Blogginlägg

Hennes röst skar som varma knivar genom blåtonad rök

Sedan 1987 hade Louise Hoffsten satsat på sin solokarriär som dock inte hade varit så kommersiellt framgångsrik. Men 1993 fick hon ett stort och brett genombrott med albumet "Rhythm & blonde". Skivan, som hade ett tuffare och hårdare sound, släpptes på våren 1993.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.

LOUISE HOFFSTEN
Ishallen, Örebro 18 december 1993

Det var faktiskt första gången som Louise Hoffsten stod på en scen i Örebro. Ofattbart besynnerligt med tanke på hennes långa karri8är.
   Men premiären kom vid exakt rätt tidpunkt. Hon har i år gjort sin bästa och mest framgångsrika skiva (110 000 sålda ex), "Rhythm & blonde", så hennes framträdande blev inte helt oväntat kvällens stora höjdpunkt.
   En halssjuk Louise fick ställa in en konsert för en vecka sedan men av dessa skavanker anade man intet i fredagskväll. Ibland skar hennes röst som en varma knivar genom den blåtonade röken på scen.
   Hon är en kvinna som behärskar allt. Blues, rock och ballad. Allt med samma självklara naturlighet.
   Sedan omgav hon sig med ett band som var fulländat trots sitt till synes underdimensionerade manskap.
   Louises framträdande var tungt, tufft och samspelt. Med en färgsprakande show som var visuellt mycket iögonfallande.
   Hennes båda körtjejer, Lilling Palmeklint och Monica Silfverstrand, hade stor del i både det musikaliska och visuella utförandet. Båda sjöng starkt, spelade percussion, keyboards och gitarr och dansade förföriskt till Louises rutinerade stämma.
   Louise tog örebropubliken med storm. Med en rejäl dos låtar från senaste albumet. Men också några covers där den gamla omarrangerade "What a wonderful world" var precis så underbar som titeln är.
   "Hit me with your lovething" var mer dansant än Titityos hela framträdande och "The seduction of of sweet Louise" svängde mer än det mesta från Stefan Andersson.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.