Blogginlägg från juni, 2002

Refreshments konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/6 2002.

KONSERT
THE REFRESHMENTS
El Sombrero, Örebro 12/6 2002

Bara drygt tre månader efter det förra Örebrobesöket var Gävles stolta rock'n'rollare tillbaka på samma scen. På ett sedvanligt välfyllt El Sombrero. Visserligen upprepade de många låtar från den konserten men ändå kan jag inte påstå att det kändes förutsägbart.
   Nej, Refreshments har, tack vare ett intensivt turnerande (ca 200 spelningar om året), en suverän professionell framtoning där varje konsert blir till en unik händelse och upplevelse.
   Som kanske inte tar historien eller utvecklingen många steg framåt men är otroligt underhållande, stundtals trollbindande och väldigt varierande i sin lilla anspråkslösa form.
   Och ingen konsert blir den andra lik med Refreshments. De har ett så stort och härligt lager av egna låtar och fantastiska covers att välja bland. Om jag räknade rätt så spelade de 28 av dem i onsdagskväll. Utan att spela "Trouble boys".
   Även om deras just nu guldskivepremierade samlingsskiva får agera ryggrad I liverepertoaren så fanns det mitt i det förväntade åtskilliga stickspår som gjorde konserten så genomgående nervkittlande.
   Framförallt blev det coverlåtarna som så perfekt levandegjorde Refreshments genuina rötter i rock'n'roll, pop och country. Och då speciellt fascinationen för den helt bortglömde engelsmannen Mickey Jupp. "I should be lovin' this", "Orlando Fla" och "Someplace where it's Monday" har jag hört tidgare men nu finns också "Taxi driver" med i liverepertoaren.
   Den fysiskt väldige pianisten Johan Blohms flinka fingrar börjar ta allt större plats i Refreshments. Och hans fantastiska röst, inte helt olik Raul Malo i Mavericks, spred countryvibrationer mitt i den Jerry Lee Lewis-influerade rockmusiken.
   Och just där, på en klubb inför en stor, hängiven och dansbenägen publik, kom naturligtvis Refreshments tajta, inspirerade spelstil helt till sin rätt. Som gjorde blandningen mellan egna och andras låtar, snabba rocklåtar och långsamma danslåtar, till en ganska oslagbar succé.

Robin Olsson: gitarr och sång
Joakim Arnell: bas och gitarr
Mikael Finell: saxofon och akustisk gitarr
Mats Forsberg: trummor
Johan Blohm: piano och sång

Refreshments låtar:
Here we are
Are you ready?
Don’t matter to me (?) (Johan sjöng)
One track mind (Robin sjöng)
Quarter of a dime (?) Fats Domino-liknande
Good news travel fast (Johan sjöng)
Taxi driver
Silver string
A girl like…
Monday    Jupps låt
Dear…
Crazy arms (Johan sjöng)
Railroad (?) Chuck?

Paus

Should   Jupps låt
Orlando Fla
-55 Ford (Johan sjöng)
Musical fun
One to ten
Promised land
Betty Grable
ASAP
It all depends on you (?) Jerry Lee-liknande (Johan sjöng)
Summer nights (??) doo-doo-wop-intro
One dance
…….myself (rockabilly)
Belinda

Extralåtar
Trying to get you (??) Fats-piano
Making wine spoodee-o-dee (Johan sjöng)

/ Håkan

Eldkvarn konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 2002.

KONSERT
ELDKVARN
El Sombrero, Örebro 8/6 2002

Efter Nationalteaterns smått nostalgiska, men innehållsmässigt starka, konsert var det tryggt att uppleva ett Eldkvarn som lever vidare år efter år, skiva efter skiva.
   Dessutom var det skönt att lämna det fladdrande utomhusljudet och möta ett närmast perfekt klubbljud på El Sombrero.
   Lång karriär kan skapa rader av obligatoriska låtar på konserterna men Eldkvarn vägrar stanna upp, bli ett konservativt gubbrockband, för de nya låtarna växer och tar större plats för varje turné. Och de gamla favoriterna görs om, ibland till det bättre, för att inspirationen inom bandet ska kunna hållas vid liv.
   Sent i lördagskväll, bandet gick upp på scen några minuter efter tolv, var det inspirerat så gott som hela konserten. Inledningen var så nära magiskt det går att komma, mittenpartiet blev nästan ännu bättre men avslutningen planade dessvärre ut i dåligt humör till följd av plötsliga ljudproblem, rundgång och lite för improviserade låtar.
   Men så länge det bästa med Eldkvarn bara blir bättre kan man inte klaga på helheten.
   Versionen av “Kärlekens tunga”, förlängd med ett effektfullt lugnt parti, var den bästa på flera år. “Samma sort” har växt ut till den klassiker den inte var för tre år sedan när den premiärspelades på samma scen.
   Och “Jag står upp än”, en högst ordinär låt på skiva, blev en femstjärnig klassiker på scen i lördags. Både det E Street Band-influerade soundet, drivet och den självbiografiska refrängen var en ynnest att uppleva.
   Däremot bör inte lördagskvällens version av “3:ans spårvagn”, i lätt Booker T-stuk, jämföras med storhetsåren på 80-talet. Och “Kungsholmskopplet”, för kvällen något rörig, har vi också hört i bättre kondition.
   Men så länge inget går på gråtråkig rutin i Eldkvarn så kommer det här bandet aldrig att nå en återvändsgata.


Eldkvarns låtar:
Död stjärna
En farlig väg
Inte ens hundarna vill ha dej
Allting jag aldrig fick av dig
Kärlekens tunga
Mitt hjärta tillhör dig
Du älskar inte mig
Samma sort
Jag står upp än
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Hus på stranden

Extralåtar
Kungsholmskopplet
Pojkar pojkar pojkar

/ Håkan

Nationalteatern konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 2002.

KONSERT
NATIONALTEATERN
Järntorget, Örebro 8/6 2002

Ung som gammal hade igår kväll samlats på Järntorget för att njuta av nostalgi eller få en historielektion i proggrock, allt beroende på ålder.
   Gammal upprorisk rock skulle få upprättelse. Men denna underbara sommarkväll var det individerna som kastade upp flaskor på scen som upprörde mest. Och incidenten fick till slut hela bandet att lämna scenen.
   Reaktionerna på scen är helt förklarliga och det är tragiskt att en enda misslyckad själ kan få förstöra för tusentals andra.
   Efter de lokala vilt rockande storheterna Spitts och Peepshows gick Nationalteatern upp på scenen och lät överraskande blygsamt mjukt och melodiskt vackert.
   Inte en enda låt under gårdagens konsert med tillfälligt återbildade Nationalteatern var färskare än 22 år gammal. Det väckte naturligtvis nostalgiska känslor och många minnen.
   För gårdagens konsert var en grandios uppvisning i kända låtar. Det var samlingsskivan på repeat, nästan låt för låt, som vi fick till livs.
   OK, det politiska läget idag är kanske inte jämförbart med det tidiga 70-talet och de gamla texternas grundmurade ställningstagande är inte trovärdigt i dag. Men soundet och framförallt låtarna är ju starka tidsdokument som ingen ny våg eller ny trend kan sudda ut på ett ögonblick.
   Därför tyckte jag Nationalteatern i går var en så mycket större upplevelse än exempelvis Hoola Bandoolas återförening en sommar för sex år sedan.
   Ulf Dagebys låtar lever lika mycket i dag som då. Han var med på scenen i går och var den musikaliska hjärnan kring vilken allt cirkulerade. När han sjöng, vilket han gjorde på sju av konsertens elva låtar, var det Teaterns musikaliska gren som regerade.
   Ulf fick också sjunga sin egen “Hanna från Arlöv”, en av kvällens mest allsångsbenägna låtar, när Anki Rahlskog inte fanns med på scenen.
   När Pale Olofsson, en av grundarna men tämligen okänd än i dag, tog mikrofonen blev det mer teatralt och mindre personligt.
   Bäst var helt odödliga “Livet är en fest” och nästan lika klassiska “Vi fortsätter spela rock’n’ roll” som extralåt. Men den låten fick Nationalteatern inte fortsätta spela för då kom kvällens andra flaska uppkastad på scen och konserten avbröts direkt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.