Blogginlägg från 2013-10-21

Elakt eko störde Winnerbäcks personlighet

Foto: Pelle Blohm
Foto: Maja Odelholm

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/10 2013.

LARS WINNERBÄCK
Conventum Arena, Örebro 19 oktober 2013
Konsertlängd: 19:35-21:30 (115 min)
Min plats: stående ca 25 m till höger om scenen.

Jag har upplevt oanständigt många konserter med Lars Winnerbäck för att kunna beskriva ännu ett Örebrobesök som spännande. Tänker jag innan jag äntrar den flyghangarliknande lokalen där ett publikhav av genuina Winnerbäck-fans både höjer temperaturen i lokalen och mina förväntningar. En fanatisk stämning, en spontan "ja, må han leva"-allsång (det var Winnerbäcks 38:e födelsedag) och allmänna hyllningar av rent hysteriska mått till artisten på scen trissade också upp förhoppningarna.
   Winnerbäck har precis inlett en turné som uppenbart kommer ta han och hans sånger från hemmaplan till hemmaplan. Från premiären i Linköping på fredagskvällen var det därför stämningsmässigt inte långt till Örebro där han länge har haft en stor och trogen fanskara.
   Till ackompanjemang av ett enormt jubel gjorde Winnerbäck entré ensam med en akustisk gitarr i ett iskallt vitt strålkastarsken och inledde., enligt formulär 1A, med första låten från senaste skivan, "Vi åkte aldrig ut till havet". Så långt var allt under kontroll men när han började sjunga visade sig lokalens akustiska förutsättningar från sin sämsta sida.
   Från vår plats där vi stod lät det som om diskanten i hans röst kom smygande bakom vår rygg och blev till ett elakt format eko. Det blev inte bättre när Winnerbäck fick sällskap av det sex man starka kompbandet och jag i min enfald trodde att volym, decibel och tajt grupparbete skulle sopa bort de störande detaljerna i en annars faktiskt spännande repertoar. Den här kvällen skulle inga publikfriande greatest hits-ambitioner göra sig hörda.
   Men efter dryga 40 års konsertupplevelser har jag lärt mig att vänja mig och tänka bort små störningsmoment och koncentrera mig på det positiva och kreativa på en konsert. Ändå fick jag upprepade negativa och konspiratoriska tankar i min skalle när jag fick för mig att produktionen bakom Lars Winnerbäcks konsert hade satsat mer pengar på ljuset än ljudet. Ty ett spindelnät av ljusstrålar, en myriad av höj- och sänkbara strålkastare och epilepsiframkallande ljusbomber spelade stundtals en visuellt underhållande roll.
   Men vi ska inte klaga för mycket på de yttre förutsättningarna i den ihåliga akustiken som låg utanför Winnerbäcks kontroll den här kvällen. För han är en orubbligt personlig artist, som dessutom är folklig trots sin kärva framtoning, där styling och på förhand välregisserade mellansnack inte hör hemma på hans konserter. Som när han inför sista låten i ordinarie set, "Hosianna", inte kom på vad han ville säga förutom "tack". En för övrigt underbar finallåt som ökade i intensitet och sedan mycket effektfullt tonades ned till nästan ingenting innan den åter steg till himlen.
   Bandet bakom Winnerbäck är kanske inte lika flexibelt som tidigare konstellationer med tjejer, fioler, duettsång och den allmänt spännande ljudbilden. Nu hade den helt manliga sextetten en utpräglad rocksättning med två sologitarrister, Ola Nyström och Johan Persson, två keyboardspelare, David Nyström och Anders "Boba" Lindström, trummisen Robban Eriksson och en basist, Jerker Odelholm numera också medproducent, som vid upprepade tillfällen tog steget fram till mikrofonen.
   Det nya materialet från albumet "Hosianna" spelade mycket tacksamt huvudroll på lördagskvällen. På skiva har låtarna totalt sett inte alls samma lyskraft i jämförelse med många av hans klassiker. Men det var ändå så glädjande att få uppleva en artist av Winnerbäcks dignitet, med en så stor och förväntansfull publik, så rakryggat förnya sin scenrepertoar med drygt 30% aktuellt material. Där jag förutom titellåten tyckte att både "Skolklockan" och "När det blåser från ditt håll" live hade lyft sig ett par klasser.
   Bland de avslutande extralåtarna kom trots allt några välvalda kronjuveler ur Winnerbäcks repertoar då stämningen bland både fans och allmänhet steg åtskilliga grader. Med den sanslöst effektiva "Elden", lika imponerande "Kom ihåg mig" och den tolv verser utan refräng långa "Söndermarken".
   Som recensent är jag också en människa som påverkas av atmosfär och förutsättningar under en konsert. Stämningen gav givetvis positiva vibrationer under Winnerbäcks konsert och de akustiska problemen, det störande ekot, det negativa.
   Till slut ska hela upplevelsen graderas i sin helhet och den omedelbara känslan är för min del att jag har sett Winnerbäck-konserter av absolut optimala kvalitéer, 2004 under hans soloturné och 2007 med "Daugava"-gänget. Nu blev det en tämligen normal konsertupplevelse utan magplask men också utan direkt magiska höjdpunkter.

Winnerbäcks låtar:
Vi åkte aldrig ut till havet
Gå med mig vart jag går
Det gick inte
Mareld
Skolklockan
Från kylan in i värmen
Ett sällsynt exemplar
För dig
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
När det blåser från ditt håll
Utkast till ett brev
Stort liv
Elegi
Hugger i sten
Hosianna

Extralåtar
Jag är hos dig igen
Elden
Kom ihåg

Extra extralåt
Söndermarken

/ Håkan

90:#27 I feel alright

STEVE EARLE: I feel alright (E-Squared/Warner Bros, 1996)

1996, när den här skivan kom ut, var Steve Earle etablerad skivartist sedan tio år tillbaka men han hade jobbat som sångare, låtskrivare, gitarrist och artist ännu längre. Född i Virginia, uppvuxen i Texas med Townes Van Zandt som gudomlig förebild, flyttade till Nashville som låtskrivare och tillbaka i Texas bildade han bandet Dukes, ett namn som till och från följt Earle under hela hans karriär.
   Ovannämnda geografiska platser skvallrar om ett visst förhållande till countrymusik fast han alltid har varit en rebell och en udda fågel i den branschen. 1988 förenade han sig med engelska The Pogues och några år senare, när drogerna alltmer hade tagit över hans liv, var det snarare arenarock på hans program. I samband med ett eskalerande drogberoende tappade han skivkontrakt, åkte in i fängelse för vapenbrott, genomgick drogrehabbehandling med positivt svar och 1993 började han skriva låtar som hamnade på skivor med Travis Tritt och Robert Earl Keen.
   Förlagskontrakt ledde till skivbolagskontakter och 1995 gjorde han comeback med den folkmusikakustiska albumet "Train a comin'" som öppnade dörren till både ett anständigt liv och skivbranschen.
   Det var en lång inledning på en text som ska handla om en skiva som släpptes 1996. Men jag tycker bakgrunden och de komplicerade upplevelserna i Steve Earles liv har en alldeles naturlig del i det som utmynnar i ett album som på många sätt är starten på en lång och seriös karriär som därefter producerat en mängd oförglömliga skivor.
   Det började med att Steve Earle och skivbolagsentreprenören Jack Emerson bildade det egna skivbolaget E-Squared Records, fick stora Warner Brothers att distribuera och som producent engagerades Ray Kennedy. Ett ytterst viktigt val då Kennedy under alla år sedan dess blivit Earles högra hand vid skivinspelningar.
   Kennedy hade en stabil bakgrund i countrymusiken som både artist, låtskrivare, producent, tekniker och multiinstrumentalist. Gav ut sitt första album 1990, "What a way to go", som följdes av "Guitar man" 1992. Ska inte förväxlas med den Ray Kennedy som gjorde soloskivor på 70-talet och bland annat var medlem i supergruppen KGB, där bland annat Mike Bloomfield spelade.
   Majoriteten av låtar på "I feel alright" är producerade av Kennedy tillsammans med gitarristen Richard Bennett. Övriga spår inspelade med engelsmannen, boende i Nashville, Richard Dodd som producent. Dodd känner jag mest som tekniker på George Harrisons "Cloud nine"-album.
   Efter "I feel alright" blev Kennedy och Earle ett genuint team som från nästa Earle-platta, "El corazon", och fram till idag har producerat samtliga skivor med Steve. Först under den samlade pseudonymen Twangtrust, som också prytt skivor med Lucinda Williams, V-Roys, Ron Sexsmith och Cheri Knight, men numera under sina egna namn.
   Även visuellt på skivomslaget var "I feel alright" en nystart med den amerikanska konstnären Tony Fitzpatrick som faktiskt har målat framsidan på varje Earle-omslag fram till idag. Detaljerade och surrealistiska målningar som numera förknippas med Earles skivor.
   "I feel alright" är en fin musikalisk blandning med rock, countryrock, folkrock, ballader, akustisk blues och en fin avslutande duett med Lucinda Williams, "You're still standin' there".
   8 mars 1996 skrev jag en kort och positiv recension av "I feel alright": Som titeln antyder är Earle i fin form efter åren i fångelse för knarkinnehav. Förra årets comeback var en dämpad och mjuk triumf. Nu är energin tillbaka. På två gitarrer, bas och trummor gör han rockcountry som är både kompromisslös, uppkäftig och melodiskt grandios. En av de utmärkta låtarna heter "Hard-core troubadour", en underbart träffsäker beskrivning på Earle 1996. Som en laglös variant på outlaw-countryns bästa recept.

YouTube: "Hard-core troubadour" live med Steve Earle och band.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.