen som spelar och sjunger ”Rag bag”, en låt skriven av Bob ”Frizz” Fuller, som inte kom på skiva förrän 1983 när liveminialbumet ”El Rayo Live” släpptes.
   Jag hittade ytterligare en liveinspelning med David Lindley solo på scen, från Kansas City 2009. Då framför han en fin version av Bruce Springsteen-låten ”Brothers under the bridges”.
   Sedan hittade jag en lång intervju i text med David Lindley gjord av artisten Ben Harper. Lindley berättar intressant hur han som 5-6-åring lär sig spela fiol, banjo, mandolin och piano(!), naturligtvis om tiden med Jackson Browne och när han senare spelar med Ry Cooder.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Can't wait” med Johannes Nilsson som gäst.



TOMPA EKEN – ett liv i punkens tjänst (59 min, 2023)
EBBA THE MOVIE (1:14, 1982)
TISDAGSAKADEMIEN TOG SIG AN en ”dubbelmacka” med svensk punk som gemensam nämnare. Först en dokumentär om artisten och bandbokaren Tommy Ekengren, mer känd som Tompa Eken, en legend inom svensk punk. Han startade mytomspunna livescener som Ultrahuset i Handen och 44:an på Kafé 44 på Södermalm. Där spelade artister som Ebba Grön, KSMB, Tant Strul och Black Flag, men också Backyard Babies, Hives och Latin Kings.
   När eldsjälen Tompa Eken går i pension efter 40 år i alternativmusikens tjänst gör han det som fattigpensionär. Hans vänner styr därför upp en hyllningskonsert där den svenska artisteliten vill hylla en levande legend - den bullbakande Tompa Eken. Med Refused, Teddybears, Kajsa Grytt, Moneybrother och Weeping Willows. En svensk dokumentärfilm från 2023 av Ola Fredholm.
   Tompa Eken heter egentligen Tommy Ekengren Leijon och någon beskriver att han är ”Symbolen för nåt fint i en rutten värld”. Jag kan inte låta bli att tänka på Magnus Lindberg när jag ser och hör honom. ”Jag vill inte vara förmer än andra”
   I juni 1979 startade Kulturföreningen Ultra och Ultrahuset fanns 1980-1988. 1987 drabbades lokalen av avhysning och en ockupation inleddes 1988.
   1990 uppstod föreningen i Kafé 44 (Kapsylen) på söder i Stockholm.
   En hyllningskonsert på Kägelbanan. Magnus Carlson sjunger ”Broken promise land”
   En vemodig låt med ett ensamt piano avslutar programmet.


”EBBA THE MOVIE” ÄR EN DOKUMENTÄR från 1982 om det svenska punkbandet Ebba Grön regisserad av Johan Donner. I filmen förekommer det mycket livemusik och intervjuer med gruppens medlemmar
   Gruppens historia börjar i Rågsved, en arbetarklassförort till Stockholm. Dokumentären följer Ebba Grön på turné.
   Det svenska skabandet Dag Vag medverkar också i delar av filmen. Det finns två versioner av filmen. Vid premiären 1982 var filmen 78 minuter lång. Johan Donner klippte ner filmen till 52 minuter, ”hardcoreversionen”.
   Filmens ironiska titel refererar till 1977-dokumentären om ABBA The Movie.
   Inledningen live med ”Förortsbarn”. Vilken otrolig energi. Tunnelbanan. Flimrande jobbiga bilder. Byggkranar. Liten konsertlokal. Trångt men det är bra och proffsigt inspelat tekniskt.
   Ballad. Från en tunnelbaneskylt” sjunger Thåström. ”Bright lights, big city blues”, Thåström övar på akustisk slide.
   Progg på grammofonen: Blå Tåget.
   Gurra röker inomhus. The Haters är bandet före Ebba. Det här är en kompromisslös dokumentär med mycket musik. ”Den nya tiden”, akustisk gitarr. Tajt!
   Berättar om livet i Rågsved, på turné och på hotell.
   Fjodor läser serietidning. Dag Vag backstage. Monotona textrader.
   ”Ung och kåt”. 1980 turné ”Turister i tillvaron”. Fjodor svagaste länken.. Mycket backstage. Acappella. ”Sverige Sverige fosterland”. Kaos. ”Staten och kapitalet” med Fjodor på sång.
   ”Häng Gud” i kyrkan. Thåström på kyrkorgel.
   Skivinspelning. Jämför soundet med The Police. Inte punk. Thåström på gitarr.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Without a song” (Perry Como).


BESÖK HEMMA HOS THOMAS EKLUND

TisdagsAkademien blev exklusivt inbjudna till Bob Dylan-experten Thomas Eklund. Det besöket och det mötet fick en egen rapport.



SKIVOMSLAGENS HISTORIA (SvtPlay, 2022, 54 min)
EN DOKUMENTÄR OM SKIVOMSLAGEN som har blivit musikhistoria. Varifrån kommer den mun som blev The Rolling Stones logotyp, varför har Michael Jackson vita strumpor på sitt album "Off The Wall" och hur tog Nirvana bilden i en pool till sin skiva "Nevermind"?
   Om legendariska samarbeten med band som The Beatles, Pink Floyd och The Police med flera. I filmen berättar fotografer om arbetet med artister som Janet Jackson, Lenny Kravitz och Katy Perry och om skivomslag som "Hotel California", "Dark Side of the Moon" och "Saturday Night Fever".
   En amerikansk dokumentärfilm av Kevin Hosmann från 2022.
   En väldigt späckad dokumentär fylld med information, många snabba intervjuer och exempel på en rad olika skivsomslag. Lite korvstoppning i vårt tycke där man knappt hade smält intrycket kring ett skivomslag innan nästa och nästa dök upp. Programidén hade mått bättre av mer prioriterad info.
   Neal Preston, fotograf. Mick Haggarty, bildkonstnär. John Kosh, designer. Roger Dean, konstnär.
   Det här var också historien om den stora LP-skivans berättelse där illustrationer fick breda ut sig. Historien om 70-talet när ”alla blev höga och hade kul”.
   ”Abbey Road” utan titel och utan artistnamn på skivomslaget.
   John Van Hamerweld, designer. Chuck Beeson, art director. Henry Diltz, fotograf. Tom Wilkes, art director. Historien om omslaget till Joe Cockers ”Delta lady”, en rasterbild på en kvinnas sköte upponer...
   ”Sticky fingers”, blixtlåset påverkade pressningen av vinyl. Tungan, logotypen som blev Rolling Stones signum.
   Historien om ”Desperado” fotograferingen med Eagles och de andra liggande på marken.
   ”Animals” med Pink Floyd, Battersea Power Station och en uppblåst grisballong som sprack, slet sig iväg och stoppade flygtrafiken.
   Illustrationer sitter i huvudet på folk. Jeri Heiden. Tommy Steele, formgivare. Melanie Nissen.   
   Sedan kom den digitala framtiden. Det talades om Supercablehighway
   En fundering: En svensk variant på dokumentär om Kjell Anderssons historia.
   Liten text på slutet sida upp och sida ner med copyright på alla medverkande bilder och upphovsmän.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Truckin'” (Grateful Dead).



OLA MAGNELL: den motvillige rockpoeten (SvtPlay, 2023, 59 min)
Artisten, låtskrivaren och gitarristen Ola Magnell - en legend inom rock och progg. Han var en stilbildare med språklig uppfinningsrikedom och sväng i låtarna som inspirerat samtida artister och låtskrivare. Men karriären var långt ifrån spikrak för Ola Magnell.
   Rockstjärnekostymen satt trångt på den oroliga rockpoeten och proggaren. Efter succédebuten i mitten av 70-talet valde Magnell en väg vid sidan av det skarpa rampljuset. En film av Martin Widman och Tell Aulin som försöker förstå en av de stora gåtorna i den svenska musikhistorien. Med Tomas Andersson Wij, Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck, Marie Bergman med flera. Svensk dokumentärfilm från 2023.
   Lisa Nilsson? Vad gjorde hon där? En liten förklaring på slutet att Lisa var med Ola på scen på den sista konserten.
   ”Påtalåten” beskrevs som en stor succé. Har hört senare att det var Gösta Lindherholm som fick en hit med låten.
   ”Ny och säregen röst”. Göran Greider: ”Rösten spricker”. Lars Winnerbäck (född 1975): ”Jag känner igen mig”. Marie Bergman: ”Högkänslig”.
   Tomas Andersson Wij får stort utrymme med sina kommentarer om Ola: ”Han gjorde nåt med det svenska språket”
   Calle Ekerstam spelade en fin akustisk gtr.
   Ola: ”Jag var frukansvärt snäll”.
   Gamla privata filmer från Olas ungdom.
   ”Han var en ordkonstnär”.
   Muscle Shoals-studion. ”Höstkänning” (1977), fem låtar inspelade i den studion. Filmer från inspelningen.
   ”Det var viktigare att hitta sig själv än att bli en bra artist”. Ola hade en flackande blick.
   ”Tomma tunnor skramlar mest”. Han vill inte kalla det poesi. Ändå tituleras han vispoet. Från vänsterhåll krisierades Ola för att vara alltför kommersiell.
   Röda brallor på scen för att visa sina vänstersympatier. Det var en polarisering på 70-talet.
   Greider: ””Han var en del av proggrörelsen”.
   Ola avslappnad men känslig. ”Rolös” (2010), senaste skivan.
   Greider: ”Han sände på den smala frekvensen.
   Blidösund live. Fattigpensionär. Han sjöng en Laleh-låt på På Spåret.
   Han var hellre boxare än artist. Gitarristen Jonatan Stenson förklarar.
   ”Musiken får man från Gud, resten får man tänka ut själv”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Ball of confusion” (Temptations).



EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM (58 min, 2009)
En film av Jacob Frössén. Det börjar med att Olle förklarar att han har varit hos tandläkaren.
   Heinz Liljedahl, gitarr.
   ”Att man får allt som man åtrår men inte kan njuta av det”.
   Ropar genom brevinkastet. Olle?
   ”Dom trodde jag skulle ta livet av mig.” Jacob ringer: ”Jag har nycklar, Visa kort och Id-leg.
   1981. Måndagsbörsen med Reeperbahn. Dan Sundqvist, bas.
   Olle kör bil! ”Mycket sprit, mycket droger”. Trasig bil.
   2002. Afghanistan. Bomb. ”herre jävla Gud”.
   Obegripligheter ur hans mun. ”Uppfylld av mig själv”. Omringad av gröna tapeter” sjöng han.
   Olles mamma Misse: ”Olle var alltid längst uppe i ett träd, längst ut på isen vid vattnet”. ”Han är väldigt sjuk”.
   1995. Konsert, tweedkostym.
   Heinz skriver melodierna. ”Jag måste ta itu med mitt liv”. Letar hus. Alingsås.
   Blidösund. ”Som du” med kör i Uppsala. Caroline af Ugglas presenterar.
Ny producent, ny partner: Torsten Larsson i Gbg. Ny skiva.
   På golfbanan!
   ”Jag är så fruktansvärt olycklig och jag är så fruktansvärt lycklig!”

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Black magic woman”.



ARETHA FRANKKLIN: Soul sister (52 min, SvtPlay, 2020)
Aretha Franklin har en unik plats i musikhistorien som drottningen av soul. Hennes genombrott kom 1967 med ”Respect”. Så småningom skulle det bli 73 låtar på Billboardlistan, 18 grammypriser och inval i Rock & Roll Hall of Fame som första kvinna. Aretha Franklin var onekligen en diva, men deltog också i medborgarrättsrörelsen. Hennes namn kommer för evigt att vara förknippat med Motown, Detroit.
   Inledning i New Bethel Baptist Church. Kören sjunger ”Think”.
   ”Hon sjöng soundtracket till den afroamerikanska kvinnan i ständig förvandling”.
   ”Detroit är mitt hem”. Snö i Detroit. Helig mark. Motownkoppling. Detroit var inte lika segregerat. Räknas som Motown-artist.
   Gospel + soul.
   Föddes i Memphis men flyttade till Detroit när hon var 4 till hon var 15 år.
   ”Det var musik i hela huset”. Mahalia Jackson var en vän till familjen. Pappa C L Franklin, pastor.
   Miljondollarrösten.
   ”Hon var också en predikant”. ”Statement + response”.
   Duke Fakir (Four Tops) uttalar sig. ”Hennes liv var som en blueslåt”.
   Aretha ensam vid pianot. Nästan magi.
   Carole Kings låt ”Natural woman”.
   ”Hon ville bli en svart Barbra Streisand”.
   Producenten Jerry Wexler: ”Hon var en oslipad diamant”. Hade ”driving force”.
   ”I never loved a man”. ”Respect” och ”Say a little prayer” är faktiskt covers.
   Aretha blev inte överraskande en del av Civil Rights Movement. Och Black Panther. 60 upplopp i Detroit 1967. 43 dödades på 4 dagar.
   Aretha Franklin Day. 16 februari. ”Alldaglig diva”.
   Hos Obama sjöng Aretha ”Natural woman” och Carole King blev som galen.
   Tre dagars begravning. Med 100 rosa Cadillacs i kortege. Rörande.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Witchy woman” (Eagles).



SANDY DENNY: Folk music's unsung pioneer (BBC, 1:53)
Inleds med ”Crazy lady blues”, live med Sandy och en akustisk gitarr. Otroligt vemodig, vacker och personlig.
   Nigel Williamson: Hon ville inte vara en English Rose som bara sjöng vackert. Uttrycksfull och en stark känsla i rösten.
   En 18-åring från Wimbledon. Inspirerad av Bob Dylan.
   Mötte Jackson C Frank ”Just like anything”. 400 folkclubs i London. På radion 1966. Gaelisk sång. Les Cousins ett folkmusikställe.
   Dave Cousins, Strawberry Hill Boys, sent 1966. Skiva spelades in i Sverige!
   ”Who knows where the time goes”. Hon sjöng som en ängel.
   Martin Carthy. ”Måste ha albumet med Strawbs”. 1968 när hon börjar jobba med Richard Thompson. Dylan goes electric. Många åsikter.
   ”Electricity was satan”, Rolig Carthy.
   ”Folk ville att hon skulle sjunga jazz.
   Joe Boyd föreslog Fairport Convention. Elektrisk. Ersatte Judy Dyble.
   Sommaren 1967 Fairport. Album blev viktigare. Lät som ett amerikanskt västkustband. Sandy tog med sig trad-låtar.
   Richard Thompson blyg. Skrev låtar med Sandy. ”Meet on the ledge”. Power and passion. ”Doomed romantic”.
   Dave Swarbrick: ”She was the driving force”. ”Sailor's life” på ”Unhalfbricking” med Dave Swarbrick.
   Hit med "Si Tu Dois Partir". ”Schoolboy lyrics”.
   Turnébuss krasch 1969.
   Trummisen Dave Mattacks förklarar att Swarb betydde mycket. ”We brought someting to the table”.
   ”Liege and leaf”, concept album.
   ”Hon ville sjunga sina egna sånger.”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Lovesick” med Ulf Wallin som gäst.



A&M, artisternas skivbolag (2021, SvtPlay 51 + 48 min)
Historien bakom Herb Alperts skivbolag A&M Records som gav ut skivor med artister som Burt Bacharach, The Carpenters, Joe Cocker, Cat Stevens, Carole King och senare även The Police och Janet Jackson. Bolaget särskilde sig genom att alltid ha artisten i fokus.
   En dokumentär om ett amerikansk skivbolag i 2 delar.
   Intro: Supertramps ”Give a little bit”, perfekt.
   Två gubbar, Herb Alpert och Jerry Moss, artist resp businessman, bildade ett skivbolag i ett garage sommaren 1962. Hette först Carnival Records men det fanns för många med det namnet så det ändrades till A&M, deras initialer. Kontoret blev i Charlie Chaplins mycket mysiga studioprospekt med både studio och kontor.
   Det är en proffsig dokumentär.
   Skivbolag med många personliga artister.
   Cat Stevens: ”Det är min familj” (fast han i sitt hemland UK tillhörde skivbolaget Islands artistskara).
   En trivsam intervju med Alpert och Moss som löper igenom båda dokutimmarna.
   Under namnet A&M fick skivbolaget en hit direkt med Tijuana Brass-singeln ”The lonely bull”, en instrumentallåt med Herbs trumpet som huvudinstrument. (Märkligt att Herbs stora singelhit ”This guy's in love with you” 1968, där han sjunger, aldrig nämns i dokumentären).
   A&M var som ett klassiskt indiebolag medan medborgarrättsrörelsen växer i USA. Ett populärt ämne i många av våra dokumentärer i Akademien. Mest uppmärksamhet väckte Tijuana Brass-singlarna men kända namn som Waylon Jennings, Rod McKuen, Phil Ochs, Burt Bacharach, Captain Beefheart(!) och Leon Russell gjorde singlar på A&M från 1963. We Five-singel ”You were on my mind” och Sergio Mendes And Brasil '66 var på A&M.
   Humble Pie, Joe Cocker, The Move, Fairport Convention, Spooky Tooth, Procol Harum var andra namn som i USA släpptes på A&M.
   Ingenting i dokumentären om Phil Spectors comeback 1969 på A&M.
   Flying Burrito Bros. Artistvänligt skivbolag. Robert Young gjorde skivomslagen. Dokumentären blev en uppradning av artister: Carpenters, Carole King, Go Go's: Märkligt gjorde aldrig någon skiva på A&M, däremot IRS, Miles Copeland pratade.
   Alpert och Moss: ”Vi gav även ut skräp (”Honest turkey”).
   Peter Frampton blev otroligt stor. ”Frampton comes alive”. Tävlade med liveskivor av Eagles och Fleetwood Mac.
   Styx, inget personligt band.
   Supertreamp. Sex Pistols var på först EMI, sedan A&M i några dagar innan Virgin tog över ”God save the queen”.
   A&M sökte sig mot UK. Kontor i England. The Police, new wave inte punk. Störst på MTV 1978.
   Karen Carpenter, anorexi. Tragiskt.
   När cd-skivan etablerades: ”Christmas in July” sades det.
   Suzanne Vega.
   ”We are the world (Harry Belafonte blinkar förbi i en otroligt stor, märkig och berömd skara artister.) Märkligt, utgiven på Columbia, inte A&M. Inspelad i A&M-studion, förklaring.
   1986: Janet Jackson.
   En bitter negativ avslutning på historien om A&M 1989 såldes bolaget till Polygram 500 miljoner dollar. Alpert and Moss styrde bolaget till 1993. 1998 stämde de PolyGram...

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Money honey” (Elvis Presley).



WILLIE NELSON: Texas style (1988, 47:56)
Willie Nelson om sitt kära Texas. ”Att åka buss är det bästa sättet”
   Billie Joe Shaver: ”Att resa ät det bästa sättet att nå frihet”.
   Asleep at the Wheel live (Ray Benson) med Willie (fulla människor i publiken). Storbandsjazz, inte country-western.
   Jackie King, jazzgitarrist på båt i floden.
   I Austin på 6th Street med jazz, blues och country-western. Ray Charles på scen: ”Milk cow blues” och ”Georgia on my mind”.
   Willie visade sitt hus (cabin) i Texas. Willie spelade golf! Hade en studio i huset: Cut & Put. Bruce Hornsby, piano och dragspel, Willie sjöng ”Nobody there but me” från albumet ”Island in the sea” 1987.
   Willies gamla hemstad.: Abbott, Texas
   ”Family bible on the table”. Bobbie Nelson, Willies syster på piano i kyrkan. ”Amazing grace”. The Pic Nic 4 juli. ”Always on my mind” och ”On the road again”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Long tall Sally” (Little Richard).



HULTSFRED – berättelsen om en musikfestival (SvtPlay, 2023, 1:14)
I början av 80-talet arrangerar några uttråkade ungdomar i Hultsfred en spelning med banden Ebba Grön och Dag Vag. Det blir startskottet för vad som skulle bli Sveriges största musikfestival.
   Storheter som Ramones, Black Sabbath och The Cardigans är bara några av alla dem som gästat scenerna vid sjön Hulingens strand under de 23 år som festivalen pågick och blev hela Hultsfreds angelägenhet.
   Men med framgång och tillväxt uppstod också interna konflikter och ekonomiska problem. I Hans-Erik Therus film om evenemangets uppgång och fall varvas ett rikt arkiv med nutida nedslag hos grundarna Per Alexandersson, Putte Svensson Sahlin, Gunnar Lagerman och Håkan Waxegård.
   ”Den mest attraktiva platsen i Sverige”.
   Festivalen startade 1986. 6000 i publiken. Rockparty startade några år innan. Det här är också historien om Hultsfred. Avfolkad bygd.
   1980 föddes idén. Ebba Grön i Idrottshallen. Startskottet.
   ”Lolita Pop” på den textade väggen. Fritidsgård. Folkets Park.
   På scen: Public Image, Creeps, Blue For Two. Entombed.
   Saknar tidsangivelser i dokumentären. Utvecklingen år för år. Överskott! När?
   Gammal gubbe på cykel: ”Jävla skrål”. Sedan Entombed.
   ”Syndens näste”. ”Onaturligt”.
   Metropol. Ny lokal. En tidig Håkan Hellström.
   Ledningsgruppen växte ifrån varandra. Tidigt 90-tal. Slängde ut Waxegård, han var ju festivalens starke man och mest känd.
   Mycket dokumentära bilder. Både foton och filmer.
   Festivalpublik: ”Mycket bra band. Mycket öl”.
   Husfabriken i Hultsfred gick i konkurs 1992.
   1998. Sabbath krävde 2 miljoner i deponering/förskott för att festivalen fick marknadsföra gruppnamnet.
   Dödsfall på Hole-konsert. När?
   Broder Daniel 2005. När grävs det? Rockcity.
   Robyn 2005. 31 000 personer. Rekord. 10 miljoner back 2007. Ödesåret.
   2008 ställs festivalen in. Konkurs. 5 000 bilj sålda.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Old violin” (Johnny Paycheck).



SPARKS – bröderna som blev popikoner (2021, SvtPlay 2 tim 15 min)
Hur kan ett rockband vara framgångsrikt och underskattat, vara ikoniska förebilder och orättvist bortglömda på en och samma gång? Regissören Edgar Wright presenterar The Sparks Brothers, en musikalisk resa genom fem underliga och underbara decennier med bröderna Ron och Russell Mael.
   Storslagen pop inte så långt från Queens pompösa musik.
   Beck var en av många ansikten som uttalade sig positivt om bröderna Ron & Russell Mael. ”Anomali” var det någon som beskrev Sparks: ”Mellan det vackra och det motbjudande”.
   Alla trodde Sparks var britter men Mael Brothers var kaliforniare.. Har gjort hela 25 album. Kom i glamrockerans kölvatten.
   ”Kimono my house” producerad av Muff Winwood. 1974.
   ”Fel men på rätt sätt”.
   Surfing i USA. Andra gruppnamn: The Moonbaker Abbey. The Urban Renewal Project.
   ”Computer girl” 1967 innan datorer fanns. Pre-Kraftwerk. Halfnelson influerade av The Who och Kinks.
   Inspirerade av Ingmar Bergman. Upptäcktes av Todd Rundgren som producerade.
   En avancerad och pretentiös dokumentär.
   Succé i England men kallades tillbaka till USA.
   Bildkonst + musik. Filmmusik. ”Bytte alltid sound”. Var alltid ”arga och bittra”.
   Film: ”Rollercoaster”. Dinosauriemusik. Giorgio Moroder producerade. Återuppfann sig själva. Electropop/dans. Synthduo.
   ”When I'm with you” största hit.
   ”Pretending to be drunk” singel.
   Gjorde en musikalserie. ”Ingen framgång är stor nog för dem/Inget misslyckande är litet nog”.
   Album: ”Lil' Beethoven”
21 konserter i rad varje dag. Spelade hela album, nytt varje kväll. Jobbigt att repetera.
   ”De har tänjt på gränserna”

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Jesse James” (Harry McClintock).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-15 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL SIMON Globen Stockholm 5 maj 1991.

/ Håkan

Försök till revansch i Örebro

Postad: 2023-06-14 07:56
Kategori: Katastrofgig

Foto: Thomas Wiman


Foto: Jan-Ola Sjöberg

Elvis Costellos första konsert, av två, på Konserthuset i Örebro.

JA, DET ÄR FAKTISKT SANT: ELVIS COSTELLOS unika konsertbesök i Örebro, två konserter på två kvällar, tillhör besvikelserna bland alla mina konsertupplevelser. Elvis hade uppenbart dåligt humör (se anledning nedan). Tillsammans med bandet skruvade de upp volymen till max och detaljerna tynade bort i oväsendet.
   Medan Elvis Costello förberedde sig för sitt femte album, "Trust" (släpptes i januari 1981), genomförde han en liten svensk turné, Stockholm (Eriksdalshallen där jag fick uppleva när Dag Vag och Ebba Grön spelade skjortan av en förbannad Costello), Linköping, Karlshamn, två(!) konserter i Örebro och Göteborg, mellan 13-18 november dagarna efter varandra.
   Första Örebrospelningen, som jag recenserar nedan, var ingen knock-out så jag struntade helt enkelt i konserten dagen efter...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1980.

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Konserthuset, Örebro 16 november 1980


Det är inte alltid rättvist eller motiverat att göra jämförelser. Men det är svårt att undgå att dra vissa paralleller mellan Rod Stewart (Isstadion i Stocxkholm i lördags) och Elvis Costello (gårdagens stora rockbesök i Örebro).
   Intresset kring dem som personer är likartat och populariteten är väldigt idolinriktat. Fast det till stora delar rör sig om helt olika publik,
   Medan Rod Stewart turnerar i stora hallar med påkostade shower reser Elvis Costello mestadels den mindre popsvängen, så kallad landsortsturné, med en konsert helt utan visuella effekter.
   Costello klarar bevisligen inte av stora idrottslokaler. Såg honom i torsdags i Eriksdalshallen i Stockholm där han blev genant utspelad och effektivt överkörd av Dag Vag och Ebba Grön och hade sedan märkbart svårt i den akustiskt svåra lokalen.
   Det fanns många anledningar till det fiaskot, nämnda lokal, publikdragande förband och den tveksamma repertoaren med 75% nytt material. Folk blev helt enkelt lurade på många hits och säkra Costelloklassiker.
   Det var alltså motiverat med stor revansch i en för honom mer passande lokal, Konserthuset i Örebro igår kväll. Han gör för övrigt ytterligare en konsert där ikväll.
   Vis av misstaget vid Stockholmskonserten hade Costello stuvat om programmet något och modifierat sin scenshow med en inte fullt så stor portion nyskrivna låtar. Men det var fortfarande förvånansvärt mycket nytt material han framförde. Vi fick säkert höra huvuddelen av hans nya album som ska komma efter nyår.
   Den mindre lokalen passade honom bättre men då hans säregna sound bygger på mycket arrangemangsmässigt komprimerade låtar blev ljudet inledningsvis väldigt jämntjockt. Det var till en början svårt att utvärdera några som helst harmonier. Det mesta lät likadant.
   Så småningom, när ljudet blivit bättre, lyfte också showen till en viss del. Som scenprofil måste Elvis tillhöra en av de mest tråkiga rockstjärnorna. Han var mycket fåordig när han kortfattat presenterade varje låt. Dirigerade lite lätt med gitarrhalsen och det lilla kompet följde hans rörelser noggrant.
   Costello har unika röstresurser som kom bäst till sin rätt i balladerna där också kompet var mer nyanserat.
   Medan ljudet långsamt förbättrades tände också publiken och stod mangrant upp under "Girls talk" och kvällens stora favorit "Watching the detectives". Och Costello var generös med extralåtar, bland annat rockfavoriten "Slow down" och showstoppern "Pump it up" när volymen just då var otroligt hög.

Elvis Costello: gitarr och sång
Bruce Thomas: bas och sång
Steve Nieve: keyboards
Pete Thomas: trummpr

Låtarna:
01. Beaten To The Punch
02. Two Little Hitlers
03. White Knuckles
04. Temptation
05. Strict Time
06. The Imposter
07. New Lace Sleeves
08. Lovers Walk
09. You'll Never Be A Man
10. I've Been Born Again / King Horse
11. Big Sister's Clothes
12. Big Tears
13. High Fidelity
14. Fish 'N' Chip Paper
15. He's Got You
16. Clubland
17. Luxembourg
18. You Belong To Me
19. Pump It Up

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-13 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDISNEYLAND AFTER DARK 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-12 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCLAS OLOFSSON & KARIN WISTRAND (Jeremias Session Band) 2013.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1974

Postad: 2023-06-09 07:50
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Heart like a wheel (Capitol, 1974)

1973 GICK LINDA RONSTADT ÖVER TILL ASYLUM från Capitol, gav ut albumet ”Don't cry now” men upptäckte oväntat att kontraktet med det gamla skivbolaget krävde ett album till. Jag tror aldrig att jag har upplevt ett liknande förargligt misstag i musikbranschen men Linda, hennes rådgivare och producent tog fadäsen med jämnmod och gick in i studion och spelade in ett album av hög kvalité. Det var den okonventionella förberedelsen till ”Heart like a wheel” som blev Lindas hittills största kommersiella framgång.
   Med samma trogna kompanjoner bredvid sig gick Linda in i studion och nu för första gången med Peter Asher som helt ansvarig för produktionen. Ronstadt/Asher-samarbetet på Lindas skivor skulle sedan pågå utan avbrott till 1989.
   På ”Heart like a wheel” finns namn som John David Souther, Sneaky Pete, Glenn Frey, Don Henley och John Boylan som hade följt med på Lindas skivor i flera år. Men på det nya albumet dök det upp ett helt nytt namn, Andrew Gold, som dessutom tog stor plats.
   Andrew hade en perfekt bakgrund, hans pappa skrev filmmusik (bland annat ”Exodus”) och hans mamma var sångerska, och kom in i musikbranschen på rätt sätt. Skivdebuterade 1968 i duon Villiers & Gold, med endast en singel utgiven, innan han 1970 hittade rätt omgivning i gruppen Bryndle. En kvartett med bland annat Kenny Edwards, som för övrigt var en gammal Stone Poneys-medlem tillsammans med Linda. I den gruppen fanns också fler medlemmar som det finns anledning att återkomma till på senare Linda Ronstadt-skivor.
   Bryndle spelade in ett album 1970 men det gavs aldrig ut. Gold började sedan spela på skivor med Wendy Waldman (också från Bryndle), Maria Muldaur, Asylum-artisten Rod Taylor och Rita Coolidge innan han fick en nyckelroll hos Linda på ”Heart like a wheel”. Gold, som var på väg att bli artist i eget namn (debuterade som artist 1975 på Asylum, var annars?), var en månginstrumentalist av stora mått och spelade på det här albumet allt från trummor, alla typer av gitarrer och ukulele(!) till keyboards plus sång på flera låtar.
   Andrew Gold blev en viktig musikalisk ryggrad i Linda Ronstads sound, fick plats i hennes kompband och hyllades med ”Special thanks to Andrew Gold for his help with the arrangements” på skivans inneromslag.
   Efter det väldigt balladbaserade albumet ”Don't cry now” kan man här höra både tempoökning och mer intensiva arrangemang som kanske förklaras av Andrew Golds närvaro med alla sina instrument. Och låturvalet är av mer varierad sort jämfört med albumet innan. Men i mina öron är det ändå de mer långsamma låtarna som är albumets höjdpunkter.
   Innehållet på ”Heart like a wheel” blev som vanligt en mix av huvudsakligen gamla covers och en originallåt av John David Souther. Återigen är det inte de lite mer kommersiellt beräknade coverlåtarna från Buddy Hollys och Everly Brothers diskografi eller låten som 1964 blev känd i Sverige med The Swinging Blue Jeans (”You're no good”), som i två fall blev stora singelhits för Linda, som väcker min beundran för albumet. Nej, det finns så många andra ljuvliga höjdpunkter på skivan.

KONCENTRERAT KRING DE TRE sista låtarna på förstasidan når albumet sin högsta nivå. ”Faithless love” är en av John David Southers bästa och mest innerliga kompositioner som förstärks av hans känsliga duettsång. Dan Penn, som här krediteras med sitt riktiga efternamn Pennington, har många låtar på sitt samvete och ”Dark end of the street” tillhör de absoluta guldkornen. Låten behandlas ypperligt av Linda men jag minns faktiskt en gammal liveversion av Richard & Linda Thompson som ännu bättre.
   Så har vi den helt ljuvliga titellåten som slår allt på hela albumet. Utan min vetskap hade det mindre kända folkrockbandet McKendree Spring spelat in låten utan uppmärksamhet redan 1972. Sedan gav Linda ut låten, ett drygt år innan låtens upphovskvinna Anna McGarrigle gav ut låten tillsammans med sin syster Kate, i en makalöst vacker version med ett andlöst stråkarrangemang. Den kärva cellon slåss om uppmärksamhet med fiolen som spelas av den i våras sorgligt avlidne David Lindley som här gör sin första entré på en skiva med Linda Ronstadt som dessutom råkar vara hans kusin(!).
   ”Heart like a wheel”-låten är en underbar final på albumets förstasida men det finns fler guldkorn på sida två. ”Willin'” är Lowell Georges kanske finaste bidrag till Little Feat-repertoaren som jag fram till nu trodde var första utgivna version av låten men som några månader innan hade gjorts på skiva av countryartisten Johnny Darrell.
   Finalen på sida två på ”Heart like a wheel” är nästan lika stark som framsidan. I vanlig ordning har Linda nosat fram ännu en unik så gott som okänd låtskrivare, Paul Craft. Hans fina låt ”Keep me from blowing away” hade hon hittat på ett album med The Seldom Scene som på sina album gjort flera Craft-låtar. 1974 var Eagles ute i samma ärende som Linda när de på albumet ”On the border” gör Crafts låt ”Midnight flyer”.
   Albumets sista låt ”You can close your eyes” gör Linda, i mina öron, ännu bättre än låtskrivaren James Taylor som gav ut sin version bara några månader efter sin syster Kate. Peter Asher gör förresten ett profilerat inhopp som sångare på den låten.


Side one

1. "You're No Good"
(Clint Ballard Jr.) 3:44
1963. Singel med Dee Dee Warwick.
2. "It Doesn't Matter Anymore" (Paul Anka) 3:26
1959. Singel med Buddy Holly.
3. "Faithless Love" (John David Souther) 3:15
Original.
4. "The Dark End of the Street" (Dan Pennington/Wayne Moman) 3:55
1967. Singel med James Carr. Skriven av Dan Penn/Chips Moman.
5. "Heart Like a Wheel" (Anna McGarrigle) 3:10
1972. Från albumet "McKendree Spring 3" med McKendree Spring.

Side two

1. "When Will I Be Loved"
(Phil Everly) 2:04
1960. Singel med The Everly Brothers.
2. "Willin'" (Lowell George) 3:02
1970. Från albumet "California stop-over" med Johnny Darrell.
3. "I Can't Help It (If I'm Still in Love with You)" (Hank Williams) 2:45
1951. B-sida ("Howlin' at the moon") på singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
4. "Keep Me from Blowing Away" (Paul Craft) 3:10
1973. Från albumet "Act 2" med The Seldom Scene.
5. "You Can Close Your Eyes" (James Taylor) 3:09
1971. Från albumet "Sister Kate" med Kate Taylor.

/ Håkan

Spontanitet som till slut skapade magi

Postad: 2023-06-08 14:19
Kategori: Live-recensioner




Sofia Karlsson i mitten med Lisa Rydberg och Gustaf Ljunggren bredvid. Med Dan Anderssons autentiska gitarr från 1800-talet längst fram på scen.

SOFIA KARLSSON
OLLE UNENGE & ORKESTERN
Spelgården/Under Bar Himmel 7 juni 2023
Konsertlängd: 19:02-19:34 (OU, 32 min), 20:31-21:40 (SK, 69 min)
Min plats: På bänkrad 8 på läktaren.


VI VAR INBJUDNA TILL EN KONSERT men fick uppleva en akustisk onsdagskväll i ett seriöst skimmer. För mig som gammal rockrecensent gränsade den Dan Andersson-baserade föreställningen med Sofia Karlsson och hennes två musiker till seriös finkultur men blev till otrolig underhållning med fenomenal musikalitet och en stor dos avslappnad personlighet.
   Under hela konserten, inklusive den spontana avslutningen som en magisk final, slogs mina fördomar i spillror om tekniskt skickliga musiker som lite tråkiga och allvarliga.
   Sofia och hennes musiker, fiolspelaren Lisa Rydberg och månginstrumentalisten Gustaf Ljunggren, turnerar just nu med Dan Anderssons material som genomgående tema. Turnén bär också samma titel som Sofias 18 år gamla album ”Svarta ballader”. Konserten på den natursköna scenen i Wadköping var baserad på ett allt vanligare koncept i musikbranschen, att spela ett helt album från början till slut. Så vi fick samtliga elva låtar i rätt ordning, från ”Jag väntar” till ”Minnet”.
   Om inte Dan Anderssons historiska texter gjorde mig omvänd så var det enormt imponerande arrangemang där Lisas fiol och ett stort antal olika instrument, som både Sofia och Gustaf spelade på, som fick mig att glömma både tid och rum. Sofias vackra röst och rent mänskliga framtoning bäddade in föreställningen i en vacker skrud som bara överträffades av hennes egen ståtliga klädsel.
   Dan Anderssons autentiska gitarr placerad längst fram på scenen, som Sofia spelade på ibland, gav kvällen ett historiskt skimmer. Musikaliskt bjöds det på varierat fina arrangemang där Gustaf spelade både gitarr, klarinett och lapsteel medan Sofia briljerade på både gitarr, olika flöjter och fiol. Och alla på scen sjöng också.
   När det ursprungliga albumets innehåll var slut blev Sofia och musikerna givetvis inklappade för extralåtar och då övergick kvällen från det strikt planerade till något mycket spontant, önskelåtar från publiken. Sofia förkastade alla önskningar utanför Dan Anderssons horisont och utan att tveka slängde hon sig handlöst in i låtmaterial som inte var planerat och knappt någonsin repeterat.
   Med helt underbara versioner av ”Gässen flytta”, ”Hemlängtan” och den tungvrickande ”Milrök” förvandlades konserten från något konventionellt på rutin till unika ögonblick med magiska förtecken. Som får mig att minnas det här konsertögonblicket med stor unik glädje.
   Onsdagskvällens konsertarrangemang i Wadköping, Under Bar Himmel, inleddes också akustiskt med Olle Unenge och hans lilla Orkester. En stolt Olle som fick dela scen med Dan Anderssons autentiska gitarr sjöng och spelade några sånger på svenska från både nutid och framtid, ett album släpps i augusti.
   Med solen som största strålkastaren framförde Olle och hans medmusiker Oskar Hansson och Janne Hedström fem underhållande sånger som blev en naturlig start på en osedvanligt njutbar kväll.


Innan konserten ”gömde sig” Olle Unenge med orkester bakom scendraperiet.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-08 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanL-P ANDERSSON (Voodoo Dolls) 1985.

/ Håkan

Maj 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-06-07 15:16
Kategori: Blogg

Foto: Jan-Ola SjöbergOlle Unenge och Richard Lindgren firade Bob Dylan på scen i Örebro på hans födelsedag 24 maj.

MAJ 2023 UTSPELADE SIG UNDER DEN omtumlande tid som jag och min hustru flyttade, som jag har berättat om tidigare. Ändå har Håkans Pop uppdaterats nästan dagligen och har under månaden innehållit slutet på min lista över Bästa Örebrokonserter, text om en coverskiva, presentation av sommarens tema, ett sorgligt adjö av ännu en svensk popikon och en amerikansk sångerska, några aktuella konserter och lite annat.
   På maj månads första dag kom det väntade men ändå väldigt sorgliga beskedet att Pugh Rogefeldt hade avlidit. Tre veckor senare kom den världsomfattande nyheten att även Tina Turner hade lämnat oss.
   Maj är varje år månaden när säsongen avslutas på Håkans Pop, när det ofta stora nedräknande temat (i år var det Bästa Konserter i Örebro) når sitt slut och när genomgången av coverskivor tar paus. På min Topp 3 Örebro Live-lista fanns Håkan Hellström (#1), Ulf Lundell 2008 (#2) och Ulf Lundell 1982 (#3).
   Den enda coverskivan som jag skrev om i månaden hade gjorts av Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong.
   Under maj presenterade jag också sommarens planer på Håkans Pop och berättade att sommarens solskenstema på sidan är min genomgång av Linda Ronstadts album under 70- och 80-talet. Och i maj skrev jag om ”Silk purse” (1970) och ”Linda Ronstadt” (1972)
   Under alla publiceringsfria dagar kommer jag även denna sommar presentera ett stor antal Anders Erkman-foton.
   Ett annat tema under sommaren är konserterna som jag lite slarvigt har valt att kalla ”Katastrofgig i Örebro”. Och hann under maj skriva om konserter med Dave Greenslade, Bill Haley och Budgie.
   Månadens aktuella konserter koncentrerades till Malmö-pågen Richard Lindgrens besök i Örebro där han uppträdde tillsammans med Olle Unenge för att fira Bob Dylans 82-årsdag. Jag följde hans första steg i Örebro för att sedan recensera konserten på STÅ och konserten i Nora. Några dagar innan Dylan-temat upplevde jag Olle Unenges konsert tillsammans med sin Orkester i Svalbo, eget material på svenska.
   Sedan kunde jag på maj månads sista dag berätta om flyttbestyr och att vinylskivorna rullar igen på grammofonen.

JAG HAR NATURLIGTVIS INTE RIKTIGT följt med i skivutgivningen under den senaste månaden men har försökt lyssna tillbaka och bilda mig en uppfattning om månadens bästa skivor.
   Den är en skör akustisk och väldigt fräsch klang på PAUL SIMONS nya album ”Seven psalms”. Han sjunger om ”the lord” i var och varannan låt men det låter andå sedvanligt poetiskt om Simons sju sånger som löper utan paus i drygt 33 minuter. Han sjunger dessutom utmärkt och jag tycker mig höra en röst som påminner om Steve Forbert.
   PATRIK ISAKSSON hade sin storhetstid som artist runt millenieskiftet och hade det inte varit för det faktum att han numera är örebroare hade jag definitivt glömt namnet fast några av hans hits från den tiden står sig bra i bruset drygt 20 år senare. Nya albumet ”Mellan hopp och förtvivlan” är också inspelad i Örebro med musiker av allra största kvalité.
   Albumtiteln utlovar något personligt främst i texterna. Men det jag hör mest från skivan är allmänt schlagerbaserade melodier i storslagna arrangemang där de eventuellt personliga texterna drunknar i ett ekande sound och stundtals tonartshöjningar. Förvisso ett godkänt försök till comeback, där ”Bortom rop, bortom skratten” och ”Chelsea Hotel” är självklara hits, men som helhet är albumet blott ett eko av svunna tider.
   Bakom duonamnet GALEN & PAUL döljer sig Kevin Ayers dotter Galen och gamla Clash-basisten Paul Simonon. I en överraskande tillbakadragen Tony Visconti-produktion på albumet ”Can we do tomorrow another day?”rör sig paret i en klassisk avskalad genre med djupa engelska rötter. Galen sjunger några låtar på spanska medan Paul har en härligt engelsk accent.
   MARTY STUART har genuint amerikanska countryrötter, en gång gift med en av Johnny Cashs döttrar, men har blivit rockigare med åren. På nya albumet ”Altitude”, tillsammans med sitt band med det fantastiska namnet HIS FABULOUS SUPERLATIVES, låter det fräscht och modernt. Bästa låtar är ”Vegas”, ”The sun is quietly sleeping” och den fina ”The angels came down”.
   Nu till några amerikanska skivor med intressant poprockigt innehåll. THE SALT COLLECTIVE är just ett kollektiv, eller en supergrupp, format runt Parismusikern Stéphane Schück och ett gäng musiker från North Carolina som på 80-talet spred så mycket fin poprock. Chris Stamey har producerat välljudet och skrivit några låtar och det klingar bekant när man tänker på hans bakgrund i The dB's. Hans gamla kollega Peter Holsapple finns också med på ett hörn tillsammans med närbesläktade namn som Mitch Easter, Richard Lloyd och Matthew Sweet. Lägg ihop samtliga ovannämnda namn och ni förstår hur genuint och angenämt poprockigt det låter om albumet ”Life”.
   ERIC SILVERMAN, från Kalifornien, är en ännu mindre känd amerikan som framförallt har ett poprockigt sound som ibland lutar sig mot lite tuffare och friare rockmusik. Förutom det tråkiga skivomslaget är ”Stay in it” en stor och positiv överraskning. Helheten kanske haltar lite men låtar som ”News to me”, ”Better days” och den inledningsvis lite lugnare ”Ballad of the wayside gambler” är melodiska höjdpunkter.
   På nya albumet ”The Chicago sessions” framför RODNEY CROWELL alltför många av sina låtar på ett traditionellt och lite opersonligt sätt där hans unika röst hamnar i kläm. Men det finns några undantag, några höjdpunkter på albumet, där det blir lite mer känsligt och hans underbara röst kommer till sin rätt. Lugna fina ”Making lovers out of friends” och ”Loving you is the only way to fly” är höjdpunkter liksom samarbetet med albumets producent Jeff Tweedy, ”Everything at once”.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett GRAHAM NASH-album rakt igenom utan att otåligt hoppa mellan låtarna men nya ”Now” känns som helhet både bra och jämnstarkt. Lite brutalt producerat på sina ställen men både röst, texter och melodier framträder fint.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra året gjorde den amerikanska sångerskan EILEN JEWELL med sitt band comeback i Örebro med en fin konsert. Gamla hits och några nya låtar gjorde repertoaren underbar och nu finns nya albumet ”Get behind the wheel” ute som understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet.
   Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform, som påminner mer om förra årets liveatmosfär.
   Hennes egen ”Crooked river” och den mindre kända coverlåten ”Could you would you”, från Thems 60-talsrepertoar, var höjdpunkter på förra årets konsert och på skiva håller de precis samma underbara kvalitetsnivå. Att Jackie DeShannons ”Breakaway” också finns med är kanske ett onödigt försök att få en billig hit.
   Men i övrigt är den drygt 41 minuter långa resan på albumet, från Eilens originallåtar ”Alive” till ”The bitter end”, både underhållande och engagerande.

/ Håkan

Förakt för publiken går inte hem i Örebro

Postad: 2023-06-07 07:56
Kategori: Katastrofgig




EN I SANNINGENS NAMN KLASSISK konsert i Örebro! Inte musikaliskt och inte publikmässigt men kaos och avbruten konsert är ju också en klassisk konsert, för att citera en annan artist som inledde sin karriär på 70-talet.
   En sedvanligt barbröstad och starkt provocerande Iggy Pop möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Annars upplevde Iggy 1977 sin mest berömda skivepok. Strax innan Örebrokonserten släpptes "The idiot" och på hösten kom "Lust for life", båda producerade av David Bowie.
   Min så kallade recension handlade av förklarliga skäl mer om förbandet Kal P Dal, som jag av någon anledning genomgående kallade för Kalle Pedal. Bandet var aktuella med albumet "Till Mossan!".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1978.

IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band
KAL P DAL
Brunnsparken, Örebro 27 maj 1978


Det skulle bli en oförglömlig rockkonsert. David Bowie/Lou Reed/Iggy Pop-intresset verkar ha fått sitt andra uppsving och lördagskvällens konsert i Brunnsparken med Iggy Pop skulle bli en manifestation för den dekadenta livsstil han företräder. Sommarkvällen var ljum och stämningen hög när Iggy Pop dök upp i ett moln av grön rök.
   Nu fanns det i publiken en del sabotörer som började kasta föremål, ölburkar, sand och stenar på Iggy Pop som bara efter en kvart lämnade scenen och genom den danske arrangören gav publiken ultimatum. Slutar inte stenkastningen fortsätter inte konserten.
   Folkparkspubliken har i alla år varit svår att kommunicera med uttryck som ”Kiss my ass” och ”Fuck off” så något mer fick vi aldrig se.
   Konsertens inledning stod skånska Kalle Pedal för. Ett uppträdande där kommunikationen mellan scenen och publik fungerade bättre. Kalle, på kryckor, och en basist i sjuksängen hindrade inte bandet från att göra en helgjuten rockorienterad show. Fullt hålligång i bänkraderna när de drog kända låtar som ”Bara rock’n roll”, ”Blåa skor”, ”Tutti frutti” och nya singeln ”Rocka och rulla”.
   När de någon gång lugnade ner tempot skriker publiken efter rock, rock och rock. Dessutom klarade Kalle Pedal själv av vad tre vakter misslyckades med. Att få publiken att stå kvar kvar framför scenen och inte hoppa upp. Det är sådant som kallas att ta publiken på rätt sätt. Iggy Pop är inte intresserad.
   De tre låtarna, gymnastikövningarna och dansstegen är svåra att bedöma i Iggy Pops framträdande. Men jag har en känsla av att konserten i övrigt hade ungefär samma beståndsdelar: Hårdrock, provokation och publikförakt.

Iggy Pop: Vocals
Fred 'Sonic' Smith: Guitar
Scott Asheton: Drums
Gary Rasmussen: Bass
Scott Thurston: Keyboard

Kal P Dal: sång
Mårten "Micro" Tegnestam: gitarr
Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas
Bosse "Bronco" Nyman: trummor
Janne "Knuda" Knutsson: kompgitarr

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-06 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanGYLLENE TIDER 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-05 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTHE GO-BETWEENS 1985.

/ Håkan

Pratglad Patrik med genialt komp

Postad: 2023-06-04 16:57
Kategori: Live-recensioner





PATRIK ISAKSSON
Spelgården/Under Bar Himmel 2 juni 2023
Konsertlängd: 20:33-21:54 (81 min)
Min plats: På bänkrad 10 på läktaren.


DET FANNS FÖR MIN DEL URSPRUNGLIGEN inga planer för att på fredagskvällen uppleva konserten med Patrik Isaksson och årets premiär av konsertprojektet Under Bar Himmel. Men under torsdagskvällens Marknadsafton-jippo i Örebro sprang jag på festivalchefen Martin Qvarfordt som spontant skrev en väldigt provisorisk fribiljett (se höger) till konsertarrangemanget. Därmed fick jag i all hast rekapitulera numera örebroaren Patrik Isakssons karriär och storhetstid runt millennieskiftet. Och lyssna in mig på det nya aktuella albumet ”Mellan hopp och förtvivlan”.
   Skivan är väl ett godkänt försök till comeback med några självklara hits som russin i den lite opersonliga kakan. Så förväntningarna på en artist som stod på topp för över 20 år sedan var ganska dämpade och mitt hopp inför konserten stod blott och bart till kompbandet Nygatan med bland annat de eminenta musikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh.
   Det stod klart ganska tidigt att Patriks kompband skulle rädda kvällen, killarna i bandet plus körtjejen Linda Karlstedt har ju till 4/5-delar en lång gemensam bakgrund och Patrik kunde tryggt luta sig tillbaka mot musikalisk rutin och skicklighet.
   I en repertoar som innehöll både gamla kända Patrik Isaksson-låtar och givetvis smakprov från hans helt nya aktuella album. Mycket överraskande för mig blev det tydligt att hans drygt 20 år gamla repertoar hade levt kvar i publikens minne där spontan allsång dök upp med jämna mellanrum.
   En pratglad på gränsen till flamsig Patrik satsade mycket på mellansnacken som vore han osäker och nervös vilket förvånar med tanke på hans långa karriär som inkluderar ett flertal Melodifestivalbidrag. Kanske var det premiärnerver som spökade till det när han dessutom befann sig på hemmaplan i sin nya hemstad Örebro?
   Vid sidan av de nya uppenbart hitpotentiella låtarna ”Chelsea Hotel” och ”Bortom rop, bortom skratten” hade scenrepertoaren en tung bakgrund i de gamla låtarna som jag i många fall hade förträngt men som återupplivades med hjälp av både Patrik och publik. ”Du får göra som du vill”, ”Kom genom eld”, ”Tillbaks på ruta ett”, ”Mitt Stockholm” och ”1985” blev något av musikalisk ryggrad i konserten, helt klart schlagerinspirerad lättpop som bandet i arrangemangen vid ett flertal tillfällen förvandlade till något rockigare och svängigare än de egentligen är värda.
   Patrik hade som sagt till sin hjälp ett smått genialt kompband som uppgraderade de gamla låtarna till något som inte skäms i nutid. Bakom klaviaturerna satt Stefan Örn, producenten till Patriks senaste album, och lät som kapellmästare fast han aldrig fick den titeln i presentationen. Den sedvanligt skicklige gitarristen Clas Olofsson tog ut svängarna ibland och Micke Dahlén var säkerheten själv bakom trummorna. Men den som gav hela konserten musikalisk tyngd och dignitet var basisten Fredrik Landh, placerad mitt på scen i tuff skinnjacka och hatt. Mitt i arrangemangen stod han trygg och stabil och var liksom musikens mästare.
   Linda Karlstedt, en gång i tiden kollega till Olofsson/Landh i gamla User, var inte bara en läcker körsångerska utan gav viktigt stöd vid mikrofonen under hela konserten. Hon fick sjunga en egen vers i det lite omarrangerade finalnumret ”Hos dig är jag underbar”, i mina öron Patriks absolut största höjdpunkt i sin karriär.


Patrik Isakssons kompband räddade kvällen. Från vänster: Clas Olofsson, Stefan Örn, Patrik, Linda Karlstedt, Fredrik Landh och Micke Dahlén.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1973

Postad: 2023-06-02 07:56
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Don't cry now (Asylum, 1973)

1973 TOG LINDA RONSTADT STEGET att lämna skivbolaget (Capitol) som hon hade haft kontrakt med sedan 1967. Först som medlem i folkmusiktrion Stone Poneys och sedan på tre soloalbum. Hon var vid det här laget missnöjd med skivbolagets bristande ansträngningar och det blev naturligt att byta till det just då hetaste bolaget i västra USA. Asylum.
   Asylum Records hade startat 1971 med några få företrädesvis singer/songwriter-artister som David Blue och Judee Sill. En artistskara som året efter utökades med Joni Mitchell, John David Souther men också grupperna Eagles och Jo Jo Gunne och duon Batdorf & Rodney.
   Som etablerat skivbolag fortsatte Asylum växa under 1973 med nya artister/låtskrivare som Steve Ferguson, Tom Waits, Ned Doheny, Rod Taylor – och Linda Ronstadt som var allt annat än singer/songwriter. Men Asylum-stallet var en naturlig hemvist för henne, där befann hon sig bland sina musikaliska vänner och en av de närmaste, John David Souther, blev inte bara ny producent utan också hennes nya pojkvän.
   Souther, som mellan 1968 och 1971 var ena halvan av Longbransch Pennywhistle tillsammans med den kommande Eagles-medlemmen Glenn Frey, hade precis solodebuterat (på Asylum, naturligtvis) som artist. Och var en flitig och begåvad låtskrivare som skulle komma väl till pass på Lindas nya album. Som producent fick Souther dela på ansvaret med John Boylan (producent på Lindas senaste album) och Peter Asher (vid den här tidpunkten var han Lindas manager). Asher var inte så rutinerad som producent men låg bakom några skivor med James Taylor, Taylors syster Kate, gruppen Jo Mama och Tony Joe White.
   Här inleds alltså det musikaliska samarbetet Linda/Peter Asher som blev det framgångsrika team som kom att styra på elva album, inklusive tre skivor med enbart evergreen-låtar, framåt.
   På ”Don't cry now”-albumet var det däremot John David Souther som var högst ansvarig som producent och det var säkert han som satte den lågmälda och långsamma tonen på en majoritet av de tio låtarna. Både som artist och låtskrivare var han väldigt ofta känslomässig och nästan sentimental i sitt tilltal och det har tydligt gjort det här albumet till en balladdominerad skiva. I stora drag fyra ballader och en poplåt på varje skivsida.
   Jag vill inte kritisera det ofta långsamma tempot ty Linda sjunger genomgående med både kraft och emotionell känsla och arrangemangen är alltid välbalanserade och detaljerat intressanta.
   Det finns en steelguitar med på nio av albumets tio låtar men här är de tidigare så tydliga countryinfluenserna med ett undantag bortstädade och ersätta av Sid Sharp-stråkar, tjejkörer, ett akustiskt piano och blås på en låt. Undantaget heter "Silver Threads and Golden Needles", The Springfields mindre hitlåt från 1962, som med Gib Gilbeaus pigga fiol längst fram blir ganska klassisk countrymusik.
   Nej, det är de långsammare låtarna som dominerar albumet. Som en något överlastad version av ”Love has no pride” där två elektriska gitarrer, elpiano, steelguitar och stråkar ska jämföras med Bonnie Raitts original där enbart en akustisk gitarr, piano och ståbas gör låten helt rättvis.
   Annars är det de fyra pianodominerade låtarna, den bara ett halvår gamla ”Desperado”, titellåten, Randy Newmans ett år gamla ”Sail away” och Neil Youngs ”I believe in you”, som står i centrum på albumet. Arrangemangen på de låtarna kanske gör skivan lite musikaliskt likriktad men Lindas underbart starka sång till effektiva arrangemang gör allt så njutbart.
   Men allra bäst på skivan tycker jag ”Colorado” är, där låtskrivaren och Flying Burrito Brothers-medlemmen Rick Roberts gästar med sin akustiska gitarr.


Side one

1. "I Can Almost See It"
(J. D. Souther) 3:50
Original.
2. "Love Has No Pride" (Eric Kaz/Libby Titus) 4:10
1972. Från albumet "Give it up" med Bonnie Raitt.
3. "Silver Threads and Golden Needles" (Dick Reynolds/Jack Rhodes) 2:28
1956. B-sida ("Hot Dog! That Made Him Mad") på singel med Wanda Jackson.
4. "Desperado" (Don Henley/Glenn Frey) 3:30
1973. Från albumet "Desperado" med Eagles.
5. "Don't Cry Now" (J. D. Souther) 4:28
Original.

Side two

1. "Sail Away"
(Randy Newman) 3:05
1972. Från albumet "Sail away" med låtskrivaren.
2. "Colorado" (Rick Roberts) 4:18
1971. Från albumet "The Flying Burrito Brothers" med The Flying Burrito Brothers.
3. "The Fast One" (J. D. Souther) 3:40
1972. Från albumet "John David Souther" med John David Souther.
4. "Everybody Loves a Winner" (Bill Williams/Booker T. Jones) 3:15
1967. Singel med William Bell.
5. "I Believe in You" (Neil Young) 2:50
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.

/ Håkan

April 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-06-01 11:13
Kategori: Blogg


Flyttbestyr har färgat min senaste månad.

RAPPORTEN OM INNEHÅLLET PÅ HÅKANS POP under april 2023 blev kraftigt försenad på grund av flyttbestyr, internetsvårigheter och ett allmän kaos. Jag har försökt beskriva det i ord och det förklarar väl hur jag har haft svårt att komma till dator och få formuleringarna att fungera.
   Utöver de traditionella programpunkterna listan med Bästa Örebrokonserter och Coverskivor var det bara några få händelser. Ett tragiskt dödsfall och en konsert med några göteborgare.
   På min 100-lista på bästa Örebrokonserter kunde jag under april redovisa placeringarna #4-11: Pughs fantastiska ”Ett steg till”, Magnus Lindberg 1983, Totta 2002, Lars Winnerbäck 2007, The Facer 1999, Lolita Pop 1990, Eldkvarn 2006 och Magnus Lindberg 1989.
   Coverskivorna som jag under april satte fokus på hade gjorts av Willie Nelson, Willie Nile, Bryan Ferry och Rickie Lee Jones.
   Jag skrev också en liten text inför den kommande konserten på STÅ i Örebro där örebroaren Olle Unenge och Malmö-bon Richard Lindgren skulle fira Bob Dylans 82-årsdag 24 maj.
   Månadens i särklass mest tragiska ögonblick var Lasse Wellanders dödsfall. Jag skrev en lång text om hans liv och den texten hamnade också på ett uppslag i Nerikes Allehanda.
   Jag, Olle och Janne i TisdagsAkademien har möte varje tisdag och i april rapporterade jag, för 14:e gången, om våra senaste musikaliska ämnen.
   Det sedvanligt trevliga gänget från Göteborg, Majornas 3dje Rote, blev månadens konsert, en glad kväll på Närkes Kulturbryggeri.

INNAN FLYTTBESTYREN BLEV RIKTIGT seriösa hann jag under april lyssna på några intressanta skivor. Men jag valde också bort några, Allan Clarke, Ivan Neville, Robbie Fulks och Jethro Tull, som inte höll för mina krav på lyssnande höjdpunkter. Dessutom finns det anledning att i höst återvända till de nya skivorna med Matthews Souther Comfort och Susanna Hoffs ty de innehåller enbart covers.
   Den amerikanska trio COUNTRY WESTERNS är visserligen från Nashville men lever inte alls upp till sitt namn. På albumet ”Forgive the city” är det ettriga gitarrer och sångaren Joseph Plunkets raspiga röst som dominerar. Det är ganska högljudd rockmusik men jag hör en och annan poppig melodi i bandets ösiga framtoning.
   När IAN HUNTER släpper ett nyinspelat album är man tvungen att lyssna och analysera. Många gästartister, som Ringo Starr, Jeff Beck och Todd Rundgren, ökar på min nyfikenhet men här finns också några hårdrockande namn som ger soundet en onödig tuff prägel. Har svårt att hitta de rejäla höjdpunkterna men ”Bed of roses” och ”No hard feelings”, med Johnny Depp, dugerbra.
   ESTHER ROSE, från New Orleans, har släppt sitt fjärde album, ”Safe to run”, utan att jag tidigare har upptäckt henne. Ser snäll och vanlig ut men sjunger rätt kraftfullt fast hon uppenbart tillhör den traditionella singer/songwriter-genren. Bästa låt är ”Chet Baker”.
   På 90-talet var BIE KARLSSON medlem av Docenterna och gör något av solocomeback med sitt nya album ”Hat & kärlek” där han både sjunger och skriver låtar med stort självförtroende. Poprock i en stark Max Lorentz-produktion som borde nå ut på allvar i ett land där vi saknar Olle Ljungström. Så kvalitativa är Bies låtar. Lyssna bara på ”Cadillac”, ”Kung Karamell” och titellåten, stora favoriter just nu.
   Den gamle stofilen ANDY FAIRWEATHER LOW gör rock'n'roll på gammalt sätt i ungefär samma genre som Geraint Watkins, båda med rötter i Wales. ”Flang dang” innehåller lite rockabilly, lite ska, lite soul och mycket renlärig rock'n'roll. Och allt framförs med ett otroligt sväng och Andy sjunger lika bra som under Amen Corner-tiden på 60-talet.
   MANDO DIAO befinner sig nu långt från svenska visor. På nya albumet, med den onödigt krångliga titeln ”Boblikov's magical world”, blandar de upp ösiga och högljudda låtar med lite skumma ljud, moderna maskiner och rena Status Quo-boogierock.
   Att ALICE HOWE har spelat in sitt senaste album ”Circumstance” i Fame-studion i Muscle Shoals och det väcker naturligtvis både nyfikenhet och förväntningar. En stark naturlig röst som de ärrade studiomusikerna ger bästa uppbackning.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det var längesedan jag gillade ett HÅKAN HELLSTRÖM-album som när jag lyssnar på senaste skivan ”Poetiska försök”. Jag förstår varför jag gillar albumet när jag läser kritik på annat håll som tycker att det låter taffligt poppigt om albumet. Det är just det jag tycker är positivt och bra.
   Håkans låtar, de flesta skrivna med Björn Olsson, är väl inte alltid så originella och unika men jag bryr mig inte om de stjäl, lånar eller omedvetet har tur när de konstruerar nya låtar. Det må vara hänt att det ekar John Lennon här och där, inledande ”Jag är en wild story” ekar ”Mind games” och låttiteln ”Vem vill vara din vän när du har tappat glänsen” är uppenbart hämtad från ”Nobody loves you when you're down and out.
   I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023 på ”Poetiska försök”. Jag blir förvånad att jag kan ge albumet betyget Månadens bästa album. Och allra bäst på albumet är ”Jag är en wild story” (skriven tillsammans med bland annat Jonas Lundqvist och Theodor Jensen), ”Små bäckar, stora floder”, ”Den här gången är det på riktigt” och ”Lovsång”.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-06-01 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTONI HOLGERSSON 2013.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (522)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2023 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.