Blogginlägg

Augusti 2022 på Håkans Pop

Ulf Lundell avslutade årets sommarturné i Lindesberg Arena 13 augusti.

DÅ HAR ÄVEN AUGUSTI 2022 passerat i årets almanacka och ytterligare en månad med texter på Håkans Pop. Augusti är en månad då jag vanligtvis drar igång en ny säsong med nya kategorier på Håkans Pop men jag startade ju det nya stora temat, med listan på mina bästa Örebrokonserter, redan i maj och har fyllt sidan varje månad med många intressanta liveögonblick. Medan de nygmla kategorierna Coverskivor och Tributeskivor gjorde comeback på Håkans Pop. Men mest av allt var augusti för min del en ruskigt intensiv konsertmånad.
   Som sagt, det var tätt mellan konsertutbuden. Nästan lika intensivt som i fornstora dagar. Jag såg tre konserter på det nyetablerade konsertstället Kulturterrassen i Örebro (Jesper Lindell Band, Ellen Sundberg och Eilen Jewell), en storslagen turnéfinal i Lindesberg (Ulf Lundell) och gjorde ett besök på Malmöfestivalen (Richard Lindgren Band och lite annat) blev månadens summa.
   Mer livemusik i Örebro. I onsdags startade en ny upplaga av Live at Heart-festivalen som jag vid upprepade tillfällen under förra veckan och helgen rapporterade om. Finns under kategorin ”Live at Heart”.
   Den 100 konserter långa listan på mina livefavoriter i Örebro nådde under augusti placeringarna 70 till 78 med artister och grupper som Louise Hoffsten, Ulf Lundell, Niclas Ekholm, Eric Palmqwist, Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim, Colosseum, Steve Marriott, Perssons Pack och Jill Johnson.
   Bland coverskivorna skrev jag om en ep med Nisse Hellberg och ett album med David Bowie och i den läckra kategorin tributeskivor skrev jag om album som hyllade Yoko Ono och Todd Rundgren.
   Och varje månad berättar jag om några gamla möten i TisdagsAkademien.

SOM HELHET KÄNNS DEN SENASTE MÅNADEN som lite tunn och fattig när det gäller nya skivreleaser. Men jag har ändå hittat en ”Månadens bästa” med en gammal pubrockhjälte.
   T BONE BURNETT är en vansinnigt begåvad skivproducent (åt artister som bland annat Elvis Costello, Alison Krauss/Robert Plant, Roy Orbison, Gillian Welch, John Mellencamp, Leon Russell...) men har inte riktigt blommat upp på de sporadiska soloskivorna i eget namn. Och nya ”The invisible light: Spells” bryter inte riktigt den negativa trenden.
   Som artist vill Burnett gärna experimentera, söka nya sound och lämna starka låtar utanför arrangemangen så innehållet på nya albumet kräver både tid och engagemang för att ta till sitt hjärta. Efter otal många lyssningar tycker jag mig inte ha hittat rätt ännu men det pekar åt ett positivt håll och jag ska hålla mina öron öppna för en lång tid framöver.
   RYAN ADAMS är ruskigt produktiv som artist och låtskrivare. I april släppte han albumet ”Chris”, med 18 låtar som jag dessvärre missade, och i maj kom nästa album, ”Romeo & Juliet” med 19 låtar, och nu bara tre månader senare släpper han ytterligare tio låtar på ”FM”. Kvantitet har aldrig varit kvalité i mina öron och det här albumet är genomgående rockigare men också märkvärdigt mer mediokert. Endast 32 minuter lång och jag tycker det räcker...
   I min vilda jakt på intressanta skivor har jag lyssnat på många skivor utan att hitta något riktigt intressant. Via WATKINS FAMILY HOUR, AMERICAN AQUARIUM, AMANDA SHIRES och WHISKEY MYERS hittade jag till slut några album med TRIPTIDES (”So many days”) och MARTIN COURTNEY (”Magic sign”) som är värda att lägga på minnet

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Äntligen finns det nya inspelningar med MICKEY JUPP på skiva igen. 1994 kom hans senaste officiella skiva, albumet ”You say rock” som för övrigt spelades in i Sverige. Han har ju under många år organiserat inspelning och produktion genom egen skivutgivning helt på egen hand men 5 augusti släpptes albumet ”Up snakes, down ladders” kommersiellt.
   Materialet är inte så vedertaget studioproffsigt och påminner i mångt om mycket om Jupps privata utgivning under de senaste tio åren. Men det är ju hederlig gammal rock'n'roll som gör vår pubrockfavorit full rättvisa. Han stjäl lite här och där, har fortfarande en fantastisk röst och när han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men absolut befinner sig i nuet. Allt vässas sedan med Mickeys sedvanligt underfundiga texter.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.