Blogginlägg från april, 2017

"Sunburst"

Postad: 2017-04-28 14:08
Kategori: Skiv-recensioner



THE MEN
Sunburst
(TMI)


Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första lÃ¥ten pÃ¥ nya albumet snurrar igÃ¥ng är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick pÃ¥ en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt nÃ¥got helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slÃ¥ss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet gÃ¥r mer att jämföra med 50-Ã¥rsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" sÃ¥ att säga.
   Att pÃ¥ "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls sÃ¥ lÃ¥ngsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över bÃ¥de lÃ¥tar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det ocksÃ¥ läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat tvÃ¥ album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet pÃ¥ "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna lÃ¥ter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva lÃ¥tskrivandet har kommit i andra hand och jakten pÃ¥ spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis pÃ¥ att The Men har tänkt pÃ¥ allt innan skivinspelningen drog igÃ¥ng i höstas dÃ¥ gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlÃ¥nad trummis. Plus nÃ¥gra fÃ¥ extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än sÃ¥. PÃ¥ skivans tio lÃ¥tar händer sÃ¥ mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mÃ¥l med Ã¥sikter om materialet i sin helhet.
   En sak pÃ¥ "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pÃ¥lägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än nÃ¥gonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, nÃ¥got enstaka omotiverat jazzrocksolo pÃ¥ gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma lÃ¥t ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta lÃ¥tarna.
   Mycket är bra pÃ¥ "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som pÃ¥minner mest om just Brainpool, är nog den hitlÃ¥t jag i övrigt saknar pÃ¥ albumet.
   The Men har dessutom Ã¥terupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett sÃ¥ kallat Hidden Track pÃ¥ slutet, en lÃ¥t som ligger gömd efter albumets sista lÃ¥t. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket pÃ¥ cd-spelaren vidare och det tar mÃ¥nga minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer nÃ¥got och en oannonserad lÃ¥t med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igÃ¥ng i nÃ¥gra minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett pÃ¥hitt i sista minuten men överraskande är det.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Ulf Dageby

Postad: 2017-04-28 07:51
Kategori: I min skivhylla



ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release:
Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan Ã¥ret efter den relativa succén med "En dag pÃ¥ sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men vÃ¥ren 1985 gav han sig ut pÃ¥ turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera Ã¥r därefter koncentrerade sig Dageby pÃ¥ annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgÃ¥ngsrika verksamheten att skriva musik till bÃ¥de tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men ocksÃ¥ till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltsÃ¥ tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker pÃ¥ skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum stÃ¥r tätt sammanpressade pÃ¥ samma trÃ¥nga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga lÃ¥tar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med smÃ¥ resurser och fÃ¥ musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla frÃ¥n John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang fÃ¥r hjälp frÃ¥n nÃ¥gra gästartister. Ebba Forsberg körar pÃ¥ sex av skivans tio spÃ¥r, Ulf AdÃ¥kers trumpet förgyller tvÃ¥ melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut pÃ¥ att ge och ta" flera nivÃ¥er) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp pÃ¥ den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skÃ¥despelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklÃ¥tar, titellÃ¥ten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur pÃ¥ de bästa lÃ¥tarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande pÃ¥ "Avsked med lÃ¥nga skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och vÃ¥ren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en mÃ¥nad sedan blev jag pÃ¥mind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria pÃ¥ en konsert i Örebro. Vilket fick mig att pÃ¥ uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stÃ¥ där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven pÃ¥ Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen pÃ¥ det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ HÃ¥kan

"En vacker natt"

Postad: 2017-04-26 21:24
Kategori: Skiv-recensioner



PER GESSLE
En vacker natt
(Space Station 12/BMG)


Per Gessle passar inte speciellt bra i bredbrättad hatt men resan till Nashville, där inspelningen till hans första svenska album på tio år genomfördes, blev musikaliskt ändå lyckosam och spännande. Det blev till viss del en äventyrsresa när ambitionen att gifta samman den udda kombinationen av svenska poprötter med countrysoundet som på pappret inte var någon självklar succé. En utmaning helt enkelt.
   Jag har genom Ã¥ren ofta förstÃ¥tt hur Per Gessle musikaliskt tänker och brukar ofta utan svÃ¥righet kunna analysera hans strävan bakom alla projekt. Ofta har det funnits en underliggande kommersiell riktning, ibland mer (Roxette) eller mindre uppenbar, men med "En vacker natt" gÃ¥r jag bet i min analys. Däremot blir jag glatt överraskad av en skiva som pÃ¥ inget sätt söker den breda publiken eller vill stjäla lättvunna poäng med klatschiga refränger och allsÃ¥ngsfrämjande rim.
   Albumet är en spännande utveckling pÃ¥ den sÃ¥ kallade solokarriären som har varit extremt sporadisk och musikaliskt bred. Och ofta intressant om det inte har handlat om maskinell elektronik som pÃ¥ "The world according to Gessle" (1997).
   "En vacker natt" har inte alls samma omedelbara prägel som tidigare Gessle-skivor. Det är samtidigt ett album som man med lust och nöje gärna Ã¥tervänder till för att upptäcka nya musikaliska vinklar och kanske även nÃ¥gra lätt kamouflerade smarta poetiska drag. Texterna är ofta mer poesi än konventionella poptexter och jämförelsen med idolen John Holm blir faktiskt pÃ¥taglig vid nÃ¥gra tillfällen. LÃ¥gmäld singer/songwriter-pop som växer för varje spelning.
   Skivan är alltsÃ¥ inspelad i Nashville med de lokala men kända musikerna Stuart Duncan, fiol, och Dan Dugmore, steel/dobro, som vi känner frÃ¥n ett otal skivinspelningar. Men trummisen med det vackra namnet Elizabeth Goodfellow är ett nytt namn för mig.
   Personerna närmast Gessle, Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin och Helena Josefsson, känner vi dock igen sedan mÃ¥nga Ã¥r tillbaka. Men soundet är till stora delar nytt när svepande steelgitarrer, glasklara fioler och en klangfylld dobro fyller ut den USA-inspirerade ljudbilden.
   "En vacker natt" är huvudsakligen ingen vacker bukett pophits, som Gessle har skämt bort oss med i mÃ¥nga decennier, men där finns nÃ¥gra lÃ¥tar som kanske kan utvecklas till sommarhits om vädret blir gynnsamt och publiken inte bara ropar pÃ¥ nostalgihits. "Första pris", en duett med Helena Josefsson, innehÃ¥ller lite mer elektricitet än pÃ¥ skivan i övrigt och Christoffer Lundquists gitarr kan säkert sÃ¥ smÃ¥ningom skänka livemässig energi till konsertversionen. "Tittar pÃ¥ dej när du dansar" har samma förutsättningar, lÃ¥ter faktiskt mer pop än Nashville fast dobron gnistrar vackert i solnedgÃ¥ngen, och refrängen "Mahi Nana Mahi Nana" kan bli en gÃ¥ngbar formel i sommar.
   Singeln och aptitretaren "SmÃ¥stadsprat", den mäktiga duetten med Lars Winnerbäck, kan väl ocksÃ¥ bli en av sommarens stora konsertminnen. En melodi av mindre originell prägel, pÃ¥minner till och med om nÃ¥got redan skrivet, men duetter har hypnotisk kraft.
   Sedan ska jag erkänna att flera lÃ¥tar pÃ¥ skivan saknar det där melodiskt imponerande som Gessle brukar vara mästare pÃ¥. Melankoli och suggestiv atmosfär genomsyrar flera lÃ¥tar och jag lyssnar dÃ¥ mer pÃ¥ Gessles texter än nÃ¥gonsin när han exempelvis vid ett tillfälle blickar tillbaka självbiografiskt eller lÃ¥ter känslorna styra berättelsen. DÃ¥ hjälper det att han med ofta naken röst sjunger bättre än pÃ¥ länge.

/ HÃ¥kan

En axelryckning

Postad: 2017-04-26 07:56
Kategori: 80-talskonserter



DET HÄR VAR, SOM JAG SKREV I RECENSIONEN, STOCKHOLM ALL STARS tredje besök i Örebro på mindre än ett år. Nu hade Robert Wells, med soloplaner i sikte, tröttnat på konceptet och bandet var mer eller mindre Little Mike Watsons kompgrupp. Han hade ju också skrivit bandets helt aktuella singel, "Break away".
   I den här upplagan av bandet var som tidigare Lasse Wellander gitarrist som tillsammans med Watson (och Mats Ronander) hade den första varianten pÃ¥ coverbandet Low Budget Blues Band pÃ¥ tidigt 80-tal.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 1987.

STOCKHOLM ALL STARS
Renés, Örebro 8 december 1987


När superbandet Stockholm All Stars i tisdagskväll stod på Renés scen var det för inte mindre än tredje gången de besökte Örebro. Det kan tyckas vara minst en gång för mycket med tanke på att de bara för mindre än två månader sedan uppträdde på Konserthuset i samma stad.
   Nu handlade det om bandets sÃ¥ kallade julshow som hade nÃ¥gra lÃ¥tar identiska med tidigare konserter men det var med ny energi jag mötte det här bandet.
   Konserthusets akustik i all ära men det Stockholm All Stars presenterade pÃ¥ en klubb, där närheten betydde mer än musikernas samlade skicklighet, nÃ¥dde flest hjärtan med större kraft.
Det var suveränt kunnande och oslagbar rutin när herrar som Mike Watson, Lasse Wellander, Johan Stengård med flera stod på scen samtidigt. De har gjort det tillsammans i många år och i otaliga band och känner varandra väl.
   Men i all denna tekniska briljans utstrÃ¥lade bandet ändÃ¥ humor (Little Mike) och spontana infall (trummisen Peter Milefors). Helt i publikens smak.
   Stockholm All Stars är hobbyorkestern som tar det allt seriösare och Örebro-spelningen var premiär för ännu en turné. Dessutom finns bandet nu ocksÃ¥ pÃ¥ skiva, singeln "Break away" finns ute i dagarna och fanns givetvis med i liverepertoaren.
   Publiken applÃ¥derade artigt soloinsatser av Johan StengÃ¥rd pÃ¥ saxofon, nye Jörgen Ingeström pÃ¥ orgel och inte överraskande Lasse Wellander som aldrig blir glömd i sin forna hemstad.
   Bland gruppens alla covers förekom det i denna julshow till ära nÃ¥gra traditionella jullÃ¥tar i rockiga arrangemang. "Merry Christmas, baby" var lysande, mest känd med Springsteen, men Mike Watson tog fram sin mest souliga röst.
   I övrigt gick det mesta pÃ¥ rutin och även om det svängde grymt och oerhört tajt sÃ¥ blev det aldrig mer än en okej axelryckning frÃ¥n min sida.

/ HÃ¥kan

"Gold rush"

Postad: 2017-04-25 10:54
Kategori: Skiv-recensioner



HANNAH ALDRIDGE
Gold rush
(Rocksnob/Rootsy)


När den amerikanska sångerskan Hannah Aldridge hösten 2015 plötsligt dök upp på de svenska konsertscenerna, inklusive Örebro, hade jag missat hennes debutalbum ("Razor wire") men imponerades ändå av hennes rockiga soul, som lite märkligt brukar beskrivas som dark country, och spontanitet.
   Hennes rötter i den soullegendariska staden Muscle Shoals var kanske en förklaring till livesoundet, där hon kompades av det norrländska southern rock-inspirerade bandet Jetbone. Inför andra skivan har Hannah flyttat till Nashville, där hon har spelat in "Gold rush", utan att lÃ¥tarna och arrangemangen pÃ¥verkats Ã¥t country, varken mörk eller konventionell.
   Hon är snarare en kvinnlig representant för det breda och ibland förrädiskt anonyma och överbefolkade rockfacket där det genom tiderna även funnits utrymme för genuina personligheter. Soundet och materialet pÃ¥ "Gold rush" presenterar bÃ¥da falangerna. FrÃ¥n den hantverksmässigt välskrivna men ändÃ¥ allmängiltigt rockiga öppningslÃ¥ten "Aftermath" till den avslutande nedtonat akustiska titellÃ¥ten där slidegitarren och hennes röst river upp sÃ¥r i det förutsägbara.
   I "Dark hearted woman" ekar det smakfull soul frÃ¥n hennes förra hemvist men i övrigt pendlar det mellan rock, ungefär som när Jill Johnson tar pÃ¥ sig skinnjacka, och mer avskalade lÃ¥tar som avslöjar spännande röstresurser och även djup personlighet. "Burning down Birmingham" och "Living on lonely" tillhör den första kategorin. Rockiga "No heart left behind" är väl inget mästerverk men jag gillar den skitiga elgitarren i introt. Och snabba "Shouldn't hurt so bad", med sina fina popgitarrer, lättar ocksÃ¥ upp mitt lyssnande sinne.
   Men det är till de lÃ¥ngsammare lÃ¥tarna jag ofta och gärna Ã¥tervänder pÃ¥ "Gold rush". LÃ¥tar som "The irony of love", "Lace" (förutom det lÃ¥nga högljudda slutet) och titellÃ¥ten blir min behÃ¥llning när det i de snabba lÃ¥tarna bara gäller att vara rockig och framfusig utan tanke pÃ¥ personlighet.

/ HÃ¥kan

#4. dvd: VH1 (Inside) out

Postad: 2017-04-24 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



WARREN ZEVON: VH1 (Inside) out (Ryko/Artemis/vh1, 2004)

DET ÄR TYDLIGA KÄNSLOR, STOR SORGSENHET och oerhörda minnen av Warren Zevon och hans musik när jag tittar och lyssnar på den här dvd-dokumentären. "(Inside) out" är, kan jag avslöja, den högst placerade dokumentären på min vhs/dvd-lista och då förstår ni att på 38-listans översta platser figurerar dvd:er som i en eller annan form handlar om konserter. Om några veckor vet vi svaret mer detaljerat.
   Dvd:n om och med Zevon spelades in under extremt speciella förhÃ¥llanden mellan augusti 2002 och april 2003. 28 augusti 2002 fÃ¥r han beskedet av sin doktor att han lider av en obotlig lungcancer och har bara tre mÃ¥nader kvar att leva. Det olycksbringande beskedet fick honom att direkt gÃ¥ in i studion, skriva nya lÃ¥tar och börja spela in sin sista skiva som skulle fÃ¥ titeln "The wind".
   Vi fÃ¥r följa processen med den katastrofala sjukdomen parallellt med skivinspelningen. Filmen, bÃ¥de producerad, regisserad och fotograferad av engelsmannen Nick Read, blir som en dagbok dock utan lyckligt slut. Read är känd i dokumentärbranschen med mÃ¥nga prisbelönta filmer bakom sig, inte minst producerade i krigsdrabbade omrÃ¥den som Israel, Irak och Afghanistan.
   I den framÃ¥tskridande filmen finns det insprängt en biografi över Zevons liv och handlingar och sammantaget blir det en bÃ¥de underhÃ¥llande, djupt engagerande och informativ dokumentär. PÃ¥ studioinspelningarna fÃ¥r Zevon hjälp av en mängd musiker, sÃ¥ngare och vänner, alla engagerade för att göra hans sista skiva till nÃ¥got alldeles extra. Och "The wind" blir ju en helt utsökt skiva, oavsett förutsättningarna hur inspelningarna gick till, och blev 2003 Ã¥rs bästa utländska album pÃ¥ min lista.
   Alla artiststjärnor som dyker upp pÃ¥ inspelningen uttalar sig ocksÃ¥ i filmen och har bara gott att säga om sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Zevon. Stevie Nicks tycker att alla bör lyssna pÃ¥ hans sÃ¥nger, speciellt de som tänker bli lÃ¥tskrivare. Jackson Browne, Mick Fleetwood och mÃ¥nga andra beskriver positivt Zevon som artist och människa.
   SkÃ¥despelaren Billy Bob Thornton är en av nyckelpersonerna bakom dokumentären och sÃ¥ngmässigt jämför Zevon honom med Johnny Cash efter en tagning. Filmen är för övrigt fylld av mÃ¥nga sÃ¥dana ypperliga ögonblick. Som när Eagles-medlemmarna Timothy Schmit och Don Henley körar pÃ¥ en lÃ¥t, Bruce Springsteen stÃ¥r i kontrollrummet strax bakom mixerbordet och spelar ett galet vÃ¥ldsamt gitarrsolo till "Disorder in the house" och vi ser (och hör) Jim Keltner lägga fantasifulla trummor pÃ¥ samma lÃ¥t medan Warren Zevon knaprar livsnödvändig medicin i ett annat rum.
   Filmen är som sagt en dagbok med exakta datumanteckningar där han i egna ord, i text pÃ¥ tv-skärmen, förklarar situationen för dagen. Som exempelvis 28 augusti 2002: "Rough day. I went to the doctors. They tell me I have terminal lung cancer." Eller när han efter de stipulerade tre mÃ¥naderna konstaterar att "enligt första diagnosen finns det inte sÃ¥ mycket tid kvar men jag har sÃ¥ mycket kvar att göra". Och efterÃ¥t pÃ¥ natten spelades Bob Dylans "Knocking on heaven's door" in...
   Utan sömn flög han dagen efter till New York för att medverka pÃ¥ Dave Lettermans tv-show där han var ensam gäst under hela programmet. Jag vet att ordet magi är ett slitet och alltför mycket använt uttryck men när jag pÃ¥ filmen ser och hör avslutningen pÃ¥ "Roland the headless Thompson gunner" med Zevon vid flygeln är det fullständigt magiskt.

EFTERÅT KOMMER HAN UT FRÅN SCENINGÅNGEN och möts i ett regnigt New York av många fans som tackade för uppvisningen innan han glider iväg i limousinen. Ett ansträngande dygn för en sjuk Zevon som morgonen efter känner sig utmattad och skriver "Fighting cancer is taking a lot out of me...". Han tar adjö av New York, ett grymt gripande sista avsked med flickvännen Kristen Kelly.
   Den här dokumentären har ju kommit väldigt nära personen Warren Zevon, som ofta inte drar sig för att säga nÃ¥got drastiskt komiskt i linje med sitt lÃ¥tskrivande som genomgÃ¥ende ofta hade temat döden, och kameran finns även med när han första gÃ¥ngen efter diagnosen träffar onkologen. Men när samtalet kommer in pÃ¥ smärta överbröstet och andnöd stängs kameran av... Det här är verkligen en film om döden och musik. Allvarlig men underhÃ¥llande.
   I november 2002 har Warren Zevon skrivit mÃ¥nga nya lÃ¥tar, tycker det är spännande att vara tillbaka i studion där hälften av materialet är inspelat. men är orolig att inte hinna fÃ¥ allt klart. Samtidigt berättar han paradoxalt att han aldrig tidigare har varit sÃ¥ inspirerad under en skivinspelning, lÃ¥tskrivandet har gÃ¥tt bÃ¥de snabbt och naturligt.
   December kommer, julen närmar sig, och vi fÃ¥r en rapport om en lÃ¥ng och hÃ¥rt ansträngande dag pÃ¥ sjukhuset med stora doser morfin som hjälpmedel. TvÃ¥ lÃ¥tar kvar att slutföra och skivans kanske stökigaste lÃ¥t, "Disorder in the house" med Springsteen pÃ¥ gitarr, spelas in och Zevon har svÃ¥rt med tempot och styrkan i sÃ¥ngen när pÃ¥läggen ska göras.
   Efter nyÃ¥r är det nÃ¥gra tuffa mÃ¥nader för Zevon men i april Ã¥terupptas inspelningsarbetet men dÃ¥ i hemmamiljö där "Keep me in your heart", som ocksÃ¥ är filmens undertitel, spelas in med Zevon sittande i soffan.
   Vi fÃ¥r mot slutet av filmen möta Zevons gravida dotter Ariel som bär pÃ¥ tvillingar som ska födas framÃ¥t sommaren och som han mest av allt vill träffa innan sin egen bortgÃ¥ng.
   I april 2003 lämnar dokumentären filmandet av Zevon, skivinspelningen och allt det andra. Och vi fÃ¥r i slutet pÃ¥ filmen en text som berättar att Warren Zevon levde när skivan släpptes och att han ocksÃ¥ fick möjlighet att hÃ¥lla barnbarnen Maximus Patrick och Augustus Warren i sin famn.
   Barnbarnen föddes 11 juni 2003, albumet "The wind" släpptes 26 augusti 2003 och 7 september 2003 dog Warren Zevon.

Extramaterial: Två officiella videor, "Keep me in your heart" och "Disorder in the house". Två förlängda oklippta intervjuer men också klipp från samarbetet med Dwight Yoakam, Ry Cooder, Bruce Springsteen och regissören Nick Read.

/ HÃ¥kan

Beatles Monthly Book var länken till fansen

Postad: 2017-04-21 12:55
Kategori: Blogg



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Beatles Monthly Book blev under sex och ett halvt Ã¥r den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier frÃ¥n exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, dÃ¥ gruppen officiellt splittrades först pÃ¥ vÃ¥ren 1970 men ledningen för tidningen sÃ¥g nog redan förändringarna pÃ¥ det bräckliga fundament som gruppsammanhÃ¥llningen vilade.
   Jag äger faktiskt de Ã¥tta sista utgÃ¥vorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas sÃ¥ här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 Ã¥teruppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje mÃ¥nad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje mÃ¥nad Ã¥terpublicerades Beatles Monthlys originalnummer frÃ¥n 60-talet. När den hela Ã¥terutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-Ã¥rsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book Ã¥teruppstod pÃ¥ riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder frÃ¥n arkivet och nyheter gällande bÃ¥de Ã¥terutgivningar och soloaktiviteter.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela Ã¥rgÃ¥ngar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst pÃ¥ engelskt samlarsprÃ¥k). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltsÃ¥ de sista tolv Ã¥rens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut pÃ¥ Tradera.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fÃ¥tt ansvaret att hÃ¥lla i auktionen och just nu, och nÃ¥gra dagar framÃ¥t, finns Ã¥rgÃ¥ngarna 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996 (länkarna gÃ¥r till Tradera) till salu.



/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Steve Forbert

Postad: 2017-04-21 07:50
Kategori: I min skivhylla



STEVE FORBERT: Little Stevie Orbit (Epic/Nemperor 84501)

Release:
Oktober 1980.
Placering i skivhyllan: Hylla 4: Mellan Forberts "Jackrabbit Slim" (1979) och "Steve Forbert" (1982).

EFTER SINA TVÅ FÖRSTA ALBUM, "Alive on arrival" (1978) och "Jackrabbit Slim" (1979), båda finns med på min lista över 70-talets bästa album, försökte sig Steve Forbert på ett stundtals förändrat sound med ny (engelsk) producent. Både skivbolag, Forbert och manager trodde vid den här tidpunkten på idén och jag tycker mixen av typiska singer/songwriter-låtar och lite mer producerade popspår är utsökt och varierat intressanta. Dock blev albumet en smärre kommersiell flopp och Forberts relation med skivbolaget började svalna.
   Efter Forberts nästa skiva, fjärde albumet "Steve Forbert" (1982), befann han sig kontraktslös och ute i kylan i sex Ã¥r innan E Street Bands Garry Tallent och skivbolaget Geffen Ã¥ter började tro pÃ¥ honom och släppte "Streets of this town". Forbert, som genom Ã¥ren hade gjort sÃ¥ mÃ¥nga bra skivor, hamnade under större delen av 80-talet i skuggan av de stora elefanterna i pop- och rockbranschen.
   I skenet av misslyckandet är "Little Stevie Orbit" en smÃ¥tt fantastisk skiva ty hans unika lÃ¥tskrivarkvalitéer är fortfarande pÃ¥ topp och de lite större arrangemangen pÃ¥ nÃ¥gra spÃ¥r tycker jag är rent utvecklande för Forberts karriär och ett naturligt steg mot en större publik med sin personlighet i säkert förvar.
   Den nye producenten, Pete Solley, har nog fÃ¥tt den största "skulden" för Forberts musikaliska utveckling. En kritiserad engelsman som vid den här tidpunkten var ett hett namn som producent. Efter ett Ã¥r som medlem i Procol Harum, 1976-77, pÃ¥ keyboards satsade Solley helhjärtat pÃ¥ producentrollen. Anlitades bland annat av Stiff där han producerade Mickey Jupps "Nature's radio"-singel och Wreckless Erics album "The wonderful world of Wreckless Eric". Bläddrar lite spontant i Erics biografi "A dysfunctional success" och hittar ganska bryska formuleringar om Solley vid inspelningsarbetet av skivan som jag tycker är hans höjdpunkt som skivartist.
   NÃ¥väl, Solley var under de här Ã¥ren ocksÃ¥ inblandad i produktioner för The Romantics (jodÃ¥, hitlÃ¥ten "Talking in your sleep"), The Fools och australiska namn som Jo Jo Zep & the Falcons, Russell Morris och The Sports. Och pÃ¥ Forbert-skivan styr han upp bÃ¥de produktionen och arrangemangen med säker hand.
   Musikerna bakom Forbert är till största delen nya. NÃ¥gra namn känner man igen, Robbie Kondor, Paul Errico och Bill Jones, frÃ¥n tidigare. Nyligen avlidne trummisen Bobby Lloyd Hicks är en känslig musiker i alla sammanhang och spelade ocksÃ¥ med Forbert live. Gitarristen Shane Fontayne är ett i sammanhanget nytt och intressant namn, ursprungligen engelsman som lockades till USA av Mick Ronson. Han hamnade direkt i hetluften i det kreativa Woodstock där han kompade John Sebastian och Jesse Winchester innan han hamnade i Forbert-sällskapet. Fontaynes fortsatta karriär ledde till bÃ¥de Lone Justice och sedan Bruce Springsteen pÃ¥ 90-talet.
   PÃ¥ "Little Stevie Orbit" är Forbert bÃ¥de lÃ¥gmäld och finstämd utan att intensiteten saknas i melodierna, texterna och arrangemangen. Han gör välavvägd rock med sneglingar Ã¥t bÃ¥de country och folkmusik.
   I nÃ¥gra lÃ¥tar, "Get well soon", "Laughter Lou" och "I'm an automobile", är han nÃ¥got rockigare än tidigare men pÃ¥ albumet finns det ocksÃ¥ plats för hans karaktäristiska folkmusikmelodier, "Song for Carmelita" och "Song for Katrina", där han kompar sig med enbart gitarr och munspel. Skivan innehÃ¥ller ocksÃ¥ nÃ¥gra av de finaste rockballader jag känner till, "One more glass of beer" och "Lonely girl".
   Ã…ren efter "Little Stevie Orbit" var tuffa för Forbert. Nästa album, "Steve Forbert", blev ingen hit fast han försökte Ã¥teruppliva 60-talslÃ¥ten "When you walk in the room". Kontraktet med Columbia resulterade inte i nÃ¥gonting förutom kaos bland managers som han bytte fyra gÃ¥nger innan han hamnade pÃ¥ säker mark 1988.

/ HÃ¥kan

Rickfors inte särskilt upphetsande

Postad: 2017-04-19 07:55
Kategori: 80-talskonserter



JAG HADE STORA FÖRVÄNTNINGAR PÅ DEN HÄR RICKFORS-konserten. Året innan, sommaren 1986, hade han bjudit på en fantastisk soulfylld kompott och försmak på coverskivan "Rickfors" med alla starka låtar. Men nu var han, tillsammans med ett huvudsakligen nytt band, på väg in i nästa fas men bjöd ändå på få nyheter.
   Enligt egen utsago jobbade han och bandet pÃ¥ nästa skiva, bjöd pÃ¥ en försmak ("I kept what I opened" som jag inte har sett nÃ¥got spÃ¥r av sedan dess...), men i sanningens namn skulle nästa steg bjuda pÃ¥ ett helt annat koncept: Han skulle börja sjunga pÃ¥ svenska och lÃ¥ten "Vingar" skulle bli en svensk klassiker om än mycket uttjatad...


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1987.

MIKAEL RICKFORS
Strömpis, Örebro 28 juni 1987


Sommaren är tydligen här och till traditionen hör en Mikael Rickfors-konsert på Strömpis. Så också i år och inför närmare 600 personer i en fullpackad lokal. Av reaktionerna att döma en mycket nöjd publik.
   Som rockkritiker har jag ibland gränslösa krav pÃ¥ överraskningar, förnyelse och oväntade uppenbarelser. Och enligt den regelboken var Rickfors konsert innehÃ¥llsmässigt minsann inget upphetsande.
   Inledningen med ett potpurri pÃ¥ Rickfors största hit genom Ã¥ren, "Tender turns tuff", "Yeh yeah" och "Blue fun", var familjärt och populärt. Hela konserten i övrigt gick pÃ¥ redan upptrampade vägar med en naturlig dominans frÃ¥n senaste albumet.
   Som helhet kom söndagskvällens konsert inte upp i fjolÃ¥rets knockout-nivÃ¥. Musikerna han turnerar med i Ã¥r är med ett enda undantag, gitarristen David Carlson, ny och de har ocksÃ¥ svÃ¥rt att upprepa succén som deras betydligt mer kända företrädare presterade i fjol.
   Rickfors fick kritik för bristen pÃ¥ show vid folkparkspremiären förra veckan. Han har inte nÃ¥got yvigt arbetsschema sÃ¥ det här klubbformatet passade honom, hans musik och publiken bättre.
   Allt i repertoaren var välkänt och jag kunde bara upptäcka tvÃ¥ nya lÃ¥tar. Han gjorde en fin version av James Browns "It's a man's man's man's world" till publikens (dÃ¥ tänker jag mest pÃ¥ den kvinnliga delen) andäktiga respons.
   Rickfors med band hÃ¥ller pÃ¥ med förberedelserna till ett nytt album som ska innehÃ¥lla originalmaterial. Men av de nya lÃ¥tarna valde han bara "I kept what I opened" som lovade mycket gott.
   De direkta topparna pÃ¥ konserten, som lunkade pÃ¥ i maklig takt, var hans gamla "Son of Cathy's clown" och den sista extralÃ¥ten "Hard to handle" i en ny känslig, mjuk och mycket bra version. David Carlsons gitarrsolo var där nÃ¥got extra utan att varken spela fort eller högt.
   Ã„ven om slutet var gott var inte allting gott denna söndagskväll fast alla trogna Rickfors-fans firade säkert julafton en dag när solen nästan aldrig ville gÃ¥ ned.

/ HÃ¥kan

#5. vhs: Berlin

Postad: 2017-04-17 07:56
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG: Berlin (Channel 5, 1986)

DET KÄNNS SOM EN STOR YNNEST ATT IDAG, en vårdag 2017, få möjlighet att återvända till det fina minnet av två konserter jag upplevde i oktober 1982. Och både se och höra perfekt, nåja vhs-kvalitén kunde väl vara bättre. Jag har berättat allt jag vet om Neil Youngs Europaturné hösten 1982 och konserterna i Göteborg och Stockholm i två tidigare artiklar. Och jag har säkert i några bisatser uttryckt en viss besvikelse över albumet som följde i spåren efter turnén, "Trans", och skulle bli skivan som krönte den mäktiga liveupplevelsen men blev som en ganska lam vindpust.
   "Berlin" är en liveupptagning frÃ¥n turnéns avslutande konsert i Deutschland Halle i Berlin. PÃ¥ kassetten finns ungefär hälften av den ursprungliga konserten, elva lÃ¥tar av 21, men det är en bra sammanfattning av den stora oförglömliga konsertupplevelsen. Med ett utmärkt balanserat urval och jag tycker mig fÃ¥ Ã¥teruppleva konserten pÃ¥ ett ganska trovärdigt sätt. Där de revolutionerande nya lÃ¥tarna, med sina elektroniska hjälpmedel, fÃ¥r sin beskärda del tillsammans med obligatoriska klassiker som i Neil Youngs fall inte gÃ¥r att komma förbi.
   Det är dock synd att inte Nils Lofgrens lÃ¥t mot slutet av konserten, "Beggars day" alternativt "I don't want to talk about it", inte finns med här. Men det är väl ocksÃ¥ förklarligt. PÃ¥ en timme lÃ¥ng video utgiven i Neil Youngs namn finns det naturligtvis inte plats för nÃ¥gra gästbesök men Lofgren finns med under nästan hela konserten och har dÃ¥ en mer aktiv roll än som bara kompmusiker.
   Neil Youngs plötsligt nyfunna intresse i elektronik, synthar, vocoders och överlag ett helt nytt och experimentellt sätt att skriva lÃ¥tar genomsyrade hans höstturné 1982. Det är onekligen en spännande, omvälvande men tidsmässigt begränsad period i Neil Youngs karriär som här finns dokumenterad.
   Idén till detta udda intresse föddes redan ett Ã¥r innan när inspelningarna för "Trans"-albumet inleddes. FrÃ¥n september 1981 till maj 1982 utvecklades det nya och, i Neil Youngs värld, ganska vÃ¥gade soundet parallellt med albuminspelningarna. God framförhÃ¥llning kan tyckas, ändÃ¥ hann inte skivan släppas innan turnén. Det förlorade "Trans" mycket pÃ¥ och vi i publiken var inte riktigt förberedda pÃ¥ det nya materialet. Nu hade jag live inga problem med de nya lÃ¥tarna, blev oerhört imponerad av det tunga och mäktiga soundet, men upplevde Ã¥ andra sidan skivan i efterhand som tunn och opersonlig och mjukt poppig. LÃ¥ngt frÃ¥n Neil Youngs vanliga dignitet.
   Det spännande nya soundet pÃ¥verkade inte hela konserten utan speciellt bara pÃ¥ de nya lÃ¥tarna "Computer age", "Transformer man" och "Sample and hold" dÃ¥ Neil sätter pÃ¥ sig solglasögonen, den sladdlösa mikrofonen och den elektroniska utrustningen. Nils Lofgren gör likadant och tillsammans genomför de en sorts annorlunda duett med sina vocoderförvrängda röster.
   Det fungerar förvÃ¥nansvärt bra pÃ¥ scen, samarbetet mellan Young och Lofgren är nästan teatraliskt, bÃ¥de ljudmässigt och visuellt. Nils fÃ¥r utnyttja sin vighet när han dansar omkring med sin gitarr, han slÃ¥r ingen frivolt (som han brukade göra pÃ¥ sina solokonserter) men är fysiskt aktiv medan de elektroniska rösterna "pratar" med varandra. PÃ¥ just de här lÃ¥tarna förstärks bandet med Joel Bernstein, vanligtvis Neil Youngs fotograf, pÃ¥ keyboards.

DET ÄR VÄL EGENTLIGEN BARA PÅ EN LÅT, "Transformer man", som tekniken tar överhand. Vi får se rullbandet med inspelad musik rulla och låten framförs singback, med Neil och Nils, utan andra musiker på scen.
   Det är ett oerhört tungt band som Neil Young ställde upp pÃ¥ den här turnén och när konserten/kassetten öppnar med "Cinnamon girl" är decibelmätaren verkligen pÃ¥ rött. TvÃ¥ högljudda elgitarrer och en congasspelare (Joe Lala) med elförstärkta handlator(!) gör allt för att skaka liv i den högljudda Neil Young-klassikern. Jag rekommenderar att videon spelas med hög volym för att konsertkänslan ska bibehÃ¥llas.
   Lite mjukare blir soundet pÃ¥ "Little thing called love", som Neil presenterar som ny lÃ¥t, där han spelar akustisk gitarr, Nils pÃ¥ piano och Ben Keith pÃ¥ smakfull lapsteel hängande frÃ¥n axeln. Allt medan fläktarna blÃ¥ser i hÃ¥ret. Det blir inledningen till ett lugnare parti i konserten med först "Old man" och sedan Neil som ensam pÃ¥ scen framför "Needle and the damage done" längst ut pÃ¥ sin catwalk, en scenspecialitet som spelar stor roll visuellt under hela konserten.
   Neil förflyttar sig sedan till pianot fortfarande ensam pÃ¥ scen, "vattnar" munspelet och framför en förtjusande version av "After the goldrush" där han har uppdaterat texten "Look at Mother Nature on the run/In the nineteen seventies" till "...eighties".
   Den grandiosa publikupphetsande avslutningen pÃ¥ konserten med lÃ¥nga, högljudda versioner av "Like a hurricane" och "Hey hey my my" är identisk med verkligheten där finns stor plats för Neil Youngs spektakulära gitarrsolon. I den upplysta hallen vill jublet, ovationerna och ropen pÃ¥ "mer" aldrig ta slut innan förstummade tyskar fÃ¥r uppleva en världspremiär: LÃ¥ten "Berlin" (en "brand new song" och inför lÃ¥ten förklarar Neil ackordsföljder för basisten Bruce Palmer) i halvtempo om staden han just nu spelar i.
   Lofgrens gitarr har en underliggande intensitet och melodin är kanske inte sÃ¥ spektakulär men har ändÃ¥ kvalitéer som borde göra den kvalificerad för inspelningsstudion. Men lÃ¥ten har varken förr eller senare spelats offentligt!

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Don Dixon

Postad: 2017-04-14 07:59
Kategori: I min skivhylla



DON DIXON: Most of the girls like to dance (Demon FIEND 60)

Release:
December 1985.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Divinyls "Divinyls" (1990) och den skandinaviska versionen av "Most of the Girls Like to Dance".

AV ALLA STORA SKIVPRODUCENTER PÅ 80-TALET, och det finns många, vill jag just nu utnämna amerikanen Don Dixon till den bästa, mest intressanta och till och med den roligaste. Bland alla tidstypiska producenter (Trevor Horn, Steve Lillywhite, Daniel Lanois, Brian Eno...) stod Dixon för den jordnära poprocken där melodier var större än soundet. Men nu ska inte det här handla om Dixon som producent utan som låtskrivare och artist.
   Men först vill jag nämna att jag hittar hans namn pÃ¥ en väldig massa skivor, frÃ¥n mitten av 80-talet, i hyllorna här bakom mig. För det första känns det naturligt att nämna Marti Jones, amerikansk sÃ¥ngerska och Dixons livspartner, som under nÃ¥gra Ã¥r gjorde flera starka album med Dixon vid sin sida.
   Sedan lÃ¥g han bakom R.E.M.:s tidigaste skivförsök och album med artister som Guadalcanal Diary, The Graphic, Tommy Keene, Let's Active, Beat Radio och Smithereens har Dixon som gemensam producent. Jag ser nu att jag tydligen har missat bÃ¥de Fetchin Bones, X-Teens och Dumptruck... Hans namn pÃ¥ omslagen blev med ens en kvalitetsstämpel pÃ¥ musiken. Med väldigt fÃ¥ undantag hade grupperna/artisterna, som Dixon jobbade med, sitt ursprung i North Carolina och i det nordöstra hörnet av delstaten hade Dixon sin hemvist i den lilla staden Carrboro.
   PÃ¥ 70-talet hade Dixon en egen grupp, Arrogance, och i gänget runt The dB's tog Dixon sina första stapplande steg i skivstudion. Och det skulle som sagt bli hans huvudsakliga arbetsplats under mÃ¥nga Ã¥r. I mitten pÃ¥ 80-talet var han en het producent men ville ändÃ¥ först och främst kalla sig musiker och lÃ¥tskrivare. PÃ¥ "Most of the Girls Like to Dance", som faktiskt har en ännu längre titel med tillägget "But Only Some of the Boys Like To", är det just de positiva delarna som lyser starkast.
   Albumet kan ses som ett stort gigantiskt hopplock frÃ¥n mÃ¥nga olika inspelningstillfällen, under mÃ¥nga Ã¥r, och ibland rena demoinspelningar. Men det har inte pÃ¥ nÃ¥got vis pÃ¥verkat kvalitén för här finns framförallt lÃ¥tarna, den vänliga atmosfären i produktionen och en röst som är klassisk i gränslandet mellan Elvis Costello och John Hiatt. Och egentligen doftar Dixons lekfullhet och kreativitet mer Nick Lowe än nÃ¥got annat, skivans enda cover är Lowes "Skin deep".
   Därför var det inte sÃ¥ märkligt och egentligen ganska logiskt att när Don Dixons album skulle släppas i England blev det pÃ¥ Demon Records, skivbolaget som Costello dÃ¥ var delägare i. Mitt skivexemplar är inköpt i London i december 1985 men tvÃ¥ mÃ¥nader senare släpptes skivan i Skandinavien av Mega som obegripligt nog saknar tre lÃ¥tar med en liveversion av "When a man loves a woman" som extraspÃ¥r.
   PÃ¥ bÃ¥da skivorna stÃ¥r det en hänvisning till Black Bird Music USA men jag kan inte nÃ¥gonstans hitta historien om det bolaget ty Dixons album gavs ut pÃ¥ Enigma i hans hemland.
   Albumet är som sagt sprängfylld av välskriven och fantasifullt utförd poprock. Dixon är en hantverkare som ofta spelar alla instrument själv, pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ kanaler kan han skapa hemmagjorda klassiker som hÃ¥ller hifi-kvalité. Han knycker lite här och där, tänk Nick Lowe, men resultatet blir ofta unikt personligt tack vare storslagna lÃ¥tar.
   "Kraftfull popmusik för alla tider" avslutade jag min recension i februari 1986 och jag visste inte dÃ¥ att Don Dixons exemplariska lÃ¥tar och produktion skulle fungera lika bra dÃ¥ som nu drygt 30 Ã¥r senare.

/ HÃ¥kan

Barks gitarr blödde

Postad: 2017-04-12 07:50
Kategori: 80-talskonserter

Foto: Anders Erkman

UNDER SENARE DELEN AV 80-TALET besökte Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark Örebro tillsammans vid ett flertal tillfällen. Först enbart under gruppnamnet The Husbands, med företrädesvis covers i repertoaren, men samtidigt som den här konserten arrangerades släpptes albumet med Triad, originalmaterial med samma tre medlemmar, och plötsligt blev konserten en uppdelad affär.
   Efter den helt oplanerade succén julen 1986 med "Tänd ett ljus" blev Triad, som startade som ett engÃ¥ngsprojekt, krävde publik och skivbolag ett helt album som efter intensiva inspelningsdagar släpptes i maj 1988.
   Alla tre Triad/Husbands-medlemmarna hade tidigare pÃ¥ 80-talet släppt skivor under egna namn men var under Ã¥ren innan Triad-succén ganska bortglömda. Det var ingen tillfällighet att Husbands första album hade titeln "The very well known Hasbeens"...
   Triad blev en nystart pÃ¥ Niklas Strömstedts solokarriär. Hans lÃ¥t "Sista morgonen" ratades när Triad-materialet skulle spelas in men gavs senare ut under Niklas eget namn - och blev en hit.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/5 1988.

THE HUSBANDS/TRIAD
Strömpis, Örebro 29 maj 1988


Med en generös show på femton låtar under 90 minuter stod det två band samtidigt på Strömpis scen på söndagskvällen. Det var Triad och Husbands, samma musiker under olika gruppnamn med olika repertoar, som med lekfull rutin bjöd på en underhållande om än inte alltför spännande konsert.
   För mig personligen kom det som en stor överraskning att original-Triad-materialet var nedtrimmat till bara en fjärdedel av scenrepertoaren. Men det var ocksÃ¥ glädjande för det är som sagt bara tre-fyra lÃ¥tar pÃ¥ nya albumet som hÃ¥ller, bland annat Ulf Lundells fina "Tempel" som publiken kunde sjunga med i.
   DÃ¥ var Husbands-materialet betydligt mer levande och roligt när det rikligt bjöds pÃ¥ covers i samma anda som pÃ¥ övriga Strömpis-söndagar i sommar.
   NÃ¥gra utslitna gamla slagdängor blandades med nyare mer överraskande lÃ¥tar. De bÃ¥da Hooters-lÃ¥tarna "Johnny B" och "Satellite" tillhörde det senare och det bättre.
   Niklas Strömstedt sjöng Elton Johns "Sorry seems to be the hardest word" exakt som originalet och Lasse Lindbom lät precis som Joe Cocker i "You can leave your hat on". Det kan man bli imponerad av om man sÃ¥ önskar.
   Janne Bark tycker jag har gÃ¥tt framÃ¥t som sÃ¥ngare men var vid nÃ¥gra tillfällen ovänlig mot sin uppkäftiga gitarr. Men pÃ¥ den avslutande "I shall be released" blödde Barks gitarr och det lät himmelskt.
   Publiksiffran var den här söndagen anpassad till det minimala omrÃ¥det framför scen där alla mÃ¥ste stÃ¥ för att höra och se bra pÃ¥ Strömpis.
   Där fick vi se en rutinerad show med rutinerade musiker, dock med en lekfull rutin som gav mig ett gott skratt och nÃ¥gra leenden och det kan ibland räcka lÃ¥ngt.

/ HÃ¥kan

"Midnight at the Tenth of Always"

Postad: 2017-04-11 08:33
Kategori: Skiv-recensioner



THE PIGGYBACK RIDERS
Midnight at the tenth of always
(Wild Kingdom/Sound Pollution)


En spännande gruppsammansättning ökar allid på nyfikenheten. Den här svensk/brittiska kvintetten är en intressant konstellation där Sulo (Sören Karlsson) och Idde Schultz, en välkänd duo sedan några år, har lierat sig med den närmast legendariske engelske gitarristen Chris Spedding. Johan Håkansson, trummor, och Stefan Bellnäs, bas, heter övriga musiker i bandet som spelat in sin skiva i Gnesta(!).
   Sulo minns jag bäst som sÃ¥ngare i det utpräglade livebandet Diamond Dogs men har ju pÃ¥ sitt cv allt frÃ¥n punk, glam och country. Och han har väl även här huvudsakligen landat i det senare i en musik som marknadsföringen gärna vill placera i det vanliga men otydliga americana-facket. Och pÃ¥ vägen dit har han fÃ¥tt överraskande sällskap av Chris Spedding, en gitarrist som jag främst förknippar med rockmusik när han kompat exempelvis Robert Gordon, Bryan Ferry och Paul McCartney.
   Men här spelar Spedding en mindre spektakulär roll och dekorerar lÃ¥tarna, uteslutande skrivna av Sulo, ofta med känslosamma och mjukt melodiska strängar. Som förstärker det övervägande countryfierade soundet och ger det genomgÃ¥ende starka materialet en homogen men inte allmängiltig prägel. NÃ¥gon har jämfört Speddings insats med gamle Elvis Presley-gitarristen James Burtons inhopp i Emmylou Harris kompgrupp i mitten pÃ¥ 70-talet. Med hjälp av gästmusikern Hans Johnzons pedal steel och dobro understryks den parallellen.
   Sulo är ju en förstklassig lÃ¥tskrivare/producent och ingenting pÃ¥ skivan tycks gÃ¥ pÃ¥ vardaglig rutin utan att passera det djupt personliga. När han sedan har rutinerade sÃ¥ngerskan Idde Schultz vid sin sida finns ju variationen nära till hands och ger hela repertoaren en starkt omväxlande prägel fast den uppenbara tonen i majoriteten av arrangemang är lÃ¥gmäld. Förutsättningen till en regelrätt duett finns men utnyttjas dock inte. Däremot körar de flitigt till varandras leadsÃ¥ng.
   Piggyback Riders innehÃ¥ller som sagt brittiska rötter men text- och soundmässigt hittar jag fler paralleller med den amerikanska musiken. Öppningstextrader som "I lost my track on the highway", "I took the the first train out of here", "I was looking for my heart of gold" doftar rejäl USA-poesi. Och albumtiteln är dessutom inspirerad av New York-klubben Tenth Of Always där Andy Warhol och Lou Reed upptäckte skÃ¥despelaren Candy Darling vars namn figurerar i flera lÃ¥ttexter av den senare, bland annat "Walk on the wild side".
   Sulo kan sin historia och skriver lÃ¥tar med samma passionerade kunskap. Lika duktig pÃ¥ texter som melodier. Och även om balladerna och lÃ¥gtempolÃ¥tarna dominerar som helhet är det ändÃ¥ nÃ¥gra snabba lÃ¥tar som ger det stora helhetsintrycket. I "Cuts both ways", "Hardly satisfied" och "Keep your heart alive" tar Spedding ut svängarna lite mer än i övrigt pÃ¥ skivan.
   Paradoxalt nog är det ändÃ¥ skivans överlägset lugnaste lÃ¥tar, samtliga med sÃ¥ng av Idde, som stannar kvar längst i minnet. "There's nothing left in me (that's good for you)", "Windfall" och "Whispering shadows" är de lÃ¥tar jag mest av allt vill Ã¥tervända till pÃ¥ albumet.

/ HÃ¥kan

#6. dvd: Imagine

Postad: 2017-04-10 07:55
Kategori: vhs_dvd 38-1



JOHN LENNON: Imagine (Warner Bros, 2005)

1988 KOM DEN FÖRSTA OCH HITTILLS BÄSTA dokumentärfilmen om John Lennons liv. 2005 släpptes samma dokumentär på dvd, med extramaterial på en särskild dvd. Vi får historien om Lennons hela liv, från den delvis sorgliga barndomen till den tragiska och chockartade avslutningen. Kronologiskt hoppar historien lite fram och tillbaka på dvd:n men det förstärker det intressanta berättandet som till stor del är John Lennons egna ord från hans egen mun. Av 200 timmars film har det blivit en 90 minuter lång fullständigt hänförande biografi i ord, bilder och musik.
   De inledande flygbilderna är mäktiga, över oändligt gröna omrÃ¥den, när vi närmar oss Tittenhurst Park nära Ascot i Londons sydvästra utkanter. Det georgianska palatset kom att bli paret Lennon/Yoko Onos sista boende i England och där lät Lennon 1970 bygga en inspelningsstudio, Ascot Sound Studios. Legendariska album som "Imagine" och "John Lennon/Plastic Ono Band" spelades delvis in i den studion.
   Lennon/Ono flyttade dit sommaren 1969 frÃ¥n huset Kenwood i Weybridge Ã¥t samma London-väderstreck. Och de bodde där till augusti 1971 när de emigrerade till USA och New York. Huset köptes senare av Ringo Starr och flera scener i förra veckans dvd, T Rex "Born to boogie", utspelar sig just där.
   NÃ¥väl, i de första scenerna pÃ¥ "Imagine"-filmen landar vi mitt i inspelningarna av albumet med samma namn. Lennon citerar text och melodi för nÃ¥gra nyfikna musiker. "Imagine there's no heaven diddleidee, it's easy if you try diddleidee" och sÃ¥ vidare. Ganska musikhistoriska ögonblick, visserligen rutinmässig vardag i John Lennons liv, som utspelar sig i studion tillsammans med musiker som Klaus Voormann, Alan White och Nicky Hopkins men ocksÃ¥ George Harrison vid nÃ¥got tillfälle. Hela tiden med producenten Phil Spector vid mixerbordets reglage. En intressant sekvens senare i filmen är när Phil och John ska sjunga kör pÃ¥ en lÃ¥t och Phil har svÃ¥rt att hitta röstnivÃ¥n.
   Filmens första historiska Ã¥terblick blir när Lennon fÃ¥r förklara hur han blev övergiven av sin mor tvÃ¥ gÃ¥nger, först som liten när moster Mimi tar hand om honom och sedan som 17-Ã¥ring när mamma Julia omkommer i en trafikolycka. Det tar hÃ¥rt för den intensive John, vars överaktivitet idag nog skulle kunna diagnostiseras som adhd, och det traumat skulle Ã¥terkomma mÃ¥nga gÃ¥nger i Lennons skapande.
   John hade 1957 precis bildat The Quarry Men tillsammans med (nyligen avlidne) Pete Shotton och vi fÃ¥r ögonblicksbilder frÃ¥n den tiden. Redan i augusti 1957 spelar gruppen första gÃ¥ngen pÃ¥ Cavern i det centrala Liverpool. Den gamla vinkällaren hade förvandlats till jazzklubb men det var nÃ¥gra Ã¥r kvar innan Beatles blev husband pÃ¥ Cavern. Under tiden provar bandet nya namn som Johnny & the Moondogs, The Beatals och The Silver Beatles innan de slutligen i augusti 1960 bestämmer sig för The Beatles samtidigt som trummisen Pete Best börjar spela i gruppen.
   Gruppens första manager, Allan Williams (ocksÃ¥ nyligen avliden), kommenterar de första Ã¥rens turnerande och Hamburgsbesöken 1960 där slagsmÃ¥l och aspackad publik blev vardagsmat. Det var under de här Ã¥ren, slutet pÃ¥ 50-talet och 1960, John Lennon senare beskriver som "rock'n'roll ändrade mitt liv". Beatles och deras historia är under de här Ã¥ren och resten av 60-talet ocksÃ¥ en stor del av Lennons egen historia.
   Riktigt sÃ¥ detaljerad och minutiös berättas inte historien i "Imagine" men det är onekligen intressanta Ã¥r innan Beatles blir etablerade. Vi fÃ¥r nÃ¥gra dokumentära livebilder frÃ¥n det valvformade Cavern när gruppen spelar "Some other guy". Plus nÃ¥gra kommentarer frÃ¥n nye managern Brian Epstein varför han tyckte att Beatles var bra.

SKIVGENOMBROTT, GEORGE MARTIN OCH ETT STORT självförtroende ("Vi var världens bästa grupp") betydde mycket men inledningsvis var det en kvartett väldigt välartade Liverpool-ynglingar som uppträdde i eleganta kostymer och artigt bockade och tackade för uppmärksamheten efter varje låt på scen.
   Tillbaka i "Imagine"-inspelningarna och musikerna lyssnar med stora öron när John spelar upp nyskrivna lÃ¥tar pÃ¥ pianot. Filmen pendlar snabbt tillbaka till USA 1964 dÃ¥ gruppen befinner sig i stormens öga med kaos och hysteri som följd. Intervjuer och presskonferenser förvandlas till tumult och sensation.
   Plötsligt en scen ur vardagen 1971 när en objuden inkräktare knackar pÃ¥ dörren pÃ¥ Tittenhurst Park och en nyvaken Lennon fÃ¥r förklara lÃ¥tarnas innebörd för den förvirrade och hungrige unge mannen och bjuder sedan in honom pÃ¥ frukost.
   Shea Stadium 1966 och beslutet att sluta turnera och filmen koncentrerar sig nu mer pÃ¥ den individuelle Lennon, filminspelning ("How I won the war"), droger och psykedeliska visioner. Hans fru Cynthia missade tÃ¥get pÃ¥ Euston Station och Yoko Ono kommer in i hans liv som vänds uppochned bÃ¥de personligt och professionellt.
   Den legendariska videon till "Strawberry fields forever" i parken, regisserad av svensken Peter Goldmann, är verkligen ett perfekt tidsdokument. Lennons "Revolution"-lÃ¥t kopplas ihop med Lennon/Onos politiska aktiviteter i USA. Fredsprotesten Bed In lockar bÃ¥de applÃ¥der och invändningar, i en kontrovers med serietecknaren Al Capp (känd som Knallhattens skapare) sätter John Lennon honom pÃ¥ plats verbalt.
   Samtidigt blir splittringen i Beatles uppenbar, filmsekvensen frÃ¥n "Let it be" när George och John pratar om Paul under namnet Ed det blir ganska komisk. Osämja med Spector i studion och diskussionen med New York Times-reportern Gloria Emerson blir bÃ¥de vild och oförsonlig.
   Paul lämnar bandet och Derek Taylor fÃ¥r officiellt förklara och försvara. Den innehÃ¥llsrika filmen fortsätter givetvis efter Beatles-splittringen med "War is over"-projektet, en sekvens frÃ¥n "One to one"-konserten, Lennons 14 mÃ¥nader lÃ¥nga paus frÃ¥n Yoko-relationen ("jag uppförde mig som en tonÃ¥ring") och Ã¥tervändandet ("kunde inte överleva utan Yoko") och allt blir lugn och ro när sonen Sean föds och Lennon satsar i flera Ã¥r pÃ¥ privatlivet som klassisk hemmapappa.
   Comebacken 1980 med "Double fantasy" och det tragiska mordet till ackompanjemang av slutackordet i "A day in the life" som även blir slutet pÃ¥ den här filmen. Till tonerna av "All you need is love", den fina "Imagine"-videon vid vita flygeln och "In my life"-sÃ¥ngen under sluttexterna som följs av demoversionen av "Real love" som 1996 blir Beatles nya singel.

Extramaterial: Samlat på en separat dvd. Människorna som sammanställt filmen pratar om sina minnen och betydelsen av John. BBC Radio-intervju med John och Yoko 1971. "Imagine" på akustisk gitarr livefilmad på Apollo Theatre 17 december 1971 (Inspelningen utgiven på "John Lennon Anthology"). Bygger ett litet hus på ön i lilla sjön på Tittenhurst Park. Rektorn (William Ernest Pobjoy) på Quarry Bank High School minns John Lennons skolgång.

/ HÃ¥kan

Mellan progg och traditionell folkmusik

Postad: 2017-04-08 16:27
Kategori: Konserter



MAJORNAS 3DJE ROTE
Närkes Kulturbryggeri, Örebro 7/4 2017
Konsertlängd: 20:05-20:58 och 21:30-22:36 (53+66=119 min)
Min plats: Sittande till vänster om scenen.


/ HÃ¥kan

Ännu en fantastisk kväll i Nikolaikyrkan

Postad: 2017-04-07 10:38
Kategori: Konserter


David Södergren, Nikola och Karin Wistrand.


Nikola Sarcevic.


Mathilda Washlstedt.


Martin Bengtsson.


Sisters In Arms.


Alla bilder: Anders Erkman

"Från Bowie till Wadling"
Karin Wistrand/David Södergren/Nikola Sarcevic/Les Gordons/Matilda Wahlstedt/Meadows med Anna Fogel/Martin Bengtsson/ Mohlavyr/Dubbelman/Sisters In Arms
Konsertlängd: Konsert 1: 18:00-19:35. Konsert 2: 20:02-21:40
Min plats: Sittande och stående till vänster om scenen.


En fantastisk kväll - gånger två för min del. Jag var ju dessutom en egen liten programpunk (se körschemat nedan) i programmet där jag kunde visa upp min första LP, "Sgt Pepper", inköpt för egna pengar i juni 1967. Och prata lite om Beatles producent George Martin, som avled förra året, och hans oerhörda betydelse för gruppens sound och den allmänna utvecklingen på 60-talets popmusik. Ni kan se hela konserten på denna länk och njuta av fantastisk musik och många olika och unika versioner på låtar från de bortgångna aristerna.
   FrÃ¥n Les Gordons överraskande öppning med en Earth Wind & Fire-lÃ¥t via Martin Bengtssons svenska text av David Bowies "Lazarus" till den fina finalen där alla artisterna samlades pÃ¥ scenen och tillsammans sjöng "Hallelujah".
   NÃ¥gra enorma höjdpunkter frÃ¥n gÃ¥rdagen: Mathilda Wahlstedts version av Jocke Bergs "Drömmarna" (tyvärr ger ljudet pÃ¥ filmen inte framträdandet full rättvisa), sekundögonblicket när Mohlavyr i refrängen pÃ¥ "Dance me to the end of love" stannar upp och sjunger sitt "of love" och avslutningen i allsÃ¥ngen pÃ¥ "Hallelujah" och sÃ¥ngarna förlänger det sista "hallelujah".
   Glöm heller inte Gabriel RÃ¥dströms fantastiska arbete som initiativtagare, konferencier och inte minst pianist.

Les Gordons: Kalimba Story (Earth, Wind and Fire)
Mathilda Wahlstedt: Drömmarna (Freddie Wadling)
Meadows med Anna Fogel: Take it easy (Glen Frey)
Martin Bengtsson och Gabriel Rådström: Lazarus (David Bowie)
Mohlavyr och dansaren Toby Gunn: Dance me to the end of love (Leonard Cohen)
Dubbelman: Sometimes it snows in April (Prince)
Karin Wistrand och David Södergren: Vatten, sol och ängar (Olle Ljungström)
David Södergren och Karin Wistrand: Som du (Olle Ljungström)
Sisters in Arms: Freedom (George Michael)
Nikola Sarcevic med Mats Dernand: Desperado (Glenn Frey)
Nikola Sarcevic, David Södergren, Karin Wistrand: Staten och Kapitalet (Den ena handen vet vad den andra gör) (Leif Nylén)
ALLA: Hallelujah (Leonard Cohen)

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Michelle Phillips

Postad: 2017-04-07 07:54
Kategori: I min skivhylla



MICHELLE PHILLIPS: Victim of romance (A&M SP-4651)

Release:
Februari 1977.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Graham Parkers "Struck by lightning" (1991) och The Records "Shades in bed" (1979).

DEN HÄR SKIVAN UPPTÄCKTE JAG ursprungligen flera år efter release och det var, om jag minns det rätt, återigen en artikel i Larm som satte fart på skivjakten. "Victim of romance" är ju redan unik som Michelle Phillips första och enda soloalbum som inte väckte stor uppmärksamhet vid release. Då var hennes 60-talskarriär som en fjärdedels medlem i The Mamas & The Papas större i rampljuset av en massa hitlåtar, ofta skrivna av Michelles make John Phillips.
   Michelle föddes med efternamnet Gilliam, gifte sig tidigt (18 Ã¥r) med John och under hela gruppens framgÃ¥ngsrika Ã¥r stod hon troget vid sin mans sida fast det blÃ¥ste hÃ¥rt nÃ¥gra gÃ¥nger. Hon fick till och med lÃ¥tskrivarcredit (under sitt flicknamn) vid tvÃ¥ tillfällen, "California dreamin'" och "Creeque Alley", men var inte sÃ¥ kreativ pÃ¥ det omrÃ¥det. Varken dÃ¥ eller senare. Soloskivan innehÃ¥ller blott tvÃ¥ egna originallÃ¥tar.
   Efter Mamas & Papas splittring, officiellt 1971 men i praktiken redan 1968, och skilsmässan frÃ¥n John 1969 blev filmbranschen hennes nya arbetsplats med ofta smÃ¥ roller i mindre filmer som "The last movie", "Dillinger" och "The California kid".
   Redan 1975 skrev hon skivkontrakt med bolaget, pÃ¥hejad av Jerry Moss ("M" i A&M), som tvÃ¥ Ã¥r senare skulle ge ut hennes album. Första Ã¥terbesöket i skivbranschen 1976 hade en filmkoppling dÃ¥ singeln "No love today" ocksÃ¥ fanns med pÃ¥ soundtracket till "Mother, jugs & speed", en film där hon inte medverkade själv.
   Nej, dÃ¥ satsades det mer krut pÃ¥ soloalbumet "Victim of romance" där Jack Nitzsche engagerades som producent. Phil Spectors gamle arrangör hade under 70-talet Ã¥teraktiverat sin producentroll, pÃ¥ skivor med bland annat Randy Newman, Crazy Horse, Buffy Sainte-Marie och soundtracket till "Gökboet". Och 1977 var han aktuell och het som producent till Mink DeVilles första album "Cabretta".
   LÃ¥turvalet pÃ¥ albumet var av väldigt exklusiv kvalité där ofta originalmaterial frÃ¥n lÃ¥tskrivare som Moon Martin (tre lÃ¥tar!), 60-talslÃ¥tskrivaren Alan Gordon (mÃ¥nga Turtles-hits) , kultnamnet Ron Nagle, bröderna Gibb, och till och med en exklusiv John Phillips-lÃ¥t, "Trashy rumors", gjorde innehÃ¥llet pÃ¥ pappret intressant. I sammanhanget kändes nog Doris Troys 60-talshitlÃ¥t "Just one look", som Hollies sedan hade en hit med, som ren utfyllnad.
   Det var alltsÃ¥ Lennart Perssons artikel om Moon Martin som berättade att tre lÃ¥tar frÃ¥n Moon Martins penna fanns med lÃ¥ngt innan han själv solodebuterade. Inledande "Aching kind", en pophit i min regelbok, har Moon dessutom aldrig spelat in själv. Däremot gav Moon ut "Victim of romance", i ett härligt Spector-doftande arrangemang, och "Paid the price", doo wop/50-tal i kombination, lÃ¥ngt senare.
   Det är alltsÃ¥ ingen tillfällighet att sound och arrangemang ekar Spector ty Nitzsche har även arrangerat en majoritet av innehÃ¥llet. I det stjärnkantade kompet finns det mÃ¥nga namn (Steve Douglas, Jay Migliori, Don Randi...) som fanns med pÃ¥ Spectors gamla studiopojekt. Och det har inte sparats pÃ¥ resurserna med blÃ¥s, strÃ¥kar och välformulerade körer.
   Tillsammans med den rent charmiga popkänslan pÃ¥ skivans mÃ¥nga lÃ¥tar finns där ocksÃ¥ ett tidlöst evergreen-stuk pÃ¥ arrangemang och lÃ¥tar. Exempelvis John Phillips "Trashy rumors" som mycket väl kunde ha varit hämtad frÃ¥n en 30-talsinspirerad film och pÃ¥ Michelles egen "Lady of fantasy", som John har producerat, finns samma känsla.
   Min sena start i jakten pÃ¥ Michelles skiva gjorde att jag hittade skivan billigare som cut out, ni kanske ser hÃ¥let i omslagets övre högra hörn, när jag sedan en tid hade gjort mig bekant med Moon Martins exklusiva lÃ¥tskrivande.

/ HÃ¥kan

"Tired & emotional (and probably drunk!)"

Postad: 2017-04-05 11:03
Kategori: Skiv-recensioner



WOLFMAN
Tired & emotional (and probably drunk!)
(Garageland)


Umeåbandet Wolfman, med tre album bakom sig under namnet Wolfman Jack, fortsätter gräva i den traditionella rockmusikens djupaste fåra. Bandet överraskar på ett sätt men är också förutsägbart på ett helt annat sätt. Inledningsvis tycker jag bandets musik och sound först och främst är väldigt livebaserat med sina tydliga 50-talsrötter men de visar också tydliga färdigheter att bjuda på variation i en hårt nischad genre. Där de naturligt vandrar mellan simpel rock'n'roll, pop, New Orleans-sväng, cajun och ett litet besök i Louisianas träskmarker. Och det som förvånar mest är deras stilfulla piano-rock'n'roll på många låtar med tanke på att bandet inte innehåller någon utpräglad pianist som fast medlem.
   Som jag nämnde innehÃ¥ller bandets fjärde album en rad olika stilar, kvartetten har uppenbart hittat alla grenar pÃ¥ samma musikaliska träd. Och det börjar direkt med det tidstypiska hamrande pianot i en sÃ¥ng ("Good gracious me") vars upphovsman (Mickey Jupp) har sitt halva hjärta förankrat just i pianorockens 50-tal. Det var för övrigt väldigt nära att Jupp pÃ¥ distans medverkade pÃ¥ inspelningarna men det föll dessvärre pÃ¥ tekniskt strul och tidsbrist.
   Innan skivans första halva är till ända hinner Wolfman med ytterligare en Jupp-lÃ¥t, "You know what I mean", som är perfekt anpassad bandets tidstypiska men ocksÃ¥ energiska arrangemang. Jupp har själv med god marginal godkänt bandets bÃ¥da covers.
   Skivomslagets lÃ¥tlista är grafiskt utformat som en vinylplatta med en förstasida (This side) och en andrasida (Other side) och albumtiteln är en hyllning till Billy Bremner som, enligt uppgift, gästar bÃ¥de här och där pÃ¥ skivan med sin gitarr. Bremner-lÃ¥ten/albumtiteln var ursprungligen en singel-b-sida, till "Laughter turns to tears", 1982 med Bremner men var däremot aldrig aktuell för inspelning med Wolfman men som titel passade den bandet perfekt.
   Men Wolfman gör ändÃ¥ tvÃ¥ andra Bremner-covers pÃ¥ albumet där "Marlboro man (revisited)" är lite poppigare. LÃ¥ten känner jag igen frÃ¥n Trouble Boys-repertoaren men Wolfman spelade in den först av alla och gav ut den pÃ¥ singel redan 2012 innan de nu alltsÃ¥ gör ett nyinspelat "Ã¥terbesök".
   "Book of lies", Bremners andra bidrag skriven tillsammans med Micke Finell och Gil Edwards, är tidigare outgiven och rimmar genremässigt med Wolfmans traditionella stil. När jag hör lÃ¥ten fÃ¥r jag en absurd tanke att den kunde ha varit skriven för och sjungen av Elvis Presley. Klassisk rock'n'roll.
   I övrigt innehÃ¥ller skivan tre originallÃ¥tar av gitarristen/sÃ¥ngaren John Lloyd och tre lÃ¥tar av ett för mig okänt lÃ¥tskrivarnamn, Mora-sonen Erik Morell som under artistnamnet Billy Opel är lokal kändis i sitt omrÃ¥de, som stilsäkert kan skriva professionellt. Alla lÃ¥tarna tar samma gemensamma avstamp i albumets retroanpassade arrangemang där Wolfman uppenbart har sitt trygga och taktfasta hem.

/ HÃ¥kan

Publiken svek flickornas Tommy

Postad: 2017-04-05 07:59
Kategori: 80-talskonserter



EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsÃ¥ngare med Tone Norum pÃ¥ succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nÃ¥dde tredjeplatsen pÃ¥ den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988


Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom sÃ¥ledes inte alls sÃ¥ mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsÃ¥ng i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod pÃ¥ scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom Ã¥ren förstÃ¥tt men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en Ã¥ngvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohÃ¥rdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blÃ¥ssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade mÃ¥nga klichéer pÃ¥ sitt register.
   Materialet pÃ¥ Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralÃ¥tarna som det blixtrade till. PÃ¥ nÃ¥gra läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sÃ¥dana artister än hos amerikansk radiorock.

/ HÃ¥kan

TILL SALU: Beatles Monthly, hela årgångar

Postad: 2017-04-03 15:29
Kategori: Beatles



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela Ã¥rgÃ¥ngar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst pÃ¥ engelskt samlarsprÃ¥k). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fÃ¥tt ansvaret att hÃ¥lla i auktionen och i första svepet av tidningar handlar det om hela Ã¥rgÃ¥ngar frÃ¥n 1990, 1991, 1992, 1993 och 1994. Ni hittar auktionen här: http://www.tradera.com/item/2105/278595180/the-beatles-monthly-book-komplett-1990

BEATLES MONTHLY BOOK BLEV UNDER SEX och ett halvt år den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier från exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, dÃ¥ gruppen officiellt splittrades först pÃ¥ vÃ¥ren 1970 men ledningen för tidningen sÃ¥g nog redan förändringarna pÃ¥ det bräckliga fundament som gruppsammanhÃ¥llningen vilade.
   Jag äger faktiskt de Ã¥tta sista utgÃ¥vorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas sÃ¥ här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 Ã¥teruppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje mÃ¥nad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje mÃ¥nad Ã¥terpublicerades Beatles Monthlys originalnummer frÃ¥n 60-talet. När den hela Ã¥terutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-Ã¥rsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book Ã¥teruppstod pÃ¥ riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder frÃ¥n arkivet och nyheter gällande bÃ¥de Ã¥terutgivningar och soloaktiviteter.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltsÃ¥ de sista tretton Ã¥rens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut pÃ¥ Tradera. Och det börjar alltsÃ¥ med Ã¥ren 1990, 1991 och 1992.



/ HÃ¥kan

#7. dvd: Born to boogie

Postad: 2017-04-03 07:53
Kategori: vhs_dvd 38-1



T REX: Born to boogie (Sanctuary, 2005)

JAG HAR I FLERA TIDIGARE ARTIKLAR SKRIVIT om den extremt akustiska duon Tyrannosaurus Rex som förvandlades till det lika extremt elektriska rockbandet T Rex. En utveckling som på många sätt verkligen var revolutionerande och ett hårresande lappkast i engelsk popmusik runt 1970. Tyrannosaurus Rex var ju främst ett alternativt avståndstagande från kommersiell listmusik och T Rex blev ren masspsykos inför stora hysteriska publikskaror med stor kvinnlig majoritet. Totalsuccén för T Rex i England exploderade 1971, via singlar som "Hot love", "Get it on" och "Jeepster", och fortsatte 1972 med "Telegram Sam", "Metal guru", "Children of the revolution" och "Solid gold easy action" där ingen singel placerade sig sämre än 2:a.
   T Rex-hjälten Marc Bolan regerade England vid den här tidpunkten och det var väl ingen orolig chansning när Ringo Starr, vars filmavdelning pÃ¥ skivbolaget Apple han var chef för, ville dokumentera gruppens framfart och Bolans gudomliga rykte som stor idol. Ringos ursprungliga tanke var att dokumentera vardagslivet för drottning Elizabeth, Richard Burton och Elizabeth Taylor samt fotbollsspelaren George Best men det slutade med en filmad konsert med T Rex i huvudrollen. 80% av filmen "Born to boogie" är en konsert inför tiotusentals skrikande och vansinnigt förväntansfulla fans pÃ¥ Empire Pool i Wembley 18 mars 1972.
   Det var under 1970 som förvandlingen frÃ¥n akustisk duo till elektriskt rockband inträffade och samtidigt förkortades gruppnamnet till det mer bekväma T Rex. I november 1970 hade Tyrannosaurus Rex-killarna Marc Bolan och Mickey Finn hittat sina tvÃ¥ musiker, trummisen Bill Legend och basisten Steve Currie. Legend hette egentligen Fyfield i efternamn och härstammade frÃ¥n Southend och gruppen Legend där Mickey Jupp var ledare. Fyfield döpte helt enkelt om sig till Legend samtidigt som han började spela med Bolan. Currie var mindre känd som medlem i gruppen Rumble.
   Med hjälp av starka framgÃ¥ngsrika singlar och ett oavbrutet turnerande skulle det ganska omedelbart resultera i en idolhysteri som var jämförbar med 60-talets Beatlemania. Vägen till total framgÃ¥ng var bÃ¥de kort och spikrak.
   PÃ¥ den drygt tio Ã¥r gamla dvd-versionen av "Born to boogie", pÃ¥ tvÃ¥ skivor, fÃ¥r vi inte bara biograffilmen utan ocksÃ¥ bÃ¥da konserterna i sin helhet som gruppen framförde pÃ¥ eftermiddagen respektive kvällen 18 mars 1972. Plus en dokumentär om hela gruppens historia, en biograftrailer och extramaterial, "T.Rextras", med outtakes, intervjuer och mycket annat.
   Biofilmen hade premiär i England 14 december 1972 men försvann sedan ganska snabbt och skulle inte dyka upp i offentlighetens ljus förrän 1991 dÃ¥ den släpptes genom Apples försorg pÃ¥ en vhs-kassett som jag faktiskt äger. Men det var enbart den 64 minuter lÃ¥nga filmen. Det skulle sedan dröja ytterligare tolv Ã¥r innan alla filmrullarna, med 50 timmars film, av en händelse skulle upptäckas pÃ¥ ett lager i västra London som tvÃ¥ Ã¥r senare resulterade i dagens innehÃ¥llsrika dvd-utgÃ¥va med allt extramaterial.

DEN KLASSISKA RÖDA LOGOTYPEND "AN APPLE film" inleder filmen som genast startar med konsertversionen av "Jeepster" inför en redan uppvärmd publik. Dels hade konsertkvällen startat med förbandet Quiver och den riktiga T Rex-konserten började egentligen med originallåten "Cadilac" (stavad just så) men "Jeepster", singeln från hösten 1971, passade bättre som starskott till filmen. Redan här är det uppenbart hur gruppen livemässigt lätt kunde fylla ut den stora lokalen på bara fyra man på elektrisk gitarr, congas, bas och trummor. Och repertoaren var fylld av starka låtar, inte bara de obligatoriska singelhitsen.
   Samtidigt som konserten arrangerades höll T Rex pÃ¥ att spela in sitt nya album "The slider" som skulle släppas till sommaren 1972. Och vi fÃ¥r nÃ¥gra förhandssmakprov. Förutom singellÃ¥tarna "Baby strange" och "Chariot choogle" fÃ¥r vi en exklusiv version av "Spaceball ricochet" när Bolan sätter sig med benen i kors ensam pÃ¥ scenen och framför lÃ¥ten akustiskt.
   Konserten avbryts av filmade avsnitt där Ringo och Bolan befinner sig pÃ¥ ett flygfält av inte helt begriplig orsak. De scenerna pÃ¥minner om de tidiga Beatles-filmerna. Men vi fÃ¥r ocksÃ¥ ett annat och betydligt mer musikaliskt unikt möte i Apple-studion, inspelad i maj 1972, när Bolan och Finn fÃ¥r besök av Elton John pÃ¥ piano och Ringo Starr pÃ¥ trummor i en ruskigt svängande version av "Tutti frutti". Vid samma tillfälle framför kvartetten en helt ny lÃ¥t, "Children of the universe", som inte skulle släppas pÃ¥ skiva förrän till hösten 1972. NÃ¥gra underbara klipp i den annars koncentrerat starka konserten.
   Filmen hoppar lite kronologiskt i konsertbilderna som alltsÃ¥ avbryts av filmade inslag. Bland annat en afternoon tea-bjudning i det fria (inspelad i trädgÃ¥rden till John Lennons Tittenhurst Estate som Ringo skulle köpa 1973) där Marc Bolan framför ett medley pÃ¥ "Jeepster", "Hot love" och "Get it on" pÃ¥ akustisk gitarr kompad av en strÃ¥kkvartett.
   Sedan fortsätter de elektriska sekvenserna i konserten/filmen och vi fÃ¥r en groteskt lÃ¥ng (11 minuter) och elektrisk version av "Get it on". Tänk att Bolan bara nÃ¥gra Ã¥r innan var enbart en akustisk artist.
   Konsertens extralÃ¥t, en cover pÃ¥ Eddie Cochrans "Summertime blues", finns inte med i filmen men blir en svängig avslutning pÃ¥ konserterna i ett arrangemang som passar T Rex perfekt. Även konsertlÃ¥tarna "Cadilac" och "Girl" saknas i filmen. BÃ¥de filmen och konserten gavs 2005 ocksÃ¥ ut pÃ¥ enbart ljud-cd.

/ HÃ¥kan

Mars 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-04-01 09:36
Kategori: Blogg

ÅRETS MARSMÅNAD BLEV PLÖTSLIGT ganska konsertintensiv för min del. Det började med det amerikanska besöket där Will Courtney värmde upp Scandic Grand själv på scen och lämnade sedan över till bandet Cordovas som överraskade med en variationsrik och underhållande show som ständigt vek av från det konventionella.
   En knapp vecka senare kom Nisse Hellberg till ett utsÃ¥lt East West Sushi och bjöd pÃ¥ en inspirerad konsert i tvÃ¥ akter. St Patrick's Day firade jag i passande sällskap med folkmusikgruppen Tullamore Brothers som pÃ¥ Clarion Hotels scen fick hjälp pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar av Millencolin-sÃ¥ngaren Nikola att fira den irländska nationaldagen 17 mars.
   Förra fredagen gjorde Ulf Dageby och hans band comeback i mitt liv, Ã¥terigen pÃ¥ ett utsÃ¥lt East West Sushi, med en konsert som blandade gamla sololÃ¥tar med nÃ¥gra helt nyskrivna som just nu spelas in för ett kommande album.
   HÃ¥kans Pop förvandlades för en stund till försäljningsplats när jag auktionerade ut mina Beatles Monthly-tidningar pÃ¥ Tradera.
   I den regelbundna kategorin "I min skivhylla" hittade jag vinylalbum med Moon Martin, Barry Mann, Fleetwood Mac, Elephant's Memory och Joe Walsh . Och nedslagen i gamla konsertrecensioner träffade Sharon Dyall 1988, Jerry Williams 1987, Varmare Än Körv 1987, Dave Nerge 1988 och Py Bäckman 1986.
   Under mÃ¥naden besökte jag även biograflokalen en eftermiddag och kunde njuta av dokumentärfilmen "Eva - en lyckost" om Eva Eastwood där jag faktiskt medverkar i nÃ¥gra scener och uttalar mig om Evas tidiga karriär som demoartist.
   MÃ¥naden passade ocksÃ¥ pÃ¥ att rycka ifrÃ¥n oss tvÃ¥ legendarer frÃ¥n olika hÃ¥ll i världen, Chuck Berry och Sven-Erik Magnusson .
   I en annan regelbunden kategori uppmärksammar jag bra och riktigt bra vhs-kassetter och dvd:er i musikgenren. I en rangordnad nedräknande lista nÃ¥dde jag under mars placeringarna 11, 10, 9 och 8. DÃ¥ kunde jag med stort nöje titta och lyssna pÃ¥ John Lennons "Live in New York City", Rolling Stones "Rock and roll circus", Carl Perkins "A rockabilly session" och HÃ¥kan Hellströms "Explodera bateria!".
   I det tidskrävande arbetet att bevaka nyproducerade skivor blev mars ganska tunnsÃ¥dd pÃ¥ starka album. De upphittade inspelningarna med Mickey Jupp frÃ¥n 1975, "Spectrum Tecordings April 1975", var ett guldkantat fynd och fick en egen recension pÃ¥ HÃ¥kans Pop. Jag skrev ocksÃ¥ nÃ¥gra rader om den nya samlingsskivan med ovannämnda Eva Eastwood.
   Bland övriga skivor jag lyssnat pÃ¥ under mÃ¥naden vill jag sÃ¥ där lagom rekommendera de nya albumen med Grandaddy ("Last place") och Aimee Mann ("Mental illness").

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2017 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.