Blogginlägg från 2013-10-03

"Israel Nashs rain plans"

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 2013.

ISRAEL NASH
Israel Nash's rain plans
(Rootsy)

Den här skivan marknadsförs som Israel Nash Gripkas nya album men amerikanen och Örebrobekantingen har 2013 tappat sitt efternamn om man ska vara riktigt noga. Musikaliskt har han också delvis tappat kontakten med det tidigare så genomgående råa och otyglade musikaliska uttrycket.
   Han har vid upprepade tillfällen på sina turnéer i Sverige gått i Neil Youngs musikaliska fotspår där den elektriska gitarren mer eller mindre fått ett eget liv. Jag har noterat hans framfart i Örebro många gånger. Det inleddes 2011 på Live At Hearts andra upplaga med en trädgårdsspelning dagen efter på öster, fortsatte med en konsert våren 2012 och sedan en privat spelning kvällen före midsommarafton.
   På alla de här spelningarna har den tunga gitarrocken regerat liksom på liveskivan "Live at Mr Frits" och förra studioalbumet "Barn doors and concrete floors".
   På nya skivan kan vi skönja ett litet annat sound. För drygt ett år sedan flyttade han och familjen från New York till en ranch utanför Austin i Texas. Den miljön bland taggiga kaktusar och skallerormar har lockat fram en lite mjukare form på Gripkas rockmusik.
   Bandet bakom är oförändrat med bröderna McClellan, gitarristen Joey och basisten Aaron, steelgitarristen Eric Swanson och trummisen Josh Fleischmann på kända positioner. Men materialet har ändå fått en luftigare och mer intressant karaktär. I några av de mer countryfierade låtarna påminner Israels röst faktiskt om Gene Clark.
   I övrigt känner man igen Gripkas grovhuggna sätt att sjunga, på exempelvis "Woman at the well", fast det nya atmosfäriska soundet, stundtals vackra arrangemanget och makliga tempot inledningsvis bäddar in låten snyggt och elegant.
   Låtarna som följer, "Through the door" med en vacker steelgitarr och äventyrliga "Just like a water", understryker ambitionen att bjuda på något överraskande. Men sedan fastnar han i de typiska Neil Young-influenserna.
   "Who in time" och "Rain plans" är verkligen kopior ur Youngs kända repertoar, både bokstavligen och känslomässigt. Som den fem minuter långa instrumentala avslutningen på titellåten och sedan den galna elektriska taggtrådsgitarren som dyker upp med jämna mellanrum på slutet av låtarna. Sådant som kanske passar liveformatet bättre.
   De elektriska överdimensionerade sekvenserna stör helheten och tar uppmärksamhet från en fantastisk låtar som "Myer Canyon" och det läckra, vackra introt till "Iron of the mountains".

/ Håkan

"The year we tried to kill the pain"

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 2013.

BOB WOODRUFF
The year we tried to kill the pain
(Rootsy)

Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att åka på turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. På de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just då höll på att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum som också släpps i höst).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sång, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sång, på köpet.
   I samband med albuminspelningarna förra hösten uppträdde Woodruff och det här bandet på East West i Örebro, som jag har noterat här. Att det fungerade bra på scen kunde vi konstatera då men på skiva blir det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar åt countryrock är det omöjligt att inte tänka på Roger McGuinn. Woodruff hittade alltså sitt eget Heartbreakers i Örebro förra hösten och den musikaliska nivån är mycket hög. Att sedan pianisten Benmont Tench (musiker i Heartbreakers) gjort studiopålägg i Hollywood har bara förstärkt intrycken.
   Under Örebrovistelsen skrev Woodruff nya låtar men har till det nya albumet även valt ut några äldre låtar, bland annat titellåten, från sin 90-talsrepertoar. Dock är ingen låt hämtad från "Lost Kerosene"-skivan fast de båda albumen delar soundmässiga likheter. Den skivans rena powerpopinfluenser har här till stor del förvandlats till klassisk Rickenbacker-pop.
   Live uppfattade jag Woodruff som en singer/songwriter-kille, en duktig låtskrivare med anspråkslöst komp. I inspelningsstudion och på skivan har han tagit ett stort steg framåt. Allt har växt ut till ett komplext sound där musikerna, främst Olofsson, dekorerar med fint utmejslade detaljer. Pop med elegans.
   Inledningen på skivan är knäckande bra där energi och melodisk charm möts. En trestegsraket där slidemästerverket "I didn't know" följs av den genuint 12-strängade "I'm the train" och den slutgiltiga versionen av den 19 år gamla titellåten. Andlös start på ett genomgående starkt album.
   Sedan dämpas tempot och det rena popsoundet blandas ut. Woodruff kanske inte har röst för att göra countrysoulen i "There's something there" full rättvisa men att göra om Motown-låten "Stop in the name of love" till en känslig ballad är både vågat och väldigt lyckat.
   Vi bjuds sedan på både träskrock, "Bayou girl", och ytterligare några popdiamanter innan vi kan andas ut och konstatera att Bob Woodruffs Sverigebesök förra hösten blev så framgångsrikt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.