Blogginlägg från 2019-02-08

I min skivhylla: David Peel (1972)

DAVID PEEL & THE LOWER EAST SIDE: The pope smokes dope (Apple SW-3391)
Release: 17 april 1972

FÖRRA VECKAN FÖRSÖKTE JAG I ETT LÅNGT intro ge en samlad bild på udda, ej namngivna, skivor som återfinns i min Beatles-relaterade skivhylla men jag missade då den ganska rebelliska genren som amerikanen David Peel representerar. Å andra sidan är han tämligen ensam företrädare för den politiska och nästan anarkistiska grenen av amerikansk rock som finns i mina skivhyllor överhuvudtaget. Dags att presentera en udda fågel och en väldig speciell skiva.
   Som jag förvarnat om tidigare kommer säsongens upplaga av "I min skivhylla" att ibland förvandlas till en musikalisk berg- och dalbana utan krav på några kommersiella och/eller berömda val av album. Därför tänkte jag den här veckan koncentrera mig på en kontroversiell skiva som Beatles skivbolag Apple aldrig gav ut i England. Och innehållet på skivan är kanske speciellt riktat mot just amerikaner. Och då är "The pope smokes dope" ändå producerad av John Lennon och Yoko Ono men trots den detaljen tyckte Apple att David Peels skiva saknade all kommersiell dignitet för att ges ut i Europa och England.
   Det är inte bara titeln på albumet som är ett finger i ögat på en viss religion utan hela skivan bygger på protest, uppror och allmän anarki från en gatusångare och frispråkig aktivist. Den kontroversielle Peel blev aldrig accepterad av och respekterad i den etablerade showbusinessvärlden under sin livstid som sorgligt nog tog slut för snart två år sedan, 74 år gammal.
   På 60-talet blev David Peel allmänt ökänd som Greenwich Villages mest synlige och omdebatterade gatusångare. Han var dessutom en av USA:s största aktivister som krävde att marijuana skulle legaliseras. Trots sina kontroversiella åsikter fick han spela in och ge ut två album på det etablerade skivbolaget Elektra, "Have a marijuana" (1968) och "The american revolution" (1970).
   31 augusti 1971 lämnade John Lennon och Yoko Ono sitt Tittenhurst Park utanför London för att åka till New York och, skulle det visa sig, aldrig mer återvända till England. Efter nästan sju veckor på St Regis Hotel på Midtown Manhattan flyttade de sedan söderut till Bank Street i de norra delarna av Greenwich Village. Och här visar det sig att John Lennon kom närmare verkligheten, får tillbaka kreativiteten, får en ny umgängeskrets (bland annat Bobby Seale, Angela Davis, Allen Ginsberg, Jerry Rubin, David Dellinger med flera) och börjar också engagera sig politiskt och mänskligt.
   Under det halvår som följer ska John (och Yoko) engagera sig i en mängd politiskt relaterade frågor. Inte minst i sin egen situation som utvisningshotad. Han uppträder på konsert till förmån för den fängslade John Sinclair, en konsert till stöd för familjerna till offren vid upploppet på Attica State Prison och börjar också helt naturligt skriva materialet till "Some time in New York City", Lennons absolut mest politiska skiva.
   Mitt i den här förvandlingen från en osedvanligt kritiskt tänkande engelsman till amerikansk aktivist träffade John gatumusikern David Peel, förmodligen på närliggande Washington Square där Peel nästan dagligen uppträder. Peels kontroversiella aura inspirerar Lennon som nästan på studs lovar skivkontrakt på Apple.
   Apple Records var vid den här tidpunkten ett ganska irrationellt skivbolag där det ofta räckte med att en av fyra Beatles-medlemmar gav sitt godkännande för en ny artist. Att det var just John Lennon som uppskattade David Peel och gick igång på hans revolutionära idéer var väl ganska förutsägbart.

I DECEMBER 1971 BJUDER JOHN IN DAVID PEEL och hela hans kompband The Lower East Side att kompa honom på fyra låtar under ett framträdande på The David Frost Show. Ett program, tack vare Lennons närvaro, som inleds med Peel sjungande "The ballad of New York City" som är en av de bättre låtarna på "The pope smokes dope". David Peel kom med John Lennons hjälp in i amerikansk rockbransch, visserligen kortvarigt, på en uppenbar räkmacka.
   Omgående började produktionen på det som skulle bli "The pope smokes dope", en skiva vars innehåll blev bannlyst i hela världen utom USA, Japan och Kanada. Ingen avancerad produktion ska sägas, i botten enkla akustiska arrangemang och väldigt allsångsriktade låtar med mycket textmässigt kontroversiellt innehåll. Provocerande och skrattframkallande på samma gång. Material som huvudsakligen inte riktigt håller för upprepade lyssningar.
   Peels första två album innehöll låttitlar som "I like marijuana", "Show me the way to get stoned" och "Legalize marijuana" men på "The pope smokes dope" är det oväntat många sansade låttitlar. Förutom "Everybody's smoking marijuana" och "F is not a dirty word" alltså. Den sistnämnda sjungs, eller snarare talas (Peel reciterar en text om ordet "fuck"), utan omskrivningar men vars innehåll tydligen inte passar för tryck på inneromslaget där övriga texter på skivan är publicerade i sin helhet. Låten släpptes som promosingel i USA med många, många "bleep" i texten...
   Originaliteten i de här tolv David Peel-låtarna kan och bör diskuteras. Peel står som låtskrivare till samtliga låtar men jag undrar vad Merle Haggard eller hans förlag tyckte om stölden av melodin till "Okie from Muskogee" och döpa låten med ny text till "The hippie from New York City". Gamla barnramsan "Old MacDonald had a farm" har fått titeln "McDonald's farm" med en något mer vulgär text men ingen notering att låten är gammal och traditionell. Och bakom texten till "The birth control blues" döljer sig textstölder från tre olika The Fugs-låtar.
   Det är egentligen bara en låt på "The pope smokes dope" som jag med nöje återvänder och gärna lyssnar på vid upprepade tillfällen, den riktigt förtjusande "The ballad of New York City - John Lennon/Yoko Ono" som alltså är en hyllning till det äkta paret. John och Yoko har producerat "The pope smokes dope" men hörs väldigt lite på skivans slutresultat. Men på den här låten hör man det äkta paret prata lite i introt. Arrangemanget är också smakfullt med flera akustiska gitarrer och en snygg flöjt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.