Blogginlägg från oktober, 1999

Totta konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 1999.

KONSERT
TOTTA
Gamla Röda Kvarn, Örebro 28/10 1999

Säga vad man vill om Totta men hip och speciellt modemedveten är han inte. Men ibland är allt det andra mycket viktigare. Han är ett ärrat proffs som inte utvecklats som artist många tum i taget men ändå nyligen utökat sin repertoar med en drös nya Dan Hylander-sånger som ger varje nytt Örebro-besök ändå ett visst mått av intresse.
   Den här gången kompades han av ett tillfälligt sammansatt band med både reservbasist, stundtals klåfingrig gitarrist och den underbart musikaliske Thomas Haglund, fiol, mandolin och gitarr.
   Kompet kunde inte upprepa Refreshments tidigare så tajta rocksound men i de mjukare, ibland folkmusikinspirerade arrangemangen blev kontrasten till Tottas röst, som är en personlig mix av sammet och sandpapper, påtagligt njutbar.
   Halva scenrepertoaren var hämtad från nya skivan och Totta lyckades med självdistans, humor och spontana mellansnack göra ett koncept av hela konserten där låt och snack följde varandra på ett underhållande sätt.
   Det tillbakalutade engagemanget att göra konserten till ett oförglömligt samkväm för de sanna Totta-fantasterna dolde effektivt hans inneboende längtan till Mexico. Men sin hälsning "Viva la futura" kunde han inte frånhålla publiken när huvuddelen av konserten var slut.
   I extralåtarna tände det till på allvar av både närhet, ärlig tillfredsställelse och lycka.
   Dylans "Like a rolling stone", till ett oerhört ljuvligt arrangemang, viskade han fram utan att darra på en enda stavelse. Och "Mitt liv är nu" borde betraktas som den hit den i verkligheten är.
Sedan avslutades de 100 minuterna på scen med en riktig godbit, ett accapella-arrangemang av Keith Richards "Before they make me run" till publikens lyhörda fingerknäppningar. Suverän final.

Totta Näslund, sång
Bengt Bygren, keyboards och dragspel
Johan, bas
Abbe Abrahamsson, trummor
Thomas Haglund, fiol, mandolin och ak gitarr
Hans Schakonat, gitarr

Tottas låtar:
Bibelord i hyresrum
Louise
En clown i mina kläder
Min lycka har vänt
Lögner och porslin
Mil efter mil
En dåre som jag
Familjelycka
Stort att vara liten
Hjärtat är ett trubbigt instrument
Den röda klänningen
Ride Jonny, ride
Jag får aldrig nånsin nog
Femton minuter
Allt jag gör för dej

Extralåtar
Like a rolling stone
Mitt liv är nu
Before they make me run

/ Håkan

God smak rimmar illa med försäljningslistan

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1999.

Du behöver nödvändigtvis inte undersöka den svenska Topplistan speciellt noga för att förstå att mina ord i kommersiella sammanhang väger väldigt lätt. Om Topplistan skulle vara beviset på god smak skulle självförtoendet hos varje skivrecensent befinna sig på botten. Nu rimmar god smak väldigt illa med försäljningslistan.
   De mest framträdande skivorna på Topplistan är ofta en musikalisk motsvarighet till engångsförpackningar, smaklös snabbmat eller intelligensbefriade actionfilmer. De tillfredställer någon eller något. Men under en allt kortare tidsperiod.
   Och vi skivrecensenter har till synes en allt mindre makt, ett allt mindre inflytande och har bara ett försumbart litet ögonblick på oss att övertyga om de bra skivornas förträfflighet. När jag läser Topplistan blir jag övertygad om att landets skivköpare uteslutande är en blandning av Voxpop-tittare och icke läskunniga dagisungar.
   Det är inget nytt, det är inget egendomligt och det är ständigt återkommande. Men det är också otroligt påfrestande att följa varje one-hit-wonder till toppen för att aldrig mer visa sig i dylika sammanhang. Eventuellt följa upp med en karbonliknande låt innan publiken definitivt tröttnar.
   Det är givetvis tidens gång och det är bara att svälja förtreten. Ändå har jag svårt att acceptera när höstens utmärkta skivor med Staffan Hellstrand (18 som bäst på Topplistan), The Facer (36) och Lars Winnerbäck (11) inte når en större publik.
   Och att de mycket habila svenska countryrockgrupperna Ben, Alimony och Deeptone, som alla ger ut skivor på ett nystartat bolag i Lund med högst begränsat marknadsföringskonto, inte ens når upp till de lägsta placeringarna på Topplistan är inte överraskande. Men lika sorgligt att konstatera. Varje gång.
   Det är inte värst just nu utan hela tiden kommer det nya tillfälliga bottennapp som stjäl uppmärksamhet från all bra, personlig och spännnande poprock. För även på det internationella området har skivorna som jag rankar som de fem hetaste kandidaterna till årets bästa-lista knappast varit några försäljningssuccéer.
   En "lyckades" missa Topp 60-listan helt. En figurerade två veckor på listan med en 56:e-plats som bäst. De öviga nådde 5:e, 18:e respektive 36:e plats. Vilka de är? I december avslöjas årsbästa-listorna och de underbart geniala, personligt lysande (men nästan helt osäljbara skivorna) får ett ansikte.

/ Håkan

”Maraton”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1999.

PUGH
Maraton
(Metronome)

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Först blir jag likgiltigt besviken, sedan upptäcker jag varje läcker detalj efter varandra och nu, efter åtskilliga genomlyssningar, framstår "Maraton" som både homogen och stark.
   Homogen för den tålmodige, vill säga. Otroligt jämn för den som står ut med ett och annat naivt rim, några tydliga retro-ekon med ett sound som närmast får beskrivas som primitivt och en avslutande instrumental bagatell utan både rim och reson.
   "Maraton" tittar inte framåt mot nya, spännande ljud. Däremot återskapar skivan, nästan med spöklik känsla, det åldriga 70-talssoundet. Enkelt men tajt, naivt men genialt och Pugh har skrivit sina mest hederliga sånger på år och dag.
   Det måste vara 25 år sedan han gjorde en skiva med samma dignitet, då är det ursäktat med ett och annat eko från förr. Både från hans egen karriär och andras. "En medelklass lågutbildad man" (bara Pugh kan uppfinna en sån titel utan att kultstämpeln naggas i kanten) är riffig och stark som en 90-tals-variant på "Hogfarm". "Om jag fick ha dej nu" är en typisk Pughish omskrivning av "Twist & shout".
   Så har vi på flera spår, "Offer", "Dinosaurie" (skriven av 3/4-delar Grymlings) och "Spårljus", den där familjära men pricksäkert personliga Pugh-mixen av akustiskt och elektriskt arrangemang som löpt som en röd tråd sedan 70-talets inledning till nu.
   Och de där till synes anspråkslösa rocklåtarna, "Välkommen hem", "Jeans och läder" och "Nästa hållplats blues" i brytpunkten mellan blues, boogie och shuffle, som Pugh gör till sin egen rock med hjälp av finurligt ihopsnickrad svensk vardagspoesi.
   Vad jag egentligen bara saknar är en lång, episk, självbiografisk sång döpt efter albumets titel.

/ Håkan

Ron Sexsmith konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1999.

RON SEXSMITH
Södra Teatern, Stockholm 8/10 1999

I det musikaliskt minst sagt brokiga 90-talet är det Ron Sexsmith som målar med de vackraste och mest innerliga färgerna. För den som till äventyrs inte känner till den ödmjuke och ofta lågmälde
kanadensaren kan jag berätta att han sedan 1995 gjort tre osedvanligt bra skivor. Med ett jämnstarkt material som låter tala om sig alltmer.
   Efter två tidigare svängar till Sverige har ryktet om hans unika förträfflighet växt. Och han får nu betraktas som en stjärna, åtminstone i de initierade kretsarna.
   Men det var en anspråkslös och sympatisk herre som tog emot på ett utsålt (400 personer) och ljuvligt stilfullt Södra Teatern i fredagskväll. Inbjudna till ett samkväm, en audiens, ville den högtidliga atmosfären i den gamla teaterlokalen vid Mosebacke torg aldrig riktigt spricka ut i en reservationslös hyllning. Publiken tackade artigt efter varje låt, lyckades utan större besvär få tillbaka Ron för en handfull extralåtar men den gränslösa hysterin ville aldrig riktigt infinna sig.
   Ändå är jag övertygad om att majoriteten av publiken, inklusive Plura från Eldkvarn och Lars Winnerbäck, lämnade konserten mer än tillfredsställd. Trots kanadensarens nästan blyga framtoning finns det gränslöst självförtroende i Rons sånger. Ett material som på konserten aldrig sviktade och gjorde upplevelsen än mer imponerande.
   Han turnerar för att marknadsföra senaste albumet, otroligt starka "Whereabouts", men valde att göra nästan lika många låtar från förra skivan, lika underbara "Other songs". Tillsammans med några låtar från debutskivan blev det en scenrepertoar av sällan skådad styrka.
   Med ett litet band, Don Kerr, trummor, och Tim Vesely, bas, som lyhört och elegant förstärkte Rons mästerliga låtar. Som när de spelade cello respektive dragspel gav några låtar än mer emotionellt djup.
   Även när Ron satte sig vid den svarta flygeln och ensam framförde några låtar, bland annat den helt överraskande Springsteen-covern "Factory", var det hög magisk nivå på konserten.
   Det var ingen stor show, Rons gester var små och kommentarerna var anspråkslöst tillbakadragna, men innehållsmässigt var det en av de starkaste konserterna jag upplevt.

Ron Sexsmiths låtar (ej i ordning):
Secret heart
Lebanon, Tennessee
Speaking with the angel
Heart with no companion
First chance I get
Wastin´ time
Thinking out loud
Strawberry blonde
Thinly veiled disguise
Nothing good
Pretty little cemetery
Clown in broad daylight
Honest mistake
April after all
Still time
Right about now
Riverbed
Feel for you
In a flash
The idiot boy
One grey morning
Every passing day
Seem to recall
Factory (Springsteen)
?? ("this is a real old one")

/ Håkan

”Endless night”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1999.

WEEPING WILLOWS
Endless night
(Grand/Virgin)

Två år efter den uppmärksammade debuten och genombrottet gör Weeping Willows ett nytt försök att göra svensk pop snällare, pampigare, sötare och mer välgjord än någon annan.
   Konceptet håller tveklöst ett varv till men däremot är jag inte lika övertygad om att låtmaterialet håller samma standard här som på debuten. Ibland blir det lite förutsägbart, lite för pretentiösa fraser och lite för mycket effekter och för lite melodier. Överraskningsmomentet hos Weeping Willows är utraderat och därför kräver jag fler och starkare låtar för att "Endless night" ska stå i nivå med den extraordinära debuten.
   Singellåtarna "True to you" och "The truth in your eyes" finns med och tillhör topparna tillsammans med några andra låtar. "By the river" är min givna favorit. Från klockspelsintrot via den fylliga tjejkören till en vackert uppbyggd ballad. "When you are asleep" görs påpassligt som duett (med Titiyo) och har tydliga Bacharach-influenser.
   På det 13 låtar långa albumet uppstår ändå tvivel längs vägen, "Catherine" med enbart stråkar i kompet blir endimensionellt och ledset i överkant, men avslutningen på skivan är närmast perfekt och motiverar betyget bättre än godkänt. "Nothing or all" är ännu en Bacharach-doftande 60-talsschlager i stor stil, "Looking for a home" är en imponerande ballad och även den avslutande titellåten är en dovt dämpad ballad som befinner sig precis på rätt sida gränsen till det förbjudet pretentiösa.

/ Håkan

”Run devil run”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1999.

PAUL McCARTNEY
Run devil run
(Parlophone/MPL)

Förutom tre originallåtar, skrivna och framförda enligt skivans primitiva 50-talsmodell, har Paul McCartney grävt fram ett dussin mer eller mindre obskyra låtar från sitt ungdoms decennium.
   Han har nosat på repertoaren tidigare, "Russian album" och "Unplugged", men här gör han det helt utan att fundera på kommersiella intressen. För han har letat upp huvudsakligen okända låtar, B-sidor, filmlåtar eller undanskymda albumspår, som inte alls står rockdecenniets klassiker långt efter.
   En coverskiva som inte är gjord för att jämföras med originalen. Ty få lyssnare har full koll på den här udda låtskatten. Själv har jag bara hört fem av skivans 15 låtar tidigare. Därför är det upp till varje McCartney-älskare att, i likhet med undertecknad, upptäcka en räcka avskalade rocklåtar av hög kvalité. Med en miljonär som i varje tum också är en hängiven rockälskare. Som fortfarande, 34-35 år efter "I’m down" och "Long tall Sally", kan återskapa det genuina rocksoundet. Från sin fortfarande anmärkningsvärt autentiska rockröst via de uppenbart liveinspelade och nyttigt avskalade låtarna till det utsökta urvalet. På en skiva som knappast går att sortera in under den förrädiska etiketten nostalgi.
   Och han gör det på ett sätt som jag trodde var förbjudet så här i slutet på 90-talet. Rakt av, levande, framfusigt och respektlöst ger han sig på låtarna med en pardonlös charm. Hans egna tre nyskrivna låtar, titellåten bland annat, faller inte heller ur den traditionella rock’n roll-ramen.
   Men det finns ändå en lätt besvärande känsla av att Paul utan att blinka kunde ha skrivit ett dussin rockklassiker själv och därmed gjort "Run devil run" till en "riktig" McCartney-skiva.

/ Håkan

Höstarna på Rockmagasinet något att minnas

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/10 1999.

Vi står inför den kanske mest hektiska konserthösten på år och dag i Örebro. Det har inte alltid varit så. Så sent som för tre år sedan, 1996, stod vi öga mot öga med en av de tunnaste, fattigaste konserthöstarna i Örebros historia.
   Under det årets Slottsfestival tömde staden alla resurser på Slottsfestivalen, med toppartister som Kent, Hoola Bandoola och Orup, för att sedan gå in i en djup, lång sömn under alla höstmånader När vi mitt i all tristess och tystnad ändå blev lovade en unik konsert med Kajsa Grytt och Malena Jönsson så ställdes den naturligtvis in på grund av sjukdom. Så att mörkret, tystnaden och likgiltigheten kunde fortsätta gå hand i hand hösten ut.
   Nej, annat var det på gamla Rockmagasinets tid på 80-talet. Då var höstsäsongen levande och händelserik. I en spartansk och enkel konsertlokal som inte alltid lockade fullt med folk. Men det är med sentimentala känslor jag tänker tillbaka på de gyllene åren mellan 1983 och 1989.
   En höst (83) kunde exempelvis Imperiet och Nomads spela inom en vecka där. Wilmer X, då ännu inte det breda svenska folkets band, värmde skönt en kväll sent i november 1984.
   För att inte tala om december samma år. Då Billy Bragg ensam stod på Rockmagasinets scen (med extremt låg takhöjd) och var lika rolig i mun som han sjöng sina starka sånger. Extralåten, medley på "Louie Louie", "Wild thing" och "Hang on Sloopy", tillsammans med Örebrobandet Crew Of Corps var ren bonus.
   Några veckor senare kom Nico, Velvet Underground-tjejen, och gjorde en märklig men också personlig konsert på det lilla, anspråkslösa men beryktade Rockmagasinet. En helt annan höst (89) spelade engelsmannen Robyn Hitchcock där och även Chris Bailey med sitt Saints.
   Men allt var givetvis inte till belåtenhet på Rockmagasinet eller ens i närheten av intressant som myten genom åren förstorat den till. Vem minns i dag grupper som Play Dead, Dansdepartementet, Inca Babies, Guana Batz och Living In Texas? Inte jag i alla fall.
   Jag har bevisligen upplevt konserterna, några har jag recenserat, men jag kan inte påstå att de gav några djupare intryck. Eller som jag en gång skrev om den engelska gruppen Play Deads konsert: "Överraskad efter två låtar men rejält uttråkad efter tre..." Måtte konserthösten 1999 lämna djupare spår än så efter sig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.