Blogginlägg

Grattis Steve Earle, 55!

Steve Earle börjar bli gammal. Inte så gammal som jag är men Earle har ändå nått en respektabel ålder som artist och människa. Ändå är hans karriär som etablerad artist inte så lång som den brukar vara i den åldern. Han debuterade relativt sent, mognade ytterligare lite senare (efter flera hårda drogberoende år) och blommade upp som fullfjädrad personlig artist när han var långt över 40.
   Steve var över 30 år när han skivdebuterade och det var först som 33-åring han gjorde några intryck på mig. Det började nog med en singel, ”Johnny come lately” från albumet ”Copperhead road”, där Pogues kompade. Han gästade även bandet på deras konserter och det gjorde mig naturligtvis intresserad.
   Sedan kom skivorna ”The hard way” (1990), ”Train a comin’” (1995) och ”I feel alright” (1996) i min väg och kvalitén bara stegrades och fullkomligt kulminerade på 1997 års ”El corazón” som var det årets särklassigt bästa skiva alla kategorier. Gav den maximalt betyg (5) i min recension då.
   Sedan har Steve Earles skivkarriär pekat på en genomgående mycket stark och personlig produktion. Med den ena omväxlande höjdpunkten efter den andra, bluegrasskryddade ”The mountain” (1999), den pop/rock/ballad-blandade ”Transcendental blues” (2000), de båda argt politiska ”Jerusalem” (2002) och ”The revolution starts… now” (2004), americanaspetsade ”Washington Square serenade” (2007) om New York och den fantastiska hyllningen till Townes Van Zandt ”Townes” (2009) är ju en fantastisk kavalkad.
   Lägg därtill några liveskivor och en smått fantastisk samling, ”Sidetracks”, med udda låtar så kan vi se tillbaka på en fantastisk karriär.
   Jag har sett Steve Earle live en enda gång, 2000 på Cirkus i Stockholm, efter ”Transcendental blues”. En omfattande konsert som innehöll allt. Från bullrig (lite för bullrig, minns jag idag) rock, irländska tongångar, politik och makalösa ballader. 34 låtar och stor underhållning.
   Grattis Steve, som fyller 55 år idag.

YouTube: En ung, långhårig och inte skäggig Earle spelar in "Johnny come lately" tillsammans med Pogues.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.