Blogginlägg

Mina vänner: Joakim

Joakim är mer än en vän. Han är drygt 28 år yngre än mig men jag vill ändå beskriva honom som en mentor, en pådrivare, en inspiratör, en idékläckare och mycket mer än bara en vänlig människa. Precis ett sånt bollplank som behövs för en gammal rockskribent som passerat 50 och blivit lite bekväm, klädsamt lat och alltför rutinerad när allt börjar gå i alldeles för förutsägbara spår.
   Just då, och det var faktiskt några år innan jag fyllde 50, kom Joakim, eller Jocke som jag lite respektlöst först kallade honom, in i mitt liv.
   Han satt där plötsligt på nöjeschefen Johan Hedbergs kontor och var någon typ av vikarie på Nerikes Allehandas nöjesredaktion. Hedberg var ledig och på hans stol satt denne entusiastiske yngling som under något år hade recenserat hiphop-plattor i tidningen. Jag kände hans storebror Tobias, en trevlig, ytterst beläst och kunnig man, men jag kunde just då inte tro att just Joakim skulle bli så oerhört smittande i sin mänsklighet.
   Jag kan omöjligt komma ihåg vilket år (men är nästan säker på 2000) det var men jag vet att Tobias och Joakim frågade mig om lov för att åka ner till Göteborg och titta på Bob Dylan. Jag tror till och med att denne 19-åring skrev en blödande intressant recension om den upplevelsen dessutom.
   Det var innan jag lärde känna nästan hela hans vänkrets som är en samling intressanta profiler som det är en fröjd att möta. Socialt kompetenta och genuint intresserade ungdomar, i mina ögon, som tycker att allt omkring mig är intressant fast jag mest bedömer min vardag som trist och grå.
   Joakim och jag började gå på konserter tillsammans. Ulf Stureson, Granada och, på hösten 2001, Bad Cash Quartet. Och jag rycktes ohjälpligt med i Joakims enorma Bad Cash-intresse. Medan han hade svårare att förstå Pugh Rogefeldts legendstatus när vi såg den konserten.
Hösten 2001 långtidsvikarierade han på Nerikes Allehanda och det blev långa och givande möten nästan varje dag. Inte minst vid 11-fikat uppe på hans kontor där berget av tomma Coca Cola-burkar bara växte och växte.

För att inte tala om vårt intensiva mejlande. Influerade av Winners Circle på den gamla fina Feber-sajten satt vi och drömde om ett eget Winners Circle och det skulle komma. Det trodde inte jag men det visste säkert Joakim.
   Jag såg han och hans band Echo Dek spela förband till Dynamo Chapel och David & the Citizens och även några andra spelningar.
   På sommaren 2002 gjorde Joakim och jag en kvällsutflykt till Arboga för att kolla Melody Clubs eventuella fördelar som nytt band. Och vi kom hem tämligen uppsluppna fast förutsättningarna i den primitiva konsertlokalen i gamla brandstationen kunde ha varit bättre.
   Joakim var naturligtvis en del i min hemliga 50-årsfest vars planer pågick bakom min rygg. Två dagar innan tog han med mig till Uppsala för att kolla den gigantiske Solomon Burke på Klubb Katalin. Joakim skulle recensera, jag skulle vara smakråd, och vi skulle umgås i 40 mil tur och retur.
   Han avslöjade givetvis ingenting om min hemliga fest som skulle gå av stapeln en dag tidigare än jag fokuserat på. När jag med familjens hjälp lotsades till en restaurang där jag inte hade beställt bord. DJ-bordet var laddat och kvällen slutade med både champagne och sena drinkar och resulterade i en morgon med tungt, tungt huvud. Tack, Joakim och givetvis Johan H, för den oförglömliga kvällen.
   På min 50-årsdag, öppet hus, kom Joakim och hans bror och 35 andra och det blev fina möten mellan generationerna. Och de nyfikna Johansson-bröderna slängde sig över min mamma som tvingades berätta hur jag var som barn, tonåring och hur musiklyssnandet hade accelererat under hela mitt liv.

Just den dagen av mitt liv skulle det vara premiärspelning på radion av en ny Håkan Hellström-singel och Joakim rattade in min radio och lät ”Kom igen, Lena” slungas ut över födelsedagsfesten som vilken naturlighet som helst.
   Just den här hösten skulle Joakim starta popklubb tillsammans med sin vän Jonas (ja, det börjar bli trångt med kända Kollegiet-namn i den här texten), En Bra Klubb. Joakim hade naturligtvis en udda idé att jag skulle spela skivor där fast klubben hade ungdomliga gäster och besökare. Han tyckte att mina gamla kunskaper defintivt hörde hemma hos en poppublik som var intresserad av musik lite mer än vanligt folk.
   De första två säsonger gjorde jag och Johan Hedberg några oregelbundna gästinhopp medan jag under säsongen hösten 03-våren 04 blev så gott som resident förfests-dj med olika teman på programmet.
   Det blev märkligt konstruerade teman som musik från åren 1976-79 eller den uppmärksammade kvällen när jag enbart spelade musik med artister som var 23 år. Med anledning av att Joakim just skulle fylla 23 år.
   Några exempel på låtar från den kvällens spellista: BOB DYLAN: Mr tambourine man, ELVIS COSTELLO: Watching the detectives, U2: New years day, NEIL YOUNG: Cinnamon girl och DAVID BOWIE: Space oddity.
   Övriga teman kunde vara artister som Elvis Costello, Johnny Cash, REM eller Phil Spector och Motowns samlade pärlor.
   Tanken att spela skivor på en klubb för ungdomar hade naturligtvis inte alls slagit mig utan Joakims praktiska hjälp och professionella stöd.

Vi ska heller inte glömma bort kvällen, närmare bestämt 19 september 2003, när Joakim satte sig på den lilla provisoriska scenen på EBK med en akustisk gitarr för att kompa Weeping Willows-Magnus Carlson i en handfull Morrissey-covers. Oförglömligt är ett understatement.
   Redan på EBK-tiden fanns hemsidor och ett stort intresse för journalistiska texter. Jag vet att jag skrev min kanske mest ultimata Beatles-text på 9-10 tusen tecken till ett tema som jag hade just den veckan på EBK. Kanske dags att återuppliva den livsbejakande texten igen här på denna seriösa tummelplats?
   EBK existerade fram till våren 2005 och det följdes av ett litet upphåll i Joakims klubbande när han hösten 2005 satsade fullt ut på musiksajten Shaktar. En fullödig recension varje dag förutom fredag då det var intervjuer eller tips på nya mp3:or.
   En sajt som hade sånt genomslag att vissa debattörer på Dagens Skiva började hatdissa hela projektet som dock höll stången i nästan ett år. Mycket jobb, enormt slit och långa, genomarbetade texter som följd.
   Joakim är en man med ett flöde av nya häftiga idéer hela tiden. I höstas startade Jonas och Joakim en ny klubb, nu under namnet Oh!Jays med lite friare musiksmak, mer dansmusik mötte den gamla popmusiken. Och i oktober tog Joakim med vänner den här platsen till anspråk och tyckte efter några månader att jag skulle blir en bra kontrast i den ungdomliga dominansen. Där lång kunskap (om musik) skulle bli en fin motpol till de mer allmänt inriktade inläggen. Och på den vägen är det.
   
Joakim tycker personligen att det är så intressant med allt det jag kan berätta. Intresserad av gamla tider och gammal musik. Exempelvis är han större Bob Dylan-freak än jag själv. Och jag har å andra sidan fått honom att ta Wreckless Eric till sitt hjärta och vill att jag vid varje tillfälle jag jobbar som dj, på Joakims inrådan givetvis, ska spela ”Whole wide world”. Som nu senast i mars när vi spelade på Klubb Smarts arrangemang på Satin i Örebro.
   När jag satte på ”Dirty days” med Bad Cash Quartet och Joakim nästan slängde sig om halsen på mig och samtidigt fick en nostalgikick på en grupp som han älskat så många år.
   Men det är mycket som jag heller inte förstår hos Joakim. Lika lite som jag har samma älskvärda förhållande till den svenska vågen av electronicaartister som Tough Alliance lika lite förstår jag hans utläggningar om universitetsarbeten i ämnen som retorik.
   Men det spelar en mindre roll när Joakim äger nästan omänskliga drag av entusiasm som flödar över, Som när han berättar att han minsann ska starta ett skivbolag, göra en skiva och skriva en bok.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.