Blogginlägg från december, 2020

ETT GOTT NYTT (OCH BÄTTRE) 2021!

Postad: 2020-12-31 12:00
Kategori: Blogg

Håkans Pop önskar ett gott (och bättre) nytt år!

...och vi firar det förhoppningsvis bättre året med 2020 års bästa låt på skiva:
DANIEL ROMANO: Joys too often hollow



/ Håkan

ÅRETS 16 BÄSTA ALBUM 2020

Postad: 2020-12-29 10:57
Kategori: Listor

DET ÄR JU NU, VECKAN MELLAN JUL OCH NYÅR, som årsbästalistorna ska publiceras. Inte i november eller första dagarna i december som många tidningar gör. Det är ju först nu, de sista dallrande dagarna på året, som man med säkerhet kan jämföra årets alla skivor. Och de bästa på den listan blev i år 16 stycken:



1. PRETENDERS: Hate for sale
Pretenders är tillbaka på allvar med en skiva som pendlar mellan röjig ungdomligt influerad rock och lysande popmelodier plus några obligatoriska ballader. Kort sagt ett alldeles förbaskat starkt album. Given etta i år fast den musikaliskt och låtmässigt inte är lika soundmässigt spännande som Lundells senaste.

2. ULF LUNDELL: Telegram
Tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck har Lundell gjort en skiva som inte för ett ögonblick kan uppfattas som kommersiell men som ändå är extremt genomarbetad och oerhört snyggt producerad. ”Hög blå himmel”, ”Ingen hör det”, ”Kallt té halv tio” och ”Solen och vinden” är unika höjdpunkter som gör hela albumet till ett homogent gediget äventyr.

3. NISSE HELLBERG: Goda tider rullar in
Countryfierad rock'n'roll av absolut bästa sort. Kanske lite snällt ibland men det blir alltför ofta klockrent svängigt i varje skånsk textrad och traditionellt baserade melodi.

4. GÖRAN SAMUELSSON: TupilaK
Många melodier på årets Göran Samuelsson-album balanserar på kanten till vackert vemod och på hälften av låtarna dekoreras de smakfullt av tre musiker som kan den ibland svåra konsten att spela uttrycksfullt och lågmält på samma gång. Och får här oanat utrymme som de inte behöver...

5. MATS RONANDER: Malla Motel
Ronanders första nyproducerade album på 19(!) år kom som en gammal vän och påminde om hur tryggt och bra allting kan vara trots tider som dessa. ”Malla Motell” är en strålande blandning av personlighet, stor kreativitet och lite överraskande många hitinriktade låtar.

6. BRUCE SPRINGSTEEN: Letter to you
En rejäl dos (58:17) nyskriven och i många delar överraskande energisk rockmusik men också lugnare mer reflekterande moment som gör albumet till en rikt varierad upplevelse. Jag uppfattar ”Letter to you” som Springsteens bästa E Street Band-album på 18 år.

7. HELEN SJÖHOLM: En ny tid
När jag hörde det här albumet i oktober hyllade jag Andreas Dahlbäcks fantastiska produktion, i likhet med Lundell-plattan lite högre upp, men även medproducenten Jonatan Järpehag bör prisas. H han har varit med och skrivit ett flertal låtar på Helens mest personliga album med ett oerhört starkt låtmaterial.

8. BOB DYLAN: Rough and Rowdy Ways
Helt oväntat i min värld exploderade Dylan med ett mer än hyfsat album där han låter både bättre, piggare och roligare än på mycket länge.

9. SHIRLEY COLLINS: Heart's ease
85-åriga brittiska sångerskan Shirley sjunger också bättre än någonsin på en platta med lagom få musiker bakom sig och med övervägande traditionellt men inte sönderspelat låtmaterial.

10. DANIEL ROMANO: How ill thy world is ordered
Trots en imponerande produktionstakt på album, kanadensaren Romano var i år aktuell på sammanlagt sju(7!) album, är albumet fylld med många härliga powerpoplåtar och lika många härliga refränger. ”Joys too often hollow” är årets snyggaste och mest perfekta poplåt alla kategorier.

11. VIKTOR BROBACKE: Vuxna barn
Som trombonist har Brobacke förgyllt skivor och konserter med Moneybrother och Håkan Hellström och som soloartist har han gjort ett minialbum med personlig pop på svenska med trixiga melodier och udda texter.

12. JONAS LUNDQVIST: Dubbla fantasier
Nu har det lossnat för Jonas där medproducenten Jocke Åhlund har lyckats fånga starka detaljer i Jonas låtar som sedan resulterat i pop på både både ett personligt och kommersiellt sätt.

13. VIKTOR OLSSON: Allt jag ville säga
Som representant för den svenska personliga popbranschen imponerar Viktor i den lite lättsammare popgenren. Låtar som ”Du/jag”, ”Evergreen” och titellåten har definitivt fastnat i min hjärna.

14. GRANT-LEE PHILLIPS: Lightning, show us your stuff
Med sin viskande nästan Tom Waits-liknande röst håller den förre Grant Lee Buffalo-ledaren en lågmäld profil till begränsade arrangemang som ger ett homogent personligt intryck. Med låtar som när de är som bäst ska jämföras med The Band.

15. BRIGHT EYES: Down in the weeds, where the world once was
Bright Eyes är tillbaka med ett mycket bra album som väcker intresse vid första lyssningen och sedan utvecklas och blir bättre och bättre för varje lyssning.

16. ERIC PALMQWIST: Hejdå
Nu har jag svalt min första kritik på låtinnehållet, med tre redan utgivna låtar, och bedömer Erics album som en tveklöst stark helhet med sedvanligt personliga och udda betraktelser på svenska.

/ Håkan

Pelle Alsing (1960-2020)

Postad: 2020-12-28 10:57
Kategori: Minns

Foto: Anders Erkman (1958-2020)Pelle Alsing, 26 juni 1986 i Björneborg.

IBLAND KOMMER NYHETER OM DÖDSFALL bland artister och musiker alldeles för nära min verklighet och mitt minne. När jag förra veckan på söndagskvällen fick nyheten om trummisen PELLE ALSINGS bortgång blev det alldeles för sorgligt för att greppa. Och alldeles för tragiskt för att ens komma på tanken att spontant och kvickt pränta ned några snabbt formulerade kommentarer.
   Pelle var den trevligaste, vänligaste och mest omtänksamma själen, och för all del också den skickligaste trummisen, som jag någonsin har känt. Det tog mig alltså över en vecka för att samla tankar och minnas Pelle med all den respekt som han förtjänade.
   Jag träffade Pelle första gången efter premiären på Ulf Lundells sommarturné i Örebro 1982. Det var fram till dess hans största engagemang som musiker. Han började spela med Lundell redan hösten 1981, på skivinspelningen av singeln ”Snart kommer änglarna att landa”. Den kontakten fick en fortsättning året därpå när albumet ”Kär och galen” spelades in i mars som sedan följdes av två turnéer med Ulf Lundell 1982.
   Pelle var redan då fast medlem i Raj Montana Band, det ursprungligen skånska bandet som när Dan Hylander flyttade till Stockholm vintern 1979/1980 blev Stockholmsbaserat. Musikerna i bandet skulle på några år bli de mest respekterade och hyllade i landet.
   Pelle var den gladaste och piggaste i det här gänget som 1982 följde med Lundell på en minst sagt turbulent resa. Och min kontakt med Pelle fördjupades under de följande åren när Hylander, Py Bäckman och hela Raj Montana Band lade Sverige för sina fötter på oändliga turnéer med många besök i Örebro under några år. Det äventyret tog slut i december 1984 men Pelle var en hårt anlitad musiker på skivinspelningar men turnerade också flitigt.
   Under 1983, mitt under året med ett intensivt turnerande Raj Montana Band, var Pelle medlem i Niklas Strömstedts band på ett par turnéer. Under 80-talets första år spelade Pelle även på skivor med en brokig samling artister och grupper. Från Gösta Linderholm, Kal P Dal och Magnus Uggla till Lustans Lakejer och Ratata.
   Redan 1981 spelade Pelle på Dramaten-skådespelaren Johan Lindells första album. Ett samarbete som blev långvarigt för ett tajt kompband och resulterade i den egna gruppen Passagerarna som fick sitt namn efter ett Lindell-album. Passagerarna gav ut sitt första album 1986 som följdes av fler skivor fram till 1990. Lindell och bandet gjorde tidigt 1986 en kort exklusiv turné som bland annat landade i Örebro för konsert och intervju.

VID ETT TILLFÄLLE, SENVINTERN 1986, var Pelle också medlem i den stora skaran musiker som turnerade under namnet Varmare Än Körv och till och med drog till USA där de uppträdde under det lustiga namnet Off Coors.
   Sommaren 1986 återförenades Pelle med Py Bäckman både på skiva och turné. Jag intervjuade faktiskt Pelle på turnépremiären i Björneborg där han oroade sig för all teknologi med trummaskiner och syntar som höll på att ta jobbet ifrån honom. Bandet som då kompade Py, med producenten och Raj Montana-kollegan Clarence Öfwerman i spetsen, råkade samma sommar i sin helhet bli identiskt med kompet på Roxettes första skivor. Och Pelle kom sedan att bli Roxettes fasta trummis under alla år på ett stort antal världsturnéer och massor av skivor. Därav Pelles titel ”Roxette-trummis” som snurrat runt jorden under senaste veckan.
   Under den andra halvan av 80-talet var Pelle gift med Anne-Lie Rydé och var helt naturligt också medlem i hennes kompband vars turnéer fick problem när Anne-Lie drabbade av återkommande halsproblem. Sommaren 1987 träffade jag Pelle helt spontant på Engelen i Stockholm då han berättade för mig hur Anne-Lie mådde, hon hade precis ställt in sin sommarturné.
   Samma sommar var Pelle trummis i det stora band som kompade både Roxette, Eva Dahlgren och Ratata på den påkostade ”Rock Runt Riket”-turnén.
   Samtidigt som Passagerarna gav ut upprepade skivor i slutet slogs bandet om uppmärksamhet mot slutet av 80-talet. Våren 1989 besökte Pelle och Clarence Öfwerman flera gånger Örebro som medlemmar i det tillfälliga Stockholmsbaserade coverbandet Nerge Wind & Fire med Dave Nerge vid mikrofonen. Alltmedan jobbet som Roxette-trummis tog mer och mer tid.
   Bland alla framgångsrika Roxette-turnéer på 90-talet bestämde sig Dan Hylander för att återförena Raj Montana Band, med originalmusiker, som på sommarturnén 1997 besökte Karlskoga men inte Örebro.
   Varje år från 2009 turnerade Roxette, med Pelle som trummis, runt jorden och först 2013 blev det en längre paus i turnerandet. 27 januari 2013 står jag på Akkurat i Stockholm och väntar på konsert med Billy Bremner och känner att någon klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och får se en brett leende Pelle Alsing med sitt gråa bockskägg. Efter säkert 16 år utan några möten kändes det som att vi hade känt varandra i alla år och Pelle undrar hur det är med MIG...
   Sista mötet med Pelle blev efter konserten med ett tillfälligt återförenat Raj Montana Band med Dan Hylander på Conventum i Örebro förra våren. Ett imponerande samspelt band bjöd på underbar underhållning och jag fick några pratstunder med flera musiker. Se bild nedan. Efter en konsert där energin från Pelle Alsings trummor var en viktig ingrediens som höjde konserten långt över alla nostalginivåer.
   Pelle Alsing avled 19 december 2020.

Foto: Anders ErkmanPelle Alsing, 13 april 2019 i Örebro.

/ Håkan

...och fler som har gått bort detta nådens år

Postad: 2020-12-28 10:56
Kategori: Minns

ETT BRUTALT OCH OBARNHÄRTIGT TRIST och tråkigt år är snart till ända. På ett både globalt och personligt plan kan jag inte beskriva nådens år 2020 på ett mer positivt sätt. Pandemin härjar och under året har jag förlorat två av mina bästa vänner, mamma och min fotograferande kompis Anders Erkman, och även i övrigt har pop- och rockbranschen mist många profiler. Några är för mig viktigare namn än andra men alla saknas med vördnad och respekt. Vissa har jag under året skrivit några längre rader om, som exempelvis Little Richard, Sean Tyla och Moon Martin, och några andra försvann utan någon kommentar på Håkans Pop.
   Därför ska jag med några kortare kommentarer påminna om några andra profiler som under året lämnat oss och som på ett eller annat sätt satte tveklösa spår i både mitt och andras huvud med sin musik.


Den Tjeckien-födde IVAN KRÁL, gitarr och keyboards, var kanske den minst kände medlemmen i Patti Smiths grupp under 70- och 80-talet. Men det säger inte så mycket för i den gruppen fanns ju både Fred Smith och Lenny Kaye för att inte nämna frontpersonen Patti.
   Patti Smith var Ivan Králs störste arbetsgivare, på klassiska album som ”Radio Ethiopia”, ”Easter” och ”Wave”, men han spelade även med bland annat Iggy Pop, John Waite och John Cale.
   Ivan Král avled av cancer 2 februari 2020.


Utan att riktigt nå exklusiv stjärnstatus i mitt huvud och hjärta tillhörde BILL WITHERS tveklöst musikvärldens främsta namn och då i första hand för sin oförglömliga hitlåt ”Ain't no sunshine” som var hans genombrottslåt 1971. Men han var långtifrån någon one hit wonder för han hade mellan 1972 och 1981 flera hits som exempelvis ”Lean on me” ”Use me” och ”Just the two of us” med sin underbart mjuka barytonstämma som viktigaste instrument.
   Bill Withers avled av hjärtkomnplikationer 30 mars 2020.


JOHN PRINE var ju en jättestor inspiratör till många generationer av alla amerikanska singer/songwriters-artister. Jag äger bara ett vinylalbum med Prine (som jag härmed ber om ursäkt för) och det är ”Sweet revenge” (1973) med det starkt blåfärgade omslaget där John fläker ut sig i en cabriolet med en cigarett i munnen. Det var det liveinspelade spåret ”Dear Abby” som drog åt sig min största uppmärksamhet på skivan. Inför en hysterisk publik både sjunger och talar Prine.
   Jag hade en period på 70-talet där jag växelvis även lyssnade till Prines vän och kollega Steve Goodman, han spelar gitarr på ”Sweet revenge”. Men Prine har genom åren naturligtvis gjort, sjungit och skrivit, massor med andra legendariska låtar där jag aldrig kan sluta lyssna på ”Angel from Montgomery”, varken på engelska (Bonnie Raitt) eller svenska (Totta).
   John Prine avled 7 april 2020 efter komplikationer i samband med covid-19.


I den engelska new wave-rockgruppen The Stranglers var det nog gitarristen och sångaren Hugh Cornwell som var mest känd men soundmässigt hade organisten DAVE GREENFIELD stor del i bandets arrangemang. Bandet tillhörde den brittiska punkgeneration men musikaliskt var kvartetten mer känd för sina melodier än något provokativt uppförande.
   Bandets första skivor 1978 tillhör topparna och starka låtar som ”Peaches”, ”No more heroes” och ”Something better change” glömmer jag aldrig. En stark repertoar som vässade konserten i Örebro våren 1978 till något bättre än den var.
   Dave Greenfield avled av en covid-19-infektion 3 maj 2020.


1964 visste vi inte vad skamusik, rock steady eller reggae var för något. Men däremot kände vi till den svarta sångerskan MILLIE från Jamaica som i maj 1964 tog sig in på Tio i Topp och två veckor senare toppade listan.   
   Millicent Small, som var hennes fullständiga namn, blev pionjären av artister från Jamaica som slog igenom i England. Hennes manager var Chris Blackwell som var en av de första engelsmännen som uppmärksammade musik från Jamaica. Decennier framöver slogs han för reggaemusiken, hade redan grundat skivbolaget Island, och låg sedan bakom artister som Toots & the Maytals och Bob Marley. Millie fick aldrig någon mer hit och får väl närmast beskrivas som en one hit wonder.
   Millie avled av en stroke 5 maj 2020.


Den engelske skivproducenten RUPERT HINE hade ett speciellt sätt att producera skivor och var tekniskt sett tidigt steget före många andra. Men det var som artist han började sin karriär, redan 1971 gav han ut sitt första album (producerades av Deep Purple-basisten Roger Glover), men det skulle dröja till 80-talet innan han kommersiellt blev ett känt namn, både som artist och producent.
   På egna album som ”Immunity” (1981) och ”The wildest wish to fly” (1983) men också på skivor som han producerade åt Kevin Ayers, Yvonne Elliman, några låtar på Tina Turners ”Private dancer”, Stevie Nicks, Bob Geldof och inte minst supergruppen Spin 1ne 2wo, där Hine också var medlem, som släppte ett coveralbum 1993.
   Rupert Hine avled i sitt hem 2 juni 2020.


På 60-talet var engelsmannen WAYNE FONTANA ett framgångsrikt namn som sångare. Han kompades av The Mindbenders (där 10cc-profilen Eric Stewart var medlem) och 1964/65 fick han stora hits med ”Um, um, um, um, um” och ”The game of love”.
   1965 bröt han samarbetet med sitt kompband och fick några mindre hits med ”Come on home” och Graham Gouldmans ”Pamela, Pamela” men försvann sedan.
   Wayne Fontana, hans riktiga namn var Glyn Geoffrey Ellis, avled av cancer 6 augusti 2020.


Den franske skivproducenten, låtskrivaren och arrangören MARK WIRTZ nådde sin absoluta höjdpunkt i karriären med Keith Wests ”Excerpt from A Teenage Opera" som toppade Tio i Topp hösten 1967. Wirtz, Europas svar på Phil Spector, hade planer på ett helt album men det blev bara två singlar. Han var flitigt verksam som producent, bland annat för gruppen Kippington Lodge (där Nick Lowe var medlem), men han kunde dessvärre aldrig upprepa succén.
   Mark Wirtz dog av Pick's sjukdom, en demensrelaterad sjukdom, 7 augusti 2020.


Den store reggaeprofilen TOOTS HIBBERT introducerade ordet reggae redan på 60-talet. Tillsammans med sitt kompband The Maytals blev han så mycket mer än bara en reggaeartist. Han var en profil i reggaemusiken men blandade upp sin musik med gospel, soul, rock och r&b. Han var tillsammans med Bob Marley och Jimmy Cliff den som gjorde reggaemusiken stor i England på 70-talet. Ivrigt påhejad av Island Records chef Chris Blackwell.
   Toots Hibbert avled 12 september 2020 i en misstänkt covid-19-relaterad sjukdom.


Trummisen LEE KERSLAKE var mest känd för alla år, i två omgångar 1971-1979 och 1981-2007, han spelade med Uriah Heep i ungefär åtta olika konstellationer. Åren däremellan spelade han i Ozzy Osbournes band Blizzard Of Ozz. Men Lee var verksam musikerf både före och efter Uriah Heep. 1967 och 1968 i Gods och 1969 i Toe Fat. Under några åri mitten på 00-talet var Lee medlem i hårdrockgruppen Living Loud med bland annat gitarristen Steve Morse.
   Lee Kerslake avled i cancer 19 september 2020.


Den amerikanske låtskrivaren MAC DAVIS kunde ha varit legendariskt känd för en enda låt, Elvis Presleys stora hit ”In the ghetto”, men skrev så många andra låtar under sin karriär. Ofta under sitt riktiga namn Scott Davis. På 70-talet satsade Mac på egen karriär som artist i countrybranschen med ”Baby don't get hooked on me” som största hit.
   Mac blev som sagt mest känd som låtskrivare med låtar som ”Memories”, ”Don't cry daddy”, ”A little less conversation” (alla till Elvis) plus låtmaterial till artister som Bobby Goldboro, Kenny Rogers, Donna Summer(!) och Kiss(!!).
   Mac Davis avled efter en hjärtoperation 29 september 2020.


Även JERRY JEFF WALKER kanske är mest känd för en enda låt, ”Mr Bojangles”, men hade en flitig karriär både artist och låtskrivare. Utan att jag äger en enda Jerry Jeff-skiva har jag blivit bekant med honom genom flera artiklar i tidningen Larm på 70-talet, hört Richard Lindgren framföra ovannämnda låt både live och på skiva och Jerry Jeff som var den första artist spelade in en Guy Clark-låt 1972, ”L.A. Freeway”. Jerry Jeff gav ut ett par dussin album mellan 1967 och 2018.
   Jerry Jeff Walker avled i strupcancer 23 oktober 2020.


Ingen musiker eller låtskrivare kunde mellan 1969 och 1980 personifiera gruppen Uriah Heep bättre än KEN HENSLEY. Under de åren skrev han en majoritet av gruppens repertoar och soundet av hans keyboards genomsyrade bandet skivor och konserter. Han inledde sin karriär redan i mitten på 60-talet, bildade gruppen Gods (med bland annat gitarristen Mick Taylor som medlem), fortsatte i Cliff Bennetts band Toe Fat innan han bildade Uriah Heep 1969. Förutom soloskivor, flera återföreningar i Uriah Heep och ett kort mellanspel i Blackfoot blev Hensleys senare decennier ganska anonyma i USA och Spanien.
   Ken Hensley avled 4 november 2020.


LEN BARRY var visserligen en typisk one hit wonder-artist, hans singel ”1-2-3” blev 1965 en jättehit över hela världen. Barry började sin karriär som sångare i The Dovells som 1961 fick en stor hit med ”Bristol stomp”. Solokarriär inleddes 1964 och Len gav ut fyra singlar innan ”1-2-3” slog till. Under sitt riktiga namn, Len Borisoff, var Barry med och skrev sina egna låtar. Som låtskrivare samarbetade han tidigt med Leon Huff som senare skulle få legendstatus tillsammans med Kenny Gamble, soullegendarer. Barry fortsatte ge ut singlar efter ”1-2-3”, dock inteså kommersiellt framgångsrika, långt in på 70-talet men satsade då mer på producentjobbet.
   Len Barry avled i cancer 5 november 2020.


Gitarristen LESLIE WEST skapade rubriker när han var medlem i den hårda amerikanska rockgruppen Mountain i slutet på 60-talet. West hade tidigare spelat i garagerockbandet The Vagrants som släppte flera singlar från mitten av 60-talet. Men det var i alltså i Mountain som West blev känd. Den karriären följdes av supergruppen West, Bruce & Laing, med bland annat Jack Bruce, vars album ”Why dontcha” (1972) fanns i min samling men det där blytunga hårdrockssoundet blev lite för högljutt för mig. Och resten av Wests karriär noterade jag på avstånd.
   Leslie West avled av hjärttack 20 december 2020.

/ Håkan

Steve Earle: Christmas in Washington

Postad: 2020-12-27 13:13
Kategori: Jul



/ Håkan

Bruce Springsteen: Ghosts

Postad: 2020-12-26 11:34
Kategori: Filmklipp

BRUCE SPRINGSTEEN OCH HANS TROGNA E Street Band framför "Ghosts", en låt från senaste albumet "Letter to you", på Saturday Night Live.
   Men bandet bakom och vid sidan av Bruce är inte riktigt komplett. Med anledning av försiktighetsåtgärder i samband med pandemin saknas basisten Garry Tallent och fiolspelaren Soozie Tyrell. På bas ser vi istället Jack Daley som till vardags spelar i Little Stevens kompgrupp Disciples Of Soul.




/ Håkan

Julen 2020: Udda Bob Dylan-låtar

Postad: 2020-12-25 12:33
Kategori: Jul



NÅGRA VERKLIGEN UDDA BOB DYLAN-komponerade låtar kan förgylla den julhelg vi just nu upplever. Låtar som han ofta skrev med andra artister eller musiker men som han aldrig valde att ge ut själv. Allt finns på ovannämnda YouTube-klipp.

ERIC CLAPTON: Walk Out In The Rain
Bob skrev låten med Helena Springs till ''Street Legal'-albumet 1978 men låten kom aldrig med på den skivan. Han gav bort den till Clapton som tog med den på ”Backless” (1978).

LONE JUSTICE: Go 'way Little Boy
Bob skrev låten till ”Empire Burlesque”-albumet 1985 men den kom inte med där. Maria McKees grupp spelade in låten och gav ut den samma år som extraspår på Europa/Australien utgåvan av singeln ”Sweet, sweet baby (I'm falling)”. Bob spelar kompgitarr på inspelningen.

JOAN BAEZ: Love Is Just A Four-Letter Word
Bob ”glömde” att han hade skrivit låten så Joan Baez spelade in den 1968 och finns med på hennes album ”Any day now” från samma år. Finns med i en hotellrumsscen i filmen ”Don't look back” 1965 där Joan sjunger några strofer ur låten. Joans 1968-version innehåller dessutom en extra femte vers.

ERIC CLAPTON: If I Don't Be There By Morning
Låten har samma ursprung som ”Walk out in the rain” ovan och hamnade dessutom på samma Clapton-album, ”Backless”.

B B KING: Fur Slippers
Bob skrev låten (tillsammans med basisten Tim Drummond) till ”Shot Of Love”-albumet 1981 men låten kom aldrig med. Dök plötsligt upp 1999 på soundtrack-albumet ”Shake, rattle and roll” med bluesgitarristen B B King.

MICHAEL BOLTON: Steel Bars
Bob skrev låten tillsammans med Bolton som gav ut den 1991 på albumet ”Time, love & tenderness”.

GERRY GOFFIN: Tragedy Of The Trade
Bob skrev låten tillsammans med låtskrivarlegendaren Goffin och musikern Barry Goldberg. Goffin spelade in den till sitt andra soloalbum ”Back room blood” (1996). På samma skiva finns ytterligare en unik Dylan/Goffin-skriven låt, ”Masquerade”, som dock inte finns med här.

JIMMY LaFAVE: Red River Shore
Bob skrev låten till ”Time Out Of Mind” albumet 1997 men låten kom inte med där. Jimmy spelade in låten och gav ut den på albumet ”Depending on the distance” (2012) men innan dess (2008) gav Dylan ut låten på samlingen ”The Bootleg Series Vol. 8: Tell Tale Signs (Rare & Unreleased) 1989-2006”.

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2020-12-24 12:00
Kategori: Jul

DARLENE LOVE SJUNGER "CHRISTMAS (BABY PLEASE COME HOME)"



/ Håkan

Paul McCartney: When winter comes

Postad: 2020-12-23 12:19
Kategori: Jul

PAUL McCARTNEY FRÅN SENASTE ALBUMET:



/ Håkan

BeatlesJul för andra gången

Postad: 2020-12-23 09:30
Kategori: Jul



INFÖR VARJE JUL SKA DET TRADITIONELLT påminnas och tipsas om de bästa jullåtarna. Hela tiden ska det tjatas om den revolutionerande kvalitén i Phil Spectors klassiska julalbum från 1963, John Lennons legendariska ”Happy X-mas” och vid varje tillfälle upprepa informationen om att den svenska ”Tänd ett ljus” är den som spelas mest och oftast. I den intensivt framrusande floden av säsongsinspirerad musik är det i all konkurrens inte så lätt att varje år sprida budskapet att Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller” och Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit” trots allt är de historiskt bästa svenska jullåtarna. Jag vet, jag har själv försökt många gånger.
   Inte riktigt så ofta riktas strålkastarna mot Beatles när det gäller traditionellt julbaserat låtmaterial ty kvartetten gav aldrig ut någon jullåt officiellt. Däremot producerade de fyra Liverpool-killarnavarje år mellan 1963 och 1969 en julskiva som skickades ut till engelska fanclub-medlemmar. Musik, skämt och mer eller mindre regisserade inslag i en omöjlig blandning. Högt och lågt om vartannat men aldrig ointressant.
   För tre år sedan tog jag mig tid att lyssna igenom de där julinspelningarna och sedan in i detalj beskriva vad varje inspelning innehåller. Varje artikel innehöll en YouTube-länk som naturligtvis med tiden har blivit inaktuell. Nu har jag försökt uppdatera länkarna i ursprungsmaterialet från 2017 men inte lyckats fullt ut. Men här (1963, 1964, 1965, 1966, 1967, 1969 och 1969) kan ni både läsa om och i de flesta fall lyssna på Beatles gamla julbudskap.
   Vill ni ytterligare fördjupa er i ämnet finns det en länk på Rolling Stone som ytterligare beskriver materialet.
   Vill ni sedan vara bekväma mitt i julstöket kan ni se och höra de länkar jag hittat på YouTube här nedan.


1963


1964


1965


1968


1969


FOTNOT: I väntan på morgondagen kan jag redan nu berätta att jag då i vanlig ordning lägger ut det ultimata julframträdandet, live från Letterman för några år sedan, vid klockslaget 12:00 svensk tid.

/ Håkan

Bruce Springsteen: Santa Claus is coming to town

Postad: 2020-12-22 11:28
Kategori: Jul

MER LEVANDE MUSIK I JUL:

Bruce Springsteen avslutar Saturday Night Live 2015 med "Santa Claus is comin' to town" med bland annat Paul McCartney som gäst.



/ Håkan

George Harrison: All things must pass (naked)

Postad: 2020-12-22 09:25
Kategori: Filmklipp

LITE MUSIK INFÖR JULEN 2020:

Den avskalade versionen av George Harrisons "All things must pass".



/ Håkan

LIVEALBUM #20: John Mellencamp

Postad: 2020-12-21 07:52
Kategori: Bästa livealbum

JOHN MELLENCAMP: Life death live and friends (Hear Music, 2009)

EFTER DET NÄSTAN SANSLÖST STARKA ALBUMET ”The lonesome jubilee” (1987) och den efterföljande turnésuccén 1987/1988 fick vi aldrig den hett efterlängtade liveplattan med John Mellencamp (eller John Cougar Mellancamp som han kallade sig på den tiden) och hans fantastiska kompband. Studioalbumet var en given representant på min lista över 80-talets bästa album, på Håkans Pop för några år sedan, och Johns turnékonsert fick jag det stora nöjet att uppleva i Stockholm på Johanneshovs Isstadion i januari 1988. Det hade därefter varit mer än önskvärt att få en liveskiva från turnén som minne av en oförglömlig konsert.
   För mig och för många andra nådde Johnny Cougar (som han kallade sig mellan 1976 och 1982) och John Cougar Mellencamp (1983-1989) sin första musikaliska höjdpunkt 1985 med ”Sacrecrow”-albumet. Men det var ”The lonesome jubilee” som placerade honom som USA:s bästa rockartist bara slagen av Bruce Springsteen. Dessutom var Johns dåvarande kompband bara steget efter E Street Band i personlighet och legendarisk status. Bandet hade i stort sett varit intakt sedan ”Scarecrow” men Pat Peterson i kören, fioltjejen Crystal Taliefero och i sammanhanget nya instrument som dobro, banjo och dragspel gjorde soundet, både live på skiva, så mycket mer spännande, intressant och personligt. Men, som sagt, det finns inga levande bevis på skiva hur det fungerade live på konsert på den tiden.
   Märkligt nog och väldigt förvånansvärt resulterade den framgångsrika liveturnén inte i någon liveskiva och det skulle faktiskt, och det känns ännu mer överraskande, dröja till 2009 innan John Mellencamp för första gången släppte en liveskiva som nästan hade titeln gemensamt med det senaste studioalbumet, den T Bone Burnett-producerade ”Life death love and freedom”. Då var Johns klassiska kompgrupp ett minne blott, bara gitarristen Mike Wanchic var kvar men endast som körsångare, men det är ändå ett imponerande komp som gör liveskivan till en ljudmässig musikalisk triumf.
   Live var veteranen och gitarristen Wanchic tillbaka bakom John men i övrigt var det för mig obekanta namn som John Gunnell, bas, Dane Clark, trummor, Troye Kinnett, keyboards, och Miriam Stur, fiol, som formade livesoundet 2009. Sedan får ju även gitarristen Andy York räknas in bland veteranerna eftersom han hade kompat Mellencamp, och bland annat Marshall Crenshaw, Nils Lofgren, Ian Hunter, Willie Nile och The Bottle Rockets, sedan 1994.
   ”Life death live and friends” är till storlek och omfattning, bara åtta låtar på knappt 33 minuter, ganska anspråkslös men musikaliskt är den underbart fantastisk. Från rockiga elektriska nummer till helt ensamma akustiska låtar. Variationen är gränslös och ljudet är enormt klockrent. Innehållet kan kanske uppfattas som lite fattigt och begränsat, blott åtta av studioskivans 14 låtar, men de framförs så klockrent musikaliskt och ljudmässigt lysande att det inte är svårt att utnämna ”Life death live and friends” till John Mellencamps bästa liveskiva fast konkurrensen är låg.
   (Skulle min lista med livefavoriter på skiva enbart handla om storlek, stort antal låtar på många skivor, skulle min lista kanske toppas av mastodontverket ”Yessongs” (1973), tre vinylalbum. Nu gör den inte det om ni händelsevis trodde det...)
   Låtarna på Mellencamps liveskiva i många fall framförda och inspelade innan studioskivan släpptes i juli 2008 och det är en ynnest att höra hur publiken i stora mäktiga lokaler nästan skapar klubbkänsla fast lokalerna, Air Canada Centre, Toronto, Mann Music Centre, Philadelphia, Greek Theatre, Los Angeles, och Westerner Park Centrium, Red Deer, Alberta, Canada, rymmer så mycket folk.
   Som jag kunde misstänka är liveskivan bara en bråkdel av de 18 låtar långa konserterna, som Mellencamp genomförde under den här tiden, som givetvis också innehöll gamla slagnummer som ”Paper in fire”, ”Human wheels” och ”Jack & Diane”. Men liveskivan är som sagt från början till slut koncentrerad på materialet från senaste studioskivan. Inleds i boogietempo, går över till lite långsammare men elektrisk rock för att på tre låtar bli Mellencamp solo med en akustisk gitarr. I det lilla formatet enormt imponerande och på ”Longest days” tangerar han Springsteen-klass för andra gången i sin karriär. ”Jena” är också en fantastisk låt och konsertens definitiva höjdpunkt.


1. "If I Die Sudden" (John Mellencamp)
2. "Troubled Land" (John Mellencamp)
3. "Don't Need This Body" (John Mellencamp)
4. "Longest Days" (John Mellencamp)
5. "Young Without Lovers" (John Mellencamp)
6. "A Ride Back Home" (John Mellencamp)
7. "Jena" (John Mellencamp)
8. "My Sweet Love" (John Mellencamp)

/ Håkan

"McCartney III"

Postad: 2020-12-18 16:23
Kategori: Skiv-recensioner



PAUL McCARTNEY
McCartney III
(Capitol/Mpl)


TIO ÅR EFTER SIN FÖRSTA SOLOSKIVA GAV Paul McCartney ut sitt andra soloalbum, ”McCartney II”, och nu några jämna decennium senare ger han ut sitt tredje album inspelat och producerat på (nästan) helt egen hand. Vi kanske inte ska börja med att göra strikta jämförelser mellan de tre skivorna för de är alla tillverkade på väldigt olika sätt med olika förutsättningar. ”McCartney II” ska vi i sammanhanget helt glömma, ett teknologiskt experiment av Paul som fick leka av sig bland trummaskiner och syntar i låtar skrivna utifrån trumfigurer. Den för dagen splitternya ”3:an” liknar mer soloskivan som 1970 slog ner som en bomb mitt i Beatles splittring.
   Jag kan omöjligt i detalj minnas hur jag tog emot ”McCartney” när jag i april 1970 första gången lyssnade på skivan. Men jag tror att jag var ganska positiv. Älskade säkert ”Maybe I'm amazed”, ”Every night” och ”Teddy boy” (som den Beatles-outtake den var) omedelbart från första stund medan andra spår, exempelvis den märkliga instrumentallåten ”Kreen-Akrore”, tog längre tid att smälta.
   Just nu, efter att ha lyssnat drygt två gånger, tror jag den varierande till mer än hälften positiva åsikten om ”McCartney III” är på samma intressanta och fullt godkända nivå fast den som helhet inte bör eller ska jämföras med ett konventionellt Paul McCartney-album. Låtarna är ju skrivna och inspelade under väldigt annorlunda former. ”Made in rockdown” som Paul lite lustigt beskriver det som på texthäftet. Den är alltså inspelad i Pauls Hog Hill Mill-studio hemma i Peasmarsch söder om London.
   Precis som på de tidigare soloskivorna hör man tydligt Pauls lekfullhet som öppnat upp för gränslös kreativitet i hans ensamhet. Det tar sig oönskade friheter i flera låtar, ”Deep deep feeling” och ”Deep down”, när rytmer och suggestiva sekvenser utvidgas i oändlighet men det är små skönhetsfläckar i helheten. Kanske är det några av Pauls samarbeten på senare år med artister ur den yngre generationen, exempelvis Kanye West och Rihanna (lyckade ”FourFiveSeconds” gavs tyvärr aldrig ut på skiva), som växlat in honom på ett modernare spår.
   Det börjar annars lite monotont tveksamt på ”Long tailed winter bird” med några upprepande gitarriff och väldigt få envisa textrader som sträcker sig över fem minuter. Men nyfikenheten och förhoppningarna inför resten av albumet finns kvar. På dekalen, klistrad på plastfilmen som omsluter digipack-utgåvan, tipsas om ”Find my way” som är albumets andra låt och redan där undertstryks McCartneys fint utmejslade melodistyrka. En känsla som växer än mer på ”Pretty boys” innan en av mina absoluta favorithöjdpunkter följer, ”Women and wives”.
   Här sjunger Paul med mörkare och souligare röst i en låt som jag redan hör att Johnny Cash kan ta till ännu högre höjder. Nu är det önskemålet omöjligt att tillgodose och då duger Pauls framförande väldigt bra.
   På ”McCartney III” följs musikalitet, skicklighet och kreativitet hand i hand. Paul är ju en musiker som kan spela allt och man hör från vilket håll låtarna är skrivna och sedan blir utförda. Akustiska gitarren (”Pretty boys” och ”The kiss of Venus”), pianot (”Women and wives”), elektriska gitarren (”Lavatory Lil” och ”Slidin'”), elpiano (”Seize the day”) och trummorna (”Deep deep feeling”) ger tydliga tecken i arrangemangen.
   Ovannämnda ”Women and wives” är resultatet av den djupare och mer känslofulla sidan av Paul McCartney. Men han har ju också en snällare, ytligare, (som kritiker ofta beskyller honom för) lättsammare och komisk sida där han med några enkla riff och ännu simplare refränger kan underhålla stort. På ”McCartney III” finns det åtminstone ett sådant ögonblick, på ”Lavatory Lil” går tankarna till ”Polythene Pam” och ”Lovely Rita” (fast de skrevs av John Lennon) och visst är det humor att skriva om en toalettdam.
   På den senare delen av ”McCartney III” får jag ännu en stor favorit i ”Seize the day” där Paul i texten har ”fångat dagen” och skrivit en underbar melodi med en refräng av klassiskt McCartney-snitt.
   George Martin krediteras på slutlåten ”When winter comes”, ännu en typisk McCartney-låt förmodligen skriven på akustisk gitarr, där enkelhet förenas med en catchy melodi. Kanske är det George som spelar cembalon där. Även ”The kiss of Venus” har den där klassiskt enkla McCartney-stämpeln. Även där ekar cembalosoundet George Martin som spelade det instrumentet på flera Beatles-inspelningar. Lite mer hjälp har Paul fått på ”Slidin'”, skivans tuffaste låt, där hans egna musiker Rusty Anderson och Abe Laboriel Jr spelar, förhoppningsvis på distans.

/ Håkan

Krönika: Januari 1996

Postad: 2020-12-18 07:51
Kategori: Krönikor

Efter många decenniers läsande av musiktidningar hittade jag i mitten på 90-talet en ny favorit, månadsmagasinet Mojo med de bästa rockjournalisterna i en innehållsmässigt snyggt redigerad tidning. Som jag skriver i krönikan fanns 1996 fortfarande NME med bland mina husorgan men bara några år senare gav jag upp den tidningens pappersupplaga.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/1 1996.

SÅNT LÄSER JAG BARA I MOJO

NYTT ÅR OCH FORTFARANDE LÄSKUNNIG, hurra! Jag läser och jag lyssnar, jag lyssnar och jag läser. 1995 dokumenterades rockmusiken i skrift bättre än något annat år.
   London-besöket i höstas minns jag mest som läsupplevelse. Inbjudande och omöjligt att stå emot.
Att med en försvarlig mängd musiktidningar (Q, Mojo, Record Collector) under armen attackera närmaste pub, snabbt bli serverad en sval men inte kall Yorkshire-bitter och ”stjäla” sig en plats vid ett bord. Och försjunka i världens bästa rockjournalism.
   Att några timmar senare passera några reabokhandlare längs Charing Cross Road på väg till den nyöppnade och mycket uppmärksammade musikbokaffären Helter Skelter på Denmark Street. Då framstår London som himmelriket för den som vill läsa om rockmusik.
   Dessutom är priserna på böcker och tidningar humana jämfört med Sverige. Efter importpåslag, mellanhänder och profit kostar samma böcker och tidningar minst det dubbla i Sverige.
   Hemma i Sverige läser jag NME varje vecka av 27 år gammal vana. Q ytterst sporadiskt och varje nummer av Mojo ytterst noggrant.
   Mojo började ges ut för drygt två år sedan. Det perfekta månadsmagasinet för män i min ålder, som någon över 40 pricksäkert uttryckte det en gång.
   Mojo sprids inte med någon större upplaga i Sverige så det gäller att tajma in varje nytt nummer på dagen hos återförsäljaren för att inte missa någon ny intressant utgåva.
   Därför gav jag mig själv en Mojo-prenumeration i för tidig julklapp och får därmed tidningen punktligt, inplastad och hemburen i slutet av varje månad.
   I Mojo läser jag saker jag inte läser någon annanstans. Trots lång pressläggning och åtskilliga dagar till distribution blir Mojo för mig en nyhetstidning.
   I nya numret som landade förra veckan läser jag om trummisen som fått sparken från Squeeze – två gånger. Att Kursaal Flyers återuppstått ännu en gång. Att Bruce Springsteen framför en helt ny låt, ”Dead man walking” från Tim Robbins nya film, vid turnépremiären i Los Angeles.
   Det läser jag i Mojo, bara i Mojo.
   Månadens recenserade konserter i Mojo presenteras alltid med kompletta låtlistor vilket perfekt tillfredsställer en faktatokig rockkonsument som undertecknad.
   Låtlistor finns även tryckta i samband med de viktigaste recensionerna. Ovärderlig information när det gäller samlingsskivor och cd-boxar. Däremot har Mojo ingen poängskala för konserter och skivor.
   Vidare i förra årets sista Mojo (paradoxalt daterad januari 1996) upptäcker jag stolt att Elvis Costellos favoritskiva under året var gjord av Ron Sexsmith, bäste debutant även på min egen årsbästalista.
   Mojo är förre NME-journalisten Paul Du Noyers verk. Han lämnade under året över chefredaktörsstolen till Mat Snow, en annan ex-NME, och i spalterna figurerar många bekanta namn från den tidningen.
   Men också några av USA:s tunga rockjournalister bidrar. Som Robert Gordon, Greil Marcus och Lenny Kaye.
   Kaye, även känd som gitarrist i Patti Smiths band, är inte enda musiker bland Mojos skribenter. Både Will Birch, pubrockmusiker på 70-talet, Sid Griffin, från Long Ryders, och Clive Gregson, engelsman (Any Trouble) nu boende i Nashville, medverkar regelbundet.

/ Håkan

Tributes: Big Star

Postad: 2020-12-16 07:54
Kategori: Tribute-skivor

"Big Star Small World" (Koch, 2006)

ATT 2006 SPELA IN OCH GE UT ETT HYLLNINGSALBUM till det amerikanska bandet Big Stars ära är naturligtvis en bra och intressant idé. Men projektet drog inte till sig några kommersiellt stora namn men resultatet är ändå godkänt och till hälften lysande. Kvartetten Big Star, som existerade mellan 1971 och 1975 och då gav ut tre album, var ingen tydlig kassapjäs på sin tid. Var nog egentligen kritikernas gunstling mer än den allmänna publikens favorit under några år. Jag har nog kallat Alex Chilton & Co för ett perfekt powerpopband men bandet var nog soundmäassigt tuffare och rockigare än så.
   Det var väl gruppens debut, ”#1 record”, som var bandets höjdpunkt och Matthew Sweet, Juliana Hatfield, Kelly Willis, Whiskeytown och Wilco har hittat rätt i sina låtval men soundmässigt inleds albumet ganska mediokert och nästan fanatasilöst. På de inledande två låtarna är det lite för tungt och nästan grungelikt med Gin Blossoms och The Afghan Wigs. Förväntade Matthew Sweet hyllar det legendariska 70-talsbandet med viss stil och finess medan Juliana Hatfield fortsätter den där allmängiltiga rockiga stilen.
   Det är egentligen på albumets andra halva som det blir melodiöst så mycket bättre och då ett helgjutet hyllande av Big Stars bästa sidor.
   Ryan Adams och hans andra kompisar i en sen version av Whiskeytown, förstärkta med Jody Stephens (Big Star) och Chris Stamey (The dB's), gör en smakfullt arrangerad ”Give me another chance” med snygg fiol av Caitlin Cary. Då lyfter hela albumet från att vara lagom underhållande till något mycket läckert.
   Countrytjejen Kelly Willis lyckas också hålla hela skivan på en hög och exklusiv nivå med ännu en låt hämtad från Big Stars debutalbum, ”When my baby's beside me”.
   Vilket får albumet att avslutas på topp med Teenage Fanclubs stilfulla tolkning av ”Jesus Christ” och det Big Star-besläktade bandet The Posies tolkning av låten med den konstiga titeln ”What's going ahn”, låtarna är hämtade från Big Stars andra respektive tredje album. Innan den kanske mest kända låten på hela albumet, ”Thirteen”, kommer som näst sista låt i en magiskt fantastisk och akustiskt baserad version av Wilco med Jeff Tweedys personliga röst som ledstjärna.
   Skivans avslutas sedan med en exklusivt nyinspelad låt med ett återförenat Big Star, Chilton, Stephens och Posies-killarna Ken Stringfellow och Jon Auer, ”Hot thing”. Förvånansvärt välarrangerad med överraskande blås av två Memphis Horns-medlemmar.


"Back of a Car" – Gin Blossoms 2:43
"Nightime" – The Afghan Whigs 4:47
"Ballad of El Goodo" – Matthew Sweet 4:18
"Don't Lie to Me" – Juliana Hatfield 3:05
"You Get What You Deserve" – Idle Wilds 3:06
"Give Me Another Chance" – Whiskeytown 4:14
"When My Baby's Beside Me" – Kelly Willis 3:02
"Jesus Christ" – Teenage Fanclub 2:53
"What's Goin Ahn" – The Posies 3:22
"Thirteen" – Wilco 3:25
"Hot Thing" – Big Star 4:12

/ Håkan

LIVEALBUM #21: Aretha Franklin

Postad: 2020-12-14 07:57
Kategori: Bästa livealbum

ARETHA FRANKLIN: Live at Fillmore West (Atlantic, 1971)

JAG SKA DIREKT VILLIGT ERKÄNNA att jag på 60-talet såg och hörde Aretha Franklin som enbart en singelartist med upprepade hits ”på sitt samvete”. Riktiga soulstänkare som tog sig in i mitt pojkrum på Norrbygatan 31 i Örebro via transistorradions redovisningar av USA-listan på onsdagarna. På Tio i Topp hamnade Aretha först 1968 och fyra gånger med enbart covers på Dionne Warwick, The Band, The Beatles och Elton John.
   För mig existerade inte Aretha Franklins musik på album på 60-talet, även om ”Lady soul” är ett konkurrenskraftigt album, och det var först nu när jag granskade musikhistorien på bra liveskivor jag upptäckte hennes ”Live at Fillmore”. Vid den här tidpunkten, skivan är inspelad 5 och 7 mars 1971 på Fillmore West i San Francisco, hade Aretha sina största hits med egna originallåtar bakom sig. Singlarna var ofta typiska kända covers, ”Bridge over troubled waters” och Elton Johns ”Border song”, eller hämtade från Motown- eller Philadelphia-hållet. Det har ju också påverkat urvalet på den här liveskivan.
   Aretha Franklin var kanske just då inte världens mest intressanta sångerska vad gäller materialet på liveskivan men rösten, herregud RÖSTEN, och det fullständiga bettet när hon attackerade låtarna på Fillmore West-scenen. Den är värd sin vikt i guld och hennes plats som Lady Soul No 1 i musikhistorien.
   Sedan hade hon ju fortfarande våren 1971 de allra bästa människorna bakom sig när hon ställde sig på scen och spelade in konserterna under de tre dagar som turnén gjorde stopp i San Francisco. Från producenten Jerry Wexler via arrangören Arif Mardin till raden av femstjärniga musiker, den blixtrande kören (med det vackra samlingsnamnet The Sweethearts Of Soul) och gästartisten Ray Charles. Bandet, som kallades Kingpins, leddes av saxofonisten King Curtis, hela Memphis Horns pumpade på bakom och gitarristen Cornell Dupree, organisten Billy Preston och trummisikonen Bernard Purdie fulländar det makalösa kompet bakom Arethas fullständigt explosiva röstresurser.
   Coverlåtarnas antal är i majoritet på albumet men det här är ingen skiva där låtarna framförs på tråkig rutin eller utan känsla. Från öppningen med Otis Reddings ”Respect”, Arethas tveklöst största hit, balanserar Aretha på gränsen mellan soul och gospel och det svänger grymt i varje takt. Arethas egna låtar kommer lite i kläm mellan alla ganska färska covers, Stephen Stills ”Love the one you're with”, Diana Ross ”Reach out and touch” och Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men hennes tolkningar är verkligen personliga.
   Dessutom gör hon Beatles ”Eleanor Rigby” till sin helt egen och förvandlar Breads i original ganska mjäkiga ”Make it with you” till storslagen soulmusik.
   Arethas egen ”Spirit in the dark” får något av en central placering här. Inte minst tack vare att Ray Charles oannonserat dyker upp och förlänger låten med både piano och sång. Över åtta fantastiska minuter som borde gå till musikhistorien.
   Dessutom är det kul att en annan av hennes egna låtar, ”Dr Feelgood” som ursprungligen var singel-b-sida till ”Respect”, tar rejäl plats här när den förlängs från originalets 3:18 till 7:02.

1. "Respect" (Otis Redding) - 3:43
2. "Love the One You're With" (Stephen Stills) - 4:04
3. "Bridge Over Troubled Water" (Paul Simon) - 5:40
4. "Eleanor Rigby" (John Lennon/Paul McCartney) - 2:25
5. "Make It with You" (David Gates) - 4:30
6. "Don't Play That Song" (Betty Nelson/Ahmet Ertegun) - 3:17
7. "Dr. Feelgood" (Aretha Franklin/Ted White) - 7:02
8. "Spirit in the Dark" (Aretha Franklin) 5:28
9. "Spirit in the Dark" (Reprise with Ray Charles) (Aretha Franklin) 8:28
10. "Reach Out and Touch (Somebody's hand)" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 2:50

/ Håkan

Krönika: November 1988

Postad: 2020-12-11 07:50
Kategori: Krönikor

Vinyleran gick 1988 mot sitt slut och jag kunde, inspirerad av två aktuella skivor av U2 och Ulf Lundell, helhjärtat skriva om det historiskt klassiska dubbelalbum-
formatet. Och jag hann också med en lång tillbakablick mot tidernas bästa skivor i genren. Märk väl att den här krönikan på den här tiden är praktiskt skapad ur minnet och inte genom att söka på Wikipedia...

 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 1988.

DUBBELALBUM ÄR INTE ALLTID DUBBELT SÅ BRA

MED U2:s OCH ULF LUNDELLS RESPEKTIVE DUBBELALBUM i färskt minne gick jag tillbaka i tiden. Dubbelalbumens historia är drygt 20 år lång och fylld av skivor som i de flesta fall inte håller måttet rakt igenom. På den punkten bibehåller de båda aktuella albumen den traditionen. Sällan eller aldrig är ett dubbelalbum dubbelt så bra som ett enkelalbum.
   Dubbelalbumformatet är användbart i många sammanhang. Ofta ett bra format att samla en artists bästa låtar och under 70-talet tycktes ALLA ge ut ett liveinspelat dubbelalbum. Dessa två kategorier har jag lämnat därhän och istället koncentrerat mig på album med nyinspelat originalmaterial.
   I dessa cd-tider tycks samlingsalbum vara ett pånyttfött fenomen då ett dubbelalbum i vinyl nästan undantagslöst ryms på en enkel-cd.
   Nåväl, redan 1966 gjordes det första dubbelalbumet enligt mina efterforskningar. Det var Bob Dylans ”Blonde on blonde” som gav eko i pop- och rockvärlden. Och än idag figurerar den skivan ofta på listor över världens bästa skiva någonsin och liknande sammanställningar.
   Dylan slog Frank Zappa och hans Mothers Of Invention med några månader för i augusti 1966 debuterade de med ”Freak out”, social och musikalisk satir som chockade en hel rockvärld på den tiden.
   ”Freak out” bjöd också på en annan nyhet. Musiken löpte utan uppehåll mellan låtarna och världen hade fått sitt första konceptalbum. Mindre än ett år senare skulle Beatles anamma idén med ännu större rubriker som följd, ”Sgt Pepper”-albumet. Ännu en skiva som allmänt kallas världens bästa album.
   Men som alla vet var det givetvis ett dubbelalbum med världens bästa popgrupp som rättmätigt ska toppa den listan. Skivan med Beatles jag syftar på har egentligen ingen titel men kallas i dagligt tal för ”Beatles vita” och innehåller med ett enda undantag (”Revolution 9”) 30 fantastiska låtar.
   Både Dylan, Zappa och Lundell har gjort fler dubbelalbum men rekordet har nog Chicago från en tid då även Peter Cetera var uthärdlig att lyssna på. Gruppen debuterade med en dubbel 1969 och följde åren därefter upp med ytterligare två på lika många år för att på sitt fjärde album ge ut en liveinspelning på fyra hela album!
   Pete Townshends rockopera om ”Tommy” var också ett mastodontverk som stått modell för andra konceptalbum. Genesis ”The lamb lies down on Broadway” och Pink Floyds ”The wall” är två framgångsrika exempel.
   Själv blev jag på min tid omåttligt hänförd av Yes ”Tales from the topographic ocean” för femton år sedan men kan idag knappast lyssna igenom hela skivan utan att då och då rynka på näsan.
   Med Jeff Lynne aktuell i många respektlösa sammanhang tog jag mig friheten att lyssna igenom den tio år gamla ”Out of the blue”, dåtidens popmästerverk med ELO. Men även där känns materialet ojämnt och inte fullt så starkt enhetligt som det en gång gjorde.
   Däremot finns det ett antal perfekta dubbelalbumskivor som än idag kan rekommenderas varmt.
   ”London calling” med The Clash är en härlig fullträff med punkgenerationes bästa band.
   ”Exile on Main Street” tillvaratar Rolling Stones samtliga goda sidor med allt från boogie till country.
   Stephen Stills gjorde 1972 tillsammans med sin grupp Manassas också ett dubbelalbum som innehåll många olika stilar.
   Eldkvarn försvarar de svenska färgerna utmärkt med förra årets ”Himmelska dagar”.

/ Håkan

Kerstin Wretmark (1949-2020)

Postad: 2020-12-10 10:54
Kategori: Minns

KERSTIN WRETMARK, SÅNGERSKA FRÅN ÖREBRO, inledde sin artistkarriär 1969 tillsammans med Greger Agelid, som var känd basist efter åren i The Cyclones, i gruppen Kerstin & Greger Limited. Gitarristen Tommy Svensson var också medlem i gruppen sedan han året innan hade lämnat Blues Quality. Även Göran Fristorp var med i gruppen en tid men han hade lämnat innan gruppens singel, med de två Bob Dylan-låtarna ”Be your baby tonight” (som de döpt om den till) och ”I shall be released”, släpptes på Olga Records.
   Gruppen existerade dock inte så länge och 1970 återförenades Kerstin med Göran Fristorp och bildade duon Kerstin & Göran som samma år gav ut albumet ”Sympathy”, Fristorps debut på skiva. Engelsk titel men skivan innehöll enbart låtar på svenska, övervägande covers, och inspelad tillsammans med Lasse Samuelssons Orkester. Albumtiteln syftar på den svenska översättningen av Rare Birds hitlåt ”Sympathy” som på duons skiva hette ”I samma båt”.
   Efter duons uppbrott fick Fristorps solokarriär vänta några år, bland annat Eurovision-framgångarna med Malta 1973 tog all tid, men 1971 gav Kerstin ut två singlar i eget namn. ”Blå soldat”, Bo-Göran Edlings översättning av ”Soldier blue” och ”Den kväll då sista tåget gick” (omslaget uppe till höger), Hawkey Franzéns översättning av ”The night they drove old Dixie down”.
   Sedan dröjde det till 1974 innan Kerstin Wretmarks namn hamnade på den så kallade tapeten. Efter Malta-äventyret hade Claes af Geijerstam bildat rockgruppen Rocket med Kerstin som sångerska och bland annat gitarristen Björn Linder som medlem. När jag såg bandet på Prisma i Örebro hösten 1974 annonserades de som Clabbes Rocket men på singeln som släpptes samma år, den Bengt Palmers-producerade ”Friday's on my mind” (jo, det är en cover på Easybeats gamla hit ”Friday on my mind”) heter de blott och enbart Rocket.
   24 september 1974 inledde Kerstin, Clabbe och de övriga musikerna i Rocket en 30 konserter lång USA-turné med start i Pennsylvania.
   Det skulle dröja ytterligare några år, till 1979, innan Kerstin gjorde sig ett namn i en annan grupp, Peter O Ekbergs System. Ett samarbete som resulterade i albumet med den komplicerade titeln ”Det känns som att va' på en fest ...man aldrig kommer på ändå” utgiven på EMI. Där fick Kerstin, tillsammans med övriga bandet, bidra som låtskrivare till låten ”Tills nästa gång”.
   Kerstin bodde i många år i Halmstad där hon bland annat jobbade på Hotell Tylösand som Per Gessle sedan 25 år tillbaka äger.
   Kerstin Wretmark avled senaste helgen 5-6 december 2020.

/ Håkan

John Lennon (1940-1980)

Postad: 2020-12-09 08:34
Kategori: Blogg



EN AV FOTOGRAFEN BOB GRUENS LEGENDARISKA bilder på JOHN LENNON, framför Statue of Liberty i New York, pryder framsidan på boken One Day At A Time av Anthony Fawcett. Den och många andra Gruen-bilder beskrev den älskvärda kopplingen mellan John Lennon och New York. Kärlekshistorien mellan den vilda Liverpool-killen och den New York-boende medelålders artisten skulle få ett mycket ledsamt, sorgligt och direkt tragiskt slut den 8 december 1980 när det redan hade blivit tisdagsmorgon 9 september på den här sidan Atlanten.
   Det var då jag vaknade, för exakt 40 år sedan alltså, och fick veta att John Lennon hade blivit skjuten till döds utanför sitt hem The Dakota på 72nd Street på Upper West Side, Manhattan, i New York City. Ja, vaknade och vaknade. Just den morgonen för 40 år sedan försov jag mig... Redan 2006 berättade jag min egen historia och mitt minne av den olycksbringande morgonen där jag också gjorde ett försök att rekonstruera det hemska mordet med hjälp av exakta klockslag.
   I minnet lever John Lennon naturligtvis kvar och hans musik är odödlig utan att nya samlingsskivor, till idag har det väl släppts ett 15-tal, nödvändigtvis behöver komma ut i nya versioner. Men årets variant, ”Gimme some truth” som släpptes samma dag (9 oktober) som John Lennon borde ha fyllt 80 år, tillhör höjdpunkterna i den genren. Med stora mängder låtar från hans bästa album, ”John Lennon/Plastic Ono Band”- och ”Imagine”, men också från de övriga albumen. Lite märkligt är det låtarna från comebackskivan ”Double fantasy” som är i knapp majoritet på den fräscht nymixade dubbel-cd-skivan.
   Trots uppenbara brister med några saknade låtar, mina favoriter "Bring on the Lucie (Freda Peeple)" (från ”Mind games”), "Borrowed Time" (från ”Milk and honey”) och ”The Luck of the Irish” (från ”Sometime in New York City”), kan jag med god marginal rekommendera det fräscha ljudet och de historiskt odödliga låtarna på ”Gimme some truth”-samlingen.

/ Håkan

Covers: Robert Plant

Postad: 2020-12-09 07:54
Kategori: Cover-skivor

ROBERT PLANT: Dreamland (Mercury, 2002)

DET HÄR ÄR INGEN COVERSKIVA I VANLIG MENING. Dels innehåller Robert Plants soloskiva åtskilliga originallåtar. Dels har Robert tillsammans med sitt band utnyttjat sin frihet att tolka coverlåtarna på ett helt eget sätt med rätt tydliga tecken på spontanitet och jaminfluerade sekvenser i inspelningsstudion. Exempel på det senare är att hela kompbandets medlemmar har hamnat bland låtskrivarnamnen på flera låtar. Och ibland har den egna kreativiteten halkat in på gamla låtar från den traditionella bluestraditionen. Lite splittrat och lite svårfångat men också med några magiska ögonblick.
   Jag var ingen inbiten Led Zeppelin-fan för 50 år sedan men har väl förstått bättre på senare år. Men att bandet hade fyra individuellt skickliga medlemmar var naturligtvis uppenbart även för mig. Men Robert Plants första soloskivor på 80-talet gick mig nästan spårlöst förbi, samtidigt var hans sidopojekt med r&b-inspirerade Honeydrippers så kortsiktigt att det inte lyckades fastna i mitt medvetande och de senare duoskivorna tillsammans med Jimmy Page på 90-talet gick också mina känslor förbi.
   Därför var det först på 00-talet Robert Plant började utveckla riktigt personlig musik som föll mig i smaken. Och ”Dreamland” var första albumet i en rad intressanta skivor där hans kompband till en viss del blev en fast konstellation bakom Plant och dessutom fick ett namn, The Strange Sensation. Och bandet har onekligen påverkat skivans sound, arrangemang och låtinnehåll.
   De egna originallåtarna har en viss bluesig touch och är inte så melodiöst välskrivna utan bygger mer på studiojam. Vilket ibland får till resultat att låtarna går över gränsen till material av Bukka White, Robert Johnson, John Lee Hooker och ”Elvis Presley-låtskrivaren” Arthur Crudup.
   Då är de mer lågmält utvalda coverlåtarna från artister som Tim Buckley, Bob Dylan, Youngbloods och Moby Grape skivans bästa ögonblick i långa versioner, sex och sju minuter. De kan i viss mån peka ut riktningen i Robert Plants musik på 00-talet som 2007 ska nå höjdpunkten ”Raising sand”, duettsamarbetet med Alison Krauss..
   Sedan är det intressant att Plant valt att på samma skiva ta upp två låtar som känns närbesläktade, ”Morning dew” och ”Hey Joe”, men gör dem väldigt personliga och annorlunda som sedan sätter prägel på hela albumet.


1. "Funny in My Mind (I Believe I'm Fixin' to Die)" (Bukka White/Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 4:45
2002/1940. Original/Singel-b-sida "Fixin' to die blues" ("Black train blues") med Bukka White.
2. "Morning Dew" (Bonnie Dobson/Tim Rose) 4:26
1962. Från albumet "At Folk City" med Bonnie Dobson. (Då var Dobson ensam låtskrivare, senare fick även Tim Rose credit).
3. "One More Cup of Coffee" (Bob Dylan) 4:03
1976. "One more cup of coffe (valley below" från albumet "Desire" med låtskrivaren.
4. "Last Time I Saw Her" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 4:41
Original.
5. "Song to the Siren" (Tim Buckley/Larry Beckett) 5:53
1970. Från albumet "Starsailor" med Tim Buckley.
6. "Win My Train Fare Home (If I Ever Get Lucky)" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 6:03
Original.
Contains elements of:
A. "If I ever get lucky" (Arthur 'Big Boy' Crudup)
1941. Singel ("If I get lucky") med låtskrivaren
B. "Milk cow's calf blues" (Robert Johnson)
1937. Singel-b-sida ("Malted milk") med låtskrivaren.
C. "Crawlin' king snake" (John Lee Hooker)
1941. Singel med Joe Williams, då med Williams som låtskrivare.
D. "That's alright mama" (Arthur 'Big Boy' Crudup)
1947. Singel-b-sida ("Crudup's after hours") med låtskrivaren
7. "Darkness, Darkness" (Jesse Colin Young) 7:25
1969. Singel med The Youngbloods.
8. "Red Dress" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 5:23
Original.
9. "Hey Joe" (William Roberts) 7:12
1962/1965. Copyright: Billy Roberts/Singel ("Hey Joe, where you gonna go?") med The Leaves.
10. "Skip's Song" (Alexander Lee Spence) 4:55
1969. Originaltitel "Seeing" från albumet Moby Grape '69 med Moby Grape.

/ Håkan

LIVEALBUM #22: Derek & The Dominos

Postad: 2020-12-07 07:56
Kategori: Bästa livealbum

DEREK & THE DOMINOS: In concert (RSO, 1973)

ERIC CLAPTONS LIV SOM MUSIKER OCH ARTIST var under 60-talet och fram till maj 1970, när Derek & the Dominos bokstavligen bildades, med väldigt få undantag i ständig förändring. Otroligt många nya samarbeten med en mängd nya musiker längs vägen, många nya tvära musikaliska kast och hela tiden i nya konstellationer.
   Från det första bandet The Roosters (januari-augusti 1963) via Casey & the Engineers (september 1963) och Yardbirds (oktober 1963-mars 1965) till John Mayall's Bluesbreakers (april 1965-juli 1966) var det relativt korta samarbeten för Clapton. Men i Cream (juli 1966-november 1968), musikhistoriens första supergrupptrio, blev det plötsligt en långsiktig gemenskap där medlemmarna musikaliskt fungerade perfekt tillsammans men hade så hemskt svårt att umgås privat.
   Cream-epoken var naturligtvis den första och fram till dess den längsta och stora höjdpunkten i Eric Claptons karriär. Ändå slutade med ett bittert sammanbrott där tre vuxna karlar varken kunde umgås eller jobba ihop. Sedan fortsatte de där tillfälliga och korta projekten för honom. Först i Blind Faith (februari 1969-januari 1970), ännu en grupp med superstatus, innan han turnerade med amerikanska Delaney & Bonnie (januari-mars 1970). Allt utvecklade sig sedan till gruppen Derek & the Dominos som enligt planerna och ambitionerna i maj 1970 skulle bli Eric Claptons fasta hemvist under år framöver. Men verkligheten och ödet ville annat...
   Åren efter Creams krasch blev Clapton en av världens mest anlitade gitarrister. Han spelade på skivor med bland annat Doris Troy, Leon Russell, Crickets, Stephen Stills, Ringo Starr, Howlin' Wolf, Billy Preston, Jesse Ed Davis och George Harrison innan han lagom anonym kunde ”gömma sig” bakom gruppnamnet Derek & the Dominos.
   Det sägs allmänt att det var under inspelningarna av Harrisons ”All things must pass” (1970) som bandet bildades men de fyra musikerna, Clapton och amerikanerna Carl Radle, bas, Bobby Whitlock, keyboards, och Jim Gordon, trummor, hade kollektivt träffats långt tidigare. Redan i september 1969, som medlemmar av Delaney & Bonnies band, spelade de in en fantastisk singel, ”Comin' home”. Tillsammans gästade de inspelningar med Crickets och sedan , inte minst, på Eric Claptons första soloalbum ”Eric Clapton” (1970).
   Efter första singelinspelningen ”Tell the truth” i juni 1970, som drogs in omedelbart (Eric missnöjd med den feta Phil Spector-produktionen), började Derek & the Dominos turnera i augusti 1970 på relativt små ställen i England. Sedan tog bandet en månads paus och spelade in första och enda studioalbumet, ”Layla and other assorted love songs”. 20 september fortsatte bandet turnera, först tre veckor i England och sedan i USA på ett intensivt turnéschema fram till december. Det var där, 23 och 24 oktober på Fillmore East i New York, som liveskivan spelades in. Alltså flera veckor innan debutdubbelalbumet fanns i skivaffärerna. Ändå är det en passionerad, fullt tillfredsställd och genomgående jublande publik som gav stor respons på konserterna fast materialet till stora delar var obekant just då.
   En ganska förväntad låtlista, med groteskt långa låtar, på livedubbelalbumet. Lite överraskande är det mycket fler låtar från Claptons flera år gamla soloskiva än från ”Layla...”-albumet. Men Dominos var ju ett otroligt tajt band med enorm skicklighet ut i fingrarna och Clapton spelade här ut hela sitt aggressiva register och fick stort utrymme för många och långa solon.
   Liveskivan gavs inte ut förrän drygt två år efter gruppens konserter, i januari 1973, och blev som första skiva utgiven på Robert Stigwoods nylanserade skivetikett RSO. Gruppen sprack på ett ögonblick i maj 1971, en schism mellan Eric och trummisen Jim, och spelade aldrig tillsammans igen. Och Eric tog uppbrottet så allvarligt att han drog sig undan och gick in i ett djupt drogberoende. Förutom den George Harrison-organiserade ”The concert for Bangla Desh”-konserten i augusti 1971 spelade Eric inte med någon förrän i januari 1973 på sin egen comebackkonsert på Rainbow i London. Sedan dröjde det ytterligare ett drygt år innan Eric Clapton gick in i inspelningsstudion igen.
   Är det någon som saknar bandets kanske största mest kända låt, ”Layla”, på liveskivan kan jag berätta att så dags på turnén, i slutet på oktober, fanns inte låten med på någon setlist utan dök upp (då som öppningslåt på konserten) från 27 november och framåt.
   Apopå trummisen Jim Gordon (som faktiskt var medlåtskrivare av ”Layla”), och hans framtida öde, fick hans historia efter det plötsliga uppbrottet med gruppen senare ett mycket mörkare och direkt tragiskt slut. För det första var han en eftertraktad studiotrummis i slutet på 60-talet, på skivor med bland annat Beach Boys, Everly Brothers och Byrds. Efter Dominos-epoken fortsatte Gordon som flitigt anlitad studiotrummis i många år, bland annat på klassiska album som Jackson Brownes ”The pretender” och Nils Lofgrens ”Cry tough”, men hade en växande sjukdomsbild med djup schizofreni i botten. Som 1983 kulminerade med olycksbringande röster i huvudet som gjorde att han attackerade sin egen mamma med hammare och kniv och dödade henne.


SIDE ONE

"Why Does Love Got to Be So Sad" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) 9:40
"Got to Get Better in a Little While" (Eric Clapton) 14:40

SIDE TWO

"Let It Rain" (Eric Clapton/Bonnie Bramlett) 17:14
"Presence of the Lord" (Eric Clapton) 6:33

SIDE THREE

"Tell the Truth" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) 11:10
"Bottle of Red Wine" (Eric Clapton/Bonnie Bramlett) 6:50

SIDE FOUR

"Roll It Over" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) – 6:44
"Blues Power" (Eric Clapton/Leon Russell) / "Have You Ever Loved a Woman" (Billy Myles) 17:30

/ Håkan

November 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-12-05 09:57
Kategori: Blogg

”Kallt té halv tio” är en av höjdpunkterna på Ulf Lundells nya fantastiska album ”Telegram”.


UTAN ATT JAG HAR NÅGON RIKTIG FÖRKLARING tog det några dagar extra att den här gången sammanfatta november månads innehåll på Håkans Pop. En månads publiceringar som följer mönstret från tidigare sammnfattningar under hösten 2020. I de fasta kategorierna Bästa Live-album, några rader om cover- eller tributalbum och återblickar på gamla krönikor från 80- och 90-talet. Plus en uppdatering av en gammal Blues Quality-artikel och en nyhetsfärsk recension av Ulf Lundells nya album ”Telegram”.
   Den nedräknande Bästa Live-album-listan avslöjade skivorna som jag hade placerat på platserna 23 till 27. Med artisterna Stephen Stills, The Inmates, Bob Dylan, Ulf Lundell och U2.
   Under november noterade jag en tributskiva med låtar av Rolling Stones och coveralbum utgivna av den brokiga skaran Rumer, Bob Seger och Ane Brun. Och de återpublicerade krönikorna, som pendlar mellan 1988 och 1996, var hämtade från juni 1996, maj 1988, maj 1996 och augusti 1988.
   Nya uppgifter om Blues Qualitys historia på 60-talet, tacksamt förmedlade av den gamle basisten Henry Larsson, gjorde att jag skrev om artikeln om bandet som ursprungligen hade publicerats i april tidigare i år.

UNDER NOVEMBER SKREV JAG EN LÅNG RECENSION om Ulf Lundells nya fantastiska album ”Telegram”, hans bästa skiva på många många år, men jag hann lyssna på många fler nyutgivna album under månaden.
   Kanske är jag inskränkt, begränsad och räddhågsen men jag hoppade faktiskt Yohios nya album när jag bestämde vilka skivor jag ska kommentera från månaden som gick.
   Min fru förstår mig inte och av mina kompisar möts jag bara med misstankar men jag är alltid så där nyfiket intresserad när Per Gessle släpper en ny skiva. Och ”Gammal kärlek rostar aldrig” är inget undantag. Per skojar vidare med ordlekarna, Gyllene Tiders senaste album hette ju ”Samma skrot och korn”, men nya skivan syftar på att materialet till stor del är gammalt och ogjort men också i några fall omgjort. Albumet är väl i stort sett en parentes i Per Gessles fantastiska karriär men det finns höjdpunkter och några mindre lyckade ögonblick.
   ”Nypon och ljung”, ”Du kommer så nära (du blir alldeles suddig)”, ”Ömhet” och ”Kom ut till stranden” är låtar som definitivt borde ha platsat på Gessles officiella album medan jag har svårt att riktigt uppskatta de nya omgjorda versionerna av ”Segla på ett moln”, ”Viskar” och ”Tända en sticka till”. Men allt på skivan går att lättsamt gilla.
   Tomas Andersson Wij har kunnandet som låtskrivare och sångare och varje gång jag hör en ny skiva med stockholmaren väcks förhoppningarna på storverk. Ofta är det producentnamnet som höjer förväntningarna, den här gången är det unge Axel Jonsson-Stridbeck, men det slutar ofta i ett ”jaha”, ”nähä” och ett ”kanske”. Pluras son är ju mest av allt gitarrist men här har han framkallat en typisk keyboardproduktion som ibland tar över huvudrollen från Tomas låtar som sedvanligt textmässigt håller hög klass.
   Tillfälligt(?) återförenade Florence Valentins nya album ”Det var en gång” inleds starkt med trumpet och en fin catchy titellåt. Energin fortsätter på ”Tävla!!!” och fint rytmiska ”Ögonblick av klarhet” men från nästan Orup-diskofierade ”Skiten hittar dej” sänks kvalitén gradmässigt och exempelvis låten ”Döda poeters sällskap” lever inte upp till sin titel.
   Nykomlingen Paulina Palmgren har skrivit några av de bästa låtarna på Helen Sjöholms nya album men som artist på albumet ”Paradiset och jorden” tillhör hon den nya men ack så opersonligt programmerade indiepopgenren.
   Många pratar om Chris Stapleton som är mer än en countryartist. Bland annat en bredbent rockare som på ”Starting over” tar i alldeles för mycket med rösten, inte minst i låtarna han har skrivit med Mike Campbell (Heartbreakers), när den breda amerikanska men stundtals opersonliga rockmusiken regerar. Som bäst är Chris i de mer akustiska låtarna.
   Staffan Hellstrand har länge tillhört eliten av svenska låtskrivare. På nya ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” tar han ett nytt grepp på ett album med ett genomgående tema. Välskrivet och hantverksmässigt gott genomfört, korta låtar och många intressanta arrangemang, men ibland saknar jag den enkla hitmässiga popmusiken.
   Apropå Mike Campbell, som jag nämnde ovan (i raderna om Chris Stapleton), har han ett ”hobbyband” som heter The Dirty Knobs som albumdebuterat med ”Wreckless abandon”. Campbell har gjort så mycket bra, inte bara bakom Tom Petty, och jag har haft full förtroende för honom som musiker i många år. Med sin snillrika gitarr har han dekorerat några av rockmusikens bästa stunder med variation och bred kvalité. På den här skivan brakar det på ganska monotont men högljutt, ganska mediokert utan starka låtar.

/ Håkan

Krönika: Mars 1996

Postad: 2020-12-04 07:53
Kategori: Krönikor

Under den provocerande rubriken döljer sig en krönika om skivrecensioner, bedömningar och betygssystemet. Förklaringar och detaljerade exempel på hur jag genom åren resonerade innan jag satte betyg, i antal tuppar (som var Nerikes Allehandas betygsillustration) och hur jag rangordnade de olika nivåerna.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/3 1996.

SVEN-INGVARS ÄR DUBBELT SÅ BRA SOM ULF LUNDELL

REGELBUNDET ÅTERKOMMER DISKUSSIONEN om graderingssystemet, tupparnas antal, vid skivrecensioner i Allehanda. Både bland läsare och medarbvetare.
   Det finns inga övergripande regler om hur de olika nivåerna ska anpassas. Det är upp till var och en av recensenterna att bedöma hur bra eller hur dålig en skiva eller konsert är.
   Poängen är att läsarna genom sina recensenter, som alla regelbundet bevakar sin genre eller olika stilar, i längden ska kunna lära sig bedömningsnivåerna.
   Att sedan på en högst begränsad betygsskala i sex olika steg placera in varje skiva, varje artist i ett förhållande till andra skivor, till andra artister och till tidigare skivor är inte problemfritt.
   En svag trea kan i vissa fall befinna sig ytterst nära en stark tvåa. Och så vidare.
   Själv är jag, efter 33 års intensivt lyssnande och 26 års recenserande, fast övertygad om att betygen inte är någon lag utan mer en fingervisning åt vilket håll kvalitén hos en artist eller grupp strävar.
   Allt mellan en tupp och fyra tuppar delar jag regelbundet ut. Från underkänt till mycket bra befinner sig normalt de flesta skivor jag bedömer och recenserar.
   Betyget struken tupp, det definitiva underkännandet, är jag sparsam med. Dels når inte de riktigt undermåliga skivorna så långt som till recension och dels är det ofta helt ointressanta artister som står bakom de skivorna. Helt utan allmänvärde.
   Lika sällsynt är toppbetyget fem tuppar, lite konventionellt kallat världsklass, bland mina recensioner. En näst intill ouppnåelig nivå som starkt och tydligt tävlar om titeln som årets bästa skiva.
   Sedan tuppsystemet infördes 1988 i Allehanda har jag vid bara fem olika tillfällen utdelat nämnda toppbetyg. Till Elvis Costellos ”Spike” (1989), Lolita Pops ”Love poison” (1989), Pogues ”Peace and love” (1989), Del Amitris ”Change everything” (1993) och förra årets Neil Young-skiva, ”Mirror ball”.
   Av de mer vanligt förekommande betygen 1-4 tuppar är det bara den lägsta nivån som betyder underkänt, skivor som knappast kan rekommenderas.
   De tre positiva betygsnivåerna täcker in godkända, bra och mycket bra skivor.
   De underkända skivorna har klara brister med en majoritet svaga låtar. Godkänt får skivor som inte utmärker sig och/eller har en blandning av bra och dåliga låtar.

I MIN INOFFICIELLA OCH HELT personliga regelbok är tre och fyra tuppar väldigt positiva betyg, Med den skillnaden att de något bättre skivorna (fyrorna) är i många fall goda aspiranter till årsbästa-listan.
   Så är ambitionen när jag sätter mina betyg men fel uppstår givetvis, genom feltryck eller missbedömningar. Som nu senast då Cajsa Stina Åkerströms ”Klädd för att gå” fick ett för positivit betyg och egentligen bara är värd två tuppar.
   Av den strikta och begränsade betygsskalan kan en del underliga och rent komiska slutsatser dras,
Som att Sven-Ingvars ”Lika ung som då” (4 tuppar) är dubbelt så bra som Ulf Lundells ”Bosnia” (2 tuppar). Eller att Jackson Brownes ”Looking east” (2 tuppar) bara är hälften så mycket värd som Maria McKees ”Life is sweet” (4 tuppar).
   Fullt så matematiskt enkel är inte verkligheten. Bakom de relativt låga betygen av Lundell- och Browne-skivorna ligger i båda fallen en enormt högklassig och omfattande produktion att jämföras med.
   Ännu en skiva, ännu en liveinspelad konsert och ännu en så kallad samlingsskiva med Lundell står sig slätt mot topparna i hans karriär.
   Problemet är liknande för Jackson Browne. ”Looking east” framstår närmast som ett magplask jämfört med klassiker som ”Late for the sky” och ”Running on empty”.
   Och när Sven-Ingvars efter 40 år och med egna mått mätt gör en skiva så helgjutet underhållande som ”Lika ung som då” är toppenbetyget givet.
   Rubriken här ovanför är följaktligen inte så korkad eller huvudlös som den först ger sken av.

/ Håkan

Tributes: The Band

Postad: 2020-12-02 07:59
Kategori: Tribute-skivor

”Endless highway: Music of the Band” (429 Records, 2007)

INGEN ARTIST ELLER GRUPP KAN GÖRA The Band-låtar full rättvisa men det är i alla fall en handfull artister/grupper på den här hyllningsplattan som faktiskt gör bandets låtar på ett mer än godkänt sätt. The Band var ju ett alldeles makalöst personligt band med tre leadsångare och en låtskrivare, Robbie Robertson, som skrev klassiker på rad. Ändå har det här ganska omfattande hyllningsprojektet, som drevs av Stu Fine och Steve Vining, missat några uppenbara Robertson-låtar, exempelvis singellåtar som ”The shape I'm in”, ”Ophelia” och ”Time to kill”, och istället siktat in sig på några Bob Dylan-relaterade låtar som ”This wheel's on fire”, ”I shall be released” och ”When I paint my masterpiece”.
   Bland de 17 låtarna finns också flera överraskningar och mindre förväntade låtar som ”Whispering pines”, ”Acadian driftwood”, ”The unfaithful servant” och ”Rockin' chair”. Men jag klagar inte, absolut inte, ty just de här fyra låtarna tillhör mina favoriter på albumet som i sin helhet är en brokig blandning men också en helt underhållande mix.
   Förutom Jakob Dylans snälla men personliga och smeksamt starka duettversion (med Lizz Wright), de tre systrarna Roches personliga röster i sin bluegrass/folk-tolkning, Rosanne Cashs avskalade version med banjo och blås och Death Cab For Cuties lite modernare och högtidligare variant tillhör Lee Ann Womacks ”The weight” topparna på albumet. Lee Anns countryröst har förvandlat klassikern till en pophit med stark refräng och snygg kör av Buddy och Julie Miller.
   Men hyllningsskivan till The Band är som sagt en brokig blandning som pendlar mellan americana (Guster), Little Feat-inspirerade rytmer (Bruce Hornsby), tunn jämrande röst (Jim James i My Morning Jacket), dämpat piano/akustisk gitarr-sound (Jack Johnson), tung rock (Widespread Panic), wah-wah-gitarr (Gomez), segt liveinspelat (Allman Brothers Band), fin singer/songwriter-pop (Steve Reynolds), ragtimeblues (Blues Traveler) country med mörk röst (Josh Turner), modern pop (Trevor Hall) och ett hamrande rockpiano (Jackie Greene).


1. Guster: This Wheel's On Fire
2. Bruce Hornsby & The Noisemakers: King Harvest
3. My Morning Jacket: It Makes No Difference
4. Jack Johnson featuring ALO (Animal Liberation Orchestra): I Shall Be Released
5. Lee Ann Womack: The Weight
6. Widespread Panic: Chest Fever
7. Gomez: Up On Cripple Creek
8. The Allman Brothers Band: The Night They Drove Old Dixie Down
9. Steve Reynolds: Stage Fright
10. Blues Traveler: Rag Mama Rag
11. Jakob Dylan w/ Lizz Wright: Whispering Pines
12. The Roches: Acadian Driftwood
13. Rosanne Cash: The Unfaithful Servant
14. Josh Turner: When I Paint My Masterpiece
15. Trevor Hall: Life Is A Carnival
16. Jackie Greene: Look Out Cleveland
17. Death Cab For Cutie: Rockin' Chair

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (143)
Örebro (31)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2020 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Lars-Åke Madelid 11/07: Imponerande ambitiöst projekt, så lycka till!...

Bengt Gustafsson 21/06: Hej Kan rekommendera http://www.loureed.es/ Massor med info on Lou Reed. Tyvär...

Mikael Bodin 18/06: Tack Håkan för som alltid intressanta analyser. Jag gillar också Playback-box...

Jocke 15/06: Finns på YouTube nu: https://www.youtube.com/watch?v=dXA2Xkm4UfI...

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.