Blogginlägg

#31. vhs: Sweet Toronto

JOHN LENNON AND THE PLASTIC ONO BAND: Sweet Toronto (Parkfield, 1988)

HÖSTEN 1969 EXISTERADE THE BEATLES FORTFARANDE enbart som gruppnamn och kvartetten var "minuter" från splittring. Bara några månader innan "Abbey Road"-albumet, som kom ut i september, släppte John Lennon sin "Give peace a chance"-singel, under namnet Plastic Ono Band, och med ens var hans solokarriär igång. Mycket oplanerat och spontant blev det dessutom livedebut för bandet, som egentligen var ett studioprojekt, 13 september 1969 på festivalen The Toronto Rock and Roll Revival vars konsertupptagning gavs ut som vhs 19 år senare.
   Den här festivalen koncentrerade sig, som namnet skvallrar om, på gamla 50-tals-artister. Fyra av dessa finns med i filmen, Bo Diddley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Little Richard, men även Gene Vincent uppträdde på festivalen. Toppnamnet på festivalen var The Doors, då aktuella med singeln "Tell all the people" och albumet "The soft parade", och den nya gruppen Chicago hade precis skivdebuterat med singeln "Questions 67 and 68".
   Den amerikanska gruppen Cat Mother & the Allnight Newsboys hade på sommaren haft en hit med ett rock'n'roll-medley, "Good Old Rock 'n' Roll", och passade därför in perfekt i festivalformatet. Andra artister på festivalen var Junior Walker and the All Stars, Tony Joe White, Alice Cooper (hade precis skivdebuterat och kompade också Gene Vincent), den spektakuläre engelsmannen Screaming Lord Sutch (som just höll på att spela in "Lord Sutch and Heavy Friends") och Doug Kershaw plus några lokala band (Nucleus, Flapping och Whisky Howl) varav några medlemmar kompade Chuck Berry.
   John Lennons unika framträdande, första gången en Beatles-medlem stod på en stor scen sedan 1966, var ett otroligt snabbt och sent beslut. Dålig biljettförsäljning hade gjort arrangörerna desperata. Arrangören John Bower ringde John Lennon i London 12 september (dagen före festivalen!) och frågade om han kunde vara konferencier på festivalen. Lennon svarade spontant och sedvanligt ogenomtänkt att han till och med kunde tänka sig uppträda under namnet Plastic Ono Band som egentligen inte existerade som band med officiella medlemmar.

FÖR ATT SNABBT FIXA ETT LIVEBAND GICK FRÅGAN först till George Harrison som avstod men föreslog den dåvarande Blind Faith-gitarristen Eric Clapton som dock var svår att nå den dagen. Däremot bestämdes det direkt att förre Manfred Mann-basisten Klaus Voormann och trummisen Alan White (från gruppen Happy Magazine), båda hade figurerat på skivinspelningar i Beatles Apple-studio, skulle följa med till Toronto. Ett engagemang som skulle ge dem fortsatt jobb i kretsen kring gamla Beatles-medlemmar år framöver. Bland annat spelar både Voormann och White sedan på Lennons "Imagine" och Harrisons "All things must pass".
   Clapton blev medveten om konserten först på morgonen 13 september men kom direkt till Heathrow Airport för att följa med flight 124 till Toronto. I första klass på planet repeterades det vilt och bestämdes snabbt att gamla rocklåtar plus några Lennon-original skulle bli kvällens repertoar.
   En av filmhistoriens mest berömda regissörer av dokumentära musikfilmer, Donn Allen (populärt förkortat till D.A.) Pennebaker, har filmat den här konserten. Pennebaker började en gång med Bob Dylans "Don't look back" (1967), fortsatte med "Monterey pop" (1968) och har sedan genom åren jobbat med David Bowie, Jimi Hendrix, Depeche Mode, Otis Redding och Jerry Lee Lewis. "Sweet Toronto", som är primitivt filmad enligt Pennebakers mall, fick aldrig allmän spridning när den var aktuell utan gavs ut först 1988 och är just den vhs-film jag äger.
   Filmen Inleds med Yoko Ono på en Lennon-konstutställning 1988. Hon berättar om honom, hans konstbakgrund och mötet på Indica Gallery 1967 och några Lennon-teckningar visas upp.
   Musikaliskt är det Bo Diddleys scenversion av "Bo Diddley", låten, som ackompanjerar filmbilderna från Toronto och visar bandets limousinfärd från flygplatsen, omgiven av många motorcyklar, till festivalarenan Varsity Stadium.
   Diddley följs av Jerry Lee, Chuck och Little Richard i låtarna "Hound dog" (ingen speciellt representativ Jerry Lee-låt), "Johnny B Goode" respektive "Lucille" innan huvudakten äntrar scenen i den svarta natten runt midnatt. I filmens förtexter presenteras bandet som "The Plastic Ono Band featuring Eric Clapton" och på scen dyker Lennon upp i samma vita kostym som följt med honom från "Wedding album" via omslagsfotografering på Abbey Road till den här lördagen i september 1969.

MED TJOCKT MUSTIGT SVART SKÄGG OCH FRODIGT långhårig greppar Lennon sin gräddvita gitarr och bandet exploderar i en tung version av "Blue suede shoes" med orepeterat solo från Clapton. Han har redan här rutinen att under den åtta låtar korta repertoaren hämta inspiration från sin trygga ryggrad och ändå leverera sina solon perfekt. Filminspelningen ger inte alls soundet någon rättvisa om jag ska jämföra med mixningen som gavs ut i december 1969 som liveskivan "Live peace in Toronto". Men det är givetvis intressant att få uppleva konserten i bild också.
   Sedan följer "Money", "Dizzy miss Lizzy" och "Yer blues" (nattens första originallåt, från "The white album") och Yoko tar efterhand mer plats på scen. Både visuellt, hoppar in i en vit säck, och ljudmässigt ylar hon med alltmer i låtarna. Den ännu oinspelade "Cold turkey" får här sin världspremiär, spelas in först två veckor senare med Ringo Starr på trummor och ges ut som Plastic Ono Bands andra singel i oktober 1969.
   Inför konsertens huvudtemalåt, "Give peace a chance", förklarar Lennon att han har glömt texten men "jag kan refrängen" i en låt som givetvis blir en rungande allsång i publiken. Sedan tar Yoko Ono över föreställningen som utvecklas till en avantgardistisk konstinstallation där hon först sjunger, nästan sjunger, sin egen "Don't Worry Kyoko (Mummy's Only Looking for a Hand in the Snow)" som också den är ny och outgiven. Ges senare ut som b-sida till "Cold turkey". Yoko ger 1969 wejlande sång ett ansikte, kanske mer skrik än sång, och är olyssningsbart på enbart skiva men kompet här är riktigt suggestivt och effektivt när texten, en upprepning av "Don't worry", slungas fram.
   Andra låten med Yoko, "John John (let's hope for peace) från "Wedding album", är mer en solouppvisning från henne där "musiken" är rundgång och "sången" improviserad. Lennon skruvar på förstärkaren och vänder upp och ned på gitarren, pendlar gitarren mot förstärkaren och ställer sedan gitarren lutad mot förstärkaren med en monoton rundgång som följd. Medan Yokos illvrål till sång låter som fiskmåsarna på försommaren och jag undrar vad brevbäraren, som just slänger ner post i brevinkastet, tänker när han hör primalskriket från den japanska konstnärinnan. "Jaså, har de skaffat katt igen?".
   Lennon och musikerna står upp, även de undrar om föreställningen är över och lämnar till slut scenen där rundgången fortsätter medan sluttexterna rullar på filmen. Sluttexter som innehåller en mängd felaktigheter. Som låttitlarna "You make me dizzy, miss Lizzy" och "Don't worry Kyoto" (Yokos dotter heter Kyoko), Klaus Voormann (inte Voorman) är det korrekta namnet på basisten, "Give peace a chance" krediteras enbart Lennon fast den officiellt tillskrivs Lennon/McCartney och "Hound dog" skrevs av Leiber/Stoller och inte Lieber/Stoller.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.