Blogginlägg från 2019-02-26

Magnus Lindberg (1952-2019)

Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg, 20 september 1989 på Ritz, Örebro.

DET VAR MED OFATTBAR SORG JAG TIDIGARE IDAG tog emot det tragiska dödsbudet att MAGNUS LINDBERG inte längre finns bland oss. På en sekund kändes livet så tomt, så mycket tystare och så fruktansvärt mycket tråkigare. Den enda lilla tröst som jag just nu kan känna är att Magnus musikaliskt avslutade på topp med sista albumet "Magnus Lindbergs skörd" för mindre än ett år sedan. Ett album som jag förra året inte kunde placera på någon annan plats än nummer ett på min årsbästa-lista för 2018.
   Jag har under "Minns"-kategorin på Håkans Pop noterat dödsfall i musikvärlden sedan september 2009. Till dags dato har det blivit 111 mer eller mindre genomarbetade livsberättelser kring artister som jag uppskattat och musikaliskt följt genom åren. Men där finns ingen som jag personligen och bokstavligen har känt så länge och på samma sätt som Magnus har funnits i mitt liv sedan början på 80-talet. Därför känns det just nu väldigt tungt att skriva de här orden.
   På sätt och vis känns det som om Magnus Lindberg alltid har funnits här. Långt innan jag lärde känna honom var han ju den klart färgstarkaste medlemmen i folkpopgruppen Landslaget i mitten på 70-talet. Det var omöjligt att inte lägga märke till den blonda kalufsen och den tuffa, fräscha och ungdomligt friska killen i den gruppen. Att han lämnade den alltmer kommersiella gruppen för att satsa på en solokarriär var ju ett tämligen givet beslut.
   Hans första soloalbum "Magnus Lindberg" (1976) var kanske ingen slagkraftig solodebut men där inledde han sångerna om Peggie, tonsatte för första gången en av Ulf Lundells texter och Anni-Frid Lyngstad-duetten "Ljusterö" är oförglömligt vacker.
   "Som natt och dag" (1978) är som helhet starkare och Kjell Anderssons entré som producent har givit den annars ofta osäkre Magnus ett stort självförtroende. Och med låtar som "Månsken Peggie" och "Midnatt i city" skrev han in sig i svensk rockhistoria. Skivan hade inte direkt livebaserade arrangemang men det var i slutet på 70-talet som Magnus växte som konsertartist tillsammans med ett rockigt kompband.
   Jag läste då om många omvittnade starka konsertögonblick men jag fick aldrig möjlighet att uppleva Magnus på konsert då. Men nästa album, mästerverket ”Röda läppar” (1981), hade klar konsertintensitet och här skulle hans namn bli accepterat i den svenska rockbranschen. Egentligen började det redan till julen 1979 när hans ”Snön den faller vit” fanns med på samlingsskivan ”Glitter, glögg och rock’n’roll” där EMI-artister gjorde sina egna jullåtar. Magnus låt var en klassiker då och är en klassiker än i dag.
   Bara ett drygt år efter ”Röda läppar” var Magnus tillbaka med en ny skiva, ”I en hand” (1982), som nästan var i samma nivå som föregångaren och det var i samband med den skivan jag första gången såg och hörde Magnus på scen.

ETT ÅR EFTER "I EN HAND" KOM MAGNUS TILLBAKA till Örebro och Lord Nelson, gjorde en konsert som jag aldrig glömmer. Närheten och kontakten med publiken var viktig, han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd på sig själv i 14 låtar på 90 minuter och ville nästan aldrig sluta.
   Strax före konserten berättade han för mig att han var tämligen trött på rockbranschen:
   - Jag har inte hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
Magnus hade lämnat EMI och lagom till spelningen släppt en singel, ”Bortom horisonten”, och han berättade för mig att det skulle komma ett nytt album i februari-mars. Det skulle, helt i linje med Magnus oförutsägbara liv, dröja sex år innan Magnus Lindberg kom med en skiva…
   Återkomsten inleddes 1989 med upprepade konserter i just Örebro. Magnus hade skaffat sig ett stadigt kompband som hade rötterna här. Tillsammans med bandet Fabulous Barfly, under ledning av Staffan Ernestam, gjorde Magnus en fantastisk konsert där gamla låtar levde upp, covers som ”Maggie May” och Springsteens ”Fire” och de nya låtarna lät starka och livsviktiga.
   Dagen efter, långfredag 1989, träffade jag Magnus på Stora Hotellet i ett regnigt Örebro. Han berättade om nya skivan som skulle släppas till hösten och han var optimistisk men ändå skeptisk inför ett organiserat turnerande. Det just inledda samarbetet med det Örebro-baserade bandet växte och konserterna till hösten var verkligen en Magnus på topp. Inga covers, bara nya och gamla låtar som så fint passade ihop. ”Med den scenintensitet som Magnus har träffar varje låt rätt i hjärtat och man blir glad och upprymd”, skrev jag i konsertrecensionen.
   Lagom till julen 1989 utnämnde jag Magnus till Årets scenpersonlighet och han ringde personligen och tackade. Framtiden såg ljus ut tillsammans med bandet när han plötsligt fick kontakt med Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt och Grymlings föddes.
   Efter det bandets första framgångsrika skiva gjorde de en uppföljare av inte helt samma kvalité och Magnus försvann helt från scenen. Nu lite rikare och det skulle dröja ända till 1999 innan Magnus figurerade på en nyproducerad skiva, den skönt rockiga ”Ljus i natten” producerad av Billy Bremner.

MAGNUS VAR NU TILLBAKA PÅ EMI MED SIN okonstlade, enkla, raka och personliga rock och många starka låtar. Redan året därpå följde han upp den skivan med ”Tur och retur”, bra men lite ojämn blandning av nyinspelade gamla låtar och tre nyskrivna. När jag intervjuade Magnus i samband med den releasen så hade han som vanligt planer på en kommande skiva:
   - Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, sa en realistisk Magnus med erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   Mycket riktigt: Det skulle inte komma någon ny Magnus Lindberg-skiva förrän i våren 2004, ”På bergets topp”. Där det mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel ("Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar" som det heter i en låt) fanns refränger som borde ha tagit Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt var i hans nya låtar.
   Efter en ganska lågbudgeterad liveskiva, "Jag är inte ensam" (2006) var Magnus efter några år tillbaka på EMI där hans trogne vän Kjell Andersson organiserade ännu ett bra album "Ett eget liv" (2009) med en inspirerad Magnus framför ett bra band.
   Redan året efter slog sig Magnus ihop med Basse Wickman och samlade gamla visfavoriter av Dan Andersson, Karin Boye, Evert Taube, Nils Ferlin och Bellman på albumet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1". Det blev aldrig någon volym 2 i den serien men soundet på skivan skulle åtta år senare resultera i en alldeles fantastisk Magnus Lindberg-comeback, "Magnus Lindbergs skörd" (2018). Med exakt samma musiker och Kjell Andersson som producent skulle Magnus överträffa sig själv, skriva en mängd ypperligt starka låtar och sedan rakryggat gå in i studion och visa att självförtroendet var på topp.
   Minnet av Magnus Lindberg är långt, kärleksfullt och fyllt med många glada och intressanta ögonblick. Och jag är i denna allvarliga stund trots allt glad att han så starkt och fint kunde avsluta sitt artistliv på ett så fantastiskt sätt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.