Blogginlägg

Ett hjärta full av naturlighet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 8/11 2010.

KONSERT
Mary Gauthier
Richard Lindgren
Clarion Hotel, Örebro 6 november 2010
Konsertlängd: 19:58-20:29 (Richard, 31 min) och 20:45-22:13 (Mary, 88 min)
Min plats: ca 7 meter snett till vänster

Lördagskväll på Clarion Hotel och ännu en “världsartist” som gör ett exklusivt Örebro-besök. Publikdraget var inte direkt i nivå med New Orleans-födda Mary Gauthiers värdighet men det blev ändå en minnesvärd kväll med stora musikaliska och textmässiga avtryck.
   Mary har just gjort ett uppmärksammat album, ”The foundling”, som är starka texter om hennes problematiska barndom. Till synes helt självupplevda berättelser som det är nästan smärtsamt att lyssna på. Men den här kvällen valde Mary att presentera låtar från hela hennes karriär. En repertoar som genomgående kanske inte innehöll lika gripande, personliga och utlämnande texter men som ändå i Marys mun formades till stor engagerande poesi och tillsammans med de nakna arrangemangen blev till ett magiskt uppträdande.
   Mary spelade munspel till sin förstärkta akustiska gitarr men det var hennes partner Tania Elisabeth som stod för de rejäla musikaliska utsvävningarna. Hennes fiol gjorde Marys låtar, text och arrangemang till ett fulländat uppträdande. Och när Tania i extralåtarna fick en egen låt, ”Hangman’s reel”, att verkligen visa sig på styva linan blev det så ekvilibristiska övningar att jag inte vill veta hur det går till att spela på en fiol med så många händer och fingrar att det stundtals lät som en hel orkester – på ett enda instrument. Som hade fem strängar och inte fyrasom är det vanliga.
   Trots den musikaliska styrkan i framträdandet får nog helheten i Mary Gauthiers framförande beskrivas som naket och personligt, naturligt och intimt, som egentligen bara stördes av några ätande och pratande gäster som missförstått kvällens tema och höll på att förstöra en magisk kväll. För passionerat och dramatiskt måste man beskriva Marys många sånger. Till det behövdes inga stora arrangemang eller yviga gester utan enbart ett litet leende och ett hjärta full av naturlighet.
   Det är sällan man blir så tagen av stundens allvar som i lördagskväll. Mary är en storyteller och hon lät sångerna tala mer än mellansnacken som jag hade förväntat mig. Det var blott vid några få tillfällen som förklaringarna blev längre än en presentation av nästa låt.
   Mary berättade den fascinerande historien bakom ”Christmas in paradise” som utspelade sig i Key West på och under en bro och inför den rena protestsången ”Sugar cane”, som musikaliskt var i klass med Neil Young, förklarade hon problemet med att bränna fälten med sockerrör nere i Louisiana.
   Scenrepertoaren var alltså blandad från olika tider i Marys karriär. Och det var givetvis en ynnest att få höra ”Last of the hobo kings”, ”Our lady of the shooting stars”, den engagerande ”Mercy now” och ”Wheel inside the wheel” men kanske just inte i den ordningen. Och att sedan definitivt avsluta konserten med den låt jag hörde första gången någonsin med Mary, ”Drag queens in limousines” ger givetvis flera stjärnor i min bok.
   Nu var inte Mary Gauthier den enda artisten på Clarion Hotels anspråkslösa scen som gav intryck. Malmö-killen Richard Lindgren var en osedvanligt passande uppvärmare med sina bittra vemodiga sånger, mycket säkra uppträdande, en röst som påminner om Steve Forbert och fina gitarrspel. En akustisk gitarr, som hade en mycket genuin ton, och ett munspel räckte för att skapa ett inledande magiskt framträdande.
   Richard har några egna album bakom sig, med massor av intressant material där texterna ibland gränsar till Shane MacGowans geniala poesi, så det kändes lite omotiverat att för kvällen ta fram covermaterial från bland annat Bob Dylan och Townes Van Zandt till det korta 30 minuters-uppträdandet.
   Då var det defintivt mycket mer intressant att se och höra Richard framföra sina egna fantastiska låtar som ”Back to Brno”, ”Dead man”, ”From Camden town to Bleecker street” och höra den fascinerade historien bakom texten till ”Five pints and a wink from Gwendolyn”.
   Tyvärr fick vi inte höra Richards helt nyskrivna låt som han skrev i bilen upp från Malmö till Örebro på fredagen. Sex verser lång blev den omöjlig att framföra live men Richard lovar att den finns med på nästa skiva.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.