Blogginlägg
"The fall"
Norah Jones
The fall
(Blue Note/EMI)
Jag har hört Norah Jones tidigare men ändå inte. Jag har hört men inte lyssnat. Som om hennes musik, röst och arrangemang varit en vindpust som inte fastnat i det mediabrus där jag lever. Till två tredjedelar har 30-åriga Norah, som sålt ofattbara 30 miljoner skivor runt om i världen, nu på sitt fjärde album ändrat musikalisk riktning. Musik och arrangemang är inte längre så jazzinfluerade och hon har nästan övergivit pianot som huvudinstrument och det har givit en helt annan profil nära singer/songwriter-traditionen.
Men rösten? Hon kan ju inte plötsligt ha ändrat tonläge till det moget personliga och den förvånansvärt sensuella stämman kan ju inte ha uppstått på några år. Men det handlar naturligtvis om att lyssna för musikkonsumenten och det gäller för artisten att engagera och här kommer röst, låtar och tonläge och blir en enda stor och underbar helhet där jag lyssnar med öppna öron hela tiden.
I takt med att hon på senare år har börjat skriva egna låtar mer målmedvetet har också det musikaliska uttrycket ändrat sig. Andra intressanta projekt hon har varit inblandad i, garagerockbandet El Madmo, tjejtrion och coverbandet Sloppy Joannes och rhythm & blues-bandet The Little Willies, har säkert påverkat henne i positiv och framförallt kreativ riktning.
”The fall” är inget melodiskt hantverk, den kräver några lyssningar men när de finstämda sångerna med de lågmälda men ofta taktfasta arrangemangen väl sitter där är de omöjliga att få ur huvudet. Den perfekta balansen mellan skir skönhet och den älskvärt välkryddade personliga touchen.
Som på inledande men alldeles för korta ”Chasing pirates” med sitt överjordiska groove. Men det finns fler låtar av samma dignitet. Jag tänker på ”Light as a feather”, som Norah skrivit tillsammans med Ryan Adams, ”I wouldn’t need you”, ”Waiting” och ”You’ve ruined me”.
På det hela taget en positivt överraskande skiva med ett betydligt större djup än jag väntat mig. Med en artist som först efter 30 miljoner sålda skivor har lämnat den bekväma men ack så anonyma zonen för att ge kvinnlig poprock ett nytt ansikte.
/ Håkan
Soundtracks: "Cold mountain"
#57/70: "Ooh la la"
<< | November 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...
Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...
Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...
Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...
Peter Lundmark 5/01: God fortsättning på det nya året. Har följt din sida sedan starten och den h...
Per Theander 2/01: Hej! Kul att du nämner Tim Hardins absoluta mästerverk "Suite for Susan Moore...
Björn 1/01: Tack Håkan, för ännu ett år av underhållande, lärande och berörande läsn...
Hakan Nystrom 1/01: Otroligt tråkigt att höra !! Jag har alla hans plattor och hade länge hoppats...
Jan Arne Martin Lennell 29/12: Intressant lista! Försöker bestämma mig för Pretenders (balladerna är ju ur...
Silja 29/12: Ja du Håkan, jag har svårt att se någon nåd detta dystra år 2020. Men det b...


Kommentarer till blogginlägget: