Blogginlägg

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2002.

KONSERT
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
El Sombrero, Örebro 27/12 2002

Dansmusik kan uppträda i många olika skepnader. Men aldrig så oerhört tidlös, brutalt svängig, gränslöst rytmisk och genomgående hjärtlig som när energiknippet Eva Eastwood uppträdde tillsammans med sitt sanslöst samspelta band The Major Keys, som för kvällen hade en ny trummis, och omger sig med en publik som är helt med på noterna.
   Med El Sombreros nya fantastiskt naturliga scen och stora rymliga dansgolv framför var det bäddat för många friska fläktar genom musikhistorien. Det kan kallas rockabilly, swing, rock, country, pop eller jive, eller korsbefruktningar däremellan, och jag är inte man att peka ut den exakta skillnaden mellan de närbesläktade genrebeteckningarna.
   Så är också Eva en underbar gränsöverskridare när hon skriver sina traditionellt laddade låtar eller väljer några covers från den mer skuggiga sidan, Ruth Brown och Clyde McPhatter, av rockhistorien.
   Eva har alltså en trogen publik även i Örebro och det är alltid ett rent nöje att bevista hennes konserter. För hennes sprudlande framtoning smittade naturligtvis av sig i hela lokalen i fredagskväll.
   Den på skiva en gång så produktiva Eva Eastwood har bromsat upp skivutgivningarna något men i vår kommer ett nytt album så konserten, som traditionellt var uppdelad i två set, kom att kryddas av många nya låtar.
   Låtar som alla personifierar den rockiga sidan av Eva. Nya skivan kommer onekligen ha en rockigare dominans och jag tyckte mig stundtals också höra en livligare och skarpare röst komma ur den späda kroppen.
   Någon direkt märkbar utveckling hos de nya låtarna kunde jag däremot inte uppfatta utan de smälte in naturligt i den övriga repertoaren. Där numera klassiska låtar som ”I do”, ”Boombox”, ”Diggin’ the street”, ”Hoppin’ honey” och ”Who put the good in goodbye” är hörnstenar.
   Och majoriteten har alltså en gemensam nämnare i den dansanta framtoningen. Det må vara hypersnabba rocklåtar, pophits i halvfart eller några få smäktande ballader. Publiken hade inga problem att dansa sig igenom de flesta låtarna.
   Jag hade inte dansskorna på mig, som jag sällan har, men det var ändå ett sant nöje att uppleva så många, gammal som ung, dansa sig svettiga och glada.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.