Blogginlägg

Solomon Burke konsert

Expressen 25/9 2002.

Jag upplevde konserten på plats i Uppsala men jag recenserade inte men min vän Joakim Johansson gjorde följande fantastiskt underhållande betraktelse. Som publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2002.

SOLOMON BURKE
Catalin, Uppsala 24 september 2002

EN TIMME och fyrtio minuter efter utannonserad tid introducerar bandet Solomon Burke. De öser på med musik och lokalen håller andan. Innan dess har vi i en timme stått ut med att bandet spelat valda delar av Burkes mästerverk "Don't give up on me". Utan sång. Och en rad stentråkiga bluestolvor som fick tågen att spåra ur av tristess vid Centralstationen utanför lokalen.
   Mitt på scen har det hela tiden stått en gigantisk röd tron och den verkar för övrigt göra bandet lite nervöst. Och trots introduktionen dyker inte Burke upp. Lugn låt igen. Bandet kollar på varandra och verkar, ärligt talat, undra vad fan som händer.
   NY INTRODUKTION. Och den här gången väller Solomon Burke faktiskt upp på scen. En stor hatt pryder hans flint och man kan liksom höra att tronen långsamt börjar kvida när han sätter sig på den, delar ut rosor till publiken och plötsligt faktiskt inte alls regerar så där totalt som jag i min enfald trodde. Pondusen har förvisso lämnat den där tråkiga bluesen i glömska på en gång. Men "Don't give up on me" är ett av årets mest vitala mästerverk, och vi som väntade att vi skulle få höra låtar därifrån får knappt göra det.
   I STÄLLET ÄR spelningen en kavalkad av gamla hits. En trött kavalkad, ska sägas. Jag tycker, ärligt, att Solomon Burke vid 66 års ålder gjort sin bästa skiva. Och den bjuder på sådana magnifika nummer att en tripp nedför minneslunden känns mer än lovligt överflödig. Och när spelningen avslutas i ett potpurri bestående av "Stand by me" och "Spanish Harlem" av Ben E. King och en seg version av Otis Reddings "(Sitting on) the dock of the bay" vill jag gå. Det är låtar som blivit vulgariserade av usla coverband och inte ens en köttbullsälskande kille med flint (hatten slängde han bort) kan ge dem tillbaka deras forna värdighet.
   SKILLNADEN under kvällen heter dock "Don't give up on me" - dels de få låtar Solomon Burke gör därifrån (Brian Wilsons "Soul searching" exempelvis) och det väldiga titelspåret. Däri ligger det, som man brukar säga, magiska. Låten "Don't give up on me" är där uppe med Al Greens "Tired of being alone" och Smokey Robinsons "Tracks of my tears". Och live växer den och blir precis så bra som jag visste att den kunde bli.
   Hade Solomon Burke följt upp med "None of us are free", "The other side of the coin" och "Stepchild" hade vi antagligen alla blivit religösa och gått för att döpa oss i närmaste dygnet runt-öppna kyrka. Nu blev "Don't give up on me" näst sista låten innan det vedervärdiga potpurrit. Suck.
JOAKIM JOHANSSON


Aftonbladet 25/9 2002.


Expressen 25/9 2002.


Svd 26/9 2002.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.