Blogginlägg

April 2022 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergKanadensaren Jerry Leger gjorde en oförglömlig nästan två timmar lång konsert som gav mig en ny favoritartist, både på skiva och scen.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL PÅ HÅKANS POP blev en blandning av historiens bästa albumfavoriter, några konsertbesök, flera Örebroadresser där konserter har arrangerats och ett sorgligt avsked av en australisk hjälte. Kort sagt ett tämligen traditionellt innehåll under en månad på Håkans Pop.
   Det börjar nu närma sig toppenregionerna av min 150 skivor långa rangordnade lista på mina favoritalbum. I april redovisade jag skivorna på placeringarna 4-16 med artisterna Jackson Browne, Tom Petty, Sweet Chariots, The Jayhawks, The Beatles, Magnus Lindberg, Warren Zevon, The Beatles igen, Ulf Lundell, Warren Zevon igen, Steve Earle, John Holm och Ulf Lundell igen. Den här veckan avslöjas artisterna/grupperna som, i mina öron, har gjort världens tre bästa album.
   Det blev för mig två konsertbesök under april, båda i Örebro och med mersmak: Six String Yada, Fluru och Jerry Leger & the Situation (en av hans tre setlists till höger). Av bara farten blev kanadensaren Leger (uttalas ”lechair”) en ny favorit även på skiva. Mer om hans senaste album ”Nothing pressing” i skivavdelningen längre ned i den här artikeln.
   Det närmar sig slutet även på min serie med konsertadresser i Örebro. Och månadens bidrag handlade bland annat om skivaffären Bananamoon, puben Pennybridge Arms, baren Björnes och restaurangen på Svampen. Där upplevde jag konserter mellan 2019 och 2021.
   Chris Bailey, ledaren för The Saints genom alla år, besökte Örebro två gånger på 80-talet. Han avled under april och jag skrev några rader om honom i samband med hans dödsfall.

APRIL 2022 BLEV EN GANSKA TUNN MÅNAD vad gäller nya intressanta skivor. Januari till mars i år producerade några riktigt fantastiska favoritalbum med Elvis Costello, Eric Palmqwist och Jesper Lindell men april var till både kvantitet och kvalité mer medelmåttig. Men inte utan höjdpunkter.
   THE HELLACOPTERS är tillbaka efter en lång paus med albumet ”Eyes of oblivion” och Nicke Anderssons låtskrivande är fortfarande gruppens stora styrka. Men jag tycker att det idag låter mer konventionell, lite opersonlig och högljudd hårdrock om gruppens arrangemang. Kanske är det Dregens återkomst som resulterat i alla hisnande gitarrsolon på skivan.
   I några decennier har CALEXICO funnits med i medvetandet som ett perfekt men inte outstanding americanaband. Det var först när duon Robert Plant/Alison Krauss gjorde bandets ”Quattro (world drifts in)” till en av de bästa låtarna på förra årets bästa album som jag förstod Calexicos storhet. Och den fascinationen fortsätter på ”El Mirador” i spanska vilt svängande arrangemang och en härlig positiv attityd som gär lyssnaren glad på gränsen till euforisk.
   Tips tar jag emot med glädje, ovärderliga tips kan inte nog uppskattas. Tack Lars som gav mig namnet på Toronto-sångerskan ABIGAIL LAPELL. Hennes senaste album ”Stolen time” slog ned som en bomb fast musiken är lågmäld och hennes röst är så naturligt avskalad att jag tror hon sitter bredvid mig och sjunger.
   Det finns en ljuvlig personlig prägel i sättet hon sjunger på, hon låter uppenbart brittisk och folkrockig i både stämma och arrangemang. Musik som får mig att tänka på Sandy Denny eller Linda Thompson och Abigail är faktiskt i nivå med de historiska namnen.
   I den svenska rockgruppen med det underliga namnet THE BWANAS finns medlemmar från gamla Rost, Madhouse och Mosquitos och musiken på albumet ”The Bwanas” låter precis så. Hederlig men inte så personlig rock'n'roll som huvudsakligen öser på för fullt, gitarrock utan variation. Säkert tio gånger bättre som liveband än på skiva.
   Lyssnar på LARS WINNERBÄCKS nya album ”Själ och hjärta” och blir varken överraskad eller förvånad. Allt känns igen och hantverksmässigt är det på sedvanligt god traditionell Winnerbäck-nivå i en mix av rock, pop och känsliga ballader innan jag, som uppenbart är dåligt informerad, upptäcker att åtta av albumets tolv låtar gavs ut redan förra året på två olika ep. Så ”Själ och hjärta” är huvudsakligen mer en samlingsskiva än ett helt nyproducerat album.
   NICOLAI DUNGER har jag länge beskrivit som en udda fågel i svensk showbiz. Att engagera Ebbot Lundberg som producent på nya albumet ”Every line runs together” är kanske inte klockrent kommersiellt. Här pendlar det kraftigt mellan instrumentala skumma spår, Van Morrison-influerad jazz och någon enstaka uptempo-låt, ”Straight to fun”.
   Redan för elva år sedan fanns ett album med KURT VILE, ”Smoke rings for my halo”, med på min årsbästalista det året. Hans namn har sedan dess tynat bort i konkurrensen från all annan musik men hans personliga och udda pop har ändå en liten plats i mitt hjärta. Nya albumet ”(watch my moves)” har han på gott och ont lekt fram i studion. 15 låtar med en speltid på 73 minuter är givetvis galenskap men ”Mount Airy Hill (way gone)” och ”Cool water” är fina höjdpunkter.
   Jag har under månaden lyssnat lite på fler skivor som tillhör covers- och tribute-kategorin. Som exempelvis EDGAR WINTERS hyllning till sin bror Johnny, ”Brother Johnny”. Den duktige JOEY LANDRETH som gör Little Feat-låtar på ”All that your dream”, gruppen med det lustiga namnet GEORGE IS LORD gör enbart George Harrison-låtar på ”My sweet George” och Yoko Ono-hyllningen ”Ocean child” med många olika artister. Skivor som jag ska ge mer uppmärksamhet i höst när kategorierna Cover-skivor och Tribute-skivor är tillbaka på Håkans Pop.
   
MÅNADENS BÄSTA ALBUM är en ny mellanrubrik jag ska försöka hålla vid liv under året. Och det blir genast lite problem för albumet som jag har lyssnat mest på under april släpptes faktiskt redan i mars. Det var inför konserten med kanadensaren Jerry Leger (se ovan) jag fick upp ögonen och öronen för hans album ”Nothing pressing” som jag måste utnämna till månadens höjdpunkt bland nya skivor.
   Jag har missat hans tolv(!) tidigare skivor i olika konstellationer så hans aktuella album blev en härlig upptäckt av en artist som är lika duktig sångare och gitarrist som låtskrivare i genren poprock. Han har genom åren jämförts med ett otal andra artister och jag ska inte vara sämre. Han är i mina öron en unik blandning av den kanadensiske kollegan Ron Sexsmith och den nästan bortglömde Willie Nile. På ”Nothing pressing” imponerar han lika mycket som tillbakalutad rockare som genuin singer/songwriter.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.