Blogginlägg

Covers: Lars Fernebring

LARS FERNEBRING: Ödets nyckfullhet (Rootsy, 2013)

Många äro kallade när det gäller att spela in covers på Bob Dylan-låtar. Och några ägnar hela album åt just det ämnet. Jag har haft nöjet att uppmärksamma flera i min covers-kategori på den här sidan, Bryan Ferrys "Dylanesque" och faktiskt många svenska album (ofta med Mikael Wiehe som gemensam nämnare), men det finns fler att upptäcka och uppmärksamma. Med bland annat Dan Tillberg, Hollies. Steve Gibbons Band, Thea Gilmore och Coulson, Dean, McGuinness, Flint, som det säkert finns anledning att återvända till.
   Bara i Sverige har det producerats ett antal album med genomgående Dylan-covers och just idag släpps det ytterligare ett med skåningen Lars Fernebring. Redan för tio år sedan gav han ut ett album, "Inte ens ett farväl", med uteslutande Dylan-låtar på svenska. En skiva som uppenbart försvann i den stora skivfloden. Förhoppningsvis går inte "Ödets nyckfullhet" samma öde till mötes för den är värd att uppmärksammas av alla oavsett genuint Dylan-intresse.
   Fernebring är alltså identisk med den Ferne som för 40 år sedan gäckade svensk showbiz som ena halvan i den satirkryddade duon Risken Finns tillsammans med Gunnar Danielsson. En hämningslös och högljudd drift med moral, humor och religion. Som Dylan-coverartist är Fernebring nästan det helt motsatta. Lågmälda, lugna och akustiska tolkningar med riktigt genomarbetade och seriöst skrivna texter av Fernebring själv.
   Poesin på skivan överraskar mig, den här lugna, avslappnade, tillbakalutade och homogena prägeln på skivan överraskar också och Fernebrings röst är mer än en överraskning för en som har skrikiga och grovt provocerande Risken Finns som ett outplånligt minne.
   Urvalet av låtar är inte alls så förutsägbart på Fernebrings skiva och det är få översättningar eller tolkningar som jag uppfattar som upprepning när han går i samma fotspår som andra kända Dylan-textförfattare som Wiehe, Mats Zetterberg eller Dan Hylander.
   Musikaliskt är det alltså lågmält på skivan men inte alls något lågbudgetprojekt. "Ferne", som spelar både munspel, banjo och dobro, omger sig med fem musiker av vilka jag bara känner igen en (Thomas Wiehe på akustisk gitarr). Där Martin Landgren, klaviatur och accordion, och Ulf "Proffis" Oldehed, national steelguitar och akustisk gitarr, är en smakfull ryggrad i ett komp som saknar trummor. Oldeheds akustiska gitarrsolo på "Jag försvinner" och några andra låtar låter väldigt bra.
   Bäst på skivan är "Mannen i svart", "Skuggorna växer", "Världen utanför" och den lätt texmex-kryddade tolkningen av "Hon väljer själv i alla fall".


Innehåll:
1. Vägen utan spår ("Señor")
1978. "Street-legal".
2. Jag försvinner ("Going, going, gone")
1974. "Planet Waves".
3. Allt är försent ("Mississippi")
2001. "Love and theft". Första officiella versionen av låten gjordes av Sheryl Crow redan 2008.
4. Kommer du imorgon ("Meet me in the morning")
1975. "Blood on the tracks".
5. Mannen i svart ("Man in the long black coat")
1989. "Oh mercy".
6. När dagen sakta vaknar ("Mr tambourine man")
1965. "Bringing it all back home".
7. Skuggorna växer ("Not dark yet")
1997. "Time out of mind".
8. Det var då ("Things have changed")
2000. "Wonder boys" (soundtrack).
9. Ödets nyckfullhet ("Simple twist of fate")
1975. "Blood on the tracks".
10. Hon finns alltid kvar ("If you see her, say hello")
1975. "Blood on the tracks".
11. Men va fan det får gå ("Don't Think twice, it's alright")
1963. "The freewheelin' Bob Dylan".
12. Hon väljer själv i alla fall ("Love minus zero, no limit")
1965. "Bringing it all back home".
13. Världen utanför ("Shelter from the storm")
1975. "Blood on the tracks".

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.