Blogginlägg från 2014-03-10

90:#10 Party of one

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

Av Nick Lowes tre 90-talsalbum, alla finns faktiskt med på min 36-lista, har jag kanske lite provocerande placerat "Party of one" högst. 90-talet skulle ju bli Lowes genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och mogen singer/songwriter och samtidigt skulle Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord, och bli en mer respekterad låtskrivare.
   "Party of one" är en raffinerad mix av de båda särarterna och när Nick dessutom återförenas med sin gamle kumpan Dave Edmunds, som producent och gitarrist, blir soundet både smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhållanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Året innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter år av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit både debut och fall. Efter nästan sju år tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig på sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Dave Edmunds, för att spela in ett helt album, var alltså ett tämligen förvånande grepp. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i låten "Lovers jamboree" som hamnade på Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe på inspelningarna var huvudsakligen samma band som kompade John Hiatt på hans oöverträffade "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltså. Jim Keltner, trummor, Ry Cooder, gitarr, och givetvis Lowe, bas, med ytterligare några intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske ståbasisten och jazzmusikern Ray Brown på låten "What's shakin' on the hill".
   Inspelningarna till "Party of one" gjordes i Kalifornien under fyra olika tillfällen av vilka tre var i Ocean Way Studios, Los Angeles, och en i Record One Studios i Los Angeles fina område Sherman Oaks. Skivans längsta låt är 4:01 och albumet är alltså en blandning av lek och allvar.
   "Who was that man?" har under alla år passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare på texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond bråd död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line på King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. Så brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltså bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne låtskrivaren.
   "What's shakin' on the hill", en av singlarna från albumet, är en annan låt som pekar åt ett mer vuxet och seriöst håll. Med jazzriff, ståbas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick på att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framåt.
   Den låten har funnits med på åtskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk låt om att alla män är lögnare och drar på ett både kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i låtens rim:
   Well do you remember Rick Astley?
   He had a big fat hit it was ghastly
   He said I'm never gonna give you up or let you down
   Well I'm here to tell you that Dick's a clown
   Though he was just a boy when he made that vow
   I'd bet it all that he knows now

I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och låten om kylskåpsvitt, "Refrigerator white", (båda med läcker Ry Cooder-slidegitarr) ekar ju gammal härlig Lowe-historia. Även "Shting - shtang", låten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, måste väl också sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men han kanske tittar i kristallkulan för två år senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare sin gamla låt "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han då bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som låt tämligen ordinär men har ett låtskrivarsamarbete som får mig att höja på ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte många gemensamma beröringspunkter. Kan det vara så att låten härstammar från sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

"Shting shtang" med Nick Lowe:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.