Blogginlägg
#65/70: "Alive on arrival"
STEVE FORBERT: Alive on arrival (Nemperor, 1978)
Amerikanen Steve Forbert har alltid funnits med, tycks det som, men när jag analyserar mitt musikaliskt upplevda liv så finns det saker jag nu kan erkänna. Jag hade inte full koll på Forberts artistkarriär från dag 1, det hade jag inte. Därför missade jag den här 70-talspärlan när den kom ut hösten 1978 och den var väl musikaliskt och soundmässigt tämligen lågprofilerad när den släpptes. Det är ju till stor del en gatutrubadur som skivdebuterar men han gör det med stil och med stor personlighet.
När vi ändå är inne på bekännelser så var det först året därpå jag drogs till namnet Steve Forbert och hans andra album, ”Jackrabbit Slim”. Och lockbetet var bonus-7”-singeln som bifogades albumet. Men den skivan har vi all anledning att återkomma till…
Det var alltså först efter Forberts andra skiva som jag letade mig tillbaka till debuten och fick alla de härliga sångerna och några av klassikerna till livs. Bara skivomslaget är så där enkelt genuint. Med en stor fyrfärgsbild på Forbert, redan här är likheten med en ung Göran Stangertz slående, på framsidan med artistnamn och albumtitel slarvigt nedklottrat i vitt. Och på omslagets baksida står Forbert i klassisk pose med akustisk gitarr, munspelsställ och känslofullt ansiktsuttryck.
Forbert föddes 1954 i Meridian, Mississippi, och delar därmed födelseort med legenden Jimmie Rodgers, den sjungande joddlaren. I mitten på 70-talet kom Forbert till New York och började spela, först på gatorna och sedan på de mindre klubbarna. Erfarenheterna då kom att ligga till grund för Forberts första egna sånger. ”Grand Central Station, March 18, 1977”, en av de bästa låtarna på debutalbumet, skildrar uppenbart upplevda ögonblicksbilder. Med en text som än i dag sitter etsad i min ryggrad och andas mycket New York:
Grand Central Station
Wheels and it deals
The crowds rush and scramble
Round past the newsstands
And out across the floors
And I did some singing
And I played guitar
Down near a doorway
Howling out words
And banging out chords
Well, think what you will
Laugh if you like
It don't make no difference to me
I'll open my case
And I might catch a coin
But all ears may listen for free
I ”Tonight I feel so far away from home”, låten därpå, är det en liten man i en stor, stor hård stad som berättar:
Standin' on the corner, waiting for the snow,
wishin' I's a little warmer, wond'rin' where to go...
I saw a man break down today,
break down into tears,
tonight I feel so far away from home.
Who can I confide in? Who can really hear?
Who can keep my secrets? Who can see me clear?
I saw a man break down today,
break down into tears,
tonight I feel so far away from home.
“Alive on arrival” innehåller kanske mest vemodiga trubadurinriktade sånger, som ovannämnda, men också både gladare och rockigare låtar. ”Goin’ down to Laurel” har en lätt countrytouch tack vare steelgitarristen men tämligen okände Harvey Shapiro och rockiga ”What kinda guy?” är en låt som Rockpile kunde ha haft på sin repertoar. Nu blev det nästan så för Rosanne Cash spelade in låten 1981 men döpte om den till ”What kinda guy?”.
”Big city cat” andas lite opersonlig storstadspuls med soul, regnvåta gator, rytmer och wahwah-gitarr. Och ett malplacerat saxofonsolo av jazzgiganten David Sanborn. Och avslutningslåten ”You cannot win if you do not play”, även den gjorde en tjej (Carolyne Mas) en cover på.
Men i övrigt är ”Alive on arrival” en typisk debutplatta i den lågmälda stilen där låtar som ”Steve Forberts midsummer night’s toast”, ”Thinkin’” och ”Settle down” också tillhör topparna tillsammans med de två först nämnda låtarna.
”Alive on arrival” producerades av Steve Burgh som 1978 var rätt färsk som producent, Steve Goodman och David Bromberg, men hade spelat gitarr med artister som John Prine, Phoebe Snow, Willie Nelson och Judy Collins. Burgh, som för övrigt dog i februari i år, fortsatte till och från att arbeta med Steve Forbert under många år.
Min vän Jan-Ola har berättat att Forbert vid sitt senaste Sverigebesök på konserten i Uppsala spelade sex, kanske sju, låtar från sin debutplatta. Tyder på att många av låtarna har en klassisk prägel.
/ Håkan
Spontana Clash-låtar i lördagsrusningen
Jag upptäckte ett korrekturfel i nya Beatles-boxen!
<< | September 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: