Blogginlägg från 2010-02-28

Roligare och tajtare

KONSERT
MATS RONANDER
The Buddy Holly Bar, Örebro
27 februari 2010
Konsertlängd: 23.13-00.25 (72 minuter)
Min plats: 8 meter till höger om scenen

Mats Ronander: Gitarr, munspel och sång
Daniel Lykkeklew: Bas och sång
Fredrik Larsson: Trummor och sång
Kenny Elfström: Gitarr och sång
Thomas Lassar: Keyboards och sång

En kul kväll på krogen. Så kan man lite snabbt beskriva konserten med Mats Ronander och hans komp Watchie’s Orkester, i vanliga fall ett uppskattat coverband. De spelade även tillsammans i somras på Örebrofesten och verkar nu känna varandra och Ronanders repertoar lite bättre. Det blev en roligare, tajtare och musikaliskt mycket bättre konsert än i somras.
   Klubbkänslan inomhus gjorde naturligtvis sitt till. Bättre ljud, bättre samspel men fortfarande inte alls hundraprocentigt gitarrspel från Ronander själv. På en uppenbart lånad gitarr slängde han iväg några patenterade solon som ändå kändes något stympade.
   Innehållsmässigt var det inga större överraskningar och egentligen en enda repris av sommarens låtlista. Med den lilla förändringen att han slängde om de två extralåtarna ”Himlen gråter för Elmore James” och ”Tokig”. Extralåtar som följde efter att en alltför snabb dj hade pumpat igång Status Quo med ”Rockin’ all over the world”. En märklig fadäs.
   Ronander var alltså tillbaka i en lokal där han har spelat i ett flertal gånger tidigare under sin långa karriär. Under Prisma-tiden spelade han där som kompmusiker till både Ulf Lundell och Ted Gärdestad och sedan några gånger som soloartist på 80-talet. Senaste besöket var 1985 med dåvarande frun Sanne Salomonsen i bandet med albumet ”Tokig” som aktuell skiva. Vars titellåt nu avslutade lördagskvällens konsert på nya The Buddy Holly Bar. En uppfräschad krog som försetts med en jättelik bar och ett ännu större dansgolv och en scen som på den gamla goda tiden är placerad i det yttre hörnet. Till den mogna publikens stora glädje.

Låtarna:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Kött & blod

Extralåtar:
Himlen gråter för Elmore James
Tokig

/ Håkan

”Nikola & Fattiglapparna”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 2010.

Nikola Sarcevic
Nikola & Fattiglapparna
(Stalemate/Universal)

På sin tredje soloskiva siktar Millencolin-sångaren Nikola kanske inte mot stjärnorna men sneglar definitivt mot kommersiella framgångar. Genom att numera skriva och sjunga på svenska har hans hemvävda popcountry förvandlats till något som närmat sig allmängods. Med klatschiga refränger, utsökt personliga rim, självbiografiska texter och en rad olika arrangemang kan han säkert nå en delvis ny och större publik. En publik som redan har Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Plura som idoler.
   Men jag är inte så säker på att Nikola kommer att nå så långt utanför Örebro ty texterna är ofta lokalpatriotiskt förankrade och jag kanske är skeptisk i överkant när jag har svårt att se och höra fascinationen i textrader om Tybble torg, Hemmansvägen eller Örebro när de ska framföras i vår på neutral mark på Nalen i Stockholm eller Stadsteaterns Foajébar i Göteborg.
   Visst är det kommersiellt våghalsigt att sjunga så mycket om Örebro men Nikola lyckas på köpet utropa sig själv till musikalisk ambassadör för sin forna hemstad. Den första och den största sedan Mats Ronander på 80-talet sjöng om ”en bluesman från Örebro”.
   Texterna är alltså onekligen personliga och ofta Örebrocentrerade och det känns stundtals som det är en lokalartist som framför materialet och inte någon som har turnerat jorden runt som firad punkidol. De svenska texterna stjäl ibland också uppmärksamhet från arrangemang och melodier som ännu en gång på en Nikola-skiva är oerhört finmejslade, jordnära och för de här breddgraderna ibland unikt countryfierade. Och den här gången är de dessutom inbäddade i snygga körer och klatschiga refränger.
   Huvudsaken är ju att Nikola låter övertygande i sina texter och han är inte det minsta konstruerad eller uttänkt. Han har växt upp och mognat med sina soloskivor och har nu på svenska fått en helt annan artikulation i sitt språk och sitt sätt att sjunga. På premiärlyssningen lät det en aning ovant och onaturligt men med tiden smälter orden in och musiken understryker sedan det svenska soundet och det finns inte mycket som talar emot Nikola och hans Fattiglappar.
   Produktionsmässigt är nya skivan stiligare och elegantare i sin klang än de båda tidigare skivorna som var av mer lekfull karaktär medan arrangemangen och soundet på den nya är proffsigare i sina lager av många olika välstämda instrument, ofta spelade av Henrik Wind, och sångstämmor på gränsen till det vackraste jag har hört.
   På skivan gillar jag de tre spår bäst som påminner mest om Nikolas tidigare popcountryskivor. Dels affischlåten ”Tro” med den lågt stämda gitarren där sångstämmorna väver in i varandra. Men också skivans andra uppenbara hitlåt, ”Tappa tempo”, där just tempot är nyckeln till det trygga soundet. Och sedan den rytmiska folkpopen i dragspels- och banjokryddade ”Hemstad”.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.