Blogginlägg från 2022-12-02

"Harvest time"

Postad: 2022-12-02 15:23
Kategori: Bio-recensioner



NEIL YOUNG
Harvest time
Directed by Bernard Shakey (Neil Young)
(Bio Roxy, 130 minuter)


IBLAND, ELLER VÄLDIGT OFTA, FÖRSTÅR MAN sig inte på vad som försiggår i Neil Youngs tankar. För bara några veckor sedan släppte han ett helt nyinspelat album, fantastiska ”World record”, och i torsdagskväll var det premiär på dokumentärfilmen om ett 50 år gammalt album, ”Harvest”. Nutid krockar med dåtid som det numera ofta gör i Neil Youngs värld där nyinspelat material varvas med arkivrensning med en sprudlande energi.
   Det som officiellt kallas ”Harvest”-albumets 50-årsjubileum är egentligen nästan 51 år (releasedatum 1 februari 1972) eller 52 år (inspelning januari-september 1971). Men det är i sammanhanget petimäter-anmärkningar ty ”Harvest” är ett av rockhistoriens mest hyllade album , måhända inte det bästa och inte ens Neil Youngs bästa i mina öron. Men det är ju en epokgörande skiva som gav en 26-årig amerikansk artist sitt första kommersiella genombrott, ”Harvest” toppade listorna 1972.
   På ett helt fullsatt Bio Roxy fick vi i torsdagskväll i en drygt två timmar lång dokumentär uppleva många olika inspelningsprocedurer som sedan resulterade i ”Harvest”. Vi fick se en då 25-årig(!) rockartist på väg att bli ordentligt etablerad i rockbranschen. Det var inte svårt att skönja Neil Youngs produktivitet och kreativitet i de uppenbart spontant inspelade filmsnuttarna. Det är ju otroligt intressant att Neil redan här, 1971, tyckte det var viktigt att dokumentera och låta sig filmas. Här uppstod första fröet till det som idag heter Shakey Pictures där regissören Bernard Shakey är Neil Youngs alter ego. Han får en fråga mot slutet av filmen om och när det här filmade materialet kommer att visas. ”Pretty soon”, svarar han men det tog alltså 51 år...
   Här får vi se en långhårig Neil Young i många olika sekvenser ty filmen speglar utmärkt hela hans liv där han som en röd tråd pendlat mellan det vackert akustiska och vildsinta elektriska.
   Förutom Neil Youngs nyfilmade introduktion, där han presenterar och förklarar dokumentärfilmen, är det uteslutande historiskt material som berättar händelseförloppet fram till det färdiga albumet. Kanske inte alltid kronologiskt men det är en autentisk story som utspelar sig både i en lada på landet på Neil Youngs ranch i Kalifornien, i en Nashville-studio, några körpålägg i New York och inspelningar med London Symphony Orchestra i Barking, östra London.
   De filmade inspelningarna i Neil Youngs lada, som inte ska förväxlas med Colorado-ladan där albumet ”Barn” spelades in häromåret, är dokumentärfilmens inledande ryggrad. Där Neil Young får fritt spelrum med sin elektriska gitarr tillsammans med för honom nya musikaliska kamrater, undeer gruppnamnet The Stray Gators, som redan efter tre dagars samarbete var en helt fungerande enhet. Där presenteras åtskilliga tagningar av ”Words (between the lines of age)” och ”Alabama” där filmaren placerad vid Jack Nitzsches piano zoomar in Neil med sin vita elgitarr. Fint fångat och man ser och hör att det här är musiker som gillar att spela tillsammans, inte överraskande utvecklas de strikta repetitionerna/inspelningarna också till händelserika jam.
   Annars tycker jag London-inspelningarna med London Symphony Orchestra tillhör filmens största höjdpunkter. Där en 25-årig amerikansk musiker med egna idéer möter strikta engelska klassiska musiker som, överraskande för mig, spelar in Neil Youngs piano och sång samtidigt som symfoniorkesterns stora stråkarrangemang, skrivet av Nitzsche, sköljer över ”A man needs a maid” och ”There's a world”. Som jag sagt, på ”Harvest” pendlar det mellan det vackra och det råa.
   Samtliga låtar på ”Harvest”, förutom ”The needle and the damage done”, får plats i dokumentären men ofta i andra musikaliska versioner. Vi bjuds även på Neils pianolåt ”Journey through the past” som inte fick plats på ”Harvest” men fick nytt liv live på turné året därpå och hamnade till slut på liveskivan ”Time fades away”.
   En lustig sekvens i filmen är när Neil möter en brådmogen 12-åring, Gil Gilliam, som spontant intervjuar en uppenbart inspirerad Neil som ställer motfrågor och får svar.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #43: Ulf Lundell 1980

Postad: 2022-12-02 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JAG HAR REDAN NOTERAT ETT ANTAL ULF LUNDELL-konserter på min 100-lista över favoritkonserter i Örebro, 1979, 1982, 1999 och 2002, men jag kan lova att det finns ytterligare ett flertal konsertupplevelser med den mannen på listan framöver.
   Ulf Lundell följde upp sitt ”bästa” album ”Längre inåt landet" med en höstturné 1980 som startade i Mora 10 oktober. Jag såg den följande konserten, 11 oktober i Konsertsalen i Västerås, och intervjuade Lundell då för att sedan uppleva båda Örebrokonserterna i Konserthuset 13 (som jag alltså recenserade) och 14 oktober. Turnén avslutades med en julkonsert på Göta Lejon i Stockholm 22 december.
   Musikerna var i stort sett identiska med de som medverkade på den Englandsinspelade skivan med några få undantag. Hasse Olsson (som bara spelar på en låt på skivan), keyboards/orgel, fick göra sin första (men inte sista) Lundell-turné, och gitarristen Janne Andersson (som ryckt in i lumpen) ersattes först av Arne Arvidsson (se affischen), mest känd som John Holms gitarrist, men som bara tre dagar innan turnén fick ge plats åt Lasse Lindbom Band-gitarristen Nane Kvillsäter.
   Övriga musiker på konserten var förutom Ulf Lundell, gitarr/munspel/sång, också Lasse Lindbom, bas/sång, Ingemar "Sture" Dunker, trummor, Mats Ronander, gitarr/munspel/sång, och Niklas Strömstedt, keyboards/piano/sång.

Bilder: Jan-Ola SjöbergMin vän Jan-Ola Sjöberg plåtade den här bilden, med både Lundell och Mats Ronander i fokus, på konserten. Ett fotografi (med Ronander bortretuscherad) som oväntat dök upp som omslagsbild till livealbumet ”Rockhead live: #2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980”. I samband med recensionen har jag berättat den långa och märkliga historien hur bilden hamnade på omslaget.   

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

GLÄDJE OCH FRÖJD UTAN DIVALATER

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980


ULF LUNDELL PÅ SCEN IGEN. DET ÄR EN GIVEN succé redan före konserten. Läser man listan på alla utsålda konserter och med vilken fart de befintliga biljetterna försvann här i Örebro är det mesta vunnet redan från scratch bland publiken.
   Han fick under konserten för övrigt utstå en idoldyrkan som jag aldrig skådat maken till av en svensk artist.
   Lundells produktion börjar nu bli så omfattande och omfångsrik att han har haft ett styvt jobb att trimma ner antalet låtar som ändå uppgick till ca 25 stycken i en över två timmar lång konsert. Där han tillfredsställde de stora och breda massorna av hans fans.
   Då hade ändå många gamla kända Lundell-klassiker fått ge vika för nya och aktuella låtar från det genomgående så fina dubbelalbumet "Längre inåt landet". Skivan som just nu står i fokus och är den stora anledningen till den pågående turnén.
   Manskapet bakom Ulf var i stort intakt från senaste skivan. Janne Andersson, gitarristen, som nu tjänar landet i gröna kläder har ersatts av Nane Kvillsäter som vanligtvis ingår i Lasse Lindbom Band så någon svår acklimatisering har det inte varit.
   Så är hemmasonen Mats Ronander återbördad vid sidan av, inte bakom, Ulf. Mats är den auktoritet som möjligen saknades på förra turnén. Han spelade väldigt fin sologitarr, sjöng och på suveränt munspel har han ingen överman i landet.
   Samspelet mellan Mats och Ulf är helt unikt. De kan och känner varandra, det både hördes och syntes. I de mer rockiga låtarna, "Pulver" och "Distraherad" när Mats tog stegen fram till mikrofonen var öset fullkomligt och lyckan fulländad bland publiken.
   Ulf hade inte utvecklat idén från förra turnén med en helt akustisk avdelning. Närmare än det inledningsvis ensamma pianot eller orgel/piano-kompet i "Kärlekens hundar" kom han aldrig. Han använde dock själv akustisk gitarr på flera låtar, bland annat den uppmärksammade "Stackars Jack", i det övriga elektriska kompet.
   Lundell 80 på scen var rockigare och ösigare än på mycket länge. Det påminde och väckte minnen från den gamla goda Prisma-tiden när den spontana glädjen och rockmusiken stod högt i tak. För det var med glädje och fröjd som konserten genomfördes, lika uppenbar på som bakom scenen. Inga divalater där inte.
   Flera från skivorna lugna låtar var omarrangerade och presenterades i nya fräscha versioner. "Prärien igen" var rockigare och "När duellen är över" hade försetts med ett fantasieggande basarrangemang.
   Avslutningsvis stegrades stämningen och tempot och nådde rent omöjliga höjder. Det skedde via oemotståndliga rocklåtar som "Distraherad", "Då kommer jag och värmer dej", "Jag går på promenaden" och den låt som alla numera förknippar med Ulf Lundell, den ofrånkomliga "Sextisju sextisju". Då var kaoset fullkomligt, svetten stänkte och jag tyckte mig se att taket lyfte på sig något. En stunsigare och bättre version av klassikern tror jag mig aldrig ha upplevt tidigare.
   Man kan ha invändningar mot det rockiga låtvalet med viss saknad av den senaste skivans akustiska låtar, "Ryggen fri" och "Under askan". Men det Ulf Lundell och kompbandet presterade denna kväll var, i både omfång och kvalité, ändå oöverträffat i Sverige.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (155)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2022 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.