Blogginlägg från 2022-05-07
"The Beatles" - femtio år senare
Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2018.
JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från året innan, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.
MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig på i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven låt, "Don't pass me by".
Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.
JAG TROR DET ÄR VARIATIONERNA, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9" en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstår någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.
Jag har tjuvlyssnat på ena skivan i den aktuella "White album"-utgåvan, den som innehåller demolåtar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 låtar akustiskt och i de avskalade men ändå välplanerade arrangemangen låter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev låtarna i Indien under våren 1968 utan elektricitet inom räckhåll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhållande med demoarrangemangen som röd tråd.
På inspelningarna hemma hos George låter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mål att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.
FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.
/ HÃ¥kan
| << | Maj 2022 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 | |||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: