Blogginlägg från juni, 2009

Succé för ”nye” Elton John

Oförglömlig konsert över två timmar med Elton John. Ensam på scen med enbart sitt piano och en slagverkare (Ray Cooper). Senaste skivan (oktober 1978) hette mycket logiskt ”A single man”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/2 1979.

ELTON JOHN
Konserthuset, Stockholm 5 februari 1979

Måndag kväll i Stockholm. Världspremiär för Elton Johns nyinriktade enmansshow . En omskakande men mestadels andlöst perfekt show, som trollband ett utsålt Konserthus i över två timmar och 26 låtar.
   Den nuvarande utformningen av Elton Johns comebackkonserter med enbart sig själv och den mångsidige Ray Cooper på diverse slagverk på scen gjorde det till en av de märkligaste konserter jag någonsin upplevt. Mannen vid pianot och hans sånger fängslade och roade.
   Eltons fantastiska karriär, som nu passerat 10-årsstrecket, är omvittnad. Hur han startade med minimalt komp och sedan stegvis utökade arrangemangen, som krävde mer omfattande komp. Berömmelsen kom, pengarna likaså och han accelererade till en idol av enorma mått. Tills han för tre år sedan kom till insikt att hoppa ur ekorrhjulet, sluta turnera och ransonera den tidigare så rikliga skivutgivningen.
   Därför kom beslutet att han åter skulle turnera mycket överraskande. Och ”den nye” Elton är tillbaka i den sparsamma anspråkslösa utformningen. Halva konserten var han helt solo på scenen för att sedan få sällskap av Cooper.
   Den obligatoriska förseningskvarten var tack och lov bara tio minuter innan Elton tog plats bakom flygeln och inledde med ”Your song”. En numera ironisk sång. När den skrevs var hans gager låga (I don’t have much money…) men låten är en så precis kärlekshyllning att den står sig år efter år. Fortsättningen var lika avpassad och stämningsfylld.
   Hans pianospel imponerade i snabbare låtar som ”Take me to the pilot” och ”Ego”. Det akustiska pianot lät fint och fylligt. Ibland flyttade han över till elpianot och låtarna fick då en lite rockigare inramning.
   Under den ambitiösa ”Funeral for a friend” i konsertens mitt fälldes dekoren åt sidan och Ray Cooper skymtade bakom en mängd olika slagverk. Och konserten blev ännu mer intressant.
   Cooper är en duktig kille, som ibland nästan stal showen från Elton med sina fantastiska utspel och väl avvägda soloinsatser.
   Elton ensam vid pianot trodde jag skulle bli en avslagen historia men när han tillsammans med Cooper kom loss i ”Better off dead”, ”Parttime lover” och ”Crazy water” märkte jag inte avsaknaden av andra instrument.
   Men först som sist hängde Eltons show på hans fantastiska material. Det var den stora styrkan när han nu återvände till scenen. Mognare, rikare, utan glasögon men samma gamla Elton i en musikaliskt fulländad konsert. Vi applåderade.

Trolig setlist:
Your Song
Sixty Years On
Daniel
Skyline Pigeon
Take Me to the Pilot
Rocket Man
Don’t Let the Sun Go Down on Me
Goodbye Yellow Brick Road
Roy Rogers
Candle in the Wind
Where to Now St. Peter?
I Heard It Through the Grapevine
Elton with Ray Cooper:
Funeral for a Friend / Tonight
Better Off Dead
I Think I’m Going to Kill Myself
Crazy Water
Bennie and the Jets
Sorry Seems to Be the Hardest Word
Part-Time Love
Saturday Night’s Alright for Fighting
Pinball Wizard
Get Back
Song for Guy


Aftonbladet 6/2 1979.


Expressen 6/2 1979.


GT 6/2 1979.


Svd 6/2 1979.

/ Håkan

Ingen ”Thriller” nu heller

I torsdags kom jag till sista sidan i Dave Thompsons underhållande men också skräckinjagande biografi om Phil Spector, ”Wall of pain”. Natten till i fredags dog Michael Jackson, en annan av den amerikanska pophistoriens mest udda och ultratragiska personer.
   Det kanske inte finns ett samband, utom i min konspiratoriskt konstruerade hjärna, men jag hann dra parallellerna några gånger i mitt huvud i fredagsmorse. Sedan ett sms-meddelande om nyheten nådde mig från tidningen.
   Mot bättre vetande ville någon ha några rader i form av en krönika och en kommentar till Jacksons död. Men innan jag hade formulerat ett vänligt ”nej, tack – jag har semester och befinner mig på Ven” hade jobbet gått till min vän och kollega Joakim Johansson.
   Inte alls mig emot. Frånsett några Tamla Motown-influerade år runt 1970 (”I want you back” och ”ABC” tillhör också min pophistoria) så har väl Jackson inte påverkat mitt liv speciellt mycket. Som soloartist tillhörde ha ett annat universum och som människa delade vi uppenbart inte samma solsystem. Och själv har jag aldrig varit intresserad av att dansa…
   Inte ens samarbetet med Paul McCartney förde intresset mig närmare Jacksons karriär. ”The girl is mine” (1982)- och ”Say say say” (1983)-singlarna, i alla dess olika format finns där i samlingen men jag skaffade mig aldrig Jacksons ”Thriller”-album, där den förstnämnda låten ingår, fastän jag är en rabiat Beatles-skivsamlare.
   De senaste dagarnas nyheter har inte fått mig att ändra insikt i det ämnet.

/ Håkan

Jo, Robban har sin humor kvar

Den här turnén med svensk proggmusiks flaggskepp Hoola Bandoola och den då nyblivne vänstersympatisören Robban, men under sitt riktiga långa namn, var nog främst som marknadsföring av Brobergs aktuella skiva, ”Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?”. Klicka på Roberts namn nedan så får ni 29 min film och levande musik från just Örebro Konserthus.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1974.

HOOLA BANDOOLA BAND
ROBERT KARL OSKAR BROBERG
Konserthuset, Örebro 28 april 1974

Det var förstås fullsatt i Örebro Konserthus på söndagskvällen då Hoola Bandoola Band och Robert Karl Oskar Broberg gästade. Konserten blev en klar succé då artisterna fick fin kontakt med en alert och lättflirtad publik.
   Hoola Bandoola Band inledde med en dryg timme riktigt underhållande politiska sånger. Gamla beprövade låtar blandades med en del nyskrivna melodier. Inte bara Mikael Wiehe-kompositioner utan de har nu försökt dela upp skrivandet inom gruppen. Men Wiehes låtskrivarteknik är minst sagt unikt. Hans språk är enkelt men samtidigt väldigt slipat. Han har en förmåga att skapa enkla och talande bilder till en musik som är av högre klass än vad alla andra textorienterade svenska grupper har lyckats prestera.
   Men Hoola Bandoola Band var inte bara Mikael Wiehe. Där fanns ett gäng goda musiker som om de fick fria händer skulle kunna bjuda på en musikalisk upplevelse. Nu fanns det däremot inga utrymmen för några improvisationer i den disciplinerade musik som gruppen spelade. Nu höll de sig helt efter programmet och individuella utsvävningar saknades.
   När Hoola Bandoola Band uppträder handlar det inte bara om musik. Mellan låtarna var det mycket snack, subjektiva, politiska åsikter, tillägnaden och förklaringar om textinnehåll. Svensk pop har tydligen svårt att göra låtar som talar för sig själv.
   Sedan kom Robert Karl Oskar Broberg som känner sig förtryckt. Och förstås sjöng (och pratade) om det. Om Robert har ändrats radikalt så hade han ändå sin humor kvar och hans improviserade upptåg väckte munterhet.
   I jämförelse med Hoola Bandoola Band levde Robert än mer på snacket mellan låtarna eftersom hans sånger behandlade ett inre förtryck, som Robert uttryckte det, som kan se ut på många olika sätt, enligt honom själv. Till grund för hans scenprogram låg senaste LP:n ”Vem är det som bromsar…”.
   Den något negativa uppfattningen om skivan kan däremot inte flyttas över till scen där låtarna fungerade avgjort bättre när de fick en verklighetsförankring, som gjorde att Robert skingrade mystiken från den annars mycket platta skivan.
   Musikerna från Hoola Bandoola Band kompade Robert som gjorde det fylligare jämfört med skivan. Samtliga artister gjorde sedan ett bejublat dubbel-da capo där klappvänliga ”Dansmelodi” avslutade en konsert som blev en succé både publikt och musikaliskt.

/ Håkan

ELO bjöd på en rad av hits

Aftonbladet 23 april 1978.

Det var turnépremiär, presskonferens på lördagseftermiddagen (som jag deltog i) och en visuellt revolutionerande show på kvällen. Turnén ”World tour 1978” följde upp dubbel-album-mästerverket ”Out of the blue” från hösten innan.
   Jag minns ingenting av förbandet Trickster. Bandet var skivbolagskollegor med ELO och hade skivdebuterat året före med albumet "Find the lady" producerad av Martin Rushent. Medlemmarna i bandet var Colin Hewinson, keyboards och sång, Mike Sheppard, bas och sång, Paul Elliott, trummor, och Phil Bates, sång och gitarr. Bates blev på 90-talet medlem i ELO Part II och på 2000-talet medlem i The Orchestra, ett band med gamla ELO-medlemmar och ELO-låtar på repertoaren.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 1978.

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA
TRICKSTER
Isstadion Stockholm 22 april 1978

Electric Light Orchestras Europaturné inleddes i lördags i Stockholm och närmare 10 000 fans hade kommit till Johanneshov för att se denna världsgrupp.
   Deras musik var bedårande exemplarisk och det var inga överdrivna åthävor Jeff Lynne, gruppens ledare, sysslade med när han lugnt och metodiskt tog sig igenom gruppens mest populära låtar.
   Han har ju en sensationellt stor och djup kista av låtar på lager att gräva ur till sina scenshower. Det blev en oändlig ”mesta bästa”-rad av hits.
   Gruppen uppträdde väldigt disciplinerat och soundet var omisskännligt likt skivornas omedelbara genomslagskraft. Arrangemangen var väldigt strikta och soloinsatserna var långtifrån spontana.
   Men musiken skapade en oerhörd respons hos den fulltaliga lördagspubliken som kände igen sig. Jeff Lynne är ett geni som kan spela på folks känslor på ett lättfattat och okonstlat sätt.
   Det enkla är ju som bekant också det mest geniala, Det vet Jeff.
   Konserten med ELO var i högsta grad också en visuell upplevelse. Med laserstrålar och spegeleffekter ramade de in Hovets mörka avdelningar likt ett självlysande spindelnät.
   Jeff Lynne har ju en väldig rockkänsla och det är i de enkla fraserna man förstår varför han står med båda fötterna på jorden. Han stod på fast mark medan han sjöng på gränsen till distorsion och spelade gitarr opersonligt men ändå fräckt och vasst.
   Gruppens kommersiella framgångar retar många som försöker sparka undan fötterna på gruppen med hjälp av schablonfraser som ”vända kappan efter vinden”. Men det ska alla veta att det är i grund och botten en normal engelsman vid namn Jeff Lynne som med sina mycket duktiga musiker visade att de till hundra procent ställde upp på sin vackert utförda musik.

Setlist:
Standin' in the Rain
Night in the City
Turn to Stone
Can't Get It Out of My Head
Cello Solo
Tightrope
Telephone Line
Rockaria!
Violin Solo
Strange Magic
Showdown
Sweet Talkin' Woman
Evil Woman
Mr. Blue Sky
Do Ya
Livin' Thing
Ma-Ma-Ma Belle
Roll over Beethoven


Expressen 23 april 1978.


Aftonbladet 23 april 1978.


Dagens Nyheter 23/4 1978.


Expressen 23/4 1978.


Svd 24/4 1978.

/ Håkan

Svensk pop inte pop hos örebroare?

Marsfolket var ett tillfälligt ihopsatt band , med Clabbe af Geijerstam och Björn Skifs i spetsen. En singel gav gruppen ut, ”Maria Maria”/”The hunter” innan de splittrades. Contact, som då tillhörde den svenska proggenren, hade under 1971 uppmärksammats stort med sina stora hits ”Hon kom över mon”, från albumet med samma namn, och "Fyrvaktarens dotter", från albumet "Utmarker".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1971.

CONTACT
MARSFOLKET
Konserthuset, Örebro 11 november 1971

Poppubliken i Örebro tycks inte uppskatta svensk pop till fullo. Besöket på torsdagskvällen av Marsfolket och Contact lyckades bara samla en liten skara åhörare. Stämningen blev inte precis hägre när artisterna var försenade och programmet fick ändras.
   Svensk pop lever just nu med dilemmat att man hela tiden måste överträffa tidigare nådda framgångar för att vara i ropet. Marsfolket tycks helt strunta i dessa normer. De har samlat en hög mer eller mindre kända svenska popnamn och spelade musik som kan förflyttas några år tillbaka i tiden.
   För mig var Marsfolket en överraskning och då främst sologitarristen Janne Schaffer som med sina solon helt överglänste skäggprydde Clabbe. Gruppen sjunger uteslutande på engelska och även där var Clabbe ganska blek. Där klev istället Björn Skifs fram som vokalist (då han inte agerade orgelreparatör). Ett solo fick dock Clabbe och det var med ett grekiskt stränginstrument som han hanterade i Stephen Stills-låten ”Love the one you’re with”.
   Orgeln var som sagt ur funktion och det medförde att sångaren i Contact, Ted Ström, fick ta plats bakom flygeln som är ett betydligt mjukare instrument. Som vanligt vid svenskspråkig popmusik var det svårt att uppfatta all text. Så mycket hördes dock att det handlade om glesbygdsproblem, naturnedsmutsning, den moderna western-hjälten i Vietnam med mera.
   De meningsfulla ramsorna bytte ibland plats med ett lite mer banalt språk: ”Hot-kvintetten och Frank Zappa har kanske rentav samma pappa”.
   Trots den fåtaliga publiken fick man in Contact för extranumret ”Hon kom över mon”.

CONTACT:
Ted Ström´, piano, orgel och sång
Bosse Linné, fiol
Claes Palmkvist, fiol
Ted Sterling, gitarr och sång
Tomas Larsson, bas
Leif Reinholds, trummor
Björn Holmsten, saxofon

MARSFOLKET:
Claes af Geijerstam, gitarr och sång
Björn Skifs, keyboards och sång
Björn Linder, gitarr
Janne Schaffer, gitarr
Mike Watson, bas
Ola Brunkert, trummor

/ Håkan

Han låter musiken tala för sig själv

Expressen 13/10 1975.

Traffic-medlemmen Dave Mason var som soloartist tidigt en stor favorit hos mig. Duettskivan med Cass Elliott (1971) var en pärla liksom soloskivor som ”It’s like you never left” (1973), där bland annat George Harrison gästar, ”Dave Mason” (1974) och skivan som släpptes i samband med Sverigebesöket i september 1972, ”Split coconut”.
   Vi var ett gäng fantaster från Örebro som åkte upp till Stockholm och ett regnigt Gröna Lund för att njuta av en förhållandevis fin konsert. Så bra det nu kan bli utomhus på ett tivoli. Den så kallade recensionen innehöll mycket historia och artistdetaljer.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/9 1975.

DAVE MASON
Gröna Lund, Stockholm 13 september 1975

Dave Mason, engelsman nu boende i USA sedan 4-5 år tillbaka, har tillhört popsocieteten i åtta år. Det var i september 1967 som han blev medlem av Traffic, som många betraktar som Stevie Winwoods grupp. Men gitarristen hette Dave Mason och skrev deras andra singel ”Hole in the my shoe” innan han i slutet på året lämnade Traffic.
   Han producerade en skiva med Family, gjorde en egen singel innan han i mars 1968 var tillbaka i Traffic. På gruppens andra LP förekommer den komposition som Mason blivit mest känd för, ”Feelin’ alright”. En låt som gjorts av ett flertal artister. Joe Cocker har kanske gjort den mest känd. I övrigt har det blivit en så kallad popstandard.
   Traffic hade dock svårigheter och i december 1968 splittrades den första uppsättningen av gruppen. Mason turnerade under 1969 med Delaney & Bonnie och var 1970 ett tag medlem av Eric Claptons Derek & the Dominoes innan hans första solskiva ”Alone together” kom ut samma år. Innehåller Mason-klassiker som ”Only you know and I know” och ”Look at you, look at me”.
   Gjorde våren 1971 en skiva med den nu bortgångne Mama Cass Elliott från Mamas & Papas. Sommaren samma år återupplivades tillfälligt Traffic för en turné som resulterade i liveskivan ”Welcome to the canteen”.
   I slutet på 1971 kom ”Headkeeper” som vad menad som en dubbel-LP men genom en schism med Masons amerikanska skivbolag blev det en enkel-LP. Ena sidan live, andra sidan studioinspelad. Bråk med skivbolaget gjorde att det blev tyst om Dave Mason i nästan två år innan han sommaren 1973 skrev på för CBS.
   Under tiden släppte hans gamla amerikanska skivbolag ut ytterligare en live-LP, ”Dave Mason is alive”. Engelska skivbolaget Island sammanställde ”Scrapbook” som täcker det mesta Mason gjort på skiva från 1967 till 1971- Rekommenderas.
   Det blev alltså något av en comeback för Dave Mason med LP:n ”It’s like you never left” hösten 1973. En underbar skiva där han visar sig som mästare på både akustisk och elektrisk gitarr. Förra året kom ”Dave Mason” som visade att det inte var någon engångsföreteelse med comeback-framgångarna. En magnifik version av Dylans ”All along the watchtower” toppar den i övrigt jämngoda skivan.
   Dave Mason Band befinner sig just nu på en Europaturné och jag hade det stora nöjet att avnjuta den dryga timmen långa konserten på Gröna Lund i lördags. De yttre förutsättningarna var odrägliga, kylslaget och regnigt och därmed tunna åskådarled, Men inte desto mindre angenämt genomförde Dave Mason och hans mannar en i mitt tyckte perfekt show.
   Dave Mason tillhör den där till synes lilla skaran, Stephen Stills är en annan, popfolk som låter musiken tala för sig själv. En sympatisk musiker som omger sig med tre-stjärniga musiker: Rick Jaeger, trummor, Gerald Johnson, bas, Jim Krueger, gitarr, och Jai Winding, keyboards.
   Dave kan konsten att spela högt men ändå variationsrikt. Vem förresten tar idag fram en akustisk gitarr på en utescen? De flesta använder mer wattantal än de orkar med.
   Tack, Dave Mason, det är sådana som du som inte gör någon orolig för vad 80-talet har att erbjuda i form av populär musik.

Trolig setlist:
01. Feelin' alright
02. Waitin' on you
03. Split coconut
04. Show me some affection
05. World in changes
06. Every woman
07. Look at you, look at me
08. Headkeeper
09. All along the watchtower
10. Gimme some lovin'
11. Bring it on home to me
12. Only you know & i know

/ Håkan

Publiken invaderade Konserthusets scen

Engelska rockgruppen The Stranglers var ursprungligen bokade för konsert på Stora Hotellet i Örebro 18 september 1977. Men deras Sverige-turné avbröts abrupt två dagar innan efter en raggartumult vid framträdandet i Klippan. Gruppens instrument förstördes och de reste direkt tillbaka till England. Konserten i maj blev en revansch men publikintresset var svalt. Ändå blev konserten oförglömlig när stora delar av publiken invaderade scenen.
   Kvartetten hade på fem månader under 1977 givit ut två album, ”Rattus Norvegicus” och ”No more heroes”, och bara några dagar efter Örebrokonserten släpptes deras tredje album, ”Black and white”. En låt från den skivan, "Nice 'n' sleazy", släpptes på singel och gick in på Englandslistan dagen före konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1978.

THE STRANGLERS
Konserthuset, Örebro 7 maj 1978

Så var de då äntligen här! När Stranglers på sitt andra försök kom till Örebro och var ”bara” 20 minuter försenade. De hade två dagar på sig från Oslo och var i Örebro redan på lördagen men blev ändå försenade. Det tycks ha blivit en sport att inte passa tiden. Nåväl, Hugh Cornwell, gitarristen, bad pliktskyldigt om ursäkt och den som så önskade kunde få pengarna tillbaka.
   Den dryga timmen långa konserten som sedan följde måste ha varit en av de underligaste som någonsin genomförts i Örebro. Vi var inte många där och samme Hugh tyckte det var synd att inte fler gillade bra musik och då jublade alla.
   Så långt var allt normalt innan Hugh efter fyra-sex nummer påpekade att det inte var förbjudet att stå upp i bänkraderna. Publiken var snart med på noterna och invaderade slutligen hela scenen som mest såg ut som ett dansgolv på diskotek där de blå-gul-röda strålkastarna intensivt ackompanjerade den studsande publikfyllda scenen.
   Den entusiastiska publiken fick många chanser att sjunga med i refrängerna i de populära Stranglers-låtarna. Stranglers spelade ett något högt spel kan tyckas men inga incidenter förekom så detta ovanliga publikfrieri måste ses positivt även om de olika Stranglers-medlemmarna försvann i mängden för den övriga publiken.
   Musikaliskt var gruppen bättre än att de ska tillhöra den så exploaterade punkrevolutionen. Visst fanns den brutala rytmen som ett viktigt inslag men Stranglers var så mycket mer. De presterade vildsint rockmusik som har samma förödande egenskaper som exempelvis Status Quo.
   Visst försökte de flera gånger passera ljudvallen men de hade i Dave Greenfields orgel/synthesizer, Hugh Cornwells rakbladsvassa gitarr och Jean Jacques Burnels basfigurer en samlad musikalitet som hela den likriktade punkrörelsen i övrigt gått miste om.
   Och med melodistarka kort som ”Hanging around”, ”Something better change” och ”No more heroes” har Stranglers större chanser att leva vidare efter punkens död.

/ Håkan

Nu närmar sig det efterlängtade viloläget

Säsong 4 av den här sidans snart två-åriga historia lider mot sitt slut. Lider och lider förresten. Det är ju ett rent nöje att skriva, att dela med sig av sina minnen och i en eller annan form få respons från läsare. Däremot räcker väl inte riktigt tiden till för att hinna göra allt som jag ibland har ambition att göra.
   När kvällarna blir för ljusa och för långa kan det bli lite krävande med oändlig källforskning och att leta detaljer ur den långa pop- och rockhistorien. Då kommer sommaren som en räddande ängel. Då kan sidan gå ner i varv och de fasta avdelningarna kan ta paus och personligen tänker jag ägna några veckor till ren och skär semester.
   Men tankarna på hösten finns där i form av små funderingar på nya idéer, nya kategorier och nya skriverier. Som det ser ut nu tänker jag i slutet av augusti inleda ännu en nedräknande lista, den stora 70-talslistan. Då var kärleken till musiken och passionen för alla nya sånger, sound och ljud som störst i mitt liv. Det kommer att bli en kärleksfull följetong, tro mig.
   70-talslistan kommer att få en fast veckodag på sidan, måndag är det tänkt. Resten av veckan kommer inte att bli lika strukturerad, lika förutsägbar eller lika välplanerad med fasta kategorier på fasta veckodagar som tidigare. Däremot kommer det att publiceras med lika hög intensitet. Om Gud vill, frun godkänner och hälsan tillåter.
   ”Mina favoriter”-serien fortsätter (det finns åtskilliga måste-namn kvar på den alltmer växande listan), några tribute-skivor har jag säkert kvar att skriva om och det gäller nog också en eller annan intressant Stiff-skiva som kräver sin rättvisa uppmärksamhet.
   Sedan finns det fler ämnen ur pop- och rockhistorien att fingranska. Kanske ska jag inrätta en lokal kategori om Örebros rockhistoria genom åren och/eller skriva mer om Nick Lowe och Mickey Jupp.
   Det känns som att en serie om alla intressanta soundtracks, med unika och exklusiva spår, bör följa i spåren efter det senaste årets följetong om tributeskivor. Tidernas mest intressanta liveskivor kanske också bör uppmärksammas. Liksom konceptet med coverskivor. Ingenting är omöjligt, allting är möjligt. Sky’s the limit, som de säger.
   Under tiden tänker jag i sommar återuppväcka 70-talets konsertminnen genom att återanvända mina konsertrecensioner från samma decennium. Som en försmak inför höstens stora serie. Om jag förstår saken rätt kan nog alla liverecensioner svämma över i sommar och fortsätta i höst.
   Bloggen tar däremot aldrig semester och plötsliga händelser kan kräva en kommentar. Glad Sommar och Väl Mött i höst.

/ Håkan

Neil Young

Om jag blir tvingad till att utse bästa NEIL YOUNG-skiva så säger jag nog ”After the goldrush” (1970). Eller ”Rust never sleeps” (1979). Eller ”Mirror ball” (1995). Eller ”Living with war” (2006). Eller varför inte den fina konsert-dvd:n ”Heart of gold” (2006). Eller ”Freedom” (1989), min 80-talsfavorit med Neil. Eller ”Zuma” (1975) som är både hård och mjuk. Det är kort sagt omöjligt att bestämma sig för vilken period, stil och skiva i Neil Youngs långa karriär som är bäst. Lika ombytlig som han själv är, lika skiftande är favoriterna.
   Neil Young har länge, väldigt länge, fascinerat mitt musikaliska hjärta. I både upp- och nedgång har han funnits där, i både med- och motgång har jag alltid väntat på nästa överraskande steg från kanadensaren. När jag sammanfattar mina sex konsertupplevelser med Neil Young, 1982 (både i Göteborg och Stockholm), 1993, 1995, 1996 och 2001, och vill rangordna de konserterna fastnar jag alltid på den minst konventionella konserten. När han i oktober 1982 reste runt med en huvudsakligen elektronisk show som befann sig långt från den typiska Crazy Horse-rocken, de akustiska sångstämmorna eller de brötigt elektriska explosionerna.
   Att den fantastiskt fantasifulla turnén följdes av en mer än blek skiva underströk bara det alltid motsägelsefulla och, för all del också, underbara i Neil Youngs artisteri. Han och ingen annan kan skifta färg och sound så snabbt med nya revolutionerande idéer ständigt på lut.
   Därför kan jag på sätt och vis ranka honom högre än någon annan. Både bättre och mer intressant än Bruce Springsteen, fast Neil är långtifrån lika jämn, och mer föränderlig och oförutsägbar än Jackson Browne, Bob Dylan och Ulf Lundell tillsammans.
   Jag ”upptäckte” Neil Young via Crosby, Stills, Nash & Young. Jag hade naturligtvis koll på Buffalo Springfield på 60-talet, främst via deras hitlåt ”For what it’s worth”. Därefter tappade jag kontakten med Neil Young och återupptäckte honom på CSNY-skivan ”Dèjá vu” som kom våren 1970. Samma höst släppte Young sin ”After the goldrush” och det blev en perfekt introduktion till hans liv och musik. Tillsammans med nästa CSNY-platta, livemästerverket ”4 way street” våren 1971, som innehöll äldre och för mig då okända Neil Young-låtar inleddes jakten på äldre skivor, låtar och klassiker. Förutom de två första soloskivorna från Neil samlade jag även in de tre Buffalo Springfield-skivorna. Och alla innehåller ju verkligen glömda och gömda guldkorn och jag har sedan den dagen högaktat och följt Neil Young-karriären i alla former.
   70-talet var fyllt av genuina Neil Young-klassiker. Men där, mellan alla höjdpunkter, fanns också svackor och rena magplask som vi kanske mest vill glömma men när karriären ska skärskådas, som här, finns det också några uppenbara dalar.
   1972 nådde Neil sin kommersiella höjdpunkt med ”Harvest”. Mest tack vare hitsingeln ”Heart of gold” men där fanns också underbara låtar som ”Alabama”, ”Out in the weekend”, ”Old man”, ”The needle and the damage done” och titellåten. Och de två låtar som är inspelade tillsammans med London Symfoniorkester, ”A man needs a maid” och ”There’s a world”, tog Young-karriären ännu högre. ”Harvest”, som innehöll både rock, country och symfoniska inslag, var knappast någon homogen skiva.
   För att få ned förväntningarna på nästa skiva gav Neil ut ett näst intill obegripligt soundtrack, ”Journey through the past”, till en helt obegriplig film i november 1972. Och sedan en liveskiva med enbart nya låtar, ”Time fades away”.

De turbulenta åren fortsatte med den turbulenta inspelningen 1973 av ”Tonight’s the night” som inte gavs ut förrän 1975, ojämna ”On the beach” kom emellan, innan ”Zuma” 1975 kom som en räddning med både den stenhårda och långa ”Cortez the killer” och mjukt härliga ”Pardon my heart”.
   Neil gjorde 1976 ett kort mellanspel med sin gamle trätobroder Stephen Stills. Ett band, Stills-Young Band, en skiva, ”Long may you run” (1976), som jag till hälften (Youngs fem låtar av nio) verkligen älskade, och en halv turné.
   Nu var Neil produktiv, gav ut spännande skivor varje år, ”American stars ’n bars” (1977), ”Comes a time” (1978) och ”Rust never sleeps” (1979). Kanske inte homogent helgjutna skivor men topplåtar som ”Like a hurricane”, ”Comes a time”, ”Lotta love”, ”Pocanhontas”, ”My my hey hey” och ”Powderfinger” tillhör ju alla 70-talets bästa låtar alla kategorier.
   Redan här hade Neil svårt att bestämma vägval och koncentrera sig kring varje album. Skivorna blev ofta ett hopplock från olika inspelningar. ”Hawks & doves” (1980) var exempelvis inspelad mellan 1974 och 1980. ”Re-ac-tor” (1981) var visserligen inspelad på kort tid men var hård och monoton rock. Och sedan kom en trio Neil Young-skivor som gått till historien som otroligt pendlande i både kvalité och stilar.
   Först den redan nämnda elektroniska skivan ”Trans” (1983), sedan rockabillyskivan ”Everybody’s rockin’” (1983) (tio låtar på under 25 minuters längd…) och slutligen den genuint traditionella countryskivan ”Old ways” (1985). Jag såg Neil Young på tv 1985 dyka upp på Live Aid i Philadelphia omgiven av gamla gubbar på fiol, banjo och steelguitar, International Harvesters. Bland de kända låtarna framförde Neil en låt som hette ”Nothing is perfect” som var just perfekt i sin respektlösa countrydräkt. Jag lyssnade och lyssnade på ”Old ways” utan att upptäcka låten och blev djupt besviken på det traditionellt opersonliga soundet och låtarna.
   De här tre senaste skivorna gav Neil ut på skivbolaget Geffen som kände sig totalt lurade på det ”typiska” Neil Young-soundet och stämde honom för kontraktsbrott. Vilket betydde att Neil snart var tillbaka på Reprise.
   80-talet var Neil Youngs musikaliskt mest oroliga tid som artist och efter de tre kontroversiella skivorna följde tämligen svaga ”Landing on water” (1986), ”Life” (1987) och storbandsskivan ”This note’s for you” (1988) innan ”Freedom” (1989) kom och återupprättade ryktet för Neil Young.

Men 90-talets Neil Young-karriär visade sig i sin helthet inte heller vara något lugn, jämn och trygg resa. Den fina Crazy Horse-typiska ”Ragged glory” (1990) inledde bra, en mjuk period följde med ”Harvest moon” (1992) och det ytterst snygga MTV-framförandet med ”Unplugged” är oförglömligt innan han kom till Sverige med Booker T & the MG’s i kompet med överraskande brötig och gnisslande rock i bagaget. ”Sleeps with angels” (1994) var sedvanligt en ojämn skiva tillägnad Kurt Cobain innan han i mina öron slog till hårt med ”Mirror ball” (1995) då han lierade sig med Pearl Jam och några alldeles underbart högkvalitativa och melodiska rocklåtar.
   Efter den skivan, som jag gav det maximala betyget fem i Nerikes Allehanda, kom bottennappet ”Broken arrow” (1996) som faktiskt följdes av några år utan nyinspelade Young-alster.
   Det nya årtiondet inleddes återigen strålande med ”Silver & gold” (2000), en omväxlande Young-platta med mycket bra låtar. På ”Are you passionate?””(2002) och "Greendale" (2003) hade jag svårare att hitta guldkornen men på ”Prairie wind” (2004) var det ren och skär ”Harvest”-känsla igen. Som följdes av den Jonathan Demme-regisserade live-dvd:n ”Heart of gold” (2006). Och ännu ett helgjutet Neil Young-album, ”Living with war” (2006), fast nu handlade det om genomgående hård, melodisk och framförallt politisk rock.
   Däremot har mina intryck av de två senaste Young-skivorna, ”Chrome dreams II” (2007) och ”Fork in the road” (2009), varit splittrat. Men han har digniteten, han lever med nyfikenheten och han är ständigt på väg vilket gör att Neil Young kan explodera på vilken ny skiva som helst. Eller kanske i kväll när han uppträder i Stockholm på Where The Action Is-festivalen.
   Nej, jag har inte lyssnat på ”Archives”, två och ett halvt kilo samlingsbox med Neil Young-låtar från 1963 till 1972. Det är naturligtvis en välgjord samling men alltför omfattande för att en normal Neil Young-fanatiker som jag ska ha tid att ägna timmar efter timmar för att gräva i Neil Youngs förflutna.

Neil Young är ju i grund och botten en djupt originell artist med egna låtar som ryggrad i karriären. Ändå har han genom åren gjort en hel del covers på sina studioskivor som jag tycker bör uppmärksammas:
   • "Oh Lonesome Me" (Don Gibson) (från "After the goldrush")
   Låtskrivaren fick 1958 en hit med den här låten. Nådde Top 10 på USA-listan och toppade countrylistan.
   • "Four Strong Winds" (Ian Tyson) (från "Comes a time")
   Folkpopgruppen The Brothers Four spelade in låten först, 1963, men låtskrivaren Tyson spelade in låten tillsammans med frun Sylvia, under namnet Ian & Sylvia, året efter.
   • "Betty Lou's Got a New Pair of Shoes" (Bobby Freeman) (från "Everybody's rockin'")
   Låtskrivaren Freeman spelade in den här låten 1958 men nådde inga större singelframgångar.
   • "Rainin' in My Heart" (Slim Harpo, Jerry West) (från "Everybody's rockin'")
   Slim Harpo (född James Moore) fick en mindre r&b-hit med den här låten 1961.
   • "Bright Lights, Big City" (Jimmy Reed) (från "Everybody's rockin'")
   Ännu en låt från 1961, inspelad av låtskrivaren själv.
   • "Mystery Train" (Junior Parker, Sam Phillips) (från "Everybody's rockin'")
   Mest känd med Elvis Presley (1955)men det var Little Junior’s Blue Flames som gjorde låten först, 1953.
   • "The Wayward Wind" – (Herb Newman, Stan Lebowsky) (från "Old ways")
   Låten spelades in tre gånger 1956 av Gogi Grant, Tex Ritter och Jimmy Young.
   • "On Broadway" (Barry Mann, Cynthia Weil, Jerry Leiber, Mike Stoller) (från "Freedom")
   Två låtskrivarteam skrev tillsammans låten som The Drifters fick en hit med 1963.
   • "Farmer John" (Don Harris, Dewey Terry) (från "Ragged glory")
   Skriven av duon Don & Dewey men störst hit fick gruppen The Premiers 1964. I Sverige minns vi däremot Hep Stars hitversion från 1965.
   • "Baby What You Want Me To Do” (Jimmy Reed) (från "Broken arrow")
   En hit 1960 för låtskrivaren själv.
   • "America the Beautiful" (Katharine Lee Bates) (från "Living with war")
   Den patriotiska dikten dök första gången upp 1882.

/ Håkan

Mickey Jupp i countryland

CHRIS EAST & MICKEY JUPP: Country & Northern (Wildbird)
Det har varit en fantastiskt händelserik vår för oss Mickey Jupp-fans. Med både en comeback för Legend, en generös demosamling med Mickey, ”Favourites”, och tidigt i våras några små löften om en spännande fortsättning. Och nu, till hälften överraskande, kommer det i dagarna ett helt nyinspelat album med original-Legend-medlemmarna East och Jupp med tolv originallåtar av vilka elva är skrivna av duon själv.
   Som om inte det räcker är det ytterligare två skivor i görningen. Ännu en East/Jupp-skiva som ska heta ”Stockholm”. Det lär väl betyda att titellåten, som Dave Edmunds spelade in redan 1990, äntligen kommer med Jupp själv.
   Och låtarna från ”Favourites”-demon utlovas dyka upp på ett album med namnet ”Someplace where it’s Monday” vars titellåt Refreshments gjorde… Ja, ni vet.
   Den lustiga ordvitsen på titeln ”Country & Northern”, ska väl syfta på att skivan innehåller en hel del country och är inspelad norröver i England, i Mickey Jupps hem-county Cumbria. De ofta tillbakalutade rytmerna, de ibland amerikanskt inspirerade texterna och det oslagbara vemodet i många texter passar Jupp som handsken.
   Musikaliskt är det kanske ibland lite väl studiofierat med syntar och trummaskiner men låter i sin helhet ändå bättre än enbart demolåtar. En annan lite märklig invändning är att Jupp gärna tar upp gamla redan inspelade låtar till ny inspelning. Den här gången är det ”Nashville” och ”Crazy cowboy Christmas”, som båda figurerade på det drygt 21 år gamla albumet ”X”, vars nya versioner inte tillför originalen så mycket. Speciellt som de redan då spelades in på bara två man, East och Jupp. Men den förstnämnda låten, som har drag av ”Act naturally”, inleder hela skivan och blir något av titeltema för hela skivan.
   Mickey sjunger genomgående fantastiskt bra på skivan, tonläget passar honom perfekt och i de ibland lågmälda arrangemangen får hans röst en rymlig plats i produktionen och texterna får sin rättvist framträdande roll.
   Engelsk country har alltid varit en fin genre. Mer jordnära än den amerikanskt uppblåsta varianten. Mer fish & chips än fet snabbmat med andra ord.
   På två man blir givetvis kompet begränsat och resurssnålt. Gitarrer och syntar spelar den musikaliska huvudrollen tillsammans med åtskilliga trummaskiner, Enligt East ville de hålla kvar demokänslan i materialet men både jag och Jupp-kännaren Lasse Kärrbäck tror att det blott och enbart beror på snålhet och lättja.
   Nu störs jag inte nämnvärt av de ”konstgjorda” inslagen ty låtarna, sången och arrangemangen är så lågmält tydliga att den traditionella genialiteten i Jupps skrivande och framförande ändå går fram.
   Tolv låtar på drygt 45 minuter gör givetvis ett hyfsat album att ta på allvar. Med en handfull höjdpunkter där Mickey visar sin personliga sida som en underbar artist. Och det är närmast ett mysterium att det, förutom Legend-comebacken, är 15 år sedan han senast gav ut en nyinspelad skiva i eget namn.
   ”Eldorado” är en tämligen smörig ballad med ett statiskt komp men som räddas av Jupps röst och texten där han i jakten på sitt Eldorado passerar både Broadway, Rio Grande och Denver. Och den flygrädde Jupp lyckas ta sig till New York – med tåg.
   ”American dream”, som East har skrivit tillsammans med den Elvis Presley-influerade sångaren Jonty Martindale från Kendal i Cumbria, är mer folkmusik än country med mandolin, kör och Easts egen sång.
   Den banjokryddade ”I don’t want to do it” har en härlig hook i melodin som även här spelas på en mandolin.
   ”Wallflower” är skivans definitiva höjdpunkt som med sin enkla och anspråkslösa melodi och rytm är så fantastiskt vacker. Där akustiska gitarrer och syntar samsas perfekt och blir till ett maximalt arrangemang där inget saknas.
   Den vemodigt färgade ”Reno” i halvfart tillhör också skivans toppar.
   Med så många utmärkta låtar kan jag lätt stå ut med några dansbandssyntar, smöriga körer och en syntetisk texmex-rytm på en låt. Där saknar jag givetvis ett hederligt dragspel (varför inte Geraint Watkins?) men jag saknar genomgående på skivan också det karaktäristiskt akustiska pianospelet från Mickey.
   "Country & Northern", precis som Legend-skivan "Never too old to rock" och bandets gitarrist Mo Withams soloplatta "Background", går att beställa här.

/ Håkan

Tributes: Bob Dylan

"Whatever colors you have in your mind" (Darrow/Bonnier Amigo, 2007)
Bakom titeln (en textrad hämtad från Bob Dylans ’Lay lady lay) döljer sig en svenskproducerad hyllning, med många internationella inslag, till just Dylan. Refreshments-saxofonisten Micke Finell har varit projektledare och artisturvalet är ensidigt hämtat från turnéartister knutna till Finells produktionsbolag Rock Around The Clock. Ingen omslagstext, bara låtinformation. Felstavade och ofullständiga titlar som ’Blowing in the wind’, ’Rainy day women’, ’Don’t think twice’ och ’If you gotta go’ sänker kvalitén på skivan.

Enligt omslaget är innehållet på den här skivan inspelat under turnéer 2005-2006 och jag får först uppfattningen att det handlar om en liveskiva men samtliga 16 låtar är helt eller delvis inspelade i studio. Ofta i Sound Control Studios i Skutskär eller den lilla studion i instrumentaffären Prikkens Gitarr & Ljud i Gävle.
   Samlingen är som helhet ingen speciellt spännande eller bra skiva. Urvalet av Bob Dylan-låtar är ganska förutsägbart och versionerna tillför ofta inga nya dimensioner. Men det finns ändå några lysande undantag.
   Monica Törnell gör en viskande nästan magisk version av ”When I paint my masterpiece”. Hennes hesa röst mot det akustiskt baserade kompet, med medlemmar från Hogan’s Heroes, där Mats Ronanders bluesiga munspel spelar en framträdande roll.
   Många låtar och versioner på den här skivan har med rätta fått ett countryfierat sound och bland dem är det Billy Bremner som lyser allra starkast. Med sin absolut bästa röst och finaste gitarr ger han ”You ain’t going nowhere” en underbar behandling. Kanske till och med i klass med Byrds klassiska inspelning.
   I övrigt innehåller skivan väldigt ofta konventionella covers där inget lyfter. Hantverksmässigt okej men emotionellt utan större känslor. Totta drar igenom ”Rainy day women #12 & 35” utan att väcka uppmärksamhet, Rosie Flores har en underbar röst men ”Tonight I’ll be staying here with you” blir inte bättre för det och Steve Gibbons har en typisk Dylan-röst men blåsarrangemanget istället för orgel stör ”Like a rolling stone”.
   Sedan blir jag bara trött av att höra gamla klassiska gruppnamn återupplivas med en (Animals) eller ingen (Them) originalmedlem och inte leverera något annat än en rak opersonlig cover.
   Och Chris Jagger har inte direkt brorsan Micks dignitet eller röstresurser. En lätt bluesig ”To be alone with you” med akustisk gitarr och piano känns tämligen medelmåttigt.
   I det klimatet är det ändå skönt att mot slutet få avnjuta Magnus Lindberg i sedvanlig still ge allt tillsammans med Thin Lizzy-originalgitarristen Eric Bell och hans band. Med stor känsla i rösten gör han det bästa av sönderspelade ”Knockin’ on heaven’s door”.

Skivans innehåll:
1. Blowing In The Wind – Augie Meyers
2. Tonight I’ll Be Staying Here With You – Rosie Flores
3. Forever Young – Steve Haggard
4. Rainy Day Women – Totta Näslund
5. When I Paint My Mast erpiece – Monica Törnell
6. Like A Rolling Stone – Steve Gibbons
7. You Ain’t Going Nowhere – Billy Bremner
8. Mr Tambourine Man – Mike Watson
9. It's All Over Now Baby Blue - Them
10. It Ain't Me Baby - Linda Gail Lewis
11. Don't Think Twice - Bobby Cochran
12. To Be Alone With You - Chris Jagger
13. If You Gotta Go - Mike Berry
14. I Shall Be Released - The Animals
15. Knockin' On Heavens Door - Magnus Lindberg & Eric Bell
16. Highway 61 Revisited - Downliners Sect
      

/ Håkan

Costello mötte Clinton

Redan i det andra programmet i serien ”Elvis Costello med gäster” (Svt2 lördagar kl 20.00) känns formen bekant och inspirerande. Lördagens gäst var förre presidenten Bill Clinton, eller William Jefferson Clinton som Elvis Costello presenterade honom som. Det blev mycket snack om jazz och saxofoner men ändå var samtalet så initierat att man satt där fastnaglad vid tv-rutan. Och lyssnade på de smarta frågorna, de spontana kommentarerna och de långa, utmejslade svaren.
   Och då spelade det ingen roll att det ibland handlade om trumpetspelaren Al Hirt, New Orleans-musikern som även haft en solokarriär. Jag minns hur hans ”Java” låg på Tio i Topp 1964.
   Efter en mycket svängig inledning på programmet där Elvis sjöng Elvis Presleys gamla ”Mystery train” berättade Elvis, Costello alltså, för Bill att det var James Burton som spelade gitarr blev han mycket förvånad och exalterad: ”Honom vill jag skaka hand med.”
   Bill inledde med att berätta en anekdot om Ronnie Hawkins, den gamle 50-talsartisten, som en gång fällde den obetalbara kommentaren att ”Det är ingen skillnad på mig och Elvis Presley, frånsett utseende och begåvning”.
   Bill berättade också att Steve Goodmans ”City of New Orleans” var hans favoritlåt.
   Programmets musikaliska del är i minoritet men temat var till viss del alltså Presley. Med Burton i en mer framträdande roll än förra veckan. När han drog några heta solon på sin gitarr målad med eldslågor.
   ”Mystery train” följdes av ”Baby let’s play house” och programmet avslutades med ren och skär jazz av den melodiska och lågmält musikaliska sorten. Med Charlie Haden (uppseendeväckande felstavat Hayden i eftertexterna), ståbas, och Pat Metheny, akustisk gitarr, med ”Is this America?”, skriven i samband med Katrina-katastrofen 2005, som avslutade programmet i en vemodig ton. Och Clinton fick då skaka hand med Burton.
   Upp till sju dagar efter sändning går det att se Costello-programmet på Svt Play.

/ Håkan

Stiff-bonus: Be Stiff tour

VARIOUS ARTISTS: "Be Stiff tour" (Stiff ODD 2)
Release: Januari 1979

10 oktober 1978 startade historiens andra Stiff-turné i Bristol. Den här gången på tåg och med ännu ett paket artister: Lene Lovich, Mickey Jupp, Wreckless Eric, Rachel Sweet och Jona Lewie. Av vilka bara vår käre vän Wreckless hade varit del av den klassiska Stiff-turné-premiären året innan. Det årets turné, med bland annat Elvis Costello, Nick Lowe och Ian Dury, resulterade i en traditionell liveskiva, ”Live Stiffs live”, medan Be Stiff-turnén fick en mindre glamorös skiva som minne.
   På den här 12”-an återfinns sex spår. Det råder tydligen delade meningar om hur man ska kategorisera skivan, LP eller singel. I Stiffs officiella diskografi sorteras ODD 2-skivan in bland singlarna medan ODD 1-skivan, en samling med sex Devo-låtar, med titeln ”Be Stiff” dessutom(!), behandlas som en LP…
   Nåväl, på den här skivan består alla spåren av Devos ”Be Stiff”-låt. Fem studioinspelningar med de fem olika artisterna. I mer eller mindre fria tolkningar av låten, eller som Stiff har skrivit på etiketten: ”Many of these versions may bear no resemblance to the original Devo title. We hold no responsibility for any uptight people.”
   Och visst skiljer sig de olika artisternas tolkningar av Devo-låten åt. Fast ingen har kommit på tanken att ta ifrån Devo deras låtskrivarcredit.
   Amerikanskan Lene Lovich gör sin version av ”Be Stiff” mest lik originalet. Låten tuffar bokstavligen igång hela skivan. Lene kompas av The Musicians Union som är Les Chappell, gitarr, Don Snow, keyboards, Ron Francois, bas, och Bobby Irwin, trummor.
   Mickey Jupp, på piano och gitarr, gör i sedvanlig ordning en bluesig (”I woke up this morning and my baby said be stiff”) och traditionell version. Jupps band kallas The Cable Layers och består av Pete Gosling, gitarr, Vic Young, bas, och Mac Poole, trummor. På turnén fanns även pianisten Geraint Watkins med i bandet.
   Pete Gosling har kommenterat Jupp-inspelningen: "We just played a twelve-bar a couple of times, Mickey wrote down some words and we recorded it the third time round. It was all over in half an hour."
   Wreckless Eric gör en rockig och gitarrbaserad version, några karaktäristiska riff från Jimi Hendrix "Purple Haze" förekommer. Bandet bakom Eric kallas The Four Rough Men och består av Eunan Brady, gitarr, Malcolm Morley, gitarr och keyboards, John Brown, bas, och Dave Otway, trummor.
   Den unga amerikanskan Rachel Sweet, blott 16 år vid tillfället, gjorde en sensationellt fräck countryversion av "Be Stiff" kompad av engelska popgruppen The Records.
   Utan att överraska gör Jona Lewie simpel pop av ”Be Stiff”-låten och kallar bandet för Two’s Company som består av Chris Paschalides, bas, Steve Sinclair, trummor, Lene Lovich, kör, och Malcolm Morley, gitarr.
   Skivan avslutas med en liveversion av ”Be Stiff” inspelad i Leeds University 4 november 1978. The Entire Ensemble framför en, inte överraskande, röjig och stökig version av Devo-låten.

Den amerikanska rockgruppen Devo hade både givit ut skivor på Stiff, lämnat bolaget och skrivit på för ett annat (Virgin) innan Be Stiff-turnén drog igång. Gruppen hade redan 1978 en lång historia. Bildades 1973 i Akron, Ohio, som en mycket udda och personlig grupp som därmed passade in bra i Stiff-bolagets brokiga artistskara.
   Mellan mars och juli 1978 släppte Devo tre singlar på Stiff, av vilka den sista hette ”Be Stiff” och producerades av Brian Eno. Samtliga singellåtar med sina respektive b-sidor släpptes alltså på "Be Stiff"-ep:n (ODD 1) i september 1978.
   Be stiff b-abies be stiff
   Fruit ooze is wetly lewd
   Stay dry in rubber boots and
   Cucumbers ripe and rude
   Bend over fixed to shoot and
   Breath hard in metal suits
   Live right make lots of loot
   Wet women waste your food
   Go solo no no two’s and
   Deep sleepers jerk the root
   Watch out for fruits and mutes and

Be Stiff-turnén skulle bli en magnifik marknadsföring för fem nysläppta Stiff-LP med samtliga medverkande artister. 13 oktober, tre dagar EFTER turnéstarten, släpptes skivorna, samtliga i olika färgade vinyl med en mindre upplaga i svart. Med andra ord tvärtemot alla regler och rutiner i sann Stiff-anda.
   Skivorna var Lene Lovich med ”Stateless” (SEEZ 7, röd vinyl), Jona Lewie med ”On the other hand there’s a fist” (SEEZ 8, gul), Wreckless Eric med “The wonderful world of Wreckless Eric” (SEEZ 9, grön), Mickey Jupp med “Juppanese” (SEEZ 10, blå), och Rachel Sweet med “Fool around” (SEEZ 12, vit).

Turnén i sin helhet:
October
            10 : Bristol, Bristol University
            11 : Liverpool, Liverpool University
            13 : Birmingham, Aston University
            16 : Manchester, Umist
            17 : Lancaster, University
            18 : Carlisle, Market Hall
            19 : Glasgow, Strathclyde University
            20 : Dingwall, Strathpeffer Spa Pavilion
            21 : Wick, Assembly Hall
            23 : Aberdeen, Ruffles
            24 : Dundee, Dundee University
            25 : Edinburgh, Clouds
            26 : Stirling, Stirling University
            28 : Portrush, The Arcada
            29 : Belfast, Queens University
            30 : Dublin, The Stardust

November
            1 : Hemel Hempstead, The Pavilion
            2 : Hull, Hull University
            3 : Huddersfield, Huddersfield Polytechnic
            4 : Leeds, Leeds University
            5 : Sheffield, Top Rank Suite
            6 : Salford, Salford University
            7 : Newcastle, Newcastle University
            9 : Warwick, Warwick University   
            10 : Loughborough, Loughborough University   
            11 : Nottingham, Nottingham University   
            12 : Blackburn, King Georges Hall
            14 : Cardiff, Sophia Gardens Pavilion
            16 : Oxford, Oxford Polytechnic
            17 : Canterbury, Odeon   
            18 : Guildford, Surrey University   
            19 : London, Lyceum Ballroom   

   Trots den ovationsartade avslutningen på den samlade artistskarans liveversion av "Be Stiff" så blev varken turnén eller artisternas Stiff-skivor någon kommersiell succé. Ändå fick turnén en fortsättning i USA. Fast då utan Mickey Jupp som är flygrädd.
   “Be Stiff tour”-skivan gick bara att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén. Den här skivan ska inte förväxlas med ”Be Stiff tour sampler”-skivan (TRAIN 1) som släpptes i samband med turnén men den såldes aldrig i skivaffärer utan endast på tåget, på spelningarna eller från Stiff per postorder. Det är en helt osensationell samlingsskiva med två låtar från varje turnéartist.


På tåget med hela artistpaketet på Stiff-turné 1978. Från vänster Jona Lewie, Rachel Sweet, Wreckless Eric, Lene Lovich och Mickey Jupp.



/ Håkan

Graham Parker

§
Det kanske kommer som en överraskning men jag var spontant ingen hängiven GRAHAM PARKER-beundrare från start. Det var väl nästan så att när mina kompisar älskade ”Howlin’ wind”, Parkers första skiva 1976, så tyckte jag nog (kanske i lönndom och i min egen värld) att han enbart var en kopia av en mix av Bruce Springsteen och Van Morrison. Det tog väl inte så lång tid innan jag kom till sans, någon gång sommaren 1976 (mellan första och andra albumet), och förstod att världen behövde en äkta engelsman i gränslandet mellan rock, soul och rhythm & blues med ett kompband, The Rumour, som svängde mer än det mesta.
   Jag borde enligt alla givna regler älska Parkers första skiva, producerad av Nick Lowe, mer än den andra, ”Heat treatment” som producerades av dussinproducenten Robert John Lange, men sanningen är den omvända. Ibland är logik och verklighet inte överens.
   ”Soul shoes”, ”White honey” och ”Silly thing” är röjiga partylåtar men som perfekta kompositioner slår de inte melodiska och vemodiga små underverk som ”That’s what they all say”, ”Hotel chambermaid” och ”Fools’ gold”. Men allt är givetvis små marginaler och varför Graham Parker så hårt engagerade mig finns det naturligtvis många förklaringar till.
   Att Parker då var så hårt förknippad till Dave Robinson, före detta manager åt den ledande pubrockgruppen Brinsley Schwarz och blivande chef och initiativtagare till skivbolaget Stiff, hade jag inte en aning om då. Det var ju när jag senare satt och pusslade ihop Graham Parkers första steg i karriären som allt föll på plats och fick en logisk förklaring.
   Parker spelade in sina första demo i Robinsons studio i våningen ovanför puben Hope & Anchor i Islington, London. Just den raden av demolåtar, 15 stycken, gavs ut 2001 på en dubbel-cd, ”That’s when you know”, tillsammans med den numera klassiska ”Live at Marble Arch”-live-i-studion-inspelningarna. Parker har berättat om den första tiden:
   Min manager, Dave Robinson, såg en potential i låtarna. Det var Dave som plockade ihop The Rumour, för jag kände själv inga musiker av den kalibern. Hade hört talas om Brinsley Schwarz, för han hade redan ett eget band. Ett av de största inom pubrocken faktiskt, men jag hade ingen aning om vad pubrock var. Så jag litade på Dave, för han visste vad jag ville göra.
   Parker fick alltså ett kompband och det är nog halva sanningen till varför han på några skivor och något år fick det rykte som höll honom mycket högt i värde fram till 1980.
   The Rumour, har i alltför många sammanhang beskrivits som den brittiska motsvarigheten på E Street Band, var verkligen ett gudomligt band och där hade Robinson känslan att ta det bästa från alla band han kände. Där fanns Brinsley Schwarz, gitarristen som ståtade med sitt namn till pubrockhistoriens största band, Bob Andrews, klaviaturkillen från samma band, Martin Belmont, gitarristen från Ducks Deluxe, och en kompsektion från det mindre kända bandet Bontemps Roulez, Steve Goulding, trummor, och Andrew Bodnar, bas. Ett band med otrolig dignitet och styrka.
   Sedan var ju Parker faktiskt första namn i England på den nya vågen av ny musik, punk- och rockartister som under kommande år skulle revolutionera brittisk musik över hela världen. Parker skrev skivkontrakt i juli 1975 och tidigt 1976, i april, kom första albumet som följdes upp redan i oktober samma år med andra skivan. En enorm produktivitet. I oktober 1975 gjorde Parker och bandet livepremiär på Newlands Tavern-puben i London.

Under 1977 växte hans betydelse och det var ingen tvekan när vi var ett gäng som skulle åka på konsert med Graham Parker & the The Rumour med blås, så kallade Rumour Brass, på Stockholms Konserthus i september 1977. En konsert som också innehöll smakprov från den nya skivan.
   Parker och bandet hade under 1977 spelat in sitt tredje album, ”Stick to me”, men det visade sig när de skulle mixa skivan att tejperna var oanvändbara och att skivan var tvungen att spelas in igen på kort tid. Då fick Nick Lowe hoppa in, som var känd för att jobba extremt snabbt, och skivan, som släpptes en månad senare, är både spontan och stark och är i mina öron ett snäpp bättre än de första skivorna.
   Sedan följde, i maj 1978, en minst sagt överflödig Parker-release, liveskivan ”The Parkerilla” som inte bara har ett av historiens fulaste skivomslag (en bild på Parker mixad med en gorilla…) utan även i övrigt är helt sensationsfri.
   Men året efter slog Parker och Rumour till med sitt kanske all time high-bästa album, ”Squeezing out sparks”. Amerikanen och legenden Jack Nitzsche (Phil Spector, Neil Young och tusen andra…) producerade och Parker har aldrig, varken förr eller senare, skrivit så personligt bra låtar. Men strax innan hade det börjat gå lite grus i maskineriet på Parker-karriären. Parker och Robinson hade tröttnat på sitt amerikanska skivbolag Mercury. De tyckte distribution och promotion var en katastrof. Som fick Parker att skriva hatlåten ”Mercury poisoning”.
   Men Parker höll flaggan högt, ”Squeezing out sparks” var en hit men helt naturligt hamnade Parker nu på Robinsons Stiff-etikett och det kändes vid tillfället som ett alldeles underbart beslut. I den här vevan var Parker på väg till USA, ironiskt nog. Han hade gift sig med en amerikanska, bosatt sig i New York på landet och The Rumour var på väg ut. Ändå är ”The up escalator” en fantastiskt bra skiva.
   Det är åren därpå som är tiden som Graham Parker ska skämmas mest för. De följande tre skivorna, under åren 1982-1985, är en uppmärksammad devalvering på en fantastisk karriär. Under de åren förvandlades Parker från en bitsk, fräsch engelsman till en medelålders amerikansk radiokille, åtminstone musikaliskt, som inte hade mer att ge än några fina låtar per album. Han producerades av, i ordning, Jack Douglas, David Kershenbaum och William Wittman, och det fanns bara kommersiella hits i deras huvuden.
   Jag hade samlat på Graham Parker-singlar under alla dessa år. Nu kom maxisinglarna som inte gav Parkers nya musik någon rättvisa. Där någonstans tyckte jag mig förlora Parkers själ i karriären. När han plötsligt, efter tre års paus, 1988 var tillbaka i England och levererade en smått fantastisk skiva, ”The Mona Lisa’s sister”. Han bodde fortfarande kvar i USA men skivan är inspelad i London med engelska musiker och gitarristen Brinsley Schwarz var tillbaka strax bakom Parker. (Brinsley medverkade också på två av de tre amerikanska skivorna, men det vill jag gärna förtränga...)
   Den stora comebacken följdes av fler väldigt bra och jämna Parker-skivor, ”Human soul” (1989), ”Struck by lightning” (1991) och ”Burning questions” (1992). I det stora hela är det smått bortglömda Parker-skivor som håller en mycket hög kvalitativ nivå.
   Sedan har Parkers karriär varit både sporadisk och amerikanskt lagom intressant. Med undantag för ”Your country” (2004), jordnära och naket starka Parker-låtar, så har det under de här åren handlat om det amerikanska kompbandet The Figgs, ordinära men knappast oförlömliga Parker-skivor och ett sound som uppfattats av mig som förutsägbart. Men jag har ändå köpt varje skiva utan att så här i efterhand minnas en enda låt. Att de medelmåttiga skivorna dessutom har blandats upp med en mängd återutgivningar, samlingsskivor och oändliga liveupptagningar har med åren gjort mig lätt mätt på Graham Parker.

/ Håkan

Maj månads bästa skiva

Nej, jag har inte hört alla skivor som släpptes under maj, långtifrån, men ger mig ändå utmaningen att utse en enda toppenskiva.

STEVE EARLE: Townes (New West)
Jag har en kriminellt dålig koll på Townes Van Zandts skivor och låtar. Har alltid burit på ambitionen att lära mig mer och att lyssna mer men tiden har inte riktigt räckt till. Därför har mina Townes-minnen genom åren´"bara" sträckt sig till alla oräkneliga coverversioner av Van Zandts låtar. Och där tillhör Steve Earle naturligtvis favoriterna och när han ägnar en hel skiva åt Townes-låtar, på sitt alldeles egna sätt. Ingen, absolut ingen, är bättre skickad att tolka Van Zandts låtar bättre än Steve Earle.

/ Håkan

Tributes: Bruce Springsteen

”Badlands” (SubPop, 2000)
Undertiteln är ”A tribute to Bruce Springsteen’s Nebraska” och trots titeln, ”Badlands” är en låt från ”Darkness on the edge of town”, så är skivan en låt-för-låt-tolkning av Springsteens 1982-skiva. En underhållande omslagstext av Seattle-författaren Robert Santelli. Däremot inga uppgifter om inspelningarna och artisterna får inte chansen att säga sitt.

Den här skivan och låtordningen, en upprepning av ”Nebraska”, är ingen musikalisk repris av originalet. Här förekommer både suggestiva, lugna arrangemang och elektroniska och rockiga tolkningar. Med tanke på originalets lätt monotona och begränsade sound, men låtmässigt många höjdpunkter, finns det naturligtvis massor med kreativt att sätta tänderna i. Och det känns som ambitionen har funnits just där. Jag räknar till hela sju riktigt spännande spår.
   Hank III gör ren och skär country, med fiol, akustisk gitarr och steelguitar, av ”Atlantic city”. Långt från originalets briljans och ännu längre från E Street Bands klassiska livevariant. Men Hanks version är inte så mycket sämre.
   Ben Harper gör ”My father’s house” som om det vore en klassisk Guthrie- eller Dylan-låt. Underbart singer/songwriter-stuk.
   Crooked Fingers är skivans mest musikaliskt udda namn. Eric Bachmann, känd från Archers Of Loaf, och hans grupp gör modern synt/keyboard-pop av “Mansion on the hill”. Med en Bruce-liknande röst i en helt annan musikalisk sfär. Spännande.
   Los Lobos gör en avskalad men ändå stökig och svängig rock’n’roll-baserad ”Johnny 99”. Med saxofon och cajundragspel i framträdande roller.
   Det är kul och intressant att höra en kvinna, Dar Williams, sjunga orden till ”Highway patrolman”. Dessutom är arrangemanget suggestivt och atmosfäriskt och för tankarna till både modern country och Daniel Lanois.
   Popteamet Aimee Mann/Michael Penn gör en avskalad version av ”Reason to believe”. Mann viskar, arrangemanget är spännande med keyboards och sedan kommer Aimee med sin lysande stämma.
   Bonuslåtarna var inte med på ”Nebraska”-originalet men spelades in parallellt av Bruce. Johnny Cashs ”I’m on fire” låter som något han borde ha gjort tillsammans med Rick Rubin. Stämningen finns där men är inte alls lika genuin. Det blir konventionell pop av det.
   Mavericks-sångaren Raul Malo gör däremot uppsluppen och poppig country av ”Downbound train”. Stort fint arrangemang och uppenbar hitkänsla!
   Den monotona duetten Damien Jurado/Rosie Thomas har även ett monotont arrangemang men blir bättre när den mörka mansrösten möter den gälla tjejrösten.
   Två av bonuslåtarna hamnade i original på ”Born in the USA´”-albumet medan ”Wages of sin” kom på skiva först i ”Tracks”-boxen 1999.

Skivans innehåll:
1. Nebraska - Chrissie Hynde And Adam Seymour
2. Atlantic City - Hank III
3. Mansion On The Hill - Crooked Fingers
4. Johnny 99 - Los Lobos
5. Highway Patrolman - Dar Williams
6. State Trooper - Deanna Carter
7. Used Cars - Ani DiFranco
8. Open All Night – Son Volt
9. My Father's House - Ben Harper
10. Reason To Believe - Aimee Mann and Michael Penn
11. I'm On Fire - Johnny Cash
12. Downbound Train - Raul Malo of the Mavericks
13. Wages Of Sin - Damien Jurado and Rose Thomas

/ Håkan

Stiff-bonus: Straight to hell

SOUNDTRACK: “Straight to hell” (Hell DIABLO 1)
Release: Juni 1987

På den spännande skivetiketten Hell Records gav Stiff bara ut en enda platta, albumet “Straight to hell” som också är soundtrack till Alex Cox film med samma namn. Det annonserades om en singel i samband med den här skivan men Pogues ”The good the bad and the ugly”/”Rakes at the gate of hell” gavs aldrig ut fast den hade fått ett skivnummer, HELLBLOOD 1 (7”) och HELLBLOODY 1 (12”).
   Cox från Liverpool var på väg att bli en erkänd regissör. Han hade 1984 gjort ”Repo man” med Harry Dean Stanton, 1985 ”Sid & Nancy” och skulle efter ”Straight to hell” samma år göra ”Walker” med Ed Harris.
   ”Straight to hell” är en spagettiwestern inspelad i Almeria i Andalucien, Spanien. Med en mängd skådespelare som är mer kända i rockbranschen än i filmsammanhang. Hela Pogues (som spelar MacMahone Gang i filmen), Joe Strummer, Elvis Costello och Courtney Love. Med i filmen finns också några etablerade skådespelarnamn som Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch. Cox har förklarat att det fanns en del svårigheter att göra film med rockmusiker:
   "[Spider] was extremely able. Shane MacGowan isn't really an actor. It was difficult to explain to him that you had to do things the same way twice."
   Däremot gillade Cox Joe Strummer som figurerade som skådespelare i tre Cox-filmer på rad på 80-talet. Och han fick åter chansen på ”Straight to hell” att bidra med några låtar till filmen. ”Evil darling”, långsam rock med visslande melodi och Vilda Västern-känsla, och ”Ambush at mystery rock”, instrumental snabb rock, trumprogrammerad rytm och pistolskott på slutet. Två bra låtar från Strummer som efter Clash-splittringen ännu inte påbörjat sin solokarriär. Däremot hade han 1986 återförenats med Mick Jones då han producerade ”No 10, Upping Street” åt Big Audio Dynamite. 1988 inledde Strummer solokarriären med albumet ”Earthquake weather”.
   Titeln ”Straight to hell” är för övrigt hämtad från en Clash-låt på albumet ”Combat rock” 1982.
   För mig okända bandet Pray For Rain har skrivit ledmotivet till filmen, ”The killers” är en pampig och instrumental filmlåt med trumpet och effekter. Gruppens andra bidrag, ”Money, guns and coffee”, är också pompös cowboyrock à la Alarm och Spandau Ballet med 80-talssyntar.
   Men det var The Pogues som var det ledande namnet på ”Straight to hell”-soundtracket med sina fem låtar, samtliga exklusiva inspelningar för den här skivan. Bland annat är det premiär för ”If I should fall from grace with God”, låten som också blev titel på Pogues nästa album som skulle släppas först i januari 1988. Här i en anspråkslös, delvis skojfrisk och demoliknande version. Med framträdande fiol, banjo, dragspel och bassång i kören. Tämligen olik den kommande professionella Steve Lillywhite-producerade versionen.
   Pogues inleder skivan i klassisk filmstil med Ennio Morricones mycket kända ”The good the bad and the ugly” komplett med vissling av melodin. I övrigt är det en bra mycket mer experimentell version, med rap, stökigt arrangemang, skrik och skrän. Och Brian Downey (Thin Lizzy) och Nigel Lewis (Meteors) finns med på ett hörn. Easy listening-kungen Hugo Montenegro fick en hit med den här låten 1968.
   ”Rake at the gates of hell” är ett typiskt Shane MacGowan-original i monoton men snabb takt med dragspel och tin whistle. Tunn produktion (Paul Scully/Dave Jordan) som på skivan i övrigt. Pogues gjorde aldrig någon riktigt inspelning av den här låten, däremot finns den med på en Shane MacGowan & the Popes-ep, ”The church of the holy spook” (1994).
   ”Danny boy”, den gamla kända folkmelodin, har Pogues inte heller spelat in vid något annat sammanhang, märkligt nog. Här sjungs den accapella av Cait O’Riordan med hela sällskapet i kören i en kort, kort version. Även den här låten har MacGowan senare gjort på skiva, ep:n ”Christmas party” (1996).
   ”Rabinga” är en spanskinspirerad Vilda Västern-låt, en instrumentallåt skriven av Philip Chevron där både sound och melodi påminner om ”Snobbar som jobbar”-temat.
   Elvis Costello är det tredje tunga namnet som medverkar på detta soundtrack, fast under The MacManus Gang-pseudonym. 4 maj 1987, någon månad innan ”Straight to hell”, släppte Costello singeln ”A town called Big Nothing (really big nothing)” (Demon) med sång av Costello. På 12”-singeln finns låten ”A town called Big Nothing (the long march)”, en instrumental version av singeln, där bara viskningar av titeln och en la-la-la-kör förekommer) som påminner om låten på soundtracket. Trumpeten, som spelas av Elvis pappa Ross MacManus, och den spanska akustiska gitarren är framträdande i arrangemanget.
   Zander Schloss-spåret är mer som ett skämt i jämförelse. Allsångslåt utan allsång.

1. The Good The Bad And The Ugly – The Pogues
2. Rake At The Gates Of Hell – The Pogues
3. If I Should Fall From Grace With God – The Pogues
4. Rabinga – The Pogues
5. Evil Darling – Joe Strummer
6. Big Nothing – The MacManus Gang
7. Money Guns And Coffee - Pray For Rain
8. Ambush Or Mystery Rock – Joe Strummer
9. Salsa Y Ketchup - Zander Schloss
10. The Killers - Pray For Rain
11. Danny Boy – The Pogues featuring Cait O’Riordan & The Cast

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.