Blogginlägg från 2022-12-01

Christine McVie (1943-2022)

Postad: 2022-12-01 14:34
Kategori: Minns

DET LÅTER KANSKE ÖVERRASKANDE MEN CHRISTINE McVIE var min favorit bland medlemmarna i Fleetwood Mac. Där stod Christine, eller bokstavligen satt bakom sina keyboards, i skuggan av mer profilerade namn som Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Men som röst och låtskrivare var hon från sommaren 1970 minst lika viktig med sina genuina bluesinfluenser i ryggraden.
   Christine föddes som Christine Anne Perfect (ja, det var faktiskt hennes riktiga efternamn!) och gjorde sig ett aktat namn när hon 1968 gick med i den engelska gruppen Chicken Shack där hon genast blev en profil i en bransch full av manliga musiker och sångare. Vid den här tidpunkten gick det en bluesvåg genom England och tillsammans med Savoy Brown, John Mayalls Bluesbreakers och första upplagan av Fleetwood Mac var Chicken Shack en framgångsrik del av denna våg.
   Vid sidan av det traditionella bluesmaterialet började Christine skriva egna låtar som finns med på Chicken Shacks två första album. Sitt första kommersiella genombrott fick bandet och Christine 1969 med Etta James två år gamla ”I'd rather go blind”. Christine sjöng så starkt och jag minns fortfarande när jag första gången hörde låten och hennes ljuvliga bluesbaserade röst. Det var 5 juni 1969 när singeln spelades på Sveriges Radios Pop 69 när Englandslistan presenterades när singeln gjorde premiär på en 17:e-plats.
   Redan då var Christine gift med basisten i Fleetwood Mac, John McVie, men hon lämnade snart Chicken Shack för att satsa på en solokarriär, fortfarande under namnet Christine Perfect, som skulle bli kort men resultera i ett album, ”Christine Perfect”.
   Sommaren 1970 blev Christine ganska naturligt indragen i Fleetwood Mac inför en turné och blev sedan officiell medlem i ett band som under första halvan av 70-talet saknade framgångar. På hela fem Fleetwood Mac-album (1971-74) bidrog hon med låtar men det var först 1975, när bandet rekryterade Buckingham och Nicks från USA, som succéerna kom på rad på albumen ”Fleetwood Mac” (1975) och ”Rumours” (1976). Christines låtskrivande växte både musikaliskt och kommersiellt och i hennes ”Over my head”, ”Say you love me”, ”Don’t stop” och ”You make loving fun” fanns det rötter av gruppens bluesbaserade popmusik. Och Christines fantastiskt fina pianoballad “Songbird” glömmer jag aldrig.
   Under Fleetwood Macs största kommersiella epok passade Christine på att skilja sig från John men blev bandet trogen många år framöver.
   Precis som bandet musikaliskt tynade bort på sina miljonsäljande skivor tröttnade Christine på cirkusen mot slutet av 90-talet men 1984, många år efter Fleetwood Macs peak på rock- och pophimlen, gjorde Christine äntligen sin soloskiva, ”Christine McVie”. Det var slipat och förfinat långt från några bluesrötter men ändå personligt och poppigt.
   ”Love will show us how” och ”Got a hold on me” är utmärkta exempel på hitinstinkten medan låtarna där Steve Winwood medverkar aktivt på, ”One in a million” och ”Ask anybody”, växer för varje lyssning.
   Textmässigt gjorde Christine inga djupare analyser men med sin storartade röst gjorde hon de mest naiva berättelserna till stor konst. Ur hennes mun och genom hennes läppar strömmade varma känslor.
   2014 var Christine McVie tillbaka i Fleetwood Mac för några långa turnéer utan att jag höjde på ögonbrynen. Däremot dök det upp ett album 2017 med ett oväntat samarbete, ”Lindsey Buckimngham/Christine McVie”, som jag utsåg till sommarens bästa album. Det lät lättsamt och sommarlikt om soundet, pop för säsongens soligaste dagar, och för det mesta melodiskt skinande. Med två genuina Christine-låtar, pianolåten "Game of pretend" och den lite bluesigare "Carnival begin".
   Christine McVie avled efter en kort tids sjukdom igår 30 november 2022.

/ Håkan

November 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-12-01 07:58
Kategori: Blogg


Joel Almes konsert i Västerås blev mitt enda konsertbesök under november, det delvis skramliga soundet, med alltför uppskruvade trummor, störde helheten när jag hade väntat mig något magiskt.


IDAG, 1 DECEMBER, ÄR DET EXAKT en månad kvar på 2022 men innan vi sammanfattar det här året kan vi se tillbaka på Håkans Pops november. Så här dags på året blev aktiviteterna traditionsenligt lite dämpade. Jag upplevde endast en konsert under månaden och bland nya skivreleaser blev det också lite mindre händelserikt när novemberdiset la sig som en fuktig filt över verkligheten.
   Månadens enda konsertbesök fick jag resa till Västerås för att uppleva. Efter alla fantastiska album på sitt samvete var förväntningarna inför Joel Alme på Konserthuset alltför högt ställda. Låtmässigt var det naturligtvis fullt godkänt men låtarrangemangen var på tok för skramliga.
   I min rangordnade serie på Örebros Bästa Konserter genom decennier nådde jag under november placeringarna #44-51 när jag uppmärksammade oförglömliga konserter med Lisa Miskovsky, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Band, The Soundtrack Of Our Lives, Disneyland After Dark, Lolita Pop, Sophie Zelmani och Richard Lloyd.
   Månadens uppmärksammade coverskivor gjordes av The Nitty Gritty Dirt Band, Jeff Beck/Johnny Depp, Bruce Springsteen, Skids och Los Lobos.
   I november fick vi, alla pubrockälskare, ta sorgligt adjö av den engelske gitarristen och scenikonen Wilko Johnson.
   Som vanligt fick jag under november också plats för den 11:e rapporten från TisdagsAkademiens möten.

DET HAR SOM SAGT VARIT ETT TUNNARE FLÖDE av nya skivor under de senaste veckorna men ändå en viss överraskande tyngdpunkt på etablerade toppnamn. Bruce Springsteens nya album, ”Only the strong survive” med enbart covers, har jag redan uppmärksammat i coverkategorin.
   HELLSINGLAND UNDERGROUND, från just Hälsingland, hade hela fem album bakom sig innan det aktuella ”Endless optimism” dök upp. Det är först nu som jag uppmärksammar det här sexmannabandet och deras nya album är genomgående starkt. Bandet tar upp kampen med exempelvis Malmöbandet True Lies och spelar samma livs levande och ytterst energifyllda rockmusik. Det sprakar verkligen om både sound och låtmaterial och jag blir så positivt överraskad.
   FIRST AID KIT är månadens andra stora namn som släpper ett album, ”Palomino”. Det har gått nästan fem år sedan senaste albumet och det har hänt saker med duons både sound och framtoning. Dels har Klara och Johanna skiftat fokus från renlärig americana till modern pop. Med en svensk producent, Daniel Bengtsson, och låtskrivarsamarbete med Björn Yttling på några låtar är det uppenbart ny riktning på duons karriär.
   Jag blir först lite besviken, det här moderna popsoundet med energiskt trumspel vill jag liksom inte acceptera. För opersonligt för en nostalgiker som mig men tids nog, efter några spelningar, sätter sig flera låtar i medvetandet. I grund och botten finns där kvalitéer och hantverksmässig klass. Det är då jag upptäcker den George Harrison-glidande slidegitarren i en låt och ”Wild horses II” är en ny First Aid Kit-klassiker där de sjunger om både Stones och Gram Parsons.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: NEIL YOUNGS oerhörda produktivitet under senare år har dämpat mitt intresse för alla hans upptåg och nya skivprojekt som visserligen aldrig är sämre än bra men även för mycket av det goda kan bli en obehaglig överdos.
   De senaste tio årens Neil Young-album, ”Americana”, ”Psychedelic pill”, ”Storytone”, ”The Monsanto years”, ”Peace trail”, ”The visitor” och ”Colorado” har alla mer eller mindre fallit i min glömska. Coverskivan ”A letter home” var ett klart godkänt experiment och senaste albumet med originalmaterial ,”Barn” som kom för mindre än ett år sedan, var en klar uppryckning som nu bäddar för ännu ett nästan klassiskt Crazy Horse-samarbete på nya skivan ”World record”.
   Albumet har en underbar gränslös musikalisk inriktning och står sig fantastiskt bra inför mina höga förväntningar som växte när nyheten spreds att Rick Rubin var delaktig i produktionen. Det har inte blivit en typiskt avskalad Johnny Cash-produktion och det har inte heller blivit en ny ”Wildflowers” (Tom Petty) men ett mycket slagkraftigt och exklusivt starkt Neil Young-album.
   Skivan kräver egentligen en mycket längre recension ty variation och kvalité går hand i hand genom hela ”World record”. Från första låten, ”Love earth” med som jag misstänker Nils Lofgrens lättsamma pianoklink och slidegitarr, till den viskande finalen med ”This old planet”-reprisen är ”World record” ett anmärkningsvärt underhållande album.
   ”The world (is in trouble now)” och ”Break the chain”, i mitten på ”World record”, utmanar visserligen tålamodet med sitt hårt distade sound men det himmelskt vackra ljudet från tramporgeln i ”The longest day” och ”Walkin' on the road (to the future)” kompenserar allt. ”No more war, only love”, med underbar Crazy Horse-kör, är en oslagbar refreräng i den senare låten.
   Kort sagt är ”World record” Neil Youngs mest engagerande album sedan ”Living with war” (2006). 77-årige Neil går inte ens vilse med sin taggtrådsgitarr i den drygt 15 minuter långa ”Chevrolet”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (155)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2022 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.