Blogginlägg

John Lennon (1940-1980)

EN AV FOTOGRAFEN BOB GRUENS LEGENDARISKA bilder på JOHN LENNON, framför Statue of Liberty i New York, pryder framsidan på boken One Day At A Time av Anthony Fawcett. Den och många andra Gruen-bilder beskrev den älskvärda kopplingen mellan John Lennon och New York. Kärlekshistorien mellan den vilda Liverpool-killen och den New York-boende medelålders artisten skulle få ett mycket ledsamt, sorgligt och direkt tragiskt slut den 8 december 1980 när det redan hade blivit tisdagsmorgon 9 september på den här sidan Atlanten.
   Det var då jag vaknade, för exakt 40 år sedan alltså, och fick veta att John Lennon hade blivit skjuten till döds utanför sitt hem The Dakota på 72nd Street på Upper West Side, Manhattan, i New York City. Ja, vaknade och vaknade. Just den morgonen för 40 år sedan försov jag mig... Redan 2006 berättade jag min egen historia och mitt minne av den olycksbringande morgonen där jag också gjorde ett försök att rekonstruera det hemska mordet med hjälp av exakta klockslag.
   I minnet lever John Lennon naturligtvis kvar och hans musik är odödlig utan att nya samlingsskivor, till idag har det väl släppts ett 15-tal, nödvändigtvis behöver komma ut i nya versioner. Men årets variant, ”Gimme some truth” som släpptes samma dag (9 oktober) som John Lennon borde ha fyllt 80 år, tillhör höjdpunkterna i den genren. Med stora mängder låtar från hans bästa album, ”John Lennon/Plastic Ono Band”- och ”Imagine”, men också från de övriga albumen. Lite märkligt är det låtarna från comebackskivan ”Double fantasy” som är i knapp majoritet på den fräscht nymixade dubbel-cd-skivan.
   Trots uppenbara brister med några saknade låtar, mina favoriter "Bring on the Lucie (Freda Peeple)" (från ”Mind games”), "Borrowed Time" (från ”Milk and honey”) och ”The Luck of the Irish” (från ”Sometime in New York City”), kan jag med god marginal rekommendera det fräscha ljudet och de historiskt odödliga låtarna på ”Gimme some truth”-samlingen.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.