Blogginlägg

"When my man comes to town"

Postad: 2016-01-28 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



HEGE
When my man comes to town
(Rootsy)


Ett svårförklarligt mysterium. Den norska skönsjungande sångerskan Hege, med efternamnet Brynildsen, släpper precis (imorgon) sitt tredje album och jag borde på två album under drygt tre år ha lärt mig uppskatta och nästan älska varje ton på hennes skivor. Dessutom har jag upplevt henne live utan att bli hopplöst däckad. Jag kan som sagt inte förklara och jag kan inte riktigt sätta fingret på detaljen som har gjort att jag "bara" tycker Hege är bra, har en klockren stämma, är en duktig låtskrivare och omger sig med en rad geniala musiker. Jag tror det är jakten på perfektion som rör till det i min hjärna som hellre uppskattar spontant slarv än exakt tonsäkerhet.
   Jag har kanske begärt för mycket av Hege vilket kan ske när pusselbitarna på förhand är så perfekt utformade att det inte skaver eller inte blir skevt en enda sekund.
   Jag skulle ju så gärna vilja älska varje sekund på Heges tidigare skivor ty arrangemangen, med instrument som tramporgel, mandolin, dobro, banjo och fiol, befinner sig sannerligen i den jordnära verkligheten där gammal genuin country möter en stor personlighet. Och det som uppstår kan i den bästa av världar kallas magi. Det vi med några alltför misshandlade ord brukar kalla äkta och riktigt.
   Med det lilla besvärande motståndet i bagaget har jag lyssnat på Heges tredje album med öppna öron som inte har varit för krävande. Utan jag har lyssnat ganska förutsättningslöst fast Hege är så påpassat uppmärksammad.
   Jag vill så gärna uppfatta hårfrisörskan från Halden (ja, faktiskt) på det där personliga sättet men hon sjunger ofta så fantastiskt klockrent att jag inte riktigt kan känna den vardagliga och anspråkslösa klangen i all skicklighet.
   Nu harjag lyssnat mer på den här skivan än jag har gjort med någon annan Hege-skiva och kan bedyra att allt, från låtskrivande via arrangemang till produktion, låter så förbaskat felfritt att jag inte ska gnälla och låta missnöjd.
   Det finns en tradition i Heges låtar, som genomgående pendlar mellan just gammal traditionell country och rena tidlösa evergreens, som känns så gedigen och komma från hjärtat men som också låter mer traditionell än personligt nyskapande. Som inte uppriktigt överraskar utan redan känns skriven, redan sjungen och redan inspelad för flera, flera decennier sedan. Så utpräglat tidlös musik ska naturligtvis hyllas i ett tidevarv när låtskrivare sitter och maskinellt och datoriserat försöker uppfinna ny musik, smarta sound och nya ackordsföljder hela tiden.
   Mitt i den här floden av tidlös musik på "When my man comes to town", som brusar lågmält genom öronen på nio av tio låtar, händer det plötsligt, som det heter i reklamen. Jag kan varken förstå eller förklara hur skivans sista låt med sådan lågmäld kraft kan flytta in i mitt huvud eller snarare i mitt hjärta.
   "A song I've never sung" är ingen spektakulär höjdpunkt eller skiljer sig inte nämnvärt från skivans övriga material men sätter sig oerhört starkt i mitt sinne. Jag har inte nämnt Emmylou Harris namn en enda gång i den här recensionen fast Heges ljusa klockrena stämma så uppenbart påminner om henne. Och just här vill jag påstå att skivans sista sång är så tydligt anpassad just Emmylous lika klockrena röst.
   Som en psalm och som en oerhört vacker sång med några få musiker som med hjälp av tramporgel och mellotron skapar en himmelsk stämning och arrangemanget, som är ännu lite mer lågmält än på skivan i övrigt, vill nästan inte ta slut. Efter det vi tror är sista tonen flämtar instrumenten till, utan att någon riktigt har styrt det, och tar ett varv till medan Hege tar sista textraden ytterligare en gång. Känsligt och övertygande på samma gång.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.