Blogginlägg från januari, 2019

INTERVJUER 74-94: Anne-Lie Rydé & Tove Naess (1984)

I INTERVJUN MED DE TVÅ RAJ MONTANA BAND- sångerskorna räknar jag upp en lång rad namn som har figurerat i kören bakom Dan Hylander och Py Bäckman. Anne-Lie Rydé och Tove Naess, som fanns med när Dan, Py och bandet genomförde sin avslutningsturné hösten 1984, är de mest kända namnen och hade redan då varsin solokarriär att koncentrera sig på.
   Både Anne-Lie och Tove befann sig just då mittemellan första och andra soloalbumet så framtidsplaner på både skiv- och konsertområdet fanns det gott om. Anne-Lie hade redan 1984 gjort en egen turné, Örebro 1 mars, och återkom sommaren 1985 med det utökade bandet hon utlovade i intervjun. Under de kommande åren fick hon problem med rösten och flera planerade konserter i Örebro ställdes in.
   Tove Naess framtid som konsertartist var inte lika spikrak. Det var först efter hennes tredje album, "Shine on" (1987), som hon besökte Örebro för konsert, då tillsammans med det lokala Husbandet med Staffan Ernestam i spetsen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1984.

ANNE-LIE OCH TOVE
- begåvningar på marsch

RAJ MONTANA BAND HAR GENOM ÅREN BLIVIT en rejäl språngbräda för många talangfulla sångerskor i det här landet. Emily Gray, Sonja BoyadzIjev, Ulrika Uhlin och nu senast de allra största: Anne-Lie Rydé och Tove Naess. Båda har ett album i eget namn bakom sig.
   Tove Naess, vars namn har norskt påbrå, började sjunga i Dave & the Mistakes för fyra år sedan. Bandet upptäcktes rejält av Elvis Costello när de spelade på Alexandra i Stockholm.
   Det resulterade i Englandsturné som förband till Costello. Något Tove minns med blandade känslor.
   - Vi gjorde 26 konserter på nästan lika många dagar, våren 1981, så det var otroligt jobbigt men också intressant att knyta nya kontakter, säger Tove som fortfarande har bra kontakt med Costellos skivbolag F-Beat i London.
   - Jag umgicks flitigt med Carlene Carter när hon var här första gången och när Nick Lowe sedan kom hit med samma kompband hoppade han in i studion med mig och skrev texten till titellåten på mitt första soloalbum, "Isn't it crazy".
   Nu produceras Tove av engelsmannen Paul Bass som jobbat mycket med både Costello och Lowe. En singel kom tidigare i höst, "I want you (oh so bad)", som var en av topparna på Raj Montana-konserten förra veckan. I februari åker hon till London och spelar in ett helt album tillsammans med Pelle Alsing, Ola Johansson, Hasse Olsson och gitarristen Claes Munktell.
   - "Munken" och jag håller på att bilda ett band som planerar att turnera i vår när albumet, som bara innehåller egna låtar, har kommit ut.
   Anne-Lie Rydé ("vars skönhet bara överträffas av hennes begåvning", som Dan Hylander påpassligt presenterade henne på konserten) fick sitt stora genombrott under Raj Montana-turnén för ett år sedan och har gjort några korta egna framgångsrika turnéer i år.
   Anne-Lie började spela in sitt andra soloalbum i september i år och den beräknas komma ut i vår då hon tillsammans med en ny utökad kompgrupp ska genomföra en åtta veckor lång turné.
   - Saxofonisten Erik Häusler tillkommer och min man Pelle Alsing finns med på extra percussion som ska göra bandet extra tungt.
   Sex av de åtta låtar som redan finns inspelade har Anne-Lie skrivit själv men hon är självkritisk för hon tycker det är svårt med texterna.
   - Det var svårare än jag trodde men jag har fått oväntat stor hjälp av bandets basist, Tommy Cassemar, som visat sig ha oanade kvalitéer på det området.
   Anne-Lie berättade vidare att albumet kommer att innehålla en svensk version av "Anyone who had a heart" och att Englandslanseringen får vänta.
   I vår finns således två av Sveriges mest talangfulla sångerskor på turné. Båda hoppas på att komma till Örebro. Vad säger de lokala nöjesarrangörerna?

/ Håkan

50-tal: #17. "Rocket 88"

JACKIE BRENSTON And His Delta Cats
Rocket "88"
(Chess)

OM VI SKA VARA STRIKT KORREKTA FÅR NOG rock'n'roll-musikens födelse dateras till slutet av 40-talet och gärna nämna Louis Jordan, Wynonie Harris, Wild Bill Moore (gav ut låten "Rock and roll" 1949), Sister Rosetta Tharpe, Jimmy Liggins och Charles Brown som pionjärer. Många har dock med skärpa namngivit "Rocket '88'" som genrens första låten. Själv hade jag både ångest, tveksamhet och en rejäl felanalys innan jag efter många omvägar (bland annat via Bill Haley) hamnade på Jackie Brenstons namn. Så här gick det till:
Inför dagens text om min 50-talsfavorit började jag grävande research om Bill Haley. Varken vi vill det eller inte anses han ofta vara mannen som introducerade rock'n'roll och jag har själv säregna autentiska 50-tals-minnen av mannen i fråga. Hans "Rock around the clock" fanns i föräldrarnas skivsamling, den rödglänsande etiketten sitter benhårt i min hjärna, och introt med "one o'clock, two o'clock..." kan jag nästan recitera i sömnen.
   Som mitt första rejäla musikminne sitter Haley och den låten etsad i min själ fast jag egentligen önskar att det var Elvis Presley, Jerry Lee Lewis eller Little Richard som gav mig entrébiljett till musikhistorien. Haleys mest kända låtar såldes i miljonupplagor och han var verkligen pionjär på området, en populär sådan. Men som vit nästan 30-åring kom han fram några år för sent för att idag kallas hip och nydanare när han mer eller mindre imiterade den riktiga rockmusiken med sin snällare framtoning, mer urvattnade texter och med visserligen svängiga men ganska oskyldiga rytmer.
   Haleys låtar "Rocket '88'" och "Rock the joint" (1951 och 1952) väckte uppmärksamhet men blev inga stora hits. Men det fortsatte sedan framgångsrikt med "Crazy man crazy", "Shake, rattle and roll", "Rock around the clock" och "See you later, alligator", under åren 1953 till 1956, som blev klockrena hits och präntade in namnet Haley i musikhistorien. Men det var också praktfulla fiaskon mellan succéerna. Att 1954 ge ut en version av "Chattanooga Choo Choo" på singel måste väl förklaras som gigantisk desperation?
   När jag gräver djupare i historien om Haleys karriär visar sig singelmaterialet ofta handla om covers som inte alls ger bilden av en personlig pionjär med helt egna idéer. "Crazy man crazy", hans första regionala hit, skrev Haley visserligen själv men resten av de ovan nämnda singlarna är undantagslöst nya snälla tolkningar av fräcka original. Som hade gjorts av Jackie Brenston ("Rocket '88'), Jimmy Preston ("Rock the joint"), Joe Turner som jag redan uppmärksammat i den här serien ("Shake, rattle and roll") och Bobby Charles (som skrev och kallade låten "Later alligator").
   Även "(We're gonna) Rock around the clock" har ju en förlaga, en blueslåt från 1922, som visar att Haleys karriär ofta innehöll timida och textmässigt blygsamma inslag. Originalet "My Daddy Rocks Me (With A Steady Roll)" med Trixie Smith hade en text som verkligen inte var någon oskyldig smekning. Det var för övrigt 1922 som frasen "rock and roll" första gången användes i en sångtext...
   Bill Haleys tolkning av "Rocket '88'", som gavs ut tre månader efter Brenston, tillhör de bättre ögonblicken i hans karriär men är ändå hopplöst distanserad av det passionerade men distade originalet med en sångare som är hundraprocentigt närvarande.

I MARS 1951 PASSERADE IKE TURNERS band Kings Of Rhythm, där Jackie Brenston spelade saxofon, Memphis på sin turné på svartklubbar i amerikanska södern. De fick möjlighet att spela in i Sam Phillips nya studio Memphis Recording Service som senare döptes om till Sun Studio. På vägen dit var det stormigt och regnigt och gitarristen Willie Kizarts förstärkare ramlade av taket till turnébussen och sprack vilket i studion framkallade ett distat sound från gitarren. Ett ljud som teknikern Phillips försökte dölja med högre volym. Då föddes det äkta rock'n'roll-soundet.
   Låten som spelades in, "Rocket '88'" skriven av Brenston, handlar om en bilmodell, Hydra Matic Drive V-8 Oldsmobile 88. Inspelningen licensierades och gavs sedan ut på singel av bröderna Chess i Chicago, pengar som gav Phillips en grundplåt till att starta Sun Records i april 1952.
   En annan artist och låtskrivare som bör få lite uppmärksamhet av samma orsak som Brenston är Bobby Charles som skrev "See you later alligator" och gav ut originalet i november 1955, två månader innan Haley gav sig på låten. Med titeln "Later alligator" var det Charles debutsingel, en extremt svängig jordnära version, och starten på en lång karriär. som i flera år dessutom var skivbolagskollega på Chess med Brenston.
   Charles producerade singlar under resten av 50-talet men ingen som tillnärmelsevis väckte samma uppmärksamhet som "Later alligator". 1958 lämnade Louisiana-födde Charles, vars fullståndiga riktiga namn är Robert Charles Guidry, Chess och skrev på för Imperial där han blev kollega med andra Louisiana-artister som Fats Domino, Smiley Lewis, Chris Kenner och Roy Brown och hans sound påverkades åt samma håll. Men han blev mer framgångsrik som låtskrivare, bland annat "Walking to New Orleans" och "It keeps rainin'" åt Fats Domino, än artist.
   51 år gammal avled Jackie Brenston 15 december 1979 i en hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Leon Russell (1970)

LEON RUSSELL: Leon Russell (A&M AMLS 982)
Release: 1 februari 1970

FÅ ARTISTER/MUSIKER ÄR SÅ RUTINERADE SOM Leon Russell var när han gjorde albumdebut i eget namn. Skivan är idag mitt val ur skivhyllan som enbart omfattar Beatles-relaterade skivor. Leon hade en lång karriär, redan innan 1970, och jag gjorde ett sammandrag när han för drygt två år sedan gick bort men det är kanske ändå på sin plats med en kort resumé.
   Föddes som Claude Russell Bridges 1942, lärde sig spela piano som 4-åring och spelade på nattklubbar i Tulsa redan vid 14 års ålder. Flyttade till Los Angeles när han var 17, blev en flitigt anlitad studiomusiker som medlem The Wrecking Crew, sedan i husbandet på tv-showen Shindig där han träffade Delaney Bramlett men blev nog mest känd när han arrangerade, producerade och skrev många hits till Gary Lewis & the Playboys.
   Skivdebuterade 1962 som ena halvan av David & Lee (David Gates/Leon Russell), solodebuterade 1963 som C J Russell innan några anonyma sporadiska singlar under eget namn släpptes i mitten på 60-talet.
   Innan Leon Russells publika storhetstid drog igång i slutet på 60-talet hade han tillsammans med Marc Benno duon Asylum Choir som producerade två album, dock utan större uppmärksamhet.
   Från 1968 turnerade Leon Russell med Delaney & Bonnies stora band. Under de långa turnéerna kom han i kontakt med ständigt nya musiker och sångare. Engelsmannen Joe Cocker slog igenom stort 1968 med "With a little help from my friends" och tillsammans med sin skivproducent Denny Cordell sneglade de tidigt mot den amerikanska marknaden med långa krävande turnéer som gav stora rubriker, publikrespons och nya kontakter. Där sprang Cocker, Cordell och Leon Russell på varandra vid ett tillfälle. Ett möte som skulle bli banbrytande för alla tre.
   Cordell lyckades få med Cocker på Woodstock-festivalen i augusti 1969 och strax efter spelade Cocker in sitt andra album, "Joe Cocker!", med sitt kompband The Grease Band och med Cordell/Russell som producenter och två uppmärksammade Leon Russell-låtar i repertoaren, "Delta lady" (som handlar om körsångerskan Rita Coolidge, ex-flickvän till Russell) och "Hello, little friend".
   1970 och åren runtom var både intensiva och händelserika i rockbranschen, speciellt i USA. Samarbeten mellan artister och musiker över alla gränser blev en levande paroll. Det skapades stora kreativa sammanslutningar och inte så sällan var Leon Russell spindeln i nätet. Han var alltså en del av Delaney & Bonnie & Friends som i sin tur knoppade av sig till Cocker/Russell-projektet Mad Dogs & Englishmen. Alla musikerna turnerade oavbrutet och blev också flitigt anlitade studiomusiker och ur de här stora grupperna växte fasta konstellationer fram som exempelvis Derek & the Dominoes, Eric Claptons grupp.
   Leon Russell och Denny Cordell blev hösten 1969 alltså ett team som kom att producera "Joe Cocker!"-skivan som spelades in i USA och som i sin tur kom att stå modell för Leon Russells första soloalbum som huvudsakligen spelades in i Olympic Studios i London. Hans kontakter i rockvärlden hade under 1969 spridit sig och det var en imponerande skara musiker och sångare som hjälpte Leon på "Leon Russell".

UNDER DEN HÄR TIDEN RUNT 1970 hjälpte som sagt alla artister varandra men kontraktsskyldigheter och juridiska problem gjorde att de ibland uppträdde under pseudonym (George Harrison exempelvis som L'Angelo Misterioso) men på "Leon Russell" uppträder alla prominenta personer under riktiga namn med ett undantag. Bobby Whitlock fick lite skämtsamt namnet Bobby Whiplash.
   På originalskivan får gästmusikerna en allmän samlad dedikation och blir inte namngivna i detalj för varje låt. De uppgifterna har senare blivit officiella och där framgår det att George Harrison spelar på hälften av skivans låtar och Ringo Starr hjälper till på tre vilket kvalificerar "Leon Russell" för en plats på min Beatles-relaterade skivhylla.
   Hela listan på gästmusiker är som sagt imponerande ty där hittar vi förutom Beatles-killarna även namn som Charlie Watts och Bill Wyman från Stones (spelar tillsammans på "I put a spell on you"), Eric Clapton (förstås!) och Stevie Winwood (båda var hösten 1969 medlemmar i Blind Faith), äkta paret Bramlett och kören med Clydie King (nyligen avliden), Merry Clayton och Joe Cocker. ,
   Inspelningarna till "Leon Russell" genomfördes i september till november 1969 och soundet är baserat på Russells röst och intensiva pianospelande fast han under åren som studiomusiker även spelade både gitarr och trummor. Pianot är Russells huvudsakliga instrument på skivan men han hade under det senaste året utvecklat sitt låtskrivande som får stort utrymme på skivan. Det lustiga och märkliga är att han här har skrivit låtar med titlar som känns så bekanta. Exempelvis "I put a spell on you", "Give peace a chance" och "Roll away the stone" utan att vara skrivna av Screamin' Jay Hawkins, John Lennon eller Ian Hunter...
   "Leon Russell" är på inget sätt homogen och helgjuten. På skivan återfinns visserligen rena klassiker (stämningsfulla "A song for you", souliga "Hummingbird" och ösiga "Delta lady"), en gospelintensiv rocklåt ("Shoot out on the plantation") men också flera parenteser (en absurd version av Dylans "Masters of war" har Leon döpt om till "Old masters", repetitionen i mediokra "Give peace a chance" och monotona "Hurtsome body") som nog är resultatet av mer fest än seriöst låtskrivande.
   En läcker detalj är dock "Prince of peace" där Harrisons akustiska slide möter Claptons sedvanligt vassa sologitarr, "Pisces apple lady" doftar The Band med tjejkör och i "Roll away the stone" uppfinner Leon Mott The Hoople-soundet några år för tidigt.
   I samband med releasen av "Leon Russell" drog Leon ut på en sju veckor lång USA-turné (48 konserter på 52 dagar) med Mad Dogs & Englishmen, ett rekordstort manskap på tio sångare/sångerskor (med Joe Cocker i centrum) och tolv musiker.

/ Håkan

Akustisk spelning med Mikael Ramel

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST
Banana Moon, Örebro 24 januari 2019
Konsertlängd: 16:40-17:03 (23 min)
Min plats: Några meter från "scenen".

FÖRRA VECKAN SLÄPPTES MIKAEL RAMELS och Klas Qvists album "I huvet på varann" som den här veckan följs av en liten, liten signeringsturné (Örebro, Nynäsaham och The Beat Goes On i Stockholm) tillsammans med ett anspråkslöst framträdande på två man med två akustiska gitarrer. Det kanske är fel att kalla det konsert men i skivbutiken Banana Moon vid Järntorget i Örebro ställde sig ändå den udda duon Ramel & Qvist bland skivbackar och väggar fyllda med vinyl och spelade fyra smakprov från den aktuella skivan.
   Det var på ren svenska en unplugged-konsert utan mikrofon inför 10-15 personer i butiken där Mikael mellan låtarna försökte förklara tillkomsten av "I huvet på varann".
   - Jag fick Klas Qvists album "Second thoughts" (utgiven under artistnamnet Citizen K) hemskickad för snart två år sedan med bara en liten uppmaning att lyssna och tycka. Kände inte alls till Klas Qvist men föll för materialet som jag bara tyckte hade ett fel - det var engelska texter.
   Mikael mejlade Klas och berättade om sin positiva syn på skivan. Och tyckte att många låtar på skivan hade parallella drag av hans egna gamla skivor. Även Klas fick på torsdagseftermiddagen chansen att förklara:
   - Jag scrollade genom dagens mejl och fick en chock när jag upptäckte namnet Mikael Ramel bland inkommande. Jag började svettas redan innan jag läste mejlet och blev sedan otroligt glad när han meddelade att han tyckte låtarna var så fantastiskt bra. Det var som om Pete Townshend hade mejlat mig...
   Mikael satte sig alltså och skrev svenska texter, eller med bästa förmåga översatte, elva av originalets 23 låtar. Och tillsammans spelade de in "I huvet på varann". Mikael sjöng sina texter på svenska till Klas Qvists musik och tillsammans med Klas och hans musikervänner plus Mikaels gitarrist Kenny Håkansson spelade de in skivan.
   Hela projektet startades av skivbolagsmannen och musikentusiasten Peter Holmstedt från Borås som alltså kände Mikael lite och skickade "Second thoughts" av Klas som också kommer från Borås eller strax utanför.
   På Banana Moon blev det ett avslappnat och naturligt framträdande med lite förklarande snack mellan låtarna. I det här avskalade formatet blev det nästan än mer tydligt hur Klas låtar så perfekt är anpassade till Mikaels sång och texter. Eller snarare tvärtom. Perfekta unplugged-versioner av fyra låtar från den mer arrangerade skivan.
   Och framträdandet saknade inte spontana infall. Som när paret på slutet av "En gång till" alldeles naturligt börjar sjunga på The Young Rascals-strofen "Groovin', on a Sunday afternoon".

Låtarna:
Gryningen
Vem av oss är vem
En gång till
Tomrummet

/ Håkan

"Rädda världen"

DSH5
Rädda världen
(DSH5)

NU SKA JAG, EN GÅNG FÖR ALLA, RESPEKTERA det här bandets gruppnamn som DSH5. Jag ska upphöra med att inkonsekvent pendla mellan David Södergrens Hot Five och den moderna förkortning som symboliserar en grupp i sina bästa år. Jag var också en slow starter när det kom till att lyssna och engageras av det här bandets frejdiga musik och numera smått imponerande låtskatt.
   Bandets historia startade redan på 90-talet, under sitt hederligt traditionella namn, men förutom en notis i tidningen var jag då lyckligt ovetande om bandets eventuella kvalitéer. Jag vaknade till först 2013 och fick upp ögon och öron för ett band som då hade gjort någon typ av comeback efter ett rekordlångt uppehåll.
   Skynda långsamt har inte bara varit mitt signum i det här trevliga ämnet. Nya skivan, nästan fyra år efter förra ("Hett blod"), har haft en långsam startsträcka. Måhända har DSH5:s repertoar ett överflöd av temposnabba låtar men utgivningen av "Rädda världen" har inte direkt följts upp rekordsnabbt.
   Redan i somras fick jag skivan i min hand och väntade på releasedatum med tillhörande publikt arrangemang innan jag tyckte det var läge för analys och bedömning. Men officiell skivrelease dröjde, releasekonsert likaså och följaktligen blev min recension också försenad.
   Nu, drygt ett halvår efter utgivning, blir det äntligen dags för release med konsert på Clarion Hotel i Örebro nästa fredag 1 februari. Det utlovas ett storslaget arrangemang med gästartister och ett med blås förstärkt band. Paradoxalt när det handlar om ett så naturtroget och jordnära band där det egentligen "bara" är ett gäng starka melodier med en och annan intelligent textrad som utan konstigheter gör bandet så underbart underhållande.
   DSH5 har spelat sig till min fascination och mitt gillande. Under otaliga konsertupplevelser har bandet gång på gång varit ett levande bevis för att sex personer tillsammans kan leverera fantastisk musik med en sorts folkrock i botten som sedan breder ut sig åt alla håll och kan numera både överraska och tillfredsställa förväntningar.
   Det må vara gitarristen Mattias Lagerqvist och sångaren David Södergren som skriver gruppens material men det är tillsammans med bandets ytterligare fyra personer som arrangemang växer fram och utmanar den publik som eventuellt uppfattat bandet som ett ganska inskränkt och enahanda band. Dagens DSH5 är långtifrån ett monotont och förutsägbart band. Det är om inte annat "Rädda världen" ett levande bevis för.
   Vid ett tillfälle under fjolåret fick jag ytterligare bevis för den tesen när jag hade förmånen att få uppleva DSH5 och dess medlemmar i en djupare och mindre traditionell roll som kompband där folkrocksoundet kom i andra hand. När de på ett arrangemang för Stadsmissionen kompade Karin Wistrand, Lolita Pop-sångerskan, för nästan ett år sedan sprängdes plötsligt musikaliska gränser. Där bjöds på överraskning och nya intressanta infallsvinklar i den musik vi så gärna älskar att älska.
   Nya skivan kanske inte överraskar på det revolutionerande sättet men visst hör jag utveckling på många låtar i den fina ambitionen att ständigt vilja ta ett steg till. Innan skivan hamnade i cd-spelaren i somras hade bandet redan spelat en majoritet av låtarna live. Så jag saknar det där riktiga överraskningsmomentet men det är ju mitt problem som inte bör lastas över på varken bandet, låtskrivarna eller publiken ty här finns åtskilliga fina ögonblick att upptäcka.
   Följ skivan låt för låt, med inledande textrader, nedan:

1. "Den siste mannen"
"Kanske kommer det en dag/När det ska vara du och jag..."
Cowboypunk. Visst ekar det lite Disneyland After Dark 1986 om det vilda gitarriffet men jag är inte hundra på att gitarristen Mattias har hört eller ens vet vad jag fantiserar om. De ettriga trummorna (Marcus Berggren) river upp sår i arrangemanget. Och texten andas lite vemod i den klassiska situationen att bli sista val - eller inte ens det. På slutet lyckas inte Erik Mattsson få stopp på det brusande instrumentet samtidigt som allt det andra, soundet doftar Hammond men jag är inte så säker på det.

2. "Ta dina Antabus Kerstin"
"Det finns alltid ett om/Det finns alltid ett sen/Det finns alltid ett 'skulle ha gjort'..."
Socialrealism 2018 med ett ledset dragspel i fokus. Upplevt eller inte, självbiografiskt eller inte, är det faktiskt en text som ekar engagemang vars historia slåss om uppmärksamheten med en underbart spelad elektrisk slidegitarr. David Södergrens text (och melodi) om Kerstin som inte ska supa bort allting hon har och sedan slänga ut "det där kräket till karl" är en av bara två låtar på skivan från honom. David visar att han inte är långt efter bandets store låtskrivare, Mattias Lagerqvist.
   Den känsligt spelade mandolinen (Lennart Hessel) försöker utmana gitarren och David sjunger nästan hesare än vanligt. Barnkören på slutet är lika överraskande och fräsch som när Kent gav unga röster utrymme på en låt för många år sedan. Kanske kan det vara upprörande att höra barn sjunga ut i en vers om Antabus men det är samtidigt också moralbefriande innan Mattias gitarrsolo blir ett stort utropstecken på slutet.

3. "Rädda världen"
"Du bryr dig om hur allting är och hur allt ska bli/alla miljöengagemang tar all din tid..."
De galopperande trummorna höjer effektivt tempot i en låt om miljöengagemang som textmässigt är så dagsaktuell. Innehållet i texten, om allt mellan fattigdom och indianernas rättigheter, har kanske tagit död på det kreativa melodisnickrandet. Eller annars har jag för höga krav på en låt som är titellåt. Det snabbhäftande gitarrintrot går däremot som en röd tråd genom hela låten och på slutet får orgeln återigen svårt att hinna med till slutpunkten.

4. "Nån som du"
"Om den jord som jag går på inte bär mig nåt mer/Om jag faller till helvetet ner..."
Ännu en låt som tangerar bandets långa tradition att vara musikaliskt trygg men också förutsägbar som man i sina sämsta stunder en gång kunde kritisera Perssons Pack för. När jag hörde "Nån som du" första gången live var jag övertygad om att det var en låt från första albumet. Jag är nog lite känslig för simpla låtar. Eller är det bara för att jag har hört låten live för många gånger.
   Dock räddar samspelet i introt mellan mandolinen och elgitarren låten från att hamna i glömska. Just det samspelet där riffen avlöser varandra, som också avslutar låten, kryddar hela arrangemanget.

5. "Vi kommer att dö"
"Du frågar mig 'Är du kär i mig, vad ska man tro?'/Som om jag har svar som om du kan gå i mina skor..."
Ännu ett catchy elgitarrintro, skivans starkaste och mest överraskande. Riffet doftar karibiska rytmer och känns både bakvänt och helt rätt på samma gång. Rytmen går sedan som en röd underhållande tråd genom hela låten medan innehållet i texten letar sig fram till den självklara slutsatsen att "Livet ska bli min död".

6. "Lyckan & jag"
"Lyckan & jag ska ta paus nu ett tag/Vi behöver en tid från varandra..."
Kan ha varit den första låt jag redan sommaren 2016 hörde live från den här skivan. Och det lovade så gott, så utmanande och händelserikt att jag plötsligt längtade efter ett nytt album. Det gränslöst melodiskt vackra och nakna pianospelet i introt befann sig långt från det där jordnära och anspråkslösa folkrocksoundet. Pianot får sedan sällskap av steelguitar och det ligger nära till hands att beskriva låten som musikalisk melankoli. Det mäktiga och kanske lite överdrivna gitarrsolot på slutet tar ut svängarna ordentligt och spräcker då upp den alltför vackra ytan.

7. "För den förbannade kärlekens skull"
"Som ett maratonlopps allra sista krig/Åtta år känns som ett helt liv..."
Just på den här låten, Davids andra bidrag till skivan, med det äventyrligt spännande och överraskande arrangemanget har nog inspelningsteknikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh haft störst inflytande. Liknar ingenting annat som den här gruppen har gjort varken förr eller nu. I mina öron klingar det faktiskt Pugh Rogefeldt 1969...
   Ekot av den storslagna gitarrkaskaden är ju lite som "Här kommer natten" med ett nervigt darrande gitarrsolo som förstärker den känslan. Men också det mest oväntade på skivan. Ännu en låt långt från det traditionellt folkrockiga. Det kallar jag utveckling.

8. "En kula för mig"
"Kärleken är passé/Idiotin gör succé/Som en resa i tid/Till Berlin 33..."
Efter några i sound uppfriskande och annorlunda DSH5-låtar tar bandet ett steg tillbaka till det enkla, det naturligt svängiga men inte heller så överraskande. Visserligen kan jag inte dansa tango eller dansa överhuvudtaget men visst finns det här tangoingredienser i det ryckiga tempot. Upptäcker nu att texten möjligen är mer politisk än jag någonsin har uppfattat när jag har hört låten live. Tangotouchen och ännu ett catchy gitarriff ger låten trots allt profil i det enkla.

9. "30 långa dar"
"Tidigt en morgon blickar jag mot skyn/Det var stora blåa blixtar som bländade min syn..."
Reptilsnabb trummis driver på i en hisklig fart i en typisk DSH5-låt som tillsammans med titellåten och "Nån som du" står för det klassiska - och enkla. Ett magnifikt mandolinsolo och dragspelet följer tätt efter och ännu ett gitarrsolo innan orgeln på slutet sätter punkt.

10. "Sång till Jesus"
"Jesus, det är inte lätt/Livets bakslag kommer ganska tätt/Men det visste du långt innan mig/Gud fader, han prövade dig..."
En enkel ramsa som ännu en gång blir så underhållande i Mattias sedvanligt finurliga och välformulerade visa om Jesus. En sång maskerad till en frireligiös dänga med akustisk gitarrer och sång i flera stämmor men med, inte helt överraskande, helt andra undertoner och en respektlös slutsats att "supa som svin". En akustisk slide dekorerar snyggt den annars så enkla och sparsmakade melodin.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dan & Py (1984)

SOM JAG REDAN I HÖSTAS KUNDE BERÄTTA hade jag och min fotograf Anders Erkman många intensiva möten med Dan Hylander, Py Bäckman, musiker och sångerskor i kompbandet Raj Montana Band under 1983 och 1984, det som skulle bli sista åren på det gränslöst framgångsrika samarbetet. Då rekapitulerade jag första mötet i januari 1983 och idag hoppar jag till det sista mötet på sista turnén i december 1984. Jag lär i min intervjuserie återkomma till fler Dan & Py-möten från de här åren.
   I december 1984 hade huvudrollerna i detta stora turnépaket blivit helt jämställda. Py hade via två Mats Ronander-producerade album, "Sista föreställningen" (1983) och "Kvinna från Tellus" (1984), och starkt låtmaterial tagit sig upp till Dan Hylanders nivå både publikmässigt och med låtkvalitéer. Under samma tid gav Hylander ut genomarbetade album som tillhör toppen av hans karriär, "Calypso" (1983) och "...om änglar o sjakaler" (1984).
   I nedanstående intervju, som genomfördes nere på Slottskällaren under Stora Hotellet i Örebro som en liten presskonferens, har Dan och Py för stunden inga klara framtidsplaner. Men från 1985 satsade, kanske inte så överraskande, de båda artisterna på sina egna solokarriärer och 1986 separerade de även privat. Kontakten dem emellan fanns dock kvar och 1997 återförenades detta magnifika band för en liten turné och i somras hände faktiskt precis samma sak.
   Intervjun på Slottskällaren inträffade sen eftermiddag 12 december 1984, några timmar innan konsert i Brunnsparken. En vecka innan, 5 och 6 december, hade Dan, Py och bandet uppträtt på Göta Lejon och, som de refererar till i intervjun, spelades hela konserten in. Just då var det osäkert vad som skulle hända med inspelningarna men i augusti 1985 gavs dubbelalbumet med den långa titeln "Tele-gram/Långt farväl... (Live soundtrack)" ut. För första gången gavs en skiva med Dan och Py ut under det jämställda namnet Bäckman/Hylander/R.M.B. och på en unikt nog delad etikett mellan artisternas respektive skivbolag, Sonet och Amalthea.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/12 1984.

"Avskedskonsert" i Örebro
DAN OCH PY HAR TRÖTTNAT PÅ ATT KUSKA RUNT PÅ TURNÉ

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN OCH DERAS TROGNA kompband Raj Montana Band nådde igår Örebro på sin så kallade avslutningsturné. De har turnerat regelbundet sedan 1980 och har gjort drygt 500 konserter och tänker efter den här turnén lägga av. Eller ta ett sabbatsår eller vila eller resa. Förslagen är många efter några mycket arbetsamma år "on the road".
   Varken Dan eller Py vill dock beteckna den pågående turnén som något avsked.
   - Det är något överdramatiserat, säger Dan.
   - Jag vill förkovra mig, fördjupa mig i musiken, säger Py.
   Och ingen av dem vill avslöja, eller snarare vet inte, när de står på scen nästa gång eller ens om de gör det tillsammans.
   - Bandet är upplöst efter den här turnén och alla medlemmarna har andra projekt på gång så vem vet, säger Dan.
   Förra veckans konserter i Stockholm spelades in på både video och ljudband men det är ännu så länge för tidigt att säga om det blir ett kommande livealbum.
   Pågående turnén går under samlingsnamnet "Hopalong" utan att någon riktigt kan förklara varför.
   - Hopalong Cassidy var en cowboy som vann alla fajter och om man är riktigt vidsynt kan man stava det "gnolapå" baklänges, säger Py vars påstådda filmroll i Kjell Sundvalls "En kärlekssång" fortfarande ligger på is.
   Dan, Py och hela bandet förekommer i några korta sekvenser i Mats Lundgrens tv-serie "Åshöjdens BK" där Dan också har skrivit musiken.
   Efter Örebro ska de närmast till Karlstad och Oslo innan turnén avslutas på tisdag i Stockholm med stor final på Konserthuset där åtskilliga gästartister enligt ryktet ska dyka upp.
   Dan och Py berättade sedan många turnéminnen, mest positiva, innan de for ut till Brunnsparken och framförde den sista konserten i nuvarande form för en fullpackad teatersalong. De är populära i Örebro.

/ Håkan

50-tal: #18. "Tough lover" (1956)

ETTA "MISS PEACHES" JAMES
Tough lover
(Modern)

MED GARAGEROCKKLASSIKERN "LOUIE LOUIE", som har sina rötter i 50-talet, i öronen började researchen till plats 18 på min lista över 50-talets favoriter. Han som skrev och spelade in originalet 1957, Richard Berry, hade en massiv men ganska mediokert framgångsrik karriär på 50-talet. Han, hans bassång och låtar figurerade i många olika grupper och sammanhang, The Penguins, The Cadets, The Flairs, Arthur Lee Maye & the Crowns, duon Ricky & Jennell, The Rams plus några till, som nästan uteslutande höll sig i doo-wop-genren.
   Jag lyssnade igenom Berrys låtar i eget namn, sammanlagt 16 singlar, och det var med ett undantag ("Louie Louie") ett ganska tålamodskrävande och monotont besvär att pendla mellan sentimentala låtar och ännu smörigare ballader. Och det jag på förhand betraktade som en höjdpunkt, hans egen version av "Louie Louie", gjorde mig också ganska besviken. Garagerockarna med The Kingsmen i spetsen, och tusen andra coverinspelningar, har under åren verkligen injicerat energi och tempo i den tämligen ganska simpla melodin som för övrigt lånat latinamerikanska influenser från andra låtar. Berrys egna framförande är en tempofattig viskning i jämförelse.
   Den inledande till synes onödiga utflykten i Richard Berrys 50-talsvärld blev ändå en nyttig ingång i en helt annan karriär med en helt annan artist som jag upptäckte via ett stickspår där han gästar. Den blott 17-åriga Etta James debuterade 1955 med "The wallflower" och Berry sjunger (helt anonymt) duettstämman. Och allt är ju så mycket mustigare och mer intressant än Richard Berrys karriär.
   Med Etta James i blickfånget upptäckte jag en karriär med både r&b, rock and roll och en spännande kraftfull röst som bjöd på många bra låtar och när det är som bäst ("Tough lover") tillhör hon onekligen toppskiktet av 50-talets artister.
   Etta James föddes 1938 som Jamesetta Hawkins, upptäcktes som 14-åring av Johnny Otis och bildade tillsammans med två tonårsvänner sångtrion The Creolettes som finns med på ovannämnda debutsingel men då under namnet The Peaches. Otis döpte om Jamesetta till Etta James, tog henne till Los Angeles och spelade in "Roll with me Henry" som var ett svar på "Work with me Annie", hitlåten med Hank Ballard. Låttiteln ansågs lite för vågad och ändrades till det lite mer urvattnade och ofarliga "The wallflower". Låten toppade USA:s r&b-lista 1955, uppföljaren "Good rockin' daddy" (för övrigt skriven av Richard Berry) nådde också listorna, och snart befann hon sig på turné med stjärnor som Little Richard, Ike & Tina Turner och Johnny Otis.
   Efter de två första singelframgångarna blev resten av Etta James 50-tal på skiva långtifrån någon succé och egentligen ganska bortglömt. Men musikaliskt och sångmässigt fanns det höjdpunkter. På sin sjunde singel, den explosiva "Tough lover" (2:15) som Etta har skrivit själv, hörs det tydligt att hon har turnerat med Little Richard. Och i kompet vräker saxofonisten Lee Allen och trummisen Earl Palmer på för kung och fosterland. "Miss Peaches" i artistnamnet syftar alltså på hennes tidiga sångtrio, The Peaches.
   73 år gammal avled Etta James 20 januari 2012 i leukemi.

/ Håkan

I min skivhylla: James Taylor (1968)

JAMES TAYLOR: James Taylor (Apple SAPCOR 3)
Release: 6 december 1968

SOM JAG BERÄTTADE FÖRRA VECKAN KOMMER serien "I min skivhylla" under våren att uteslutande handla om skivor på en enda skivhylla där albumen med Beatles-relaterade skivor står. En hylla med skivor i kronologisk ordning med brokigt innehåll och därför ojämn kvalité. Men jag ska försöka plocka de mest intressanta albumen vilket dock inte garanterar någon kvalitetssäkrad nivå.
   Jag börjar alltså välja skivor från vänster med hyllans äldsta alster. I säsongspremiären hoppar jag över de tre första skivorna, ett slitet exemplar av den amerikanska pressningen av Billy J Kramer with The Dakotas "I'll keep you satisfied" (1964) med fyra Lennon-McCartney-låtar (av vilka tre är specialskrivna för Kramer), soundtracket "The family way" (1967) komponerad av Paul McCartney och den danska pressningen av The Beach Boys "Smiley smile" där McCartney medverkar hemligt på en låt.
   Sedan hamnar jag på dagens val i skivhyllan, James Taylors allra första soloalbum. Beatles skivbolag Apple lanserades i slutet på augusti 1968 med några singlar, bland annat Beatles-singeln "Hey Jude", men den riktiga releaseboomen inträffade i november. Då släpptes på kort tid när George Harrisons soundtrack med indisk musik, "Wonderwall", John Lennon/Yoko Onos kontroversiella "Two virgins", Beatles magnifika "White album" och en singel med The Iveys (Badfingers tidiga gruppnamn) släpptes.
   Första artisten utan direkt Beatles-koppling att släppa ett album på Apple blev alltså amerikanen James Taylor. Genom bolagets talangscout Peter Ashers försorg hamnade James på det nystartade skivbolaget tack vare en gammal kontakt. Innan James på vinst och förlust for till London 1968 hade han ett kompband i USA, The Flying Machine, vars gitarrist hette Danny Kortchmar. Danny hade flera år tidigare spelat i The King Bees som under en turné i USA kompade den engelska duon Peter & Gordon, Peter Ashers genombrott som artist.
   När Taylor strulade runt i London, festade och spelade på gator och småklubbar, fick han genom Danny kontaktuppgifterna till Peter Asher. Taylor kände sig hemma i London med den trevliga atmosfären, människorna, många spelställen och blev vän med många musiker. Han hyrde rum i Notting Hill Gate där också en annan invandrad amerikanare, Jimi Hendrix, just då bodde.
   I en liten studio i Soho spelade Taylor in sina låtar till en demo som imponerade på Asher som rekommenderade Paul McCartney att skriva kontrakt med honom.
   Det är idag 2019 svårt att tänka sig den trygge tunnhårige 70-årige James som långhårig 20-årig trubadur med djupt drogrelaterade hälsoproblem men trots en lugn och fin uppväxt i en förmögen familj i North Carolina var han innerst inne en orolig själ som dock levde för sin musik. Och nu skulle han spela in sitt första album och med facit i hand blev det starten på en lång karriär.
   "James Taylor" blev också starten på ytterligare en karriär, Peter Asher som producent. Inspelningarna till Taylors debut, mellan juli och oktober 1968, blev Ashers första steg i sin roll som etablerad skivproducent. Han skulle under 70-talet etablera sig som en av decenniets största och mest framgångsrika producenter för artister som i första hand James Taylor men också Tony Joe White, Linda Ronstadt och Bonnie Raitt.
   Inspelningarna till Taylor-skivan gjordes i Trident-studion i centrala London. En studio som då var mer tekniskt avancerad än den legendariska Abbey Road-studion. En anledning som faktiskt gjorde att Beatles spelade in sin "Hey Jude"-singel där under samma tid som "James Taylor"-inspelningarna inleddes i juli 1968.

TAYLOR OCH ASHER VAR DOCK INTE UTE efter några stora studioavancerade inspelningar utan ambitionen var att spela in James Taylor låtar så enkelt och naturtroget som möjligt. Men det krävdes några musiker till inspelningarna. För trygghetens skull valde Taylor sin gamle Flying Machine-trummis Joel O'Brien (kallas Bishop O'Brien på skivan) men övriga musiker annonserade de efter i NME och Melody Maker. Märkligt nog fastnade de för två engelska musiker, basisten Louis Cennamo och keyboardspelaren Don Shinn (stavat Schinn på skivomslaget...), som båda långt tillbaka i tiden hade spelat i band med en då okänd Rod Stewart. Cennamo i Jimmy Powell & the Five Dimensions 1963 och Shinn i The Soul Agents 1965.
   I övrigt är det få musiker i arrangemangen på skivan och Taylors egen akustiska gitarr framträder tydligt i det lågmälda ofta akustiska soundet. Det är här den Beatles-relaterade detaljen på skivan visar sig. På albumets enda lite mer arrangerade låt, "Carolina in my mind", spelar Paul McCartney bas och den unge lovande gitarristen Mick Wayne, från gruppen Juniors Eyes, gör ett tillfälligt inhopp.
   Materialet till albumet var en blandning av några år gamla låtar, som spelades in av Flying Machine 1967 och gavs ut på en singel men i övrigt inte förrän 1971, och nyskrivet. Det är lätt att identifiera de nya låtarna som upphovsrättsligt ägs av Apple Publishing Ltd, skivbolagets eget förlag. Men den detaljen påverkar inte det musikaliskt väldigt homogena soundet på skivan. Apropå rättigheter är det lite märkligt att de korta musiksnuttarna, i pausen mellan låtarna, ("Greensleeves" vid ett tillfälle) inte finns angivna på skivetiketten. Ofta är det stråkarrangerade parenteser gjorda av Richard Hewson, då ny i kretsen kring Beatles, som ofta är ansvarig för stråkarna även på de konventionella låtarna. Arrangemang som ibland, i de lugna nästan seriösa ögonblicken, ekar Nick Drake.
   Först och främst var det inte meningen att James Taylor skulle producera hits men det finns låtar på albumet som ändå får beskrivas som lågmält catchy med skivans mest citerade låt, "Something in the way she moves", som höjdpunkt. Ja, det var från James Taylor, troligen på demon våren 1968, som George Harrison "lånade" textraden som inleder "Something" som började spelas in 25 februari 1969 med Beatles (för övrigt Georges 26-årsdag!).
   I ovan nämnda "Carolina in my mind" finns det också ganska tydliga hittendenser med stark refräng och en klingande vemodig hemlängtan i den övriga texten. Melodiskt refererade McCartney till Beatles när han hörde låten och ville absolut vara med och spela på låten.
   Överlag var recensenterna nöjda med skivan och Taylor levde för ögonblicket i en dröm men kommersiellt var det helt andra tongångar. Skivbolaget hade redan började visa upp finansiella problem och marknadsföringen av skivan var lika med noll vilket gjorde att "James Taylor" nästan försvann spårlöst bland alla nya skivor. Engelsmännen var inte riktigt mogna för den nya amerikanska singer/songwriter-trenden och de interna samarbetsproblemen i Beatles gjorde inte saken bättre.
   Det tog lång tid innan "Carolina in my mind" släpptes på singel och inför Taylors planerade andra album var skivbolaget kallsinnigt och ointresserat vilket gjorde att Asher följde med Taylor till USA där ett kontrakt med Warner Bros väntade. Taylor Englandsäventyr var därmed ett minne blott, med den magiska "Fire and rain" fick Taylor sitt genombrott och med första Warner Bros-albumet "Sweet baby James" (1970) var James Taylor en etablerad artist med en lång framgångsrik karriär framför sig.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Basse Wickman (1984/2012)

IDAG BLIR DET EN LITE ANNORLUNDA INTERVJUÅTERBLICK. Huvudintervjun, från 26 april 1984, med Basse Wickman gjorde jag i samband med en solokonsert på Lord Nelson i Örebro. Sommaren 2012 var jag i kontakt med Basse av andra orsaker men jag lät honom också ”konfronteras” med min gamla intervju, 28 år senare. Det utmynnade i aktuella synpunkter på uppgifterna i texten på den ursprungliga intervjun. Nedan publicerar jag först originalintervjuartikeln och under den citerar jag ett antal utdrag som Basse sedan kommenterar.
   Intervjun med Basse (= Hans Johan Axel Wickman) sammanfattar väl i stora drag hans långa historia fram till 1984 när han ensam med sin akustiska gitarr uppträdde på Lord Nelson.
   ”Lord Nelson i Örebro? Spelade jag “solo” redan 1984?!?! Det måste ha varit märkligt...” var hans spontana kommentar 2012.
   Basse, som jag inte kände personligen tidigare, skrev faktiskt till mig i maj 2012 i ett helt annat uppdrag. Han älskar nämligen den engelske pubrockaren Ernie Graham och ville bara tacka för att jag skrev om honom:
   ”Jag blir alltid glad när jag ser någon nämna Ernie Graham och hans fina skiva. En favorit ända sedan den först gavs ut och, tack & lov, så finns den återutgiven på cd (på Hux) för eventuellt nytillkomna lyssnare... Inte för att det nu hjälper Ernie (avled 54 år gammal 2001) men ändå! 'The girl that turned the lever', vilken sång! En briljant sångare och låtskrivare vars soloalbum jag så ofta återkommer till. Fint att du skrev om den plattan, Håkan!”
   När jag sedan kollade upp min intervju från solospelningen i Örebro 26 april 1984 lät jag Basse kommentera uppgifterna. Hans reaktioner på texten 2012 skrivs med kursiv stil.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/5 1984.

Basse Wickman åter till ursprunget
"DET KÄNNS BEFRIANDE ATT TURNERA ENSAM"

FÖR NÄSTAN TVÅ VECKOR SEDAN GÄSTADE Basse Wickman Örebro och Lord Nelson och genomförde en alldeles fulländad konsert med endast sin akustiska gitarr till komp. Han har liksom många andra (Lindley, Hiatt, Lindberg, Costello, Rickfors, Thunders, Afzelius med flera) återvänt till ursprunget och reser omkring ensam med sin akustiska och en ljudtekniker.
   - Det känns befriande att turnera ensam, jag är ingen gruppmänniska och tillsammans med ett helt band blir resorna närmast gerillakrig. Nu får jag chansen att framföra låtarna som jag ursprungligen skrev dem, på gitarr och piano, berättar Basse några timmar innan konserten.
   34-årige Basse (döpt till Hans men heter numera Basse även i passet) har sina musikaliska rötter i den amerikanska singer/songwritertraditionen och minns hur han påverkades redan av Kingston Trio och John Stewart i slutet på 60-talet.
   - Jag började spela gitarr och piano mest för att kunna skriva låtar och uttrycka tankar och åsikter, säger Basse som sedan nästan uteslutande sjungit och skrivit låtar på engelska.
   - Det är det naturliga språket att sjunga på för mig. Alla skivbolag vill att jag ska sjunga på svenska för att nå en större publik men jag varken vill eller är intresserad av att lansera mig på det viset. Alla trender och vågor inom musiken är luft för mig. Bara jag får spela och sjunga och överleva är jag nöjd.
   För att bevisa sin udda inställning till skivbranschen avslöjar Basse att han inte ens vet var Café Opera, musikerstället nummer ett, ligger i Stockholm!
   Sin artistkarriär inledde Basse 1969 som kompgitarrist i Claes Diedens grupp.
   - Jag fick jobbet för att jag, liksom Claes, gillade Lovin' Spoonful.
   Samma år bildade Basse sin första egna grupp, Geronimo, tillsammans med bland andra Py Bäckman som han för övrigt bodde tillsammans med vid den här tidpunkten. De spelade countryrock, en musikform som både då och senare har haft det svårt att bli riktigt accepterad i Sverige.
   Basse turnerade sedan med Lalla Hansson innan han på allvar satsade på en solokarriär, fortfarande starkt influerad av den amerikanska countryrocken. 1973 kom första albumet från vilken en låt, "I wanna change my life", hamnade på Tio i Topp.
   - Efter första skivan träffade jag Micke Rickfors, som hade återvänt till Sverige efter Hollies-sejouren, och tillsammans med Lasse Finberg, numera skivproducent, bildade vi en osannolik trio. Tre akustiska gitarrer, säger Basse och ler åt det idag.
   På Basses andra album, som kom 1974,l fick han hjälp av Rickfors som sedan blivit Basse trogen på alla hans skivprojekt.
   - Micke är samma typ av ensamvarg som jag och vi går bra ihop när han fungerar som det objektiva örat vid skivinspelning.
   1974 hade Basse ytterligare en grupp tillsammans med Py Bäckman, Songs, innan han kom i kontakt med Kjell Andersson och Parlophone och snabbt närmade sig toppen i sin karriär.
   I snabb takt, 1976 och 1977, gjorde Basse två album på EMI innan han tog fyra(!) sabbatsår.
   - Trött och besviken på musikbranschen la jag nästan av helt att spela. Ägnade mig åt andra jobb, arbetade på musikförlag och skivbolag för att lära mig branschen inifrån. Spelade ett tag med ett dansband, Moonlighters, 4-5 kvällar i veckan för att få riktig distans till branschen.
   Det gick så långt att Basse sålde (till Per Gessle) en av sina käraste klenoder, en 12-strängad Rickenbacker-gitarr. Med ett sound som gav 60-talspopen dess speciella karaktär.
   - Men jag har köpt en ny Rickenbacker nu. En beige som till och med Searchers lånade när de uppträdde på tv förra året, säger Basse stolt. Tyvärr har jag svårt att kunna använda så känsliga gitarrer på turnéer.
   1980 kunde Rickfors övertala Basse tillbaka till studion och den klassiska singeln "Son of Cathy's clown" som året därpå följdes av Basses bästa album, "Sailing down teh years", och hans första konserter på fyra år.
   Sedan gick Basse och Kjell Anderson (EMI) skilda vägar och han gjorde 1982 sin första Epic-platta, "Crazy love", och skulle redan förra året gjort ett nytt album.
   - Jag har alla låtar klara men saknar väl arbetsdisciplin för att gå in i en studio tillsammans med ett band igen. Jag hoppas kunna göra klar skivan i höst - men jag lovar inget.
   Under vårt långa samtal påminner Basse mig flera gånger om att det han sysslar med är inget konstnärligt eller ens tillkrånglat.
   - Det här är inte viktigare än en fotbollsmatch eller en kopp te, säger Basse anspråkslöst innan samtalet glider in på våra personliga favoriter där namn som Jackson Browne och Richard Thompson inte överraskande kommer upp.


BASSES KOMMENTARER (kursiv text) SOMMAREN 2012:

JAG SKREV ALDRIG NÅGON KONSERTRECENSION 1984 om Basses framträdande men nämnde att han genomförde en alldeles fulländad konsert med enbart sin akustiska gitarr som komp.
   ”Hm… Det var som sjutton men om det verkligen var så känns det retrospektivt bra...
   Basse sa också att "jag är ingen gruppmänniska och tillsammans med ett helt band blir resorna närmast ett gerillakrig. Nu får jag chansen att framföra låtarna som jag ursprungligen skrev dem, på gitarr och piano".
   Sedan kommenterade han att han alltid skriver och sjunger på engelska: "Det är det naturliga språket att sjunga på för mig. Alla skivbolag vill att jag ska sjunga på svenska för att nå en större publik men jag varken vill eller är intresserad av att lansera mig."
   ”Allt detta gäller egentligen fortfarande... Trots tre, fyra plattor på svenska och duoskivan med Magnus Lindberg.
   För att bevisa att Basse befann sig i den svenska musikbranschens utkant berättade han för mig att han inte ens visste var Café Opera låg...
   ”Nu vet jag men har fortfarande inte varit där!”
   Basse och jag pratade sedan lite historia, hur det började i Claes Diedens grupp (Etcetera med bland annat Janne Schaffer)…
   "Jo, jag lånade en Gretsch av honom eftersom jag bara hade 12:or. Fick jobbet för att jag nämnde något om Zal Yanovsky, det imponerade på Dieden."
   …lirade countryrock i Geronimo med Py Bäckman, turnerade med Lalla Hansson, första skivan "I wanna change my life" och hur han sedan träffade Micke Rickfors och tillsammans med Lasse Finberg bildade en akustisk trio.
   ""Wickman, Rickfors & Finberg hette vi och Mats Olsson skrev en lång, kryptisk artikel om oss i Expressen; “Gruppen som försvann”. Något som, speciellt, gladde herr Finberg..."
   Sedan kom andra soloskivan, 1974 hade Basse en grupp till med Py Bäckman, Songs, innan han kom i kontakt med Kjell Andersson och två skivor på EMI 1976 och 1977. För att sedan ta fyra sabbatsår. Basse kommentar 1984:
   - Trött och besviken på musikbranschen la jag nästan av helt att spela. Ägnade mig åt andra jobb, arbetade på musikförlag och skivbolag för att lära mig branschen inifrån. Spelade ett tag med dansbandet Moonlighters, 4-5 kvällar i veckan, för att få riktig distans till branschen….
   Sedan berättade Basse att han hade sålt sin 12-strängade Rickenbacker till Per Gessle...
   ”Då var det ekonomisk rockbottom...”.
   ..men att han hade köpt en ny Rickenbacker. En beige som till och med Searchers hade lånat när de uppträdde på svensk tv året innan.
   ”Mike Pender, vilken kille. Och... Vilken dialekt!!! Svårförstådd som sjutton, minst sagt.
   Comebacken kom med "Son of Cathy's clown" och albumet "Sailing down the years" och de första konserterna på fyra år. Basse och Kjell Andersson gick sedan skilda vägar. Första Epic-skivan hette "Crazy love" och Basse berättade 1984 att han hade en ny skiva på gång. Basse 1984:
   - Jag har alla låtar klara men saknar väl arbetsdisciplin för att gå in i en studio tillsammans med ett band igen. Jag hoppas kunna göra klar skivan i höst, men jag lovar inget.
   Det blev skivan ”Navigator” som kom, tror jag, 1985. Den innehöll bl. a en tolkning av min (obskyra) hjälte David Blue, det är jag nog mest stolt över... Tyvärr finns inte tejperna till detta album (enligt ägarna) så den lär aldrig återutges på cd.

SOMMAREN 2012 VAR JAG ALLTSÅ I KONTAKT med Basse, grävde ner mig i 1984-intervjun och då uppstod en del nya frågor som han var snäll att svara på:
   Du och Kjell Andersson har väl alltid haft nära kontakt? Han gjorde ju även dina skivomslag fast du var på CBS, så det känns väl naturligt bra när du gjorde skivan på EMI med Magnus och att skivan blev så uppmärksammad?
   Jo, det stämmer i stort. Ibland har det varit “stormigt” men... Kjell Andersson är “one of a kind”, han har en oantastlig smak och helt inne i det för musikens skull. Den ende med någon liknande framtoning vore väl Anders Burman och han är gammal nu... Och det var verkligen roligt att göra något tillsammans med Magnus Lindberg! Jag tror att vi på något bra sätt kompletterar varandra... Vi är egentligen ganska olika, har levt olika men trivs. Och dessutom är vi så gott som grannar (ingen av oss har ju körkort. Något världen ska vara glad för, tror jag haha).
   Det här med att skriva på svenska. Du hade ju faktiskt skrivit några låtar på svenska redan 1984, de två låtarna till din syster Maria Wickmans skiva. Sedan gjorde du ju en hel svensk platta 1987 när du återvände till EMI. Hur kändes det?
   Marias skiva... Det hade jag faktiskt glömt, jag har den inte ens. Jag hade skrivit något till Monica Törnell också, en sång som hette “Drömmar” (som Janne Schaffer arrangerade/producerade. Med stor kostym... Var det verkligen min låt? Dessutom skrev jag en sång till ett julprojekt på Record Station, en sång tänkt för Peter LeMarc men det blev Mikael Rickfors som sjöng den i stället. Tack och lov... Så “hur kändes det”?
   Jag hade faktiskt påbörjat ett svenskspråkigt album för Epic/CBS – arrangerad/producerad av, yeah!, Janne Schaffer... med supermusiker och i Atlantis (då Metronome?) studion. Oerhört välproducerat och så och det måste ha kostat “a fortune”... Men efter fem, sex färdiga sånger, så “slängde någon en våt handuk över projektet”. En 45:a, “Trots allt”, releasades. Den gillar jag, inte minst för Jannes “österländska” gitarrer, en sorgsen, ödslig produktion.
   Men annars kände jag mig inte riktigt hemma i det hela... När EMI (Kjell A) tog över det hela, trodde jag att dom skulle fortsätta där vi hade slutat. Men i stället bokade han in mig i EMI:s lilla studio en dag där jag fick spela om allt ensam och akustiskt plus allt i övrigt som jag eventuellt hade liggande. När vi var klara var Kjells enda fråga – efter att ha tittat på klockan – om det skulle räcka för ett album! Det blev, till slut, ”Gränsland” som Grammisnominerades och nästan chockade mig till tystnad i fem, sex år...
   Senare kom ”Nio liv”, ”Fritt fall”, ”Da capo”. Efter (tillbaka hos Kjell... igen!) ha utkommit med samlingen ”Revisited” 2005 kom sedan senare tanken upp om ett samarbete med Magnus och “visskatten”. (Jag hade gjort en Dan Andersson tolkning redan på ”Gränsland” (1987).
   Äger du någon Rickenbacker idag, Basse?
   För närvarande har jag Magnus Tom Petty-Rickenbacker 12:a “till låns” och en Mosrite 12:a, också “till låns”, som Love hade på sin första LP. Den låter verkligen folkrock!!! Kopplat till små Fenderförstärkare, rent ljud, kompressor och reverb... inte dumt alls! (I studion går jag oftast genom en DI direkt in i mixerbordet annars).

BASSE AVSLUTADE INTERVJUN 2012, som genomfördes i slutet på maj, med följande kommentar:
   När jag nu sagt det (tidigare) att jag inte är en gruppmänniska – vilket är sant(!) - har jag likväl varit med i en ny konstellation i en dryg månad och vi har hittills gjort sju spelningar. Hittills med “stulna sånger” med akustiska och elektriska 12:or, Fender Telecaster med Clarence White stringbender + banjo, elektrisk och akustisk slide plus bas och trummor/tamburin.
   Country/folk/garage/psykedelia/rock... Någonting åt det hållet. Vi kallar oss (en homage till Marianne Faithfull) för Vagabond Ways. Se bild…

/ Håkan

"I huvet på varann"

KLAS QVIST/MIKAEL RAMEL
I huvet på varann
(Paraply/Hemifrån)

FÖR TVÅ ÅR SEDAN, NÄSTAN PÅ DAGEN FAKTISKT, fick jag en dubbel-cd med posten, "Second thoughts", med det då obekanta artistnamnet Citizen K. 23 låtar(!) på skiva med en för mig okänd artist från Borås väckte både naturlig nyfikenhet men också, efter nästan 50 år som skivrecensent kommer pessimism ibland krypande, skepsis. Men där fanns rent geniala kvalitéer och jag blev närmast stum av beundran inför både låtsnickrandet, produktionen och soundet som var djupt inspirerat av 60/70-talsnamn som Beach Boys, Pink Floyd och 10cc.
   Nu visar det sig att en av Sveriges mest personliga artister, med en något sporadisk skivproduktion bakom sig, blev lika däckad som jag av låtarna på "Second thoughts". Materialet tog Mikael Ramel med storm och han upptäckte dessutom parallella drag med sitt eget låtskrivande. Den jämförelsen slog aldrig rot i mitt huvud men Klas Qvist, mannen som ÄR Citizen K, förklarar nu att han under årtionden tillbaka i tiden, respekterat Ramel och inspirerats av honom som artist och kreativ låtskrivare.
   Det var Ramels initiativ som födde idén till ett samarbete där han har skrivit svenska texter till elva av Qvists låtar från "Second thoughts". Tillsammans med stora delar av Citizen K-bandet (inklusive Qvist) plus gitarristen Kenny Håkansson gick han sedan in i studion och resultatet är närmast förbluffande starkt. Texterna är färgade av Ramels extraordinära kvalitéer som författare och melodierna ligger också mycket nära hans egen värld. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit övertygad om att skivan helt och hållet var Ramels verk ty det här samarbetet låter så mänskligt och naturligt.
   Men jag vet så väl, ovan nämnda Citizen K-album höll på att bli min största skivfavorit 2017, att melodimaterialet är av absolut bästa kvalité och Klas Qvist får också delad credit som artist på skivan. Det är Mikael Ramel på skivomslagets framsida men på cd-etiketten är det faktiskt Klas Qvists namn som med rätta nämns först.
   Vad jag har förstått hade "Second thoughts" orättvist begränsade kommersiella framgångar trots många positiva recensioner. På svenska, med ordkonstnären Ramel i högform, bör det här materialet nå ut så mycket längre. Utan att skivan på något sätt varken är strömlinjeformad, sönderarrangerad eller tillrättalagd. Den groteskt långa (9:24) "Wasps & cars" ("Mygg & spa" på svenska), med sina extrema ljudeffekter och musikaliska utsvävningar, har till exempel inte sorterats bort. Och ibland pendlar det på skivan mellan psykedelisk musik och engelsk progrock där även en instrumental låt får plats.
   Jag uppfattar nog att Ramel och den nya produktionen följt originalarrangemangen ganska strikt. Men där "Second thoughts" var en tämligen inspelningsstudiobaserad skiva med många pålägg är "I huvet på varann" huvudsakligen mer livebaserad. Det bränner onekligen till några gånger när musikerna går loss och svävar ut i energi och gränslös musik. Som i slutet på "En gång till", en av många höjdpunkter på skivan, där tre gitarrer, en pedal steel och en slide understryker den levande känslan.
   Både textmässigt och musikaliskt låter "I huvet på varann" som en fantastisk "uppföljare" till Mikael Ramels 47 år gamla "Till dej", skivan som han och hans band turnerade runt med i våras och i sin helhet framförde på scen. Den gränslösa lekfullheten, de melodiska höjdpunkterna och den välskrivna poesin har de faktiskt gemensamt.

FOTNOT: "I huvet på varann" släpps på fredag 18 januari.

/ Håkan

50-tal: #19. "Never mind" (1959)

CLIFF RICHARD And The Drifters
Never mind
(Columbia)

NYTT ÅR OCH "NYA" NAMN I SERIEN OM MINA 50-TALS-FAVORITER. Dags för en något udda fågel i min följetong där vita engelsmän är en underrepresenterad kategori. För mig personligen, som är född 1952, är namnet Cliff Richard intimt förknippad med hans pop- och schlager-aktiviteter på 60-talet men decenniet innan var han en rock'n'roll-sångare av rang.
   Cliff föddes i Indien som Harry Webb 1940 och som åttaåring kom han till England med sin familj och bosatte sig i Cheshunt, Hertfordshire. Under skoltiden sjöng han i sånggruppen The Quintones men när han 1956 första gången hörde Elvis Presleys "Heartbreak hotel" och 1957 såg en konsert med Bill Haley var det rock'n'roll som gällde för den unge Harry. Som ett första steg gick han med i Dave Teague Skiffle Group men ville snart bilda en egen grupp.
   Han började spela gitarr, tog med sig trummisen Terry Smart från skifflegruppen och tillsammans med basisten Ken Pavey bildade de gruppen The Drifters utan tanke på att det i USA redan fanns en grupp med det namnet. Men spelningar fick de.
   På det legendariska Two I's Coffee Bar i Londons Soho kom bandet i kontakt med gitarristen och låtskrivaren Ian "Sammy" Samwell som gick med i gruppen som blev alltmer professionell. En artistbokare, Harry Greatorex, tyckte att sångarens namn skulle finnas med i gruppnamnet och efter många olika förslag fastnade managern John Foster för Cliff Richard. 3 maj 1958 uppträdde gruppen för första gången som Cliff Richard & the Drifters.
   Via en demo, som förmedlades av agenten George Ganjou, blev sedan producenten Norrie Paramor på skivbolaget EMI intresserad och 24 juli 1958 gick Cliff och gruppen in i en inspelningsstudio.
   Planen var att en poppig version av Bobby Helms hitlåt "Schoolboy crush" skulle vara singel-a-sida men efter ett tv-framträdande blev den vilt rockiga b-sidan "Move it", skriven av Samwell, Cliffs stora genombrott. Singeln, som släpptes i augusti 1958, blev starten på Cliffs långa, långa karriär.
   Det blev också startskottet på Samwells karriär som låtskrivare. Samma höst hoppade han av gruppen som gitarrist (ersattes av Hank B Marvin) och levererade ytterligare framgångsrikt låtmaterial under Cliffs två första år som skivartist. På mindre än ett och ett halvt år gav Cliff ut både singlar, ep och ett album.
   "Move it" var för mig naturligtvis en känd låt och ett känt framförande av Cliff fast jag inte upplevde den autentiskt 1958. En annan Cliff Richard-singel, från 1959, som jag på senare år fått kännedom om via Nick Lowes konserter är "Travellin' light". Det var ju en fantastisk singel där b-sidan "Dynamite", en Ian Samwell-låt, långt senare blev en av låtarna på Dave Edmunds "Repeat when necessary"-album.
   Jag har efter noggrann research och mycket lyssning till slut fastnat för ännu en högexplosiv men mindre känd rock'n'roll-dänga ur Cliffs korta 50-talsrepertoar, "Never mind". Efter listframgångar med "High class baby", "Livin' lovin doll" (ej att förväxlas med "Living doll") och "Mean streak", genomgående rock'n'roll-stänkare där två av de tre låtarna är skrivna av just Samwell, tynade den rena rockmusiken bort från Cliffs karriär. I slutet på 1959 började Cliffs låtar och arrangemang få en lite temposnällare och mjukare karaktär. "Living doll"-blev den första i raden av softare Cliff-hits, den kom sedan att stå modell för hans musikaliska 60-tal med pophits som "The young ones" och "Lucky lips".
   Det blev som ovan nämnts till slut omöjligt för Cliff att kalla sin kompgrupp för Drifters, en stämning från USA stod för dörren, och i januari 1959 bytte bandet namn till The Shadows. Då var ingen av ursprungsmedlemmarna kvar och innehöll förutom Marvin också Jet Harris, bas, Bruce Welch, kompgitarr, och Brian Bennett, trummor. Men fram till sommaren 1959 existerade Drifters-namnet fortfarande på Cliffs skivetiketter. Som på "Mean streak", med b-sidan "Never mind", som släpptes i april 1959.
   "Never mind" spelades in i Abbey Road-studion 9 mars 1959 och singeln nådde som bäst plats 10 i England.
   78-årige Cliff Richard lever än idag.

/ Håkan

Intressant skivhylla på Håkans Pop i vår

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Från i förrgår till idag har jag att presenterat kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar kommer att publiceras under våren på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På fredagarna har jag sedan hösten 2016 presenterat skivor plockade helt spontant ur mina skivhyllor, vinylplattor som alla kräver ny uppmärksamhet. Ambitionen under de här nästan två och ett halvt åren har varit att hitta de hemliga guldkornen, att ge uppmärksamhet om skivor som är bättre än att bara bli bortglömda. Lost in the blåst var en kul kategori rocktidningen Larm en gång i tiden och jag har väl i någon mån försökt axla den tidningens mantel.
   Kategorin har efter 85 publiceringar, med allt från The Beau Brummels via Terry Reid och Steve Gibbons Band till Dave Edmunds, med åren tappat lite fart och jag tänkte inför vårsäsongen bli lite mindre ambitiös, inte ha guldkornsvittring i varje skivval, och mer förutsättningslöst plocka vinylen ur skivhyllorna.
   Bara för några veckor sedan utlovade jag ett nytt tillvägagångssätt i ämnet och tänkte då börja på bokstaven A och plocka skivorna som jag både musikaliskt och i minnet tappat kontakt med. Naturligtvis ofta intressanta skivor men som musikaliskt på något sätt har hamnat i bakvattnet i mitt minne.
   Men. Nu har jag tänkt om lite. Eftersom Håkans Pop sedan starten hösten 2007 hela tiden ägnat mycket utrymme åt nördiga detaljer så finns ambitionen kvar att skriva om mindre kända, mindre bekanta och långtifrån kommersiellt uppmärksammade skivor. Men jag ska i vår genomgående plocka skivorna från en och samma hylla.
   Hyllan som i min värld kallas Beatles-relaterade skivor. Skivor som på ett eller annat sätt är kopplade till Beatles. Inte allmänt utgivna coverskivor utan skivor där en eller flera bandmedlemmar på något sätt producerat, aktivt spelat på eller skrivit unikt material till nämnda skiva. Det är just den hyllan som kanske väcker min nyfikenhet mer än någon annan hylla i vinylskivsamlingen. Här finns skivor som jag har lyssnat på väldigt lite för väldigt länge sedan. Enbart införskaffade för Beatles-kopplingen oavsett genre eller kvalité.
   Jag har ju sedan jag inledde mitt skivsamlande i augusti 1968 noggrant noterat varje release där någon Beatles-medlem aktivt medverkat och jag kan efter över 50 år stolt konstatera att jag äger minst 99 procent av skivorna som är utgivna i den här speciella "genren". Här finns naturligtvis många udda skivor som jag aldrig hade ägt om inte John, Paul, Ringo eller George haft ett finger med på något sätt.
   Hyllan jag refererar till är kronologisk och jag kommer också välja skivorna från vänster, de allra äldsta, till höger som härstammar från decennieskiftet 80/90-tal när cd-generationen kom och rensade vinylutgivningen.
   Det är med spänning jag ser fram mot fortsättningen på kategorin "I min skivhylla". Kanske inte musikaliskt hela tiden men intressant ska det onekligen bli varje fredag. Det är just nu inte säkert att skivorna som figurerar i kanterna på den här texten väntas förekomma i kategorin under våren.
   Jag har i min gamla kategori snuddat vid och till och med plockat album från den här skivhyllan tidigare några gånger. Exempelvis Mike McGear (McGear är bror till Paul McCartney som har producerat och skrivit låtar till "McGear"), Peter Frampton (Ringo Starr spelar trummor på "Wind of change"), Elephants Memory (John Lennon har tillsammans med Yoko Ono producerat "Elephants Memory"), Dave Mason (Under "pseudonymen" Son of Harry spelar George Harrison gitarr på "It's like you never left"), Badfinger (George har producerat några låtar på "Straight up") och Stephen Stills (under pseudonymen Richie spelar Ringo trummor på "Stephen Stills").
   Den kronologiska skivhyllan som jag under våren (och kanske också längre fram) ska koncentrera mig på innehåller ungefär 140 vinylalbum och några maxisinglar, alla med exklusiv Beatles-anknytning enligt ovannämnda mall. Men där finns också några soundtracks som är kopplade till filmer på George Harrisons bolag Handmade Films och längst till höger några skivor utgivna på skivbolagen Apple, Dark Horse och Ring O'Records där märkligt nog ingen Beatles-, George Harrison- eller Ringo Starr-anknytning i övrigt finns.
   Välkommen till en osedvanligt intressant säsong av "I min skivhylla".

/ Håkan

Nu närmar sig våren på Håkans Pop (2)

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Från igår och under de två följande dagarna kommer jag att presentera kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar kommer att publiceras på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På onsdagar kommer jag fortsätta serien med gamla återpublicerade intervjuer. I serien, som är kronologisk, kunde jag i höstas presentera mina intervjuer med exempelvis Björn Skifs (1974), City Boy (1979) och Ulf Lundell (1979) och kommer under våren fortsätta lägga ut gamla minnen och intervjuer med artister som jag har mött genom åren. Närmast på onsdag fortsätter serien med en intervju som jag gjorde 1984 när artisten uppträdde på Lord Nelson i Örebro. En svensk sångare och låtskrivare som aldrig fick det kommersiella genombrott som han definitivt förtjänade.
   Intervjun från 1984 med den här svenska artisten har jag sedan uppdaterat med artistens egna kommentarer från 2012 där han förklarar den ursprungliga intervjuns uppgifter och detaljer. En exklusiv möjlighet att jämföra en artists åsikter och detaljer med 28 års skillnad. Unikt om ni frågar mig, Vem det är går det kanske att gissa genom att försöka tyda den dimmiga bilden nedan men på onsdag går allt att läsa i knivskarp skärpa på Håkans Pop.



/ Håkan

Våren närmar sig på Håkans Pop (1)

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Under de tre följande dagarna den här veckan kommer jag att presentera kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar regelbundet kommer att publiceras på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På måndagar har jag sedan i höstas presenterat mina 50-talsfavoriter i en 38 artister/grupper lång och rangordnad lista. Jag har hittills upptäckt inte bara en lång rad intressanta artister men också många oerhört starka låtar som jag i många fall aldrig har hört tidigare men som via ett genomgripande researcharbete äntligen har nått mina öron.
   Jag har inte bara lyssnat mycket på 50-talsmusik. Jag har läst också i många böcker som beskriver musikhistorien från den tiden. En bok som har legat nära till hands under hösten är den 649 sidor tjocka boken "Rock of ages" (se höger) skriven av Ed Ward, Geoffrey Stokes och Ken Tucker. Utgiven av tidningen Rolling Stone 1986 och inköpt i New York på 5:e Avenyn om jag minns rätt. Andra böcker som har kompletterat bilden av 50-talsmusiken är Nik Cohns "WopBopaLooBopLopBamBoom" (1970), Carl Belzs "The story of rock" (1969), Greil Marcus "Mystery train" (1977), Bob Shannons och John Jaynas "Behind the hits" (1986) samt uppslagsverket "The encyclopedia of ROCK 1" (1976) och i någon mån Scott Stantons "The tombstone tourist" (2003).
   Några artister (och låtar) som jag därmed har upptäckt och gått på djupet med är exempelvis Joe Turner ("Honey hush"), Ivory Joe Hunter ("Since I met you"), Hank Ballard ("Sexy ways") och Huey Smith ("Genevieve"). Artister som jag tidigare hade dålig koll på och låtar som jag i flera fall aldrig hade hört. Men jag har också lyssnat på och skrivit om artister som Isley Brothers, Muddy Waters och Bo Diddley .
   Det har verkligen varit spännande under höstens upptäcktsfärd i 50-talets musikhistoria som sedan har blivit en lista som under hösten presenterade plats 38 till 20 innan jag tog halvtid och på måndag fortsätter med plats 19.
   Ni kan försöka lista ut vem och vad jag skriver om på bilden nedan genom att försöka tyda den här otydliga dimmiga bilden. En något udda fågel bland mina 50-tals-favoriter. Lugn, på måndag framträder allt i knivskarp skrift och bild.



/ Håkan

"Du går aldrig ensam"

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)

FÖR DRYGT TVÅ ÅR SEDAN KOM DALAPLANS förra album "Det blir inte bättre än så här" in i min värld. Intet ont anande kom jag i vägen för Dalaplans musik som på skiva sparkade in dörren i min ibland ganska bekväma musikaliska verklighet. (Däremot hade jag då aldrig hört deras "Sparka in min dörr" från bandets 2014-album...) Men har man upplevt punken på nära håll för drygt 40 år sedan eller Wilmer X live under några decennier var jag naturligtvis inte helt främmande för det framrusande ånglok som jag musikaliskt kunde referera till i bandets musik.
   Nya skivan tar vid ungefär där förra skivan slutade men jag kan också ana en viss utveckling åt den mer varierade och omväxlande rockmusiken. Bandet har bokstavligen växt och har med sina nu sju medlemmar en härlig flexibilitet som uttryckligen kan värna bandets spännande framtid. Exempelvis innehåller bandet nu två trummisar och två basister som dock inte spelar samtidigt på låtarna. En kvintett med sju medlemmar med andra ord. Lägg till en rik samling med gästmusiker på skivan och "Du går aldrig ensam" framstår som ett mer underhållande album än föregångaren men kanske på bekostnad av en något lugnare energisk urladdning.
   I var och varannan låt på förra skivan höll Dalaplans arrangemang ett genomgående högt tempo och det framrusande soundet gjorde egentligen bara ett effektfullt stopp på det avslutande titelspåret som visade en väg ut och nu får en naturlig fortsättning med flera överraskande ballader i bagaget.
   Titeln på förra albumet, "Det blir inte bättre än så här", omöjliggjorde egentligen framtiden för namn på kommande skivor. Men vi har, både då och nu, att göra med ett band som hela tiden lever mitt i nuet utan smarta planer för framtiden. Innehållet på skivan är så starkt övertygande och närvarokänslan så tydlig att det är svårt att riktigt ana vad som finns bortom nästa horisont.
   För att betona bandets avsikt att närma sig den mer etablerade svenska rockmusiken är låtarna på nya skivan paketerade med förnuft och ett visst kreativt mönster. Korta avskalade demoinspirerade snuttar av titellåten inleder och avslutar och binder därmed ihop hela albumet till en enhet. En genomgående imponerande helhet där rasande effektiva rocklåtar, som naturligtvis fortfarande dominerar bandets repertoar, blandas upp med sensationellt färgstarka ballader.
   Man behöver inte vara en speciellt utbildad konspiratör för att dra musikaliska paralleller mellan Dalaplan och Malmökollegorna i Wilmer X. Och Niklas Svensson, bandets starke man som huvudsaklig sångare, är nog så skicklig låtskrivare för att i sina bästa stunder jämföras med Nisse Hellberg. Men Niklas låter i varje mening argare, punkigare och mer frustrerad i sina texter som innehåller allt från hat och separation till kaos men också kärlek och försoning.
   Den halvminuten korta "Intro" lockar in oss i en falsk trygghet innan den rent hänsynslösa öppningen på "Ni slängde mig åt vargarna", med intensivt medryckande elektriska kompgitarrer, dunkar i gång låten som är både vacker, effektiv och engagerande. Det kallar jag en albumstart av rent dramaturgiskt snitt. Orgeln doftar en mix av klassisk garagerock och (faktiskt) Gyllene Tider och jag tycker mig höra, förmodligen helt omedvetet, en skånsk accent i Niklas sång som påminner om Dan Hylander. Den gapiga respektlösa kören förstärker känslan av här och nu.
   Nästa låt, "Ryggen mot väggen", letar sig ännu längre tillbaka i musikhistorien till 50-talet, brötig saxofon (gästmusiker Anna Asp), ekande trummor och en struttig rastlös melodi. Efter den energiska starten på albumet väntade jag mig en ännu mer tempoladdad titellåt som skulle fullborda den förmodade trestegsraketen och skicka allt till himlen. Då tar Niklas och bandet en oväntad u-sväng och gör en överraskande klassisk ballad, en tryckare på dansgolvet helt enkelt. Ungefär som när Wilmer X chockade sin publik på 1991 med dansbandsballaden i "Vem får nu se alla tårar?".
   Men det är de adrenalinstinna rocklåtarnas antal som i vanlig ordning är i majoritet på nya Dalaplan-skivan. I mitten på albumet står de som spön i backen att jag som lyssnare nästan tappar andan. Niklas duett med basisten Jenny Neikell i den shout and recall-gapiga "Va e det för fel på mig" tillhör "Kör dej död"-genren och garagerockiga "Hubba bubba-idiot" höjer energin ytterligare med några gästmusiker.
   Nu har kanske Wilmer X-referenserna blivit för många men på den sistnämnda låten gästar förre Wilmer-basisten Stefan Björk på sång tillsammans med Nomads-killarna Nix Vahlberg och Hasse Östlund och den senare spelar dessutom vasst gitarrsolo. Efter förra årets Wilmer X-återförenade succé är det kanske dags för revival för den renodlade men ändå varierade rockmusiken och då röstar jag på Dalaplan.
   Efter den urladdningen följer ännu en helt avskalad pianoballad, "Noll", som närmast är en smäktande bomb mitt i rock'n'roll-hysterin. Men energin är snart tillbaka i låtar som jag ibland klassificerar som melodisk punk. Basisten Jenny sjunger själv "Du gav mig ingenting" och är kanske albumets ösigaste låt innan skivan avslutas på samma tempoladdade sätt.
   Vi får Stones-rock med hamrande rock'n'roll-piano ("Att jag aldrig lär mig"), mer Gyllene Tider-orgel med klockren refräng ("Har nån sett min älskling"), studsande Bo Diddley-rytmer ("Låt mig va'") och en avslutande ballad ("Så som jag lever") med mycket vemod och oväntade känslor i sången.

/ Håkan

Rock and roll-underhållning på finalkvällen

Foto: Carina ÖsterlingEtt slimmat DSH5, David Södergren och Erik Mattsson, bjöd på lådmälda arrangemang.

Foto: Anders ErkmanI en nyinsatt programpunkt uppträdde Eva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

Foto: Carina ÖsterlingI det mörka rosablåa skenet uppträdde Eva.

Foto: Anders ErkmanErik Valtanen framförde americana på svenska.

Foto: Carina ÖsterlingKristinehamnsbandet Knekta Kungar spelade southern rock på svenska.

Foto: Anders ErkmanMartin Qvarfordt bjöd in klarinettisten Aday Gawrieh i sitt känsliga framförande.

ANDRA FOLK AT HEART-KVÄLLEN BLEV som vanligt inte den första lik. Lite bättre planering och mer noggranna förberedelser gjorde kvällen och natten till en ännu större upplevelse. Fick nu, dagen efter hela festivalen, en känsla att den traditionella folkmusiken dominerade i fredags och att pop, rock och folkrock blev temat under lördagsdygnet. Kanske dags att döpa om Folk at Heart till Folkrock at Heart för att bättre beskriva programförklaringen?
   Men innehållet på festivalen bestämmer du själv det egna individuella valet av musik och där ligger väl mina sympatier närmare modern musik som lutar åt det poprockiga. På lördagskvällen fick Folk at Heart-konceptet ytterligare en genre att ta till sitt hjärta i logotypen, gammaldags rock'n'roll. Samtidigt bjöd festivalen på en etablerat proffsig profil genom den nyinsatta konserten med Eva Eastwood. Hon hade tidigare under eftermiddagen hållit i ett seminarium om låtskrivande och musikbransch och fick då frågan om att även uppträda på festivalen.
   Snabbt fixade Eva ett band med sonen Adam, 17, på trummor och nye gitarristen Magnus till komp. Ett samarbete som redan fungerade överraskande bra utan basist och med begränsade repetitioner i bagaget. Gloria-lokalen var fullproppad med en festsugen publik och Eva bjöd på rungande rock'n'roll-underhållning och gitarristen visade att han redan var varm i kläderna och följde smidigt med i Evas spontana repertoar där hon grävde djup i sin stora repertoar. I mellansnacket berättade hon att hon har skrivit 900 låtar "men Thore Skogman var värre".
   Ok, en halvtimmes framträdande med Eva var givetvis alldeles för kort för att helt kunna utnyttja Evas sprudlande energi och helt oemotståndliga rock'n'roll.
   Evas låtar:
   Buddy I got you
   The good life I have
   Someone to love
   Hep hep hep
   Everybody's gonna die
   Extralåt: Inte alls som dom

INNAN EVA EASTWOOD KONSERT HANN VI med några korta visiter hos konserterna med Nü Fiona, en kvartett som spelade ganska traditionell men personligt arrangerad folkmusik, och det jazziga Nordic Melodic Concept innan Erik Valtanen och hans kompband Ovädret ställde sig på scen.
   Jag har ett minne av Valtanen som personlig sångare i Good Down Rider för 17 år sedan men också som en del i den countryfierade gruppen Winchester Widowmakers.
   Numera befinner sig Valtanen musikaliskt i den mycket befolkade americana-fåran och fick hjälp av ett hantverksmässigt mycket skickligt band, med bland annat steelguitar och Niclas Jonsson på gitarr. Övervägande svenska texter skapade en intressant och sällan hörd mix som blev väldigt personlig fast han efteråt självkritiskt tyckte det var darrigt. Inte alls, Erik.
   På samma läckra scen i den lagom stora Grace-lokalen (som tidigare hette Elvy) klev Kristinehamnsgruppen Knekta Kungar upp och framförde sin amerikanskt southern rock- och countryrock-inspirerade musik. Även deras låtar hade svenska texter till både tunga och melodiska arrangemang. Längst fram var sångaren och akustiske gitarristen Joakim Hildingsson den naturliga frontpersonen men jag stod så smått och imponerades av Robert Drewstads mycket drivna arbeta bakom trummorna men även percussionkillen Pontus Bäck drog till sig mina blickar och öron med tvättbräda och plåthink(!) bland "instrumenten".
   Bakom gruppnamnet Martin Håkan döljer sig främst Martin Qvarfordt och i år på Folk at Heart var han ensam och med bara elektrisk gitarr framkallade han både personlig och känslig musik. Rufus Wainwright-jämförelserna som nämnts i min omgivning har påverkat även mig men Martins sång och musik har större musikaliska vyer än så. Fick spontan hjälp av en klarinettkille (Aday Gawrieh) på en låt som avslöjar att det finns många kreativa lösningar på popmusik i Martins huvud.
   Efter ett under kvällen ganska tajt program inleddes de mindre rumsspelningarna kl 23:00. Tillsammans med rumsvärdarna Bodil och Tomas Grek stod vi och väntade innan DSH5-medlemmarna David Södergren och Erik Mattsson dök upp och på två minuter "kopplade in" sina akustiska instrument.
   DSH5-sättningen hade under årets Folk at Heart-festival slimmats ned till bara två personer men gruppens repertoar, en blandning av första och den kommande andra skivan, fanns där i några lågmälda men älskvärt känsliga arrangemang. På bara akustisk gitarr och dragspel blev närvarokänslan bedövande vacker. Konserten inleddes med orden "less is more" och sedan följde en underhållande halvtimme med både prat och musik.
   DSH5:s låtar:
   Hett blod (spela fel på dragspel är också en snygg konstart)
   För den förbannade kärlekens skull
   Rädda världen
   Sång till Jesus
   Eld eller änglar
   Ta dina Antabus Kerstin

BLEV KVAR I SAMMA RUM NÄR VÄRMLÄNDSKA kvartetten Rolf Carlsson Band äntrade "scenen". En hantverksmässigt proffsig repertoar som blir än mer personlig på nära håll när klingande akustiska gitarrer och informativa mellansnack ökade på känslan för materialet. När jag den här gången också uppfattar namnet på den duktige gitarristen, Hasse Östman, blev det än mer mnjutbart att höra hans skickliga spel på den klangfyllda akustiska gitarren. Repertoaren dominerades främst av låtar från senaste albumet, Carlssons tionde (10:e!), "Härifrån till Kalifornien".
   En halvtimme efter midnatt letade jag mig ner till Lobbyn där jag tyckte att Stefan Murphy, kanske mest känd som en gång ledare för The Mighty Stef, kunde avrunda upplevelsen av årets Folk at Heart. Hans mäktiga sång och ibland catchy låtar hade inga svårigheter att skära igenom pladdret, vimlet och trängseln vid bardisken och blev en högst naturlig final på sjätte upplagan av festivalen.

/ Håkan

Sen rapport om första festivalkvällen

Foto: Anders ErkmanGitarristen Simon Nyberg kompar gotländska sångerskan Ida Blomqvist.

Foto: Carina ÖsterlingÖverraskningen: Amanda Andréas med maken David på gitarr.

Foto: Anders ErkmanFörstärkt Ad Hoc-orkestern i Scandic Grands foajé.

Foto: Anders ErkmanÅstadens Poporkester rockar. Gitarristen Per Fors och sångaren Göran Wiberg.

Foto: Anders ErkmanDuon Januariflod, sång och piano och trött hund.

Foto: Carina ÖsterlingErik Mattsson och David Södergren testar ljudet i Verandan.

Foto: Carina ÖsterlingVärmländska Rolf Carlsson Band på scen i Restaurangen.


EFTER MIN FÖRSTA RAPPORT FRÅN ÅRETS upplaga av Folk at Heart, fredag eftermiddag, blev det dessvärre stopp på mina rapporteringar. Tanken och ambitionen var att rapportera löpande under fredagskvällen men jag fick datorproblem med misslyckade bildöverföringar. Om det var min gamla laptop eller svajigt nätverk är jag inte människa att bedöma men några rapporter blev det inte.
   Just nu mellanlandning i hemmet och med betydligt färre datorproblem ska jag försöka sammanfatta en sedvanligt händelserik första kväll och natt på Folk at Heart.
   Meddelandet som nådde oss på fredagseftermiddagen om några inställda akter kastade om programmet på några scener men bjöd också på plötsliga överraskningar. När jag satt i foajén och tog igen mig mellan några konserter dyker plötsligt Simon Nyberg upp. Den forne örerbroaren är extremt duktig på ett flertal stränginstrument och berättar att han bara några timmar innan hade blivit uppringd av den gotländskan Ida Blomqvist som saknade en violinist som blivit sjuk i sin trio. Ida hade just fått erbjudandet att på kort varsel hoppa in på Folk at Heart-festivalen och vände sig då till Simon som med sin 12-strängade akustiska gitarr kunde lösa det problemet.
   Så vid 21:30-tiden, när det i programmet stod Felicia Eklöf Trio, ställde sig Idas just bildade trio utan namn på den enkla scenen i hotellets lobby. Kanske lite väl avancerad musik för mina simpla poprocköron men det blev en både unik och överraskande upplevelse i stimmet bredvid baren.
   Innan den konserten hann Simon diskutera med min fru Carina (se höger) om en fin 4-strängad tenorgitarr han höll i sina händer. Simon mötte för övrigt Tommy Bender, mandolinspelare i Längtans Motell, som han en gång i tiden ersatte i Tullamore Brothers. Folk at Heart är en mötesplats för många musiker i allmänhet och folkmusiker i synnerhet. Samtidigt som de här diskussionerna pågick ställde sig ett förstärkt Ad Hoc-orkestern på golvet framför oss och drog igång sin svängiga och fiol/dragspelssugande folkmusik till publikens jubel.
   Fredagskvällen i övrigt gick för min egen del i traditionellt poprockiga klanger där just folkmusik inte hade en så framträdande plats.
   One Little Mountain, Mattias Bergstedts grupp (se vänster), blev min första konsert i Restaurangen som förvandlats till en riktigt rymlig och fördelaktig rockscen. Jag har kanske sett bandet för många gånger för att numera slås av häpnad men energin och personligheten hos frontmannen Mattias var som vanligt långt över det rutinmässiga.
   Jag träffade som sagt David Södergren i hotellfoajén tidigt igår där han förklarade att det var dragspelaren i DSH5, Erik Mattsson, som han skulle uppträda med under festivalen. Men enligt programmet inga planerade konserter under fredagen. Ändå kom duon att dyka upp vid två helt överraskande tillfällen. Spontant och oplanerat som har blivit Folk at Hearts signum.
   De fick en kvart före midnatt helt oväntat hoppa in i Verandan och testa ljudanläggningen som brottats med problem tidigare under kvällen. Ljudmixaren Silja gav godkänt och duon försvann ut i vimlet och runt midnatt var det ganska livligt i hotellets foajé.
   Men bara någon timme senare dök Södergren upp med en lapp där det stod att DSH2 (som jag numera titulerar duon) skulle spela på Folk at Heart-rummet 1:15 som ersättare för Lakely. Det blev fredagsnattens sista levande musikupplevelse för mig. Då fick de oväntat hjälp av DSH5-kollegan basisten Pelle Mellberg som egentligen var på festivalen i andra ärenden (Vincent Jedselius). En annan DSH5-kollega, mandolinspelaren Lennart Hessel, gästade också festivalen på annat håll i sidoprojektet E 18.
   Det var ytterligare några grupper på den stora scenen i Restaurangen som gjorde att min första festivalkväll fick en poprockig lite gammaldags prägel. Först Åstadens Poporkester som på förra årets festival, i en akustisk sättning, imponerade med låtar och musikalisk briljans. Nu med tyngre arrangemang i ryggen blev det en homogen halvtimme där de svenska texterna är viktiga, perfekt förmedlade av sångaren Göran Wiberg (se höger), men gitarristen Per Fors var bandets musikaliska ryggrad som skickligt bar fram hela bandets sound.
   Några timmar senare stod Rolf Carlsson Band på samma scen med ännu en skicklig musiker, på akustisk gitarr, som jag tyvärr inte uppfattade namnet på. Ett underbart liveljud underströk gitarristens skicklighet. Även i Rolf Carlssons fall var texterna i fokus som perfekt ackompanjerade de snyggt komponerade melodier.
   Under fredagskvällen trampade jag inte bara i traditionella fotspår. Skulle återuppleva förra årets succé, Martin Håkan, i Björn Lycklig Wallgrens hotellrum - trodde jag. Programändring och "på scen" stod den nya sångerskan Amanda Andréas från Göteborg och gav framtiden ett ansikte. Tillsammans med sin man David på gitarr och munspel bjöd hon på sång och musik på gränsen mellan pop och visa. Med Barbro Hörberg som idol, en cover ingick i repertoaren, hade de känsliga texterna stor betydelse och lyfte fram personligheten hos den unga sångerskan. Såg vi möjligen en ny stjärna födas där? Svaret kanske kommer i mars när Amandas första album släpps.
   Om några timmar drar festivaldag 2 igång på Folk at Heart och vi ska strax ta oss till det livliga hotellet med den sköna atmosfären och förhoppningsvis få uppleva ännu en musikalisk afton och natt.

/ Håkan

Folk at Heart 2019 (nästan) igång

Andreas Svensson, en av Folk at Heart-generalerna, meddelar att sju band ställt in. Ingen fara på en festival där hundra band planerade att uppträda.

ÅRETS UPPLAGA AV FOLK AT HEART, den sjätte i ordningen, utspelar sig återigen i centrala Örebro. Efter förra årets utflykt till de västra stadsdelarna, på Scandic Västhaga, är festivalen tillbaka på Scandic Grand. Ett nyrestaurerat och lite förändrat hotell där jag inledningsvis tvingades kämpa med nya namn på de lokaler som festivalen i år använder sig av. Lokaler som tidigare hade namn som Elvy och Wadköping heter numera Grace, Ingrid, Gloria och Greta. Och själva lobbyn på hotellet har fått en egen scen plus en så kallad scen som i programmet tituleras "Fri plats i Lobbyn". En hel del praktiska nyheter alltså som under de närmaste timmarna kommer att framstå som helt naturliga.
   När jag vid 15-tiden anlände till Scandic Grand var det ett bedrägligt lugn som vilade i foajén och damen i receptionen påpekade två(2) gånger att det kommer bli musik i huset ikväll och natt. Jag vet, har varit på Folk at Heart tidigare och vid fyra tidigare tillfällen på just det här hotellet. Men jag tror aldrig att jag har bott så nära pågående festival: På andra våningen, strax ovanför entrén för övrigt, bara en våning ovanför hotellrummen där nattkonserterna kommer att äga rum mellan 23:00 och 02:00. Onekligen spännande.
   En timme senare började det bli mer aktivitet i foajén. En av festivalgeneralerna, en lätt stressad Andreas Svensson, kunde meddela att sju band ställt in sina besök på festivalen. Men det påverkar egentligen ingenting i en festival där närmare hundra band ska uppträda. "Det blir ett lite luftigare program bara", berättade Andreas positivt.
   I foajén stötte jag även på Bodil Grek som tillsammans med sin man Tomas kommer att ansvara för ett hotellrum, i Närke Kulturbryggeris namn, där nattkonserter kommer att äga rum.
   Där träffade jag även David Södergren som "halvsensationellt" meddelade att det är pianisten Erik Mattsson som ackompanjerar David i duon som under årets Folk at Heart-festival därmed bör kallas DSH2.


Full fart vid ackrediteringsbordet.

/ Håkan

2019: Nytt år och ny musikfestival

OM ETT DRYGT DYGN SPARKAR SJÄTTE UPPLAGAN av musikfestivalen Folk at Heart igång på Scandic Grand i Örebro. Det innebär att festivalen, efter förra årets tillfälliga flytt till Scandic Västhaga, är tillbaka i stadens centrala delar och på samma plats som den premiärarrangerades 2014. Folk at Heart har traditionsenligt genomförts under årets första helg, fredag och lördag, på såväl kvällar som nätter. I sedvanlig ordning är det ett särdeles späckat program som väntar festivalpubliken. Således same procedure as last year - as every year.
   Under bloggkategorin "Folk at Heart" i spalten till höger finns texter och ögonblicksbilder från samtliga festivaler samlade. Här kan ni förövrigt hitta mitt korta sammandrag av festivalens historia 2014-2017 som jag skrev förra året.
   Utan att utöka i festivaldagar har Folk at Heart med åren växt i storlek och med antalet medverkande artister och grupper. Premiäråret spelade 63 band men numera är det närmare hundra band som trängs ihop i ett program på ett nyrestaurerat hotell som numera döpt om några av sina lokaler. Lite flyktigt och ytligt läser jag programmet för årets festival och på pappret (fast egentligen på festivalens hemsida...) ser konsertintensiteten ut att vara ännu större den här gången.
   Egentligen är planering och minutiöst detaljerade konsertplaner en både dåraktig och naiv ambition men jag kan ändå inte låta bli att försöka se in i framtiden och så smått göra upp en tänkbar vandring mellan lokaler och hotellrum.
   Årets Folk at Heart-program ser vid en första anblick alltför späckat och ogenomträngligt ut med många namn som är obekanta. Men där finns ändå ett antal namn som med åren på festivalen i mitt minne vuxit till starka profiler som kan bli värdefulla stöttepelare inför ett eventuellt upplägg till något som kan liknas vid en plan. Eller annars går jag på enbart spontana känslor - eller på något mittemellan...
   Det skulle förvåna mig mycket om jag skulle missa så kallade "säkra" Folk at Heart-namn som One Little Mountain, Åstadens Poporkester (ett önskemål främst från min fru), Rolf Carlsson Band, givetvis Ad Hoc-orkestern, Buckliga Boots, Fans Of Otherwise som uppträder flera gånger med olika repertoarer) och bandet Martin Håkan som på förra årets Folk at Heart-festival (se bild vänster) gjorde både debut och succé.
   Sedan vore det ju synd att missa ett utländskt artistbesök, irländaren Stefan Murphy. Han som under åtskilliga Live at Heart-festivaler uppträtt med sitt band Mighty Stef. Men Stefan gjorde faktiskt ett soloinhopp på Folk at Heart för två år sedan. Då uppträdde han (se bild nedan) under det anonyma artistnamnet Count Vaseline men i år medverkar han enligt programmet under eget namn.
   Sedan är det några namn som figurerar i programmet som känns bekanta men ändå inte. Gruppen Knekta Kungar har förekommit i diskussionerna under tidigare Folk at Heart men mitt minne (eller snarare den här sidans sökfunktion) vill inte erkänna att jag har upplevt dem live tidigare. Namnet Erik Valtanen, med rötter i Winchester Widowmakers och Down Good Rider, som kompas av något som heter Ovädret väcker också positiva associationer.
   I sociala medier "hotar" DSH5, ett rutinerat band i Folk at Heart-kretsar, med att i år inofficiellt kalla sig DSH2 och vara en slimmad variant av den grupp som först var känd som David Södergrens Hot Five men nu vill vara bekanta under det lite hippare namnet DSH5. Vilka två medlemmar som kommer att uppträda som inofficiella DSH2 vet jag i dagsläget inte men en gissning, inte alls så djärv, talar för att David själv finns med och kanske gitarristen Mattias Lagerqvist. Men jag skulle nästan bli ännu mer nyfiken om det enbart skulle vara pianisten/dragspelaren Erik Mattsson eller varför inte den skicklige mandolinspelaren Lennart Hessel vid Davids sida.
   Planering eller inte planering spelar ingen roll. Folk at Heart är som bäst när man med kort varsel och korta avstånd kan vandra mellan konsertlokalerna på kvällen eller ännu kortare avstånd mellan de intima hotellrummen senare på natten.
   Mellan vätskekontroller och viktiga matintag finns det på Folk at Heart stor chans att få uppleva fantastisk musik på nära håll. Så intimt att du kan få en välklingande mandolinton i örat eller en fiolstråke i ögat om du inte är tillräckligt uppmärksam. Under fem tidigare år har festivalen varit en alldeles utmärkt start på det levande musikåret i Örebro. Ta inte programförklaringen "All slags musik med folkliga rötter" på alltför stort allvar ty under Folk at Heart-paraplyet finns det utrymme för många olika musikstilar.
   Sedan är ju Folk at Heart en stor mötesplats för artister och konsertarrangörer som inte ska underskattas. Nu är jag varken artist eller arrangör men "Nybörjarkurs i folkmusik på munspel", "Konsten att söka pengar som kulturarbetare", "Spela femsträngad banjo" och mötet med Eva Eastwood på lördagseftermiddagen där hon tipsar om låtskrivande och musikbransch låter ju onekligen intressant.

Foto: Carina ÖsterlingStefan Murphy på Folk at Heart 2017

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.