Blogginlägg från 2019-03-01

"Spanish incidents"

Postad: 2019-03-01 10:58
Kategori: Skiv-recensioner

FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men Ã¥ andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt pÃ¥ den här skivan. Jag känner igen receptet frÃ¥n nÃ¥gra gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med pÃ¥ "Memento"-boxen där Fredrik gör nÃ¥gra vansinnigt vackra men coola solon pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar.
   PÃ¥ nya skivan fÃ¥r ocksÃ¥ pianisten Erik Lindegren nÃ¥gra minuter i sol(o)skenet när skivan vid nÃ¥gra tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-lÃ¥tar som av naturliga skäl fÃ¥tt en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", gÃ¥r lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De bÃ¥da coverlÃ¥tarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-lÃ¥ten, fÃ¥r ocksÃ¥ en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gÃ¥ng fÃ¥ höra nÃ¥gra Lindgren-lÃ¥tar som funnits med pÃ¥ liverepertoaren men ännu inte har givits ut pÃ¥ skiva. "Crazy about" var en gÃ¥ng (2013) aktuell pÃ¥ inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och lÃ¥ter som en traditionell jazzlÃ¥t. "Right away" är en annan outgiven lÃ¥t som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslÃ¥ten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ HÃ¥kan

Februari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-03-01 10:57
Kategori: Blogg

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg (1952-2019).

DEN SENASTE VECKANS NYHET OCH SORGLIGA besked att Magnus Lindberg var död tog för några dagar över hela mitt tänkande. Han hade ju som artist varit så närvarande i så många år, med en lång rad höjdpunkter bakom sig och firade just nu framgångarna för sitt senaste kritikerrosade och fantastiska album "Magnus Lindbergs skörd". Sedan slutet av 80-talet räknade jag Magnus som vän med en varm mänsklighet som största behållning. Det fick mig att skriva några artiklar i min "Minns"-kategori, både en karriärsammanfattande text och en text om alla ögonblick jag har upplevt honom på scen.
   Alla andra händelser under mÃ¥naden, inklusive alla artiklar pÃ¥ HÃ¥kans Pop, bleknar givetvis i jämförelse med den tungsinta nyheten och blir som anonyma noteringar i kanten. Men jag ska ändÃ¥ göra ett försök att sammanfatta den senaste mÃ¥nadens innehÃ¥ll pÃ¥ HÃ¥kans Pop.
   MÃ¥nadens enda konsertbesök inträffade redan 1 februari. Det var releasekonsert med Örebros DSH5 med nÃ¥gra inbjudna gäster där Karin Wistrands inhopp var kvällens höjdpunkt.
   HÃ¥kans Pops fasta kategorier fortsatte som vanligt fylla spalterna här. 50-talsserien gick vidare med placeringarna 16 till 13 med texter om Moon Mullican, The Coasters, Johnny Cash och Barrett Strong .
   Och bland de Ã¥terpublicerade intervjuerna, frÃ¥n 1985 och 1986, var det dags att friska upp minnet kring namn som Sanne Salomonsen, Per Gessle, Johan Lindell och Jackson Browne .
   I vinylhyllan hittade jag gamla skivor med Gary Wright, David Peel, Bobby Keys och Carly Simon .
   Jag recenserade även en helt ny skiva med Stockholmsbandet Pud Alone & the Congregation som var sÃ¥ intressant och bra, i en sorts countrycock-genre, att jag planerar att se bandet live pÃ¥ söder i Stockholm nästa lördag.

2019 HAR MITT INTRESSE FÖR NYA SKIVOR ökat och raden på skivor som krävde lyssning har växt lång under februari. Och när jag först skulle försöka skära ned antalet album som skulle få några bedömande ord blev det svårt. Alltför många skivor på min lista var intressanta eller bra eller både och.
   The Long Ryders "Psychedelic country soul" tog först helt andan ur mig. Vilken fantastiskt trevlig comeback. Jag ser ju pÃ¥ omslaget att killarna har Ã¥ldrats sedan exempelvis 1985 och "State of our union" men det lÃ¥ter fräschare, piggare och mer inspirerat om nya skivan än jag nÃ¥gonsin hade hoppats pÃ¥.
   Ett album som doftar allt annat än dammig revival. Det här är pop och rock som utspelar sig i nutid och är sÃ¥ självklart skriven och sedan utförd med samma passionerade energi.
   PÃ¥ "Diggin' the scene" hÃ¥ller Fatboy huvudsakligen sig kvar i den gamla rockabilly- och rock'n'roll-genren och det (bokstavligen) ekar 50-tal om lÃ¥tarna. Men jag tycker mig soundmässigt ocksÃ¥ upptäcka en viss utveckling Ã¥t det eleganta hÃ¥llet. Kanske en viss förnyelse som för nÃ¥gra sekunder lÃ¥ter lite mer kommersiellt. Där nÃ¥gonstans, ekande sÃ¥ngen och de dallrande fina elgitarrerna, vill jag gärna jämföra soundet med Weeping Willows.
   Eric Palmqwists initialer EP stod för en av de bättre svenska grupperna runt millennieskiftet, EP:s Trailer Park, men nu har han solodebuterat pÃ¥ allvar. Redan i albumtiteln "En halv gris kan inte gÃ¥" förstÃ¥r jag att hans nya popmusik, för första gÃ¥ngen pÃ¥ svenska, inte tillhör det mediokert allmängiltiga.
   Och mycket riktigt hittar jag personliga texter kombinerade med smÃ¥ melodiska underverk till lÃ¥tar som pÃ¥ nÃ¥got märkligt sätt är besläktade med bÃ¥de EP:s Trailer Park och Monostar (Erics ännu tidigare grupp). Eric är en intressant artist som det inte är för sent att upptäcka. Om inte annat som lÃ¥tskrivare. Han döper lÃ¥ten "Eternal sunshine of a spotless mind" men sjunger den pÃ¥ svenska...
   Musikaliskt tycker jag norrlänningen Robert Hurula egentligen tillhör Göteborgsfalangen av popartister som röstmässigt befinner sig pÃ¥ gränsen mellan djup personlighet och spruckna ideal. Hans förra album, "Vapen till dom hopplösa", däckade mig och blev 3:a pÃ¥ min Ã¥rsbästalista 2016 strax efter Kent. PÃ¥ nya "Klass" är han lika personlig men lÃ¥tmässigt sviktar det ibland men är aldrig ointressant.
   Det är kanske är ett gigantiskt missförstÃ¥nd men jag har alltid placerat amerikanen Ryan Bingham i singer/songwriter-branschen men pÃ¥ "American love song" tar han mig ur den villfarelsen. Här är det övervägande rockigt, ibland med bluestendenser, men det finns ocksÃ¥ nÃ¥gra mer avskalade lÃ¥tar. Sjunger ofta med en vild och brötig röst, jämför Tom Waits och Dr John, men det blir sällan sÃ¥ homogent och bra som pÃ¥ den americana-doftande lÃ¥ten "Situation station".
   PÃ¥ "Sunshine rock" hörs det att rötterna i Bob Moulds musik och sound fortfarande finns kvar i hans gamla intensivt skramliga band Hüsker Dü. GenomgÃ¥ende hÃ¥rt sväng. Ibland pÃ¥ gränsen till oväsen men här finns ocksÃ¥ välskrivna lÃ¥tar ("Sunny love song") bland det skramliga och högljudda.
   Fortsätter lyssnandet i det intensivt rockiga. Det finns inte mycket som slÃ¥r energin i Millencolins musik och nya "SOS" gÃ¥r i samma stil. Inledande titellÃ¥ten och singeln är ju en drömöppning pÃ¥ albumet. PÃ¥ resten av skivan är intensiteten lika hög men kanske inte lika catchy. Efter 12 lÃ¥tar pÃ¥ 35 minuter och oavbruten energi kan jag nog känna mig lite trött i öronen när det ekar en viss upprepning om materialet fast det är sÃ¥ fantastiskt mÃ¥lmedvetet utfört.
   Avslutningen pÃ¥ skivrecensionerna kommer jag ägna Ã¥t nÃ¥gra lugnare album med mer sparsmakad musik.
   Robert Ellis "Texas piano man" är en fin popplatta. Med den titeln befinner sig givetvis pianot i centrum och vid nÃ¥got enda tillfälle tänker jag pÃ¥ Elton John men Robert Ellis är nÃ¥got personligare och mer udda i sitt sätt att skriva poplÃ¥tar.
   Mandolin Orange är för mig en okänd duo frÃ¥n North Carolina fast de har sex album bakom sig. Andrew Marlin, som har en distinkt manlig stämma, och multiinstrumentalisten Emily Frantz överraskar pÃ¥ "Tides of a teardrop" med sin vemodiga pop där fiolen ofta gör arrangemangen sÃ¥ otroligt gripande.


FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men Ã¥ andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt pÃ¥ den här skivan. Jag känner igen receptet frÃ¥n nÃ¥gra gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med pÃ¥ "Memento"-boxen där Fredrik gör nÃ¥gra vansinnigt vackra men coola solon pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar.
   PÃ¥ nya skivan fÃ¥r ocksÃ¥ pianisten Erik Lindegren nÃ¥gra minuter i sol(o)skenet när skivan vid nÃ¥gra tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-lÃ¥tar som av naturliga skäl fÃ¥tt en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", gÃ¥r lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De bÃ¥da coverlÃ¥tarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-lÃ¥ten, fÃ¥r ocksÃ¥ en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gÃ¥ng fÃ¥ höra nÃ¥gra Lindgren-lÃ¥tar som funnits med pÃ¥ liverepertoaren men ännu inte har givits ut pÃ¥ skiva. "Crazy about" var en gÃ¥ng (2013) aktuell pÃ¥ inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och lÃ¥ter som en traditionell jazzlÃ¥t. "Right away" är en annan outgiven lÃ¥t som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslÃ¥ten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Lon & Derrek Van Eaton (1973)

Postad: 2019-03-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



LON & DERREK VAN EATON: Brother (Apple SAPCOR 25)
Release: 9 februari 1973


Den här säsongen av "I min skivhylla" har jag valt att fokusera på de Beatles-relaterade skivorna i hyllan, där jag följer kronologisk utgivning och inte alltid lyckas pricka in de musikaliskt bästa albumen. Som idag när de amerikanska långhåriga bröderna Van Eaton inte lyckas stå för den önskade underhållningen och ganska klart sviker på det området. En liten överraskning för mig ska det erkännas. I alla tider har jag säkert vilseletts av duons alldeles perfekta debut-Apple-singel "Sweet music" men som homogena albumartister var duon inte riktigt mogna uppmärksamheten i början på 70-talet.
   Den uppmärksamme läsaren av dessa rader tycker kanske att den här skivan tidsmässigt borde stÃ¥ innan Carly Simons "No secrets", som jag skrev om förra veckan, i skivhyllan. Den anmärkningen är förvisso förklarlig men den engelska utgÃ¥van av bröderna Van Eatons "Brother" gavs inte ut förrän i februari 1973. Jag äger även den amerikanska utgÃ¥van av "Brother" ty när den gavs ut (22 september 1972) var det inget som pekade pÃ¥ att albumet skulle ges ut i England överhuvudtaget. Men sÃ¥ plötsligt, nästan ett halvÃ¥r senare, fick skivan engelsk release.
   Den där förvirrade releasetaktiken inleddes redan pÃ¥ Van Eatons första singel, "Sweet music", som släpptes redan i mars 1972 - i USA. I England skulle det dröja till mars 1973 innan nÃ¥gon singel släpptes. Och dÃ¥ var det inte den George Harrison-producerade singellÃ¥ten "Sweet music" utan "Warm woman" som var singel-a-sida. Förvirrat är bara förnamnet och det skadade givetvis brödernas karriär som tynade bort ganska snabbt därefter.
   Vid den här tidpunkten hade skivbolaget Apple, Beatles beskyddade kärleksprojekt, finansiella problem och utgivningen av skivor med andra artister minskade kraftigt i volym. Vilket gjorde att marknadsföringen till "Brother" i stort sett uteblev och den stora skivpubliken var förklarligt kallsinnig till en skiva ingen visste om.
   Fram till nu har jag ändÃ¥ haft ett positivt minne av albumet men när jag lyssnar noggrant nu upptäcker jag bara ett ojämnt, krampaktigt och delvis fantasilöst album där det är svÃ¥rt att räkna upp genuina höjdpunkter förutom nämnda singellÃ¥t.
   Van Eaton-bröderna var inga nykomlingar i musikbranschen när de med sin demo genom ett missförstÃ¥nd fick bÃ¥de George Harrison och John Lennon intresserade. Genom att bara lyssna trodde George först att artisterna var svarta men fortsatte ändÃ¥ satsa pÃ¥ duon. Det är nog skivans korta stunder av gospelinfluerade texter ("help us all to find our way/help us all to live another day") och den religiöst klingande lÃ¥ttiteln "Without the lord" som lurade George.

OPTIMISMEN HOS ALLA VAR STOR JUST DÅ. Ett femårigt skivkontrakt skrevs 15 september 1971 och bara fyra dagar senare flög de till England och blev eskorterade till George Harrisons hem i Henley-on-Thames. Inom några dagar gick George och bröderna in i Abbey Road-studion och spelade in "Sweet music"-singeln. En låt med ett stort slagkraftigt sound som lät mer George Harrison än Harrison själv. En inspelning som dekoreras av en tramporgel som spelas av Mike Hugg, från Manfred Mann på 60-talet.
   30 september 1971 öppnades skivbolaget Apples moderna inspelningsstudio i källaren pÃ¥ 3 Savile Row i centrala London och bröderna Lon & Derrek Van Eaton blev tillsammans med amerikanska tjejgruppen Fanny premiärgäster där. Efter "Sweet music"-inspelningen lämnade George albumprojektet, för att koncentrera sig pÃ¥ efterarbetet med inspelningarna frÃ¥n Bangla Desh-konserten, som pÃ¥ resten av albumet fick ny producent i Klaus Voormann. Han var en av Harrisons närmaste musiker men hade ingen erfarenhet som producent och det kanske ocksÃ¥ förklarar albumets sviktande helhet.
   Bröderna var som sagt inga nykomlingar i musikbranschen. Med nÃ¥gra lokala band i Trenton New Jersey, The Trees (1968) och Jacobs Creek (1969), hade de producerat nÃ¥gra skivor men var nog inte riktigt mogna för den här positionen i strÃ¥lkastarljuset. De fick obegränsade resurser och nästan oändlig tid i studion, tre mÃ¥nader, men det är inget pÃ¥ skivan som tyder pÃ¥ varken genomarbetade arrangemang eller välskrivna lÃ¥tar. BÃ¥de Lon och Derrek var duktiga musiker pÃ¥ mÃ¥nga instrument och inspelningarna i Apple-studion genomfördes ofta pÃ¥ egen hand utan andra musiker eller nÃ¥gon rutinerad producent som kunde styra utvecklingen av lÃ¥tar och arrangemang.
   I mina öron äre det förutom "Sweet music" bara poppiga "Sun song" och den lite tyngre rockiga "Sunshine" som kan mäta sig med de höga förväntningarna pÃ¥ hela albumet.
   Albumet inleds med en lÃ¥t, "Warm woman", som bröderna hade spelat in som demo pÃ¥ helt egen hand i sitt hem i Trenton. Ska sanningen fram tycker jag att mÃ¥nga lÃ¥tar pÃ¥ det här albumet lÃ¥ter som demoinspelningar fast de är inspelade i en av Europas mest moderna studior. "Maybe there's another" och "Ring" är egentligen bara nÃ¥gra tunna utkast till färdiga lÃ¥tar.
   Efter Apple-inspelningarna for Van Eaton-bröderna tillbaka till New York och spelade in ytterligare fyra lÃ¥tar med musiker i studion, bland annat trummisen Andy Newmark, men inte heller där har slutresultatet nÃ¥gon som helst personlig kvalité.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (530)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2019 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.