Blogginlägg

Jag lever inte som jag lär

Äventyrlig folkmusik med Jared Freeman-Fox och Simon Nyberg.


Alla bilder: Carina ÖsterlingSiobhan Wilsons sköra röst.

JARON FREEMAN-FOX & SIMON NYBERG, Level
ELLA THE BIRD (SIOBHAN WILSON), Level
SHOUTIN' RED, Level
BLK NOIRE, Nivå

Att planering och förberedelser är a och o proklamerade jag högt och tydligt inför årets Live at Heart. Lika bokstavligt fick ordet mångfald bli min beskrivning av både det musikaliska utbudet och alla olika spelställen under årets Live at Heart. Efter onsdagens premiärkväll på årets festival kan jag inte med bästa vilja påstå att jag lever som jag lär.
   För min del avslutades kvällen strax före midnatt helt överraskande och oplanerat, lÃ¥ngt utanför mina förberedelser. Jag kan erkänna att jag just dÃ¥, runt 23-tiden igÃ¥r kväll, inte hade nÃ¥gon koll pÃ¥ bandet som ställde sig pÃ¥ scenen pÃ¥ NivÃ¥. Ditlockad av min vän Peter som beskrev bandet som ett elektrisk rockband. Efter tre timmar med övervägande akustisk musik och ett lÃ¥gmält sound pÃ¥ Level tyckte jag idén med lite elektricitet (och en öl) var en alldeles förträfflig idé. Mer om det lite senare.
   Live at Heart 2014 började annars ,med mycket avancerad folkmusik där kanadensaren och fiolspelaren Jaron Freeman-Fox mötte örebroaren och gitarristen Simon Nyberg i ett musikaliskt äventyr som inte riktigt tangerade min annars simpla musikvärld. Det var tvÃ¥ virtuoser som visade upp sitt enorma kunnande utan att jag riktigt förstod nivÃ¥n. Däremot var Jarons mellansnack hysteriskt underhÃ¥llande med rena stand up-kvalitéer. Allt till publikens stora glädje.
   Det här var musik som sprängde alla gränser, en sinnesutvidgande mix av mÃ¥nga musikaliska genrer där jag stod och tänkte pÃ¥ Frank Zappa... PÃ¥ scenen stod tvÃ¥ uppenbara virtuoser och lät bÃ¥de improviserade och koncentrerat välrepeterade.
   Glasgow-tjejen Siobhan Wilson, som var nästa artist pÃ¥ Levels lilla scen, hade en skör och ljus röst som effektivt skar igenom pladdret runt baren. Bytte mellan akustisk och elektrisk gitarr utan att soundet direkt förändrades. Under ett framträdande som var överraskande kort runt 25 minuter.
   Shoutin' Red, eller Felicia Nielsen som hon heter pÃ¥ riktigt, kommer frÃ¥n Uppsala men lÃ¥ter som om hon är uppvuxen djupt inne i Mississippi-deltat. Med engelsmän i publiken försöker hon kommunicera pÃ¥ engelska mellan lÃ¥tarna men det gick väl sÃ¥ där. Däremot sjöng hon pÃ¥ perfekt bluesamerikanska och lät fingrarna dansa mycket effektivt pÃ¥ den akustiska gitarren. Jag är ingen stor bluesvän men det här var njutbart och inte alls sÃ¥ segt och upprepande som traditionell blues ibland kan vara.
   BLK Noire, som jag nu lärt mig att bandet pÃ¥ NivÃ¥s scen framÃ¥t midnatt heter, var kanske inte sÃ¥ där sanslöst rockigt eller elektriskt som mitt heta önskemÃ¥l var runt 23-tiden igÃ¥r kväll. För det visade det sig att bandet drabbats av manfall och nu uppträdde som trio. Kvar av den ursprungliga kvintetten var en trio som i min värld lät mer americana ("sÃ¥ngaren lÃ¥ter som Ryan Adams", som min granne i publiken mycket riktigt pÃ¥pekade) än rock, som genren var bestämd till i Live at Heart-programmet, eller indierock, som beskrivningen var i bandets presentation pÃ¥ Live at Heart-hemsidan.
   SÃ¥ngaren Ludwig Hart sÃ¥g ut som en grungefigur frÃ¥n 90-talet, i keps och stort skägg, men spelade bÃ¥de akustisk och elektrisk gitarr med elegans. Trummisen Joakim Wallin och basisten Erik Sundberg gav tajt kompsektion ett ansikte utan att tempot varken var energiskt eller högt. Ibland saknades det en kompgitarr och ibland en sologitarrist för att tillfredställa mig fullt ut. Men avslutningen, en sju minutersversion av Tom Waits "Hold on", var mycket imponerande.
   BLK Noire var alltsÃ¥ en tacksam och nyttig energikick efter timmar av avancerad folkmusik, sköra singer/songwriter-ballader och akustisk blues som avlöste varandra pÃ¥ ett mer eller mindre fullpackat Level. Ty även pÃ¥ det omrÃ¥det, när Live at Heart-konceptet föresprÃ¥kar ambitionen att fysiskt röra sig mellan olika spelställen, stod jag still och orörlig pÃ¥ nÃ¥gra kvadratmeter under tre konserter i rad. Inte heller där, frÃ¥n klockan Ã¥tta till tjugo minuter i elva, levde jag som jag lär.
   Visserligen kan jag i viss mÃ¥n rädda en liten del av mitt ansikte genom att berätta att onsdagskvällen pÃ¥ Live at Heart-festivalen var en mjukstart med endast fyra aktiva scener och därmed ett begränsat urval konserter pÃ¥ programmet. Men idag ökar utbudet märkbart när utescenerna pÃ¥ VÃ¥ghustorget och Stallbacken öppnas för konserter och det blir ännu svÃ¥rare att välja tid, plats och artist. Men de nyblivna Live at Heart-stipendiaterna Good Harvest pÃ¥ Stallbacken kommer jag inte missa.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.