Blogginlägg

En fullständigt fulländad Neil Young-konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda hösten 2006.

NEIL YOUNG: Heart of gold (Paramount/Warner)

Neil Young jobbar alltid med en brinnande passion och med kvicka kast mellan olika sound. Det leder till nästan absurda följder och skapar minst sagt oreda i en redan ryckig och oförutsägbar karriär. Innan den hårt rockiga och politiska ”Living with war” kom i våras gjorde Neil djupt countryrockig och förvånansvärt stillsam musik på ”Prairie wind”.
   När den skivan var aktuell, för ett år sedan, bestämde sig Neil för att göra en konsert och dvd tillsammans med den ärrade filmregissören Jonathan Demme. Den kommer ut nu, i en tid när Young dessutom återförenats med Crosby, Stills & Nash, när han musikaliskt befinner sig långt från Nashville.
   Det hindrar inte att uppträdandet på Ryman Auditorium, filmandet och allt runt omkring är fullständigt lysande. Neil Young omges av ett massivt kompband, körer, blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat.
   Neil står där med sin autentiska Hank Williams-gitarr och verkligen myser ikapp med sin omgivning. Drygt hälften av konserten är en låt-för-låt-repris av ”Prairie wind”-albumet och det blir på scen bara än mer uppenbart hur mycket kärlek, till sin just avlidna pappa, Neil bjuder på i de här låtarna.
   Och sedan blir konserten fullständigt fulländad när han går på de äldre, men i sammanhanget väldigt passande, låtarna som ”Old man”, ”The needle and the damage done” och ”Comes a time”. Men i den sekvensen är det faktiskt två av de mindre profilerade låtarna, ”Old king” och ”One of these days”, som växer till mästerverk.
   Och allt är sedan så mästerligt fångat av Demmes kameror och ett regisserande som är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen.
   På extra-dvd:n finns rejält mycket bonusmaterial. Från repetitioner, långa samtal med musikerna, presentation av Neils gitarrer och ett unikt Young-uppträdande på Johnny Cash Show från 1971.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.