Blogginlägg från november, 1999

Facer konsert

Postad: 1999-11-30 14:05
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/11 1999.

KONSERT
THE FACER
Prisma, Örebro 28/11 1999


The Facer på Prisma skulle bli beviset för att årets stjärnskott bland svenska band skulle överleva debuthysterin och lägga sig på en hög nivå för framtiden.
   Favorit i repris? Ännu en elegant femetta eller ett band i dalande? Frågorna var många inför Facers smått efterlängtade återkomst till Prisma-huset där de i våras gjorde alla, gammal som ung, så oerhört överväldigade och positivt upprymda.
   Nu var läget inte direkt detsamma. Efter höstens debutskiva, som höll en oanat hög och jämn standard, har ribban höjts ytterligare. Överraskningsmomentet och nyfikenheten, som jag i min enfald inbillar mig var halva succén i mars, var ersatt av nästan ouppnåeliga förväntningar så Poul Perris och grabbarna i Facer hade det minsann inte lätt sent i söndagskväll.
   Men med hjälp av höstens största publiksiffra på Prisma (250 pers) var givetvis mycket vunnet redan från scratch. För Facer är ett publikband med hög partypotential som kräver respons för att Perris ska kunna leva ut sina spektakulära krumsprång på ett ärligt sätt. Han rusar runt på scenen som vore han på jakt efter en klättervägg.
   Perris stora röst och yviga scenstil har jämförts med många klassiska rockfigurer och jag ska lägga ännu ett namn till den listan: David Johansen. En gång mäktig sångare i New York Dolls, punkens svar på Stones. Och Perris med sin stora käft, bandets totala attack och ett och annat lånat Richards-riff tycker jag Facer motsvarar den jämförelsen perfekt.
   Det var visserligen söndagkväll, så publiken var till viss del ursäktad, men visst smittade bandets stenhårda rock'n roll av sig på publikmassorna som till viss del fann sin plats på scen, som en extra hejaklack bredvid Perris.
   Vårens namnlösa mästerverk blev nu hörnstenar i en scenrepertoar som omfattade 12 av debutalbumets 13 låtar. Plus extralåten "Topless boy", en tidig singel-B-sida, där Perris påpassligt tog av sig sin av svett genomvåta tröja.
   Konserten mjukstartade med "If you're straight", ingen naturlig öppningslåt, men tempot ökade snabbt med "Good vibrations" och "Stay with this song". Ett långt, utdraget och stundtals segt mellanspel på "Satisfied" följdes dock av en härlig avslutning och kvällens första stagedive.
   Sedan var konserten en enda lång raksträcka fylld av högpotent rock. "Burning child", borde bli en ny fantastisk singel, "Go for the show", titellåten är faktiskt bättre live än på skiva, och avslutningen med både "Ramalama" och "King of expectation" var kanon för att uttrycka sig milt.

The Facers låtar:
If you´re straight (who cares?)
Good vibrations
Always been
Stay with this song
Satisfied
The stripper
Burning child
Go for the show
Love redemption
Something for my love
King of expectation
Ramalama (me on your side)

Extralåt
Topless boy

/ Håkan

Ronander Faces & Names konsert

Postad: 1999-11-29 14:01
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1999.

KONSERT
MATS RONANDER/
FACES & NAMES
Svensson & Co, Örebro 27/11 1999


Mats Ronanders inhopp med Örebrobandet Faces & Names i lördagskväll blev i allra högsta grad en spontan och orepeterad historia. Det blir lätt så när repertoaren bestäms på telefon och mötet mellan bandet och Ronander egentligen sker först på scen.
   Men möjligheterna visade sig vara mycket större än problemen när musiker som herrar Ulfvensjö och Bagari, frontfigurerna i Faces & Names, och Ronander träffades. Låt vara att de missade här och där men de befann sig onekligen på samma musikaliska våglängd under hela det timslånga setet runt midnatt.
   En lätt brunbränd Ronander, följden av några Mexico-spelningar i oktober, attackerade med sedvanlig dignitet den uteslutande coverrepertoaren på både gitarr, munspel och sång.
   Det var inte överraskande och på intet sätt sensationellt men en stund på krogen kan knappast bli trevligare än den nu blev.
   Låtarna av Willie Dixon, Chuck Berry, Muddy Waters och Junior Wells sitter säkert i Mats ryggrad efter åren i olika blueskonstellationer. Det visste vi redan. Däremot förvånade en stark och rockig "Like a rolling stone" plus några andra låtar, "Knockin on heaven's door" och "Jumpin Jack Flash", som jag aldrig tidigare har hört Mats framföra.
   Men mina personliga favoriter i lördagskväll var, inte så överraskande det heller, "The devil's right hand" och "The usual".
   Däremot imponerade Faces & Names på egen hand. En r&b-doftande rock som hade allt och lite till. Grymt effektiv pubrock där låtarna stod ut, soundet var pardonlöst och framförandet lagom vilt.

/ Håkan

Därför läser jag Mojo med nöje

Postad: 1999-11-26 09:30
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 1999.

Hotet om att alla tidningar, böcker och välgjorda magasin inte har någon framtid är extremt tomt. Det räcker att hämta in det senaste numret av engelska Mojo, inplastad, färsk och tryckfärgsdoftande, från brevlådan för att inse att researchladdad, initierad och djupgående rockjournalistik har sitt gränslösa värde i tryckt form.
   Den unika och genuina informationen kommer inte att slukas av några hemsidor på Internet i framtiden. Du kommer aldrig att vilja läsa en bok på datorskärmen lika lite som du klarar av att scrolla dig igenom en faktaspäckad artikel på en hemsida.
   Däremot kommer nätet att vara en suverän nyhetsbärare med snabb, ständigt uppdaterad rapportering som styrka. Min dagliga dos rocknyheter hittar jag på några utpräglade nyhetssajter, Billboard och Sonicnet i USA och Music365 och Dotmusic i England, där snabbheten överträffar analysen med hästlängder. Och där den rent journalistiska nivån inte är påfallande personlig.
   Därför läser jag Mojo och Q för att få bakgrunden, den genomarbetade researchen och historien. Mojo saknar, precis som en handfull andra engelska månadsmagasin, heta nyheter (exempelvis inte en rad om Doug Sahms tragiska död förra torsdagen) men kompenserar med en rad faktaspäckade, uttömmande artiklar om levande eller döda, aktuella eller historiska rockartister
   Tidningen skäms inte för att de gärna blickar tillbaka men placerar alltid historien i nuet på ett alltid initierat sätt. Den publik som älskar Mojo och många andra engelska musikmagasin kommer aldrig att överge tidningen för ett intensivt och tidskrävande surfande på nätet.
   Därför känns det i sammanhanget sorgligt att konstatera hur traditionen av svenska motsvarigheter ständigt bryts. Tidningen Pop är det senaste dystra exemplet som, precis som Mojo, aldrig var med och slogs om nyheterna men gjorde sällsynt genomarbetade artiklar, recensioner och läsvärda notiser inom all världens musik.
   Nu finns inte Pop längre, fast de påstår att besläktade Bibel är ett nytt intressant kompliment, och det kommer nog aldrig att finnas samma tradition av musikälskande tidningsläsare i Sverige som i England, tyvärr.

/ Håkan

Weeping Willows konsert

Postad: 1999-11-09 14:01
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 1999.

KONSERT
WEEPING WILLOWS
Prisma, Örebro 7/11 1999


Willows gjorde överraskande en mer än godkänd spelning i somras i Brunnsparken under Kalas-turnén. Fast sommarkvällen var ljum och ljus och den övervägande Thåström-publiken hade annat i huvudet.
   Nu är bandet ute på en turné i mörka klubblokaler som onekligen passar dessa nattklubbs-stiliga killar ännu bättre. Då kan sångaren Magnus Carlson tydligt känna uppmärksamheten i strålkastarskenet och utan motstånd sprida de ambitiösa känslorna som genomsyrar nästan varje låt med Weeping Willows.
   Sedan tidigare Örebro-besök har de uppdaterat scenrepertoaren rejält. På gott och ont. På ett välfyllt (gissningsvis knappt 200 personer) Prisma bjöds vi sent i söndagskväll på hela nio låtar från senaste skivan, försäljningssuccén "Endless night". Men saknade också låtar som "Under suspicion" och "Eternal flames" från den ännu bättre debuten.
   Det ligger givetvis i sakens natur att de nya låtarna ska och bör prioriteras. Och när så fulländade låtar som "By the river", "Nothing or all" och "When you are asleep" är nya hörnstenar i scenrepertoaren ska vi inte gnälla mer om saknade favoriter.
   Annars började konserten lite trevande med ett lite för fyrkantigt ljud. Mer kraft och mindre känsla, och det var först under fjärde låten, "Blue and alone", följt av ovannämnda "By the river" som alla pusselbitarna landade exakt rätt.
   Konserten blev sedan en underbar blandning av musikalisk perfektion, storslaget lyhörda arrangemang och urholkade mellansnack. Sångaren Magnus Carlson lägger så stor vikt i de pretentiöst utformade sångtexterna att han inte har så mycket kvar att förmedla mellan låtarna.
   Bandet är ett av få exempel i den nutida svenska populärmusiken som inte drar sig för att skriva, spela in och framföra ballader. Som ofta blir till magiska höjdpunkter på deras konserter.
   Men i söndags blev det lite för mycket av det goda. När de avslutade huvudkonserten med "So it's over" och kom tillbaka för fyra extralåtar, alla ballader. Då föll helhetsintrycket från höga höjder till en lägre mänskligare men mycket godkänd nivå.

Weeping Willows låtar:
The truth in your eyes
Stay with me
Any day now (?)
Blue and alone
By the river
Louisa
Nothing or all
When you are asleep
While I'm still strong
I'm failing in love
True to you
So it's over

Extralåtar
I close my eyes
Broken promise land
Endless night
Last night I dreamt that somebody loved me

/ Håkan

”Time to kill”

Postad: 1999-11-05 12:30
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 1999.

SOPHIE ZELMANI
Time to kill
(Columbia)


På sina två tidigare skivor har svenska Sophie gjort tidlös och helt trendokänslig musik. Vilket har gjort att du kan lyssna på hennes gamla skivor lika naturligt i dag som då.
   Och sagan fortsätter på den nya skivan som, tack och lov, inte bjuder på några revolutionerande nyheter. Hon kryper bara närmare och närmare med sin lågmälda men intensivt personliga vispop. Sophie sjunger, viskar och andas tätt intill lyssnaren och närvarokänslan går nästan att ta på. Förvisso ofta spröd och späd underhållning i en stark och kraftfull framtoning.
   Sophie är den amerikanska singer-songwriter-traditionen personifierad i Sverige men med producenten Lasse Halapis hjälp dränks aldrig låtarna i överlastade arrangemang eller ytliga effekter. Utan soundet sjuder av avslappnad och spontan studiokänsla.
   "Time to kill" kanske inte har den förra skivans nästan bedövande jämnhet men även här radar Sophie upp många anmärkningsvärt starka låtar. Som "Losing you" (skriven av Halapi), "Happier man", "On your way" (med steppdans!), "Fire" och titellåten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 1999 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.