Blogginlägg från 2014-12-15

BOX #11 BRUCE SPRINGSTEEN

BRUCE SPRINGSTEEN: The promise: The Darkness on the edge of town story (Columbia, 2010)

MAN SKA SOM LYSSNARE ALLTID IFRÅGASÄTTA äktheten i gamla inspelningar men återutgivningen av ett av världshistoriens starkaste album är som dokument med musikaliskt innehåll och utformning (design) närmast perfekt. Alla boxarna i övrigt på min 20-lista innehåller samlingar, ofta med ett urval från hela eller delar av karriären. Men dagens box är undantaget från det formatet och riktar in sig på ett enda album men är ändå så flexibelt och omfattande.
   Att jag i mÃ¥nga Ã¥r betraktat 1978-originalet av BRUCE SPRINGSTEENS "Darkness on the edge of town" som ett av historiens tre finaste album hjälper naturligtvis till att göra även den här samlingen exceptionellt stark och koncentrerat intressant pÃ¥ varje spÃ¥r.
   Designen till den här samlingen är verkligen annorlunda och udda där huvudrollen spelas av Bruce Springsteens autentiska anteckningsblock där han med egen handstil noterat Ã¥tskilliga texter (bÃ¥de till utgivna och outgivna lÃ¥tar), detaljer om arrangemang, mixningsidéer, olika förmodade lÃ¥tordningar, en lista med 33 covers, och fotografier frÃ¥n konserter och skivinspelning.
   I det tjocka specialdesignade anteckningsblocket finns det tre cd-skivor och tre dvd-förpackningar. Givetvis det remastrade originalalbumet, en dubbel-cd med 22 lÃ¥tar (albumet "The promise") frÃ¥n originalinspelningarna, en dvd-dokumentär om inspelningen av albumet, en dvd som dels innehÃ¥ller en konsert (utan publik) där Bruce och bandet 2009 gjorde hela albumet live och dels ytterligare dokumentärbilder frÃ¥n repetitioner och liveframträdanden 1976-1978 och slutligen en 176 minuter lÃ¥ng livebootleg frÃ¥n 1978.
   Kort sagt en fabulös och i varje detalj hyperintressant Ã¥terutgivning, en researchmässigt fullständigt heltäckande samling och en alldeles oslagbar restaurering av ett enda album. Det gjordes nÃ¥got liknande men mycket mindre omfattande 2005 till Ã¥terutgivningen av "Born to run" som innehöll det remastrade originalalbumet, en dvd-dokumentär om inspelningarna och en konsert-dvd frÃ¥n London 1975.
   Men den här "Darkness..."-boxen är nÃ¥got helt annat och en än mer djupgÃ¥ende researchhistoria. De här senare Ã¥ren pÃ¥ 70-talet är ju i mina öron bÃ¥de kreativt och musikaliskt den allra viktigaste tiden i Springsteens lÃ¥nga karriär. DÃ¥ är det inte sÃ¥ konstigt att lÃ¥tskrivarÃ¥dran hos Bruce sprudlar och resulterar i rekordmÃ¥nga lÃ¥tar pÃ¥ rekordkort tid. Vi kan härmed konstatera att han vid tiden för inspelningarna i juni 1977 hade material till fyra album.
   Den här gÃ¥ngen skulle han för första gÃ¥ngen i karriären spela in ett album med hela E Street-bandet intakt och alla de sex medlemmarna har en stor del i att inspelningsresultatet blev sÃ¥ lyckat. Det är kanske allra mest Stevie Van Zandts förtjänst för det framgÃ¥r, speciellt pÃ¥ dokumentärbilderna, med stor tydlighet att han är Bruces viktigaste bollplank vid bÃ¥de lÃ¥tskrivande, arrangemang och inspelning.
   Nye managern Jon Landau, rockjournalisten frÃ¥n Rolling Stone, innebar ocksÃ¥ en stor trygghet när Bruce gick in i studion med just Landau som medproducent. Landau hade begränsad erfarenhet frÃ¥n att producera skivor men hade satt sitt namn under skivor med MC5, Livingston Taylor (James Taylors bror), delar av "Born to run", och Jackson Brownes "The pretender" innan "Darkness on the edge of town" skulle bli hans stora elddop.

PÅ DEN 88 MINUTER LÅNGA dokumentär-dvd:n berättas hur ett mästerverk blir till. Att det finns så mycket filmade inslag från inspelningarna, repetitionerna, intervjuer och privata bilder är närmast chockerande. Vi får se den då 27-årige helt passionerade Bruce, ofta lång/krullhårig och barbröstad i studion, leda bandet under inspelningarna hela tiden bläddrande i sitt anteckningsblock.
   Intervjuerna bestÃ¥r nästan alltid av bara uttömmande svar, inga frÃ¥gor, och vi fÃ¥r höra bÃ¥de Landau, Bruce och gamle managern Mike Appel berätta om den här intressanta tiden. Den mest spännande sekvensen pÃ¥ dvd:n är när Stevie Van Zandt (utan sjalett pÃ¥ huvudet!), pÃ¥ piano, och Bruce hysteriskt repeterar "Talk to me", lÃ¥ten han senare gav bort till vännen Southside Johnny.
   Den andra dvd:n inleds med alla albumlÃ¥tarna i rätt ordning inspelad live 2009 med originalbandet, med nye organisten Charlie Giordano (Danny Federici avled 2008) och utan Nils Lofgren alltsÃ¥, i en tom konsertlokal i Asbury Park. Det blir aldrig nÃ¥gon riktig livekänsla, fÃ¥ utdragna arrangemang, och den annars sÃ¥ viktiga publikkontakten saknas ju helt. De sparsamt färgade filmbilderna avslöjar en del grÃ¥a hÃ¥rstrÃ¥n här och var, Bruce hade precis fyllt 60 Ã¥r, och rutin kan inte alltid ersätta ungdomlig entusiasm fast det musikaliskt säkert lÃ¥ter bättre än nÃ¥gonsin om "Darkness..."-lÃ¥tarna just här.
   Andra delen av dvd 2 innehÃ¥ller ytterligare intressanta repetitionsbilder och livelÃ¥tar. Vi fÃ¥r höra en skrikig och energisk "Don't look back", gavs bort till The Knack, som fanns med pÃ¥ 1998-samlingen "Tracks" och saknas därför här. En lÃ¥ngtifrÃ¥n färdig "Save my love", en lÃ¥ngsam "Candy's room" och en fantastisk "The promise" tillhör topparna bland reptitionsversionerna.
   Dvd:n avslutas med fem lÃ¥tar inspelade live i Phoenix i juli 1978, den kaotiska avslutningen av konserten, och man ser och hör verkligen hur viktig professor Roy Bittan är för soundet mitt i den rasande effektiva rock'n'roll-attacken. Plus de redan dÃ¥ klassiska bilderna när tjejerna i publiken stormar scenen under extralÃ¥ten "Rosalita". Gospelsoul pÃ¥ hög nivÃ¥.
   Men livemässigt nÃ¥r den här boxen sin riktiga höjdpunkt pÃ¥ den tredje dvd:n med hela konserten frÃ¥n The Summit i Houston 8 december 1978. Marknadsförs nu som "Bootleg House Cut", b-ordet som skivbolag knappt ville ta i sin mun dÃ¥, och det hörs pÃ¥ det ibland fladdrande ljudet och bandet som skymtar i mörkret. Men musikaliskt och känslomässigt brinner bÃ¥de bandet och Bruce under nästan tre timmar inklusive en oöverträffad avslutning med mÃ¥nga extralÃ¥tar.

KONSERTENS SETLISTA ÄR VERKLIGEN KLASSISK med sju av tio låtar från originalskivan, flera nya och ännu ej utgivna låtar (tänk er höra "Independence day" live innan den fanns på skiva...), Bruce-originallåtar som han senare gav bort till Robert Gordon och Patti Smith och alla covers med "Detroit medley" som russinet i kakan.
   Plus alla andra otaliga höjdpunkter under den lÃ¥nga konserten. Som sekvensen när "Thunder road" följs av tio minuter "Jungleland" med ett flera minuter lÃ¥ngt saxsolo av Clarence Clemons. Eller den hysteriska avslutningen med "Rosalita" när Bruce rusar omkring pÃ¥ scen, presenterar bandet och stÃ¥r pÃ¥ pianot. Efter ytterligare nÃ¥gra extralÃ¥tar vill en överenergisk Bruce inte lämna scenen och drar igÃ¥ng "Quarter to three" utan bÃ¥de gitarr och skjorta.
   Det är en fantastisk dvd fast det tekniska inte gÃ¥r att jämföra pÃ¥ samma dag med senare dvd-konserter, typ "Live in New York City". Utan allt dvd-material hade nog dubbel-cd:n "The promise" betraktats som en rätt konventionell garderobsrensning. För med lite distans är det inte mÃ¥nga historiskt sett klassiska lÃ¥tar som trängs bland materialet som blev över efter "Darkness on the edge of town"-utgivningen.
   NÃ¥gonstans pÃ¥ nÃ¥gon dvd förklarar teknikern Jimmy Iovine att det under den här tiden spelats in 70 lÃ¥tar i studion, Bruce beskriver det i en av tvÃ¥ liner notes (1998 och 2010) det som 40 och till slut innehÃ¥ller dubbel-cd:n 21 namngivna lÃ¥tar och ytterligare en lÃ¥t som ett sÃ¥ kallat hidden track.
   PÃ¥ "The promise" finns det i mina öron sex lÃ¥tar av extraordinär kvalité men som ändÃ¥ i vissa fall inte riktigt passar in bland originalalbumets mÃ¥nga klassiker. Poppiga lÃ¥tar som "Wrong side of the street", "Save my love" och "Rendezvous" hade kunnat bli ryggrad pÃ¥ en helt annan typ av (pop)album. TitellÃ¥ten var ju redan en klassiker när jag hörde den live 2005 dÃ¥ Expressens recensent Anders Nunstedt missuppfattade den som "Thunder road" efter en textrad i lÃ¥ten. "Talk to me" attackeras med fullt blÃ¥s och faller ocksÃ¥ utanför mönstret pÃ¥ "Darkness...". SÃ¥ gillar jag en helt annan variant av "Candy's room" som gÃ¥r under titeln "Candy's boy".
   Här finns ocksÃ¥ överraskande lättsamt material, flera sha-la-la-refränger, och pÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar, "Someday (we'll be together" (inte Diana Ross & the Supremes-lÃ¥ten) och "Brokenhearted", passerar Bruce faktiskt gränsen till det kommersiellt smetiga. Sedan finns det naturligtvis ett antal lÃ¥tar som är bra, exempelvis hans egna versioner av "Because the night" och "Fire", utan att märkbart stÃ¥ ut.
   Sista officiella lÃ¥ten "City of night" är en i Bruce-sammanhang blodfattig ballad som saknar karaktär i det viskande soulinfluerade arrangemanget. Efter 23 sekunders paus, när du tror att skivan är slut, kommer ytterligare en outtake frÃ¥n 70-talet, balladen "The way".
   Den nÃ¥got svaga musikaliska avslutningen kan inte pÃ¥ nÃ¥got sätt dra ned helhetsintrycket av hela boxen "The promise: The lost sessions from Darkness on the edge of town" som Bruce själv har valt att kalla den i en av sina liner notes.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.