Blogginlägg

"Deep in the woods"

Postad: 2015-09-10 10:14
Kategori: Ingen



Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/9 2015.

CRASH N RECOVERY
Deep in the woods
(Rootsy)


Det finns så många begränsade genrebetckningar. Som exempelvis country. Kommer från Live at Heart-festivalen där just genrebetckningar var ett av många diskussionsämnen. Och då var det ändå artisterna eller grupperna själva som beskrivit sin egen musik och det stämde - ibland. Med den inledningen på den här texten vill jag mena att det norrländska bandet Crash n Recovery spelar mer än bara countrymusik. Ändå är det kanske country som är den mest sammanhållande länken eller den minsta gemensamma nämnaren i deras varierade och omväxlande musikstil.
   För att återknyta till Live at Heart-festivalen var americana en väldigt populär genrebeteckning. En lika tydlig som hopplöst omöjlig beskrivning av en grupps musik. Americana-stämpeln visar tydligt åt vilket håll musiken drar, det är inte indiepop eller electronic, men i övrigt kan det vara allt från blues till singer/songwriter-pop.
   Crash n Recovery, från Forsed nära Kramfors, tillhör naturligtvis den breda americana-vågen av band och country-etiketten ligger trots allt närmast till hands som beskrivning av gruppens musik. Men den bör inte kopplas ihop med genrens mest klämkäcka och anonymt strömlinjeformade avarter. Ty det här sex personer starka bandet har variation som ett kännetecken. "Deep in the woods" kan uppfattas som en liten resa i USA, som visserligen börjar och slutar i Nashville, och är omväxlande och stundtals imponerande bred på den plattform som lite begränsat kan kallas country.
   Bandet gjorde ett bejublat uppträdande på Live at Heart och i de snabba låtarna, som av naturliga skäl var i majoritet på konserten, var det lätt att uppfatta bandets countryfierade sound. Men det var kraftfullt och en musikalisk knockout i magtrakten, med sångerskan Linda Engström som sammanhållande frontperson.
   På skiva är inte styrkan i bandets sound lika dominerande och blir som redan nämnts en smakfull blandning där både sött och salt blandas när de presenterar allt från snabb bluegrass till finaste, eleganta ballad. Blandningen gör helheten till ett djupt underhållande album.
   Linda, som har skrivit en majoritet av albumets låtar, har också en röst som gör att man lyssnar på bandets musik. När jag pratade med henne under Live at Heart-festivalen ville hon nog mest bli jämförd med Emmylou Harris, och den parallellen är ju inte helt ologisk, men på skiva vill jag gärna dra paralleller med ett annat 70-talsnamn, Linda Ronstadt.
   Det finns, bland mycket annat, några låtar på skivan som bottnar i mycket tidig amerikansk countryrock och framför mina ögon och i mina öron ser och hör jag en allt tydligare bild av en tidig Linda Ronstadt kompad av Eagles-medlemmar, som alla hade countrybakgrund, innan Eagles fanns. Där någonstans befinner sig Linda Engström nu med sin röst, en lätt sträv, känslofylld, personlig och stark stämma, och främst i skivans ballader hör jag lysande personlighet.
   Men det här är ett genuint band med många imponerande detaljer från gitarristen Johan Arveli (Ellen Sundbergs gitarrist som har producerat skivan) via fiolspelaren Lars Åstrand och den sjungande trummisen Olle Söderlind till Lindas självlysande styrka.
   Titellåten, "Restless man" och nästan gospelinfluerade "Take me back" är nog skivans självklart breda publikfavoriter men personligen har jag fastnat för balladerna med "Last flight" som ouppnåelig höjdpunkt. Och då faller alla övriga jämförelser samtidigt som mitt hjärta tveklöst smälter. Crash n Recovery har gjort ett mycket intressant och varierat album.

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (371)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (198)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.