Blogginlägg

Krönika: April 1994

När Lee Brilleaux och Kurt Cobain dog med bara några dagars mellanrum (7 april 1994 respektive 5 april 1994) var det inte lika lätt och enkelt att researcha artisters och musikers ålder vid sin död som i dagens Wikipedia-värld. Men 1994 gjorde jag en djupgående forskning och fick till svar att det var många framstående musikprofiler som dog vid 27 års ålder. Numera är ju den uppgiften allmänt välkänd.
   I krönikan missade jag Badfinger-sångaren Pete Ham som hängde sig tre(!) dagar innan han skulle fylla 28 år... Och idag kan vi lägga till Amy Winehouse i den tragiska skaran.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1994.
 
ROCKENS FARLIGA ÅLDER

PERSONLIGEN BLEV JAG MER TYNGD I HJÄRTAT av Dr Feelgood-ledaren Lee Brilleauxs bortgång i strupcancer än av Kurt Cobains sanslöst tragiska handling inom några dagar häromveckan.
   Ändå framstår Cobains tragedi som en mer naturlig rock'n'roll-död än någon annat.
   Vid 27 år ålder och mitt inne i ett liv fyllt av tunga droger är det i den yttersta rocktoppen mer vanligt att du dör än överlever!
   Jag kan inte göra en annan slutsats när jag ser tillbaka på rockens stora män och kvinnor som gått en självförvållad, destruktiv och alltför tidig död till mötes.
   I den mytomspunna och felaktigt glamorösa drogdimman långt bortom hjälp och självinsikt är åren innan man fyller 30 de mest riskfyllda.
   Rent statistiskt är det nästan med en otäck koncentration så att de drogmissbrukande 27-åringarna i rockmusiken lever allra farligast av alla.
   Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och nu Kurt Cobain. Alla var de just 27 år när de gick en mer eller mindre drogrelaterad död till mötes.
   Även i övrigt slås man av den relativa ungdomen hos rockartister och för all del skådespelare (vi har River Phoenix i färskt minne) som efter djupt drogberoende tappar fotfästet i tillvaron.
   Måtte dessa tragiska människor och stora förebilder någon gång stå som ett varningens exempel för ungdomar och nya generationer rockartister. Men på den punkten är jag pessimist.
   I det allt större rockperspektivet, som nu omfattar tre-fyra generationer, är 27 år en alldeles för låg ålder att slarva bort ett helt liv. Så det känns allvarligare nu än för 20-25 år sedan då det skördades liv på löpande band.
   Gram Parsons var exempelvis bara 26 år när han 1973 tynade bort på den amerikanska västkusten. Men han hade mindre än två månader kvar till 27-årsdagen...
   Andra musiker och artister ur den alltför unga rockgenerationen som fann ett ödesdigert stickspår i showbusiness fyllt av missbruk var Sid Vicious (21), Nick Drake (26) och Tim Buckley (28).
   Drogdöden var ett tag en exklusiv åkomma för unga rockgitarrister då både Paul Kossoff (25), Tommy Bolin (25), James Honeyman-Scott (25) och Jimmy McCulloch (26) gick bort inom några år.
   Behöver jag tillägga att legenderna Robert Johnson och Hank Williams bara var 27 år respektive 29 år när de försvann i blues- och countrymusikens ungdom.

AKTUELLA BIOFILMEN BACKBEAT ÄR SÅ BRA att den jämförts med Commitments. Ändå skiljer sig filmerna åt på ett avgörande sätt. Den ena filmen skildrar verklighet, den andra är helt påhittad. Vilket gör historiebeskrtivningen sårbar i Backbeat.
   Filmen om Beatles tidiga år har inga större skönhetsfläckar men jag kan ändå inte låta bli att anmärka på några sakfel i filmen.
   Klaus Voormann var mycket riktigt Astrid Kirchherrs fästman men det var inte han som uppfann den berömda Beatles-frisyren. Det gjorde däremot en annan tysk i sällskapet, Jürgen Vollmer.
   John Lennons och Stu Sutcliffes stampub i Liverpool hette inte The Anchor utan Ye Cracke och Lennon-figuren, utmärkt spelad av Ian Hart, fick i filmen även sjunga typiska McCartney-rockare som ”Long tall Sally”.
   Sedan är det förbluffande att regissören inte utnyttjat det faktum att det var Stu Sutcliffe som gav Beatles dess namn.
   Att Ringo Starr som ännu inte var beatle, för en kort sekvens dök upp var inte så märkligt som en del tycks tro. Han spelade vid den här tidpunkten i en annan Liverpool-grupp, Rory Storm & the Hurricanes, som också flitigt gästade Hamburg.

TILL MINNET AV LEE BRILLEAUX är det en ren smaksak om du väljer att spela ”Milk and alcohol”, ”No mo do yakamo” eller ”Down at the doctors”. Men du bör i rättvisans namn göra det varje dag i en månads tid.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.