Blogginlägg

”Gessle over Europe”

Per Gessle
Gessle over Europe
(Elevator/Capitol/EMI)

En liten revansch och en stor comeback för Per Gessle som poprockig anspråkslös liveartist. Allt hänger ihop och allt har en relation till något tidigare. Alltså har den rutinerade Gessle mycket att leva upp till, mycket att förlora och väldigt lite att bevisa på en karriär som nu kan beskrivas som ett maraton.
   Jag har med en dåres envishet genom alla år hävdat att Roxette aldrig har motsvarat Per Gessles personliga musiksmak utan till väldigt stor del varit en kommersiell beräkning. Ett ofta genialt och personligt pophantverk, med stor låtskrivarkompetens, har mer eller mindre soundmässigt misshandlats för att tillgodose främst de amerikanska skivlyssnarna. Professionellt producerat, kommersiellt klockrent men resultatet har tveklöst varit opersonligt.
   Mitt på den här över tjugo år långa detaljutstuderade karriärstegen har Per Gessle fått anledning, eller tvingats till (på grund av Marie Fredrikssons sjukdom), att backa på det kommersiella och genast bli så mycket mer personlig och intressant som artist.
   Det började väl redan på Gyllene Tiders första comeback på 90-talet, fortsatte med den svenska solokarriären på svenska, ännu en (och ännu större) Gyllene Tider-hajp på 00-talet för att nu nå ännu en liten formtopp på sin sagolikt gränslösa karriär.
   Och han gör det så enkelt, så fruktansvärt naturligt och till synes helt utan kommersiella konsteffekter. I våras gav han sig ut i Europa med sitt lilla band på en jämförelsevis liten turné med musikaliskt liten inramning och väldigt små visuella hjälpmedel.
   Så enkelt, så simpelt och så svängigt. Som skakade liv i de gamla Roxette-hitsen eller förvandlas till unplugged-influerade små pärlor, som fick några av Gessles hopplösa engelska låtar att fungera, och mer än det, och fick Son Of A Plumber-materialet att bli populärt livematerial. Det låter på pappret inte så genialt och påhittigt men blir i praktiken en smått imponerande konsert (och skiva). En powerpopkavalkad av stort värde
   Ännu en gång imponeras jag av bandet som omger Gessle. Det enkla effektiva drivet i comebackande trummisen Pelle Alsing, basisten Magnus Börjessons sångegenskaper, Helena Josefssons trollbindande stämma, Clarence Öfwermans totala överblick med sina två löjligt små keyboards och sist, men absolut inte minst, Christoffer Lundquists ypperligt smakfulla gitarrspel.
   Sedan har ju Gessle under det senaste årtiondet lyft sig som sångare och lyckas här leverera sånginsatser som inte fanns på världskartan under Roxettes heydays. Och urvalet av låtar är givetvis också en styrka. Där ibland ganska medelmåttigt originalmaterial, ”Doesn’t make sense” är ju en synthparentes på elektroniskt svaga ”Party crasher”-skivan, här växer ut (inte minst tack vare Lundqvists hisnande gitarrspel) till en av konsertskivans absoluta höjdpunkter.
   Eller de mindre kända Roxette-låtarna ”Opportunity nox” och ”She doesn’t live here anymore” som blir så förträffliga livelåtar i sammanhanget. Och hur den lekfulla studioatmosfären på Son Of A Plumber-projektet fungerar så naturligt i livemiljön. Således mycket att glädjas över.
   Även skivans enda cover, ”(I’m not your) steppin’ stone”, är en i sammanhanget passande låt. Gessle pratar positivt om låten i den vidhängande dvd:n (där hela konserten på Cirkus i Stockholm finns med) och nämner låten som en Paul Revere & the Raiders-låt med minnen han har från deras version. Jag tror det är en efterkonstruktion från Herr Gessle. Den absolut mest kända versionen av ”(I’m not your) steppin’ stone” gavs ut av Monkees i slutet av 1966. En b-sida, till ”I’m a believer”, som faktiskt nådde en 20-plats på USA-listan. Jag tror Gessle minns den versionen och inte Raiders låt, från albumet ”Mystery ride”, som släpptes i maj 1966. Då var Per Håkan Gessle drygt sju år.
   Men det ger naturligtvis högre poäng att droppa namnet på en av USA:s bästa garagepopband istället för ett tv-populärt popband…

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.