Blogginlägg

50-tal: #11. "Matchbox" (1957)

CARL PERKINS
Matchbox
(Sun)

EFTER ÅTSKILLIGA VECKOR I KATEGORIN "50-TALETS BÄSTA" har vi idag nått plats nummer 11 och det betyder att det återstår elva artister. Jag vågar påstå att samtliga artister på de elva platserna är ikoner i rock'n'roll-musikens största decennium. Det är egentligen dagsformen, hos skribenten vill säga, som avgör vilka placeringar som varje artist har fått på bästa-listan. Att exempelvis Carl Perkins har hamnat utanför Topp 10-listan är ju grymt orättvist men har jag satt mig i rollen att rangordna 50-talets bästa artister och låtar får jag leken tåla och naturligtvis ta emot kritik och synpunkter.
   Som vanligt i den här lÃ¥nga serien har jag inget autentiskt 50-talsminne av Carl Perkins musik men hans bästa lÃ¥tar och odödliga inspelningar är ju tveklösa hörnstenar i det vi kallar rock'n'roll. Inte minst som lÃ¥tskrivare där hans namn kopplas samman med otaliga klassiker pÃ¥ mängder av covers genom Ã¥ren. Min första kontakt med Perkins namn var ju pÃ¥ Beatles som varje artist har fÃ¥tt första skivor med lÃ¥tar som "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". Och hans lÃ¥tar fanns med i Beatles (eller The Quarry Mens och Johnny & the Moondogs som de kallade sig dÃ¥) liverepertoar redan pÃ¥ 50-talet.
   Men de här raderna ska inte i första hand handla om covers utan givetvis vara en hyllning till Carl Perkins själv.
   Precis som Elvis Presley, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis föddes Carl Perkins in i fattigdom i den amerikanska södern 1932. Svart blues och vit country blev hans första kontakt med musik. Han influerades av bÃ¥de John Lee Hooker och Bill Monroe. En svart man lärde Carl spela gitarr och musikaliskt hamnade han i en genre som experter vill kalla blues med countrybeat. Själv tycker jag att Carl Perkins största 50-talslÃ¥tar är prototypen av rock'n'roll. Och kanske kan jag till slut enas med sakkunskapen som historiskt vill placera Perkins musik i rockabillygenren.
   Perkins var länge osäker om musikbranschen var nÃ¥got för honom men när Elvis slog igenom med "That's alright" sommaren 1954 bestämde han sig ändÃ¥ för att satsa. Plötsligt var det läge för vita sÃ¥ngare som i Perkins fall ocksÃ¥ spelade gitarr och skrev sina egna lÃ¥tar. Naturligtvis sökte sig Perkins till samma skivbolag där Presley just gjorde succé, Sam Phillips Sun.
   Men Carl Perkins start pÃ¥ skiva var som sagt väldigt countryinspirerad och det genomsyrade hans tidiga lÃ¥tar och arrangemang. PÃ¥ skivdebuten "Movie Magg", singeln som släpptes i februari 1955, lyser just Bill Monroe-influenserna igenom ganska tydligt med hawaiigitarren som en röd trÃ¥d i det ganska tunna arrangemanget.

PERKINS VAR FRÅN START UNDER KONTRAKT hos Sam Phillips som vid den här tidpunkten ville etablera en skivetikett för countryartister, Flip, för att skilja dem från Suns genomgående blues- och r&b-relaterade artister. Därför gavs Perkins singeldebut ut på Flip men ett år senare upphörde Flip-releaserna då ett Los Angeles-baserat skivbolag hotade att stämma Phillips bolag.
   Inför andra singeln "Let The Juke Box Keep On Playing" var Perkins tillbaka pÃ¥ Sun-etikett tillsammans med bland annat Presley, Johnny Cash, Charlie Feathers och Billy "The Kid" Emerson. Men sound och arrangemang var fortfarande countryfierat med Monroe-inspirerad sÃ¥ng, fiol och gnällig gitarr. PÃ¥ b-sidans "Gone, gone, gone" närmar sig Perkins ett eko av rockabilly fast lite segare och lÃ¥ngsammare men med ett vasst gitarrsolo.
   Nästa Perkins-singel skulle bli hans tveklösa genombrott med "Blue suede shoes" och "Honey don't" pÃ¥ samma singel. Ingenting i Carl Perkins hela lÃ¥tkatalog kan slÃ¥ "Blue suede shoes". Hans egen version överträffar alla coverversioner, inklusive Elvis Presley-tolkningen. Perkins spelade in lÃ¥ten 15 december 1956 och en dryg mÃ¥nad senare gjorde Elvis detsamma. Hans nya skivbolag RCA avvaktade Perkins originaltolkning som gavs ut i februari 1956 och blev en stor, stor hit som Elvis lite lÃ¥ngsammare version av lÃ¥ten inte kunde överträffa.
   Carl Perkins kommersiella genombrott var sÃ¥ mäktigt att gubbarna pÃ¥ RCA för ett ögonblick trodde att de hade satsat pÃ¥ fel Sun-artist när de köpte över Elvis Presley. Men det skulle i längden visa sig vara rätt. Presleys RCA-debut "Heartbreak hotel" blev ocksÃ¥ en stor hit.
   PÃ¥ nästa singel var Carl Perkins lite oförklarligt tillbaka i countryfacket pÃ¥ "Sure to fall" men det skulle visa sig vara tillfälligt. Kommande singlarna "Boppin' the blues" och "Dixie fried" rockade fint men det riktigt stora utropstecknet skulle bli Perkins nästa singel som ännu en gÃ¥ng innehöll tvÃ¥ kanonlÃ¥tar, "Matchbox" och "Your true love". Singeln var resultatet av en studioinspelning som genomfördes 4 december 1956 där Sun-kollegan Jerry Lee Lewis spelar ett blixtrande piano pÃ¥ "Matchbox". Vilket driv och vilket magiskt resultat!
   De följande tvÃ¥ singlarna, "That's right" (skriven tillsammans med Johnny Cash) och tvÃ¥ coverlÃ¥tar pÃ¥ "Glad all over"-singeln, hade inte överraskande allmänt svagare material och det skulle visa sig vara hans sista inspelningar pÃ¥ Sun.
   Tidigt 1958 gjorde stora skivbolaget Columbia en raid mot det fortfarande lilla skivbolaget Sun och köpte över bÃ¥de Carl Perkins och Johnny Cash. Därmed tappade Perkins mycket av sin personlighet och hans singlar innehöll fÃ¥ originallÃ¥tar och mer covers. FrÃ¥n Perkins tvÃ¥ sista Ã¥r pÃ¥ 50-talet har jag bara fastnat för tvÃ¥ singel-b-sidor, "Jive after jive" (härligt driv!) och "Pop, let me have the car" (bra rocklÃ¥t fast det är en cover).
   65 Ã¥r gammal avled Carl Perkins 19 januari 1998 av strupcancer.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.