Blogginlägg från 2017-04-25

"Gold rush"

HANNAH ALDRIDGE
Gold rush
(Rocksnob/Rootsy)

När den amerikanska sångerskan Hannah Aldridge hösten 2015 plötsligt dök upp på de svenska konsertscenerna, inklusive Örebro, hade jag missat hennes debutalbum ("Razor wire") men imponerades ändå av hennes rockiga soul, som lite märkligt brukar beskrivas som dark country, och spontanitet.
   Hennes rötter i den soullegendariska staden Muscle Shoals var kanske en förklaring till livesoundet, där hon kompades av det norrländska southern rock-inspirerade bandet Jetbone. Inför andra skivan har Hannah flyttat till Nashville, där hon har spelat in "Gold rush", utan att låtarna och arrangemangen påverkats åt country, varken mörk eller konventionell.
   Hon är snarare en kvinnlig representant för det breda och ibland förrädiskt anonyma och överbefolkade rockfacket där det genom tiderna även funnits utrymme för genuina personligheter. Soundet och materialet på "Gold rush" presenterar båda falangerna. Från den hantverksmässigt välskrivna men ändå allmängiltigt rockiga öppningslåten "Aftermath" till den avslutande nedtonat akustiska titellåten där slidegitarren och hennes röst river upp sår i det förutsägbara.
   I "Dark hearted woman" ekar det smakfull soul från hennes förra hemvist men i övrigt pendlar det mellan rock, ungefär som när Jill Johnson tar på sig skinnjacka, och mer avskalade låtar som avslöjar spännande röstresurser och även djup personlighet. "Burning down Birmingham" och "Living on lonely" tillhör den första kategorin. Rockiga "No heart left behind" är väl inget mästerverk men jag gillar den skitiga elgitarren i introt. Och snabba "Shouldn't hurt so bad", med sina fina popgitarrer, lättar också upp mitt lyssnande sinne.
   Men det är till de långsammare låtarna jag ofta och gärna återvänder på "Gold rush". Låtar som "The irony of love", "Lace" (förutom det långa högljudda slutet) och titellåten blir min behållning när det i de snabba låtarna bara gäller att vara rockig och framfusig utan tanke på personlighet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.