Tidigare blogginlägg

”This is all the snow you get, vol 3”

”This is all the snow you get, vol 3” (Ella Ruth Institutet, 2024)

ELLA RUTH INSTITUTET ÄR ETT SPÄNNANDE litet indie-skivbolag som andra året i rad ger ut en mycket intressant julskiva. Förra året väckte bolaget uppmärksamhet med ”This is all the snow you get”, 24 spår på ett dubbelalbum med huvudsakligen då okända artister och grupper. Albumtiteln avslutades med ett försynt ”Vol 1” och inte trodde jag då att uppföljaren skulle dyka upp bara ett år senare. Lite skämtsamt(?) med tillägget ”Vol 3” och är fullpackat med 14 låtar och en timme lång speltid och en stor majoritet originalskrivna låtar. På många sätt väldigt imponerande från en rad olika artister som helt orädda vill experimentera och i en del fall gärna uppröra i text och udda arrangemang.
   Det lilla alternativa skivbolaget har en förhållandevis stor artistskara med några få kända personliga affischnamn (Eric Palmqwist och H Self) i spetsen. Palmqwist och Henric Hammarbäck (H Self) finns med på den nya julskivanj men i övrigt är det många i mina öron okända namn som släpps lös på den här samlingsskivan. I flera fall har de släppt skivor på andra bolag men i begränsade upplagor.
   Det är egentligen bara skåningen Andi Almqvist, den spännande I'm Kingfisher (Thomas Jonsson) och Live at Heart-rutinerade Bro Mesa som jag känner till sedan tidigare. Tillsammans med ännu mer okända namn blir det en underbart bred musikalisk brygd som kanske kräver en eller två extra lyssningar för att fastna. Men det är värt besväret.
   Låtmaterialet är som sagt originalskrivna låtar och det är egentligen bara vid två instrumentala tillfällen, Luciasången ”St Lucy” och ”O Helga Natt” (”Holy night”), som jultemat blir traditionellt och välkänt. Fast de suggestiva versionerna här både river och smeker.
   Kanske bör musikern Bebe Risenfors mix av psalmen ”Ett barn blev fött på denna dag” och hans egen text som är en samhällsbetraktelse till text räknas in bland det mer kända materialet på skivan. Men texten är en så fin beskrivning av idag att den står för sig själv. Den norske multiinstrumentalisten Freddy Holm kompar dessutom.
   Johan Hammarbäck (släkt med Henric?) gör en fin singer/songwriter-låten ”Nästa jul” som står sig så bra utan sitt vemodiga jultema. Andi Almqvist, Sveriges motsvarighet till Tom Waits, är både text- och arrangemangsmässigt oväntat brysk i sin sång om kalkonen.
   En favorit som jag har haft i många år, ornitologen Thomas Jonsson som i musikbranschen uppträder under namnet I'm Kingfisher, gör en fin prestation i en låt med den långa kluriga titeln ”It's Ok If It's Not OK (Even If It Is Christmas Eve)”. Speciellt som den framförs som duett med Beatrice Rosdahl som till vardags är ena halvan av americana-duon Great Western Road.
   Nästan varje låt på samlingen väcker personliga känslor, varken de sjunger på svenska eller engelska. Allt är producerat av den lite skumma beteckningen Lovi Did This som är en pseudonym för Karin Beckérus ned soloprojekt på gång. Hon har under soitt artistnamn även tilldelats en egen låt, ”My Luck Will Turn This Christmas”, på skivan.
   En annan engelsk låt på skivan, ”Christmas is Blue Without You”, låter som den är tagen från The Carter Familys gamls sångkatalog katalog men är en originallåt skriven av countrytrion My Dear Companion, en grupp med två album bakom sig.
   Countryarrangemangen spelar en stor roll på några av albumets låtar, med Bro Mesa och Rebecca Tilles där steelgitarren dominerar så fint. Kanske är det mina hat/kärleks-minnen av Yngve Stoors ”Sjömansjul på Hawaii” (1945) som får mig att acceptera kombinationen steelguitar/jultema.
   Med en lätt finskklingande accent blir Mika Häkkis ”Hem till jul” en av skivans starkaste bidrag. Och det är inte med förvåning när jag upptäcker att Mikas senaste album heter ”Vemod”.
   ”This is all the snow you get, vol 3” är ett genomgående starkt album fast den musikaliskt pendlar mellan pop, country, folkmusik och lite till.


1. Wall/Meierkord - St Lucy
2. Johan Hammarbäck & Vägs Ände - Nästa Jul
3. Andi Almqvist - The Turkey
4. Bebe Risenfors/Freddy Holm - Ett Barn Blev Fött På Denna Dag
5. I'm Kingfisher/Beatrice Rosdahl - It's Ok If It's Not OK (Even If It Is Christmas Eve)
6. Linnea Lidberg/Filip Finado - Hemvändarvisa
7. The Pistol Flowers - The Ballad of William and Julie
8. Rebecca Tilles - Clownen I Spegeln
9. My Dear Companion - Christmas is Blue Without You
10. Bro Mesa - Njut Av Livet
11. Lovi Did This - My Luck Will Turn This Christmas
12. Eric Palmqwist - Lilla Stjärna
13. The Grinch - Holy Night
14. Mika Häkki - Hem Till Jul
15. Hillström & Billy Feat Ellen Colldén - A Brand New Day
16. H. Self - Julebak

/ Håkan

Det blir jul även i år

HÅKANS POP TAR JUL- OCH NYÅRSLEDIGT, Efter ännu en intensiv höstsäsong på Håkans Pop är det dags att över helgerna ta lite ledigt från de regelbundna kategorierna. Men imorgon, julafton, kommer jag recensera en ny svensk julskiva där olika artister framför sina mestadels nyskrivna jullåtar i popgenren.
   Här är ett exempel framfört av Eric Palmqwist:


Naturligtvis kommer jag imorgon också att ännu en gång publicera det numera legendariska klippet från amerikanska Letterman Show där Darlene Love sjunger sin mäktiga ”Christmas (baby please cvome home)”.
   På årets två sista dagar, måndag och tisdag (Nyårsafton), kommer jag avslöja årsbästalistor på både album och konserter.
   Sedan är vardagen över oss och Håkans Pop-innehållet blir som vanligt igen från 6 januari 2025.

Håkans Pop önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År!

/ Håkan

Krönika: Augusti 1979

Sommaren 1979 hade jag programenligt besökt Mallorca och drabbats av en sorts discofeber. En musiksort som jag sällan spelade hemma på grammofonen men ute på diskotek var det helt okej för mig.
   Det fick mig i augusti ta fram några discoskivor från försommaren och skriva av mig mina åsikter innan discofebern i min kropp försvann ut genom dörren.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1979.
 
"DISCO KAN HA VISSA FÖRDELAR

DET ÄR UNDER SEMESTERN i söder som man upptäcker att en del discomusik har vissa fördelar vid vissa tidpunkter. Nu tänker jag inte närmast på utslitna jukeboxskivor med Patrick Hernandez eller Anita Ward. Inte heller på tjatiga hits som ”Born to be alive” eller ”Pop muzik”. Däremot hyllar jag discjockeys som vågar spela annorlunda men ändå dansmusik.
   Discovågen är nu flera år gammal men sväller fortfarande. Långt utanför diskoteken och långt fler än de konventionella discoartisterna är intresserade av marknaden.
   Det nyvakanade intresset gjorde att jag plockade fram några skivor från försommaren. Sylvester, Patrick Juvet och Raydio tillsammans med nyligen utgivna Commodores och Crusaders för att försöka ta reda på hur en musikgenre som lever så mycket på hits klarar sig på ett helt album.
   Sylvester är omåttligt populär. Har haft många hits som varit stympade albumlåtar. Han gör ofta låtar mellan sex och tio minuter. På albumet ”Stars” (Fantasy) får han till exempel bara rum med fyra låtar. Varav ett överlagt mord på gamla Ben E King-favoriten ”I who have nothing”. Segt och en aning enahanda med så utdragna låtar.
   Patrick Juvet är en schweizisk sångare (tävlade i Eurovisionsschlagern för några år sedan) som sugits upp av det amerikanska Casablanca-stallet. Fick förra året en enorm hit med ”I love America” och uppföljaren förväntas återfinnas på ”Lady night” (Barclay).
   Även Juvet gör långa låtar varav titelmelodin är den bästa. En snabb låt i bästa Bee Gees-stil. Annars fortsätter han förföra USA i ”Viva California”.
   Gruppen Raydio har en annorlunda discoinställning. Med duktiga gitarristen Ray Parker Jr (med förflutet bakom Marvin Gaye och Stevie Wonder) i spetsen gör de melodisk discomusik i intelligenta arrangemang. Lutar sig aldrig mot en enda rytm utan låtarna växlar ständigt stämningar och det är något ovanligt i genren. Hits har de också fått som ”You can't change that” och ”More than one way to love a woman”.
   Commodores har en logo som börjar få samma auktoritet och ryktbarhet som Chicagos. Den är visserligen kantigare och vassare men så är deras musik också mer rytmisk och mindre melodisk.
   Naturligtvis riktar de sig också till ”Three times a lady”-fansen på ”Midnight magic” (Motown) och plockar in ett par lugna låtar, ”Sail on” och ”Still” på den här skivan som är skivans bästa men inte representativa för innehållet i övrigt.
   Crusaders är mer jazz än disco men elva minuter långa titellåten på ”Street life” (MCA) borde bli en hit på diskoteken. Skönsång av Randy Crawford mellan instrumentalpartierna. I övrigt är skivan helt instrumental där trion Wilton Felder, Stix Hooper och Joe Sample gör skicklig och intelligent men ack så enformig musik.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1981

BRUCE SPRINGSTEEN Scandinavium Göteborg 3 maj 1981

När Bruce för andra gången besökte Sverige inledde han och bandet E Street Band med en konsert i Göteborg. Jag recenserade inte konserten på sedvanligt sätt. Efter Stockholmskonserten (som jag också såg), fyra dagar senare, skrev jag en reflekterande artikel om upplevelsen av båda konserterna och valde ut de bästa konsertlåtarna.

/ Håkan

Compilation: Immediate A´s & B´s

"Immediate A's & B's: The Singles Collection" (Compleat, 1985)

DET FINNS ÅTSKILLIGA SKIVBOLAGSSAMLINGAR i mina skivhyllor och den ena är mer ojämn än den andra. Det finns inga musikaliskt gemensamma hållpunkter på många av skivorna i den kategorin och naturligtvis är en samling med det engelska skivbolaget Immediate inget undantag. Ändå överraskar det mig när jag nu lyssnar igenom låtarna där varje skivsida har fått en rubrik som gör hela dubbelalbumet strukturerat.
   Skivan med Immediate-låtarna är amerikanskpressad på 80-talet och mitt exemplar är en cutout. Jag äger även ytterligare ett dubbelalbum med Immediate-låtar, ”The Immediate singles story” (även det en cutout), utgivet ungefär samtidigt 1985. Den samlingen har kanske toppar, med Chris Farlowe och Fleetwood Macs fantastiska ”Man of the world”, som överträffar aktuell skiva men är en lika bred blandning.
   Blandningen här med ”De mest uppenbara låtarna”, ”Rariteterna”, ”Jimmy Page-låtarna” och ”Blueslåtarna” är på gränsen till tålamodskrävande. Och diskutabel... Förstasidan, med Small Faces, ska i huvudsak innehålla hits men gruppen The Nice, med bland annat Keith Emerson, var ju en hårt proggbaserad grupp som satsade allt på hela album. Och ”Thoughts of Emerlist Davjack”, som trots allt låter poppigare än jag minns den som, hittade inte till några försäljningslistor.
   Däremot är P P Arnolds original till Cat Stevens låt ”The first cut is the deepest” en ren klassiker som dock aldrig nådde över 20:e-platsen i England.
   Andrasidan är nog dubbelalbumets mest intressanta med låtar som jag faktiskt inte har hört tidigare. Mockingbirds är 60-talsförlagan till 10cc, med Graham Gouldman och Kevin Godley, men bandets Beatles-influerade ”You stole my heart” är tämligen opersonlig. En låt som jag jämför med svenska Mascots tidiga material. Instrumentala ”Skit skat” kan vi enbart glömma.
   Jag äger ett par senare Duncan Browne-album, av hyfsat god kvalité, och ”On the bombsite” från 1968 har god popkaraktär i skivbolagschefen Andrew Loog Oldhams produktion. Marquis Of Kensingtons låt gränsar till Bee Gees-parodi och Billy Nicholls bidrag, producerat av Steve Marriott och Ronnie Lane, är alldeles för poppigt opersonlig.
    The All Stars Featuring Jimmy Page är en märklig grupp, förmodligen ett gäng studiomusiker, som gör en instrumental låt som ursprungligen aldrig gavs ut på skiva. Basisten (Page?) spelar huvudroll men låten är totalt jazzigt meningslös.
   Gruppen med det franska namnet Les Fleurs De Lys är engelsk och gör här Pete Townshends Who-låt ”Circles” i en produktion av Glyn Johns. Handfast och energisk pop som håller än idag.
   För mig okände Jimmy Tarbuck gjorde en Immediate-singel av vilken Jagger/Richard-låten ”Wastin' time” var b-sida. Smörig pop av inget värde.
   Fjärdesidan med huvudsakligen bluesanknytning är dubbelalbumets minst kända låtmaterial som faktiskt aldrig gavs ut på några singlar. Och Savoy Brown och Albert Lee hade märkligt nog aldrig något kontrakt med Immediate. Men John Mayall gav 1965 ut en Jimmy Page-producerad Immediate-singel men inte med den ovanligt poppiga versionen av ”Top of the world”.
   Albert Lee sjunger, fast ibland låter det som någon annan, två låtar skrivna av Chas Hodges och Tony Colton som han några år senare skulle bilda band med, Heads, Hands & Feet. Men här gör den begåvade gitarristen inga stora insatser.


SIDE ONE
THE MOST OBVIOUS
Small Faces: The Universal
Small Faces: Itchycoo Park
The Nice: Thoughts Of Emerlist Davjack
The Nice: Angel Of Death
P.P. Arnold: The First Cut Is The Deepest

SIDE TWO
RAREST OF THE RARE
Mockingbirds: You Stole My Heart
Mockingbirds: Skit Skat
Duncan Browne: On The Bombsite
Marquis Of Kensington: Changing Of The Guard
Billy Nichols: Would You Believe

SIDE THREE
JIMMY PAGE PRODUCTIONS/SESSIONS
Fifth Avenue: Bells Of Rhymney
Fifth Avenue: Just Like Anyone Would Do
The All Stars Featuring Jimmy Page: Down In The Boot
Les Fleurs De Lys: Circles
Jimmy Tarbuck: (We're) Wastin' Time

SIDE FOUR
HAPPY TO BE PART OF THE INDUSTRY OF BRITISH BLUES
John Mayall & The Bluesbreakers: On Top Of The World
Savoy Brown: I Can't Quit You Baby
Savoy Brown: I Tried
Albert Lee: The Next Milestone
Albert Lee: Water On My Fire

/ Håkan

Krönika: Februari 1979

I rubriken står det att Irland är en vit fläck men råkade 1979 ha flera färgstarka namn i rockbranschen. Inte bara Thin Lizzy. Ett nytt album med den irländska gruppen Horslips fick mig att skriva den här texten som i övrigt handlar om Van Morrison, Rory Gallagher och Boomtown Rats.
   Jag minns att jag senare någon gång under 80-talet tog upp ämnet om irländska artister som hade förmågan att slå igenom under den närmaste decenniet


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/2 1979.
 
IRLAND - EN VIT FLÄCK PÅ ROCKKARTAN

IRLAND ÄR OFTA EN VIT FLÄCK PÅ ROCKMUSIKALSKA kartan. Precis som med de engelska ligafotbollsspelarna flyter gränserna mellan de skotska, engelska, walesiska och irländska rockgrupperna och andra folkrockinriktade grupper. Vem tänker till exempel på Van Morrison som irländare när han nu mestadels befinner sig i Staterna. Eller Thin Lizzy, Rory Gallagher och Boomtown Rats?
   De som definitivt bröt isen för de irländska musikerna var Them. Deras sångare och ledare hette Van Morrison och de fick redan 1965 två stora hits med ”Baby please don't go” och ”Here comes the night”.
   De hann med ytterligare en stor hit, ”Gloria”, innan Van Morrison 1967 splittrade Them, som fortsatte ett tag utan Van, och satsade på en solokarriär. ”Brown eyed girl” blev en stor framgång men sedan har han satsat på album.
   Them är för länge sedan begravna men Van Morrison fortsätter. Ett sensationellt bra framträdande i The Bands ”The last waltz” och albumet ”Wavelength” är det senaste vi har hört och sett av honom. En gammal Them-organist, Peter Bardens, ingår för övrigt i Morrisons nuvarande kompgrupp.
   En annan stor irländsk rockstjärna är Rory Gallagher som från helirländska trion Taste till dagens egna grupp skapat sig ett namn som gitarrfantom.
   Thin Lizzy är också landets röster utåt. Visserligen har gruppen de senaste åren haft gitarrister ”utifrån” men deras rötter är irländska. Den skotske gitarristen Brian Robertson har förresten ersatts av just en irländare, Gary Moore. Han har meriter från andra irländska grupper, en egen grupp, en tidigare Lizzy-upplaga och nu senast misslyckade Colosseum II. Han är också aktuell med ett eget album där han får hjälp av bland annat Phil Lynott och musikerkompisar.
   Även nya vågen-grupperna har sina irländska representanter i Boomtown Rats och Radiators From Space.
   Rockmusik i all ära men folkmusiken har en stor förankring på Irland. Keltisk musik med företrädare som Alan Stivell har sina släktdrag och populära irländska folkmusikgrupper är Planxty och Chieftains. Den sistnämnda gruppen fick också förtroendet att skriva och framföra musiken till Kubricks film ”Barry Lyndon”.
   Horslips började också spela irländsk folkmusik i sin barndom men är numera rockigare än någonsin. Utan att därför förlora sitt ursprung. De flesta låtarna på deras nya album ”The man who built America” (DJM) har traditionella original som grund. Men de använder rockmusikens uttrycksmedel och resultatet blir överraskande och bra.
   De har använt en amerikansk producent, Steve Katz, som jobbat med Blood Sweat & Tears och Lou Reed, och deras inriktning är klar. Här är det feta rockackord uppblandade med ovanligare instrument som flöjt, fiol och oförstörd orgel.
   Lyssna på skivans första inledande låt, ”Loneliness”, och det smakar mer. Det lovar jag.

/ Håkan

Biljett: Mott The Hoople 1974

MOTT THE HOOPLE Konserthuset Stockholm 12 oktober 1974

Hösten 1974 var Mott The Hooples dagar räknade. Hos Ian Hunter & Co var Mick Ronson ny som gitarrist men bandet sprack strax därefter.

/ Håkan

Compilation: Hope & Anchor front row festival

"Hope & Anchor front row festival" (Warner Bros, 1978)

DEN HÄR SAMLINGSSKIVAN ÄR LIVEINSPELAD, under drygt tre veckor i november och december 1977, och utgiven året efter som ett dubbelalbum. Inspelad på den berömda puben Hope & Anchor på Upper Street i Islington i nordöstra London. Ett klassiskt rockställe under 70- och 80-talet men scenen i källaren var minimal och publikutrymmet var inte mycket större. Jag vet, jag besökte Hope & Anchor i mars 1980 och fick uppleve en konsert med Lee Kosmin, en pubrockartist med en mindre profil.
   Hope & Anchor var ett centralt ställe för just pubrock under mitten av 70-talet och det präglar mycket av innehållet på den här skivan. Men det är också en mix av new wave, r&b, pop, punk, udda reggae och mer experimentell rock med band som just 1977 höll på att inleda sin skivkarriär.
   Som exempelvis Dire Straits som inte skulle skivdebutera på riktigt förrän året efter. De lätt gammalmodiga rytmerna på ”Eastbound train” fick också bli b-sida på bandets singeldebut ”Sultans of swing”.
   Wilko Johnson hade lämnat Dr Feelgood tidigare under 1977 och hade ännu inte givit ut någon egen skiva och väljer här, lite lustigt, att göra en version av Piano Reds låt ”Dr Feelgood” där pianisten John Potter färgar arrangemanget lika mycket som Wilko själv.
   I mina öron är det namn som Tyla Gang (med Stiff-debuten ”Styrofoam”), Steve Gibbons Band (som ännu inte funnit sin kommersiella stil), The Saints (med punkiga ”Demolition girl) och förre Winkies-sångaren Philip Rambow som står för dubbelalbumets höjdpunkter. Men det är den totala blandningen gör hela skivan underhållande och varierad.
   Kanske lite för varierad ibland. Reggaegruppen Steel Pulse bidrag ”Sound check” låter faktiskt som ett lössläppt soundcheck. Och XTC var vid den här tidpunkten en ganska experimentell kvartett och hade en bit kvar till sin personliga form av popmusik som blev deras signum. Både Burlesque och Roogalator tillhör samma mer experimentella kategori.
   Tyla Gang ska just albumdebutera med ”Yachtless” och gör en av de bättre låtarna på den skivan, ”On the street”, i en som vanligt Sean Tyla-energisk liveversion. Det konstiga med de båda Tyla Gang-låtarna är att på skivetiketten har låtskrivarnamnen förväxlats.
   Den musikaliska blandningen till trots upplever jag här 25 levande låtar på en odödlig och anspråkslöst sympatisk liveskiva.


Side 1
Wilko Johnson Band: Dr. Feelgood 2:43
The Stranglers: Straighten Out 2:58
Tyla Gang: Styrofoam 2:04
The Pirates: Don't Mention It 3:26
Steve Gibbons Band: Speed Kills 3:30
XTC: I'm Bugged 4:22
Suburban Studs: I Hate School 2:37

Side 2
The Pleasers: Billy 1:59
XTC: Science Friction 2:45
Dire Straits: Eastbound Train 3:25
Burlesque: Bizz Fizz 5:00
X-Ray Spex: Let's Submerge 3:02
999: Crazy 3:18

Side 3
The Saints: Demolition Girl 3:45
999: Quite Disappointing 2:00
The Only Ones: Creatures Of Doom 3:18
The Pirates: Gibson Martin Fender 3:26
Steel Pulse: Sound Check 3:41
Roogalator: Zero Hero 3:43

Side 4
Philip Rambow: Underground Romance 5:45
The Pleasers: Rock & Roll Radio 2:29
Tyla Gang: On The Street 3:00
Steve Gibbons Band: Johnny Cool 3:29
Wilko Johnson Band: Twenty Yards Behind 2:03
The Stranglers: Hanging Around 4:16

/ Håkan

Krönika: Januari 1979

I januari 1979 hade jag ett hat/kärleksförhållande till liveskivor där jag misstänkte att skivbolagen gav ut liveinspelade skivor bara för att det var enklare och billigare.
   1978 hade det kommit ut ett rekordantal liveskivor och i artikeln nämner jag namn som Nils Lofgren, Derek & the Dominoes, Colosseum och Thin Lizzy. Och liveskivor med Eric Clapton i många olika sammanhang. Men också svenska artister som Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/1 1979.
 
LIVESKIVOR ETT NÖDVÄNDIGT ONT?

LIVEINSPELADE SKIVOR VERKAR VARA SKIVBOLAGENS påhitt. Ett enkelt sätt att tjäna mer pengar på redan kända låtar och artister till en ringa penning. Visserligen har liveinspelningstekniken utvecklats mycket på de senaste åren men det är ändå en relativt enkel uppgift att spela in live när man tänker på hur en del artister kan tillbringa månader i skivstudios inför ett vanligt album.
   Man får lätt känslan av att liveskivor är något nödvändigt ont, något artisten eller skivbolaget släpper ut för att uppehållet inte ska bli för långt, och att publiken därmed ska tappa intresset mellan studioskivorna. Sådana exempel finns det gott om men man ska heller inte glömma att en del artister alltid är bäst på scen och därmed också på liveskivor.
   Då konserterna ofta är långt över en timme (det finns tyvärr motsatsen) blir utrymmet för att få den rätta atmosfären också ett dubbelalbum och 1978 kom det ut rekordmånga livedubbelalbum. Bland annat Little Feat, Graham Parker, Thin Lizzy, Ted Nugent, Tubes, Jethro Tull, David Bowie, Zappa, Lou Reed, Bob Marley och Todd Rundgren.
   I tio fall av tio är liveskivorna gjorda med redan etablerade artister så den riktiga spänningen faller ju bort. Men inte desto mindre kan man komma ifrån att pop- rockhistoriens allra bästa skivor varit just liveinspelade. Vare sig det har handlat om mastodontverk som The Bands ”The last waltz”, George Harrisons Bangla Desh-konsert, mindre avancerade konserter med Stiff-artister, Pugh Rogefeldt eller bubblande rock med Nils Lofgren, Derek & the Dominoes eller Thin Lizzy.
   En stor artist som har förekommit på många olika liveskivor är Eric Clapton. En styrka då man får höra honom i olika sammanhang och tidsperioder. En svaghet då samma låtar återkommer flera gånger. Både med Yardbirds och Cream har det kommit konsertskivor efter de gruppernas upplösning, som gitarrist på turnén med Delaney & Bonnie och den fantastiska liveskivan med Derek & the Dominoes från 1973. Den kom också efter gruppens splittring men innehåller många fina versioner av ”Let it rain” och ”Why does love got to be so bad”.
   Sedan var Clapton borta i två år och gjorde comeback i januari 1973 med en konsert på Londons Rainbow arrangerad av vännen Pete Townshend och innehöll andra personligheter som Ronnie Wood och Steve Winwood och blev också en skiva utan nya låtar. Han har också gjort en liveskiva med sin nuvarande kompgrupp, ”E C was here”.
   Att spela in konserter har blivit allmänt populärt på 70-talet. De starkt begränsade tekniska resurserna gjorde att det inte alls var lika vanligt för tio år sedan. Till exempel gjorde Beatles aldrig någon liveskiva. Det är först nu, flera år efter splittringen, som konsertmaterialet plockas fram. ”At the Hollywood Bowl” från 1964 och 1965 och den mer än lovligt avskyvärda inspelningen från Star Club i Hamburg.
   De har också som soloartister varit sparsamma med både konserter och skivor. Wings trippelalbum ”Wings over America” är det mesta och bästa resultatet.
   Här i Sverige är det tunt med konsertinspelningar med svenska artister och de enda jag i skrivande stund kommer på är Pugh Rogefeldts ”Ett steg till”, hans charmanta turné 1974 ihop med Rainrock, Lucas och Ola Magnell och Ulf Lundell & Natures ”Natten hade varit mild och öm” från succéturnén 1976-77.
   Den senare skivan innehöll till större delen nytt material, låtar som Ulf Lundell gjort på konserter men aldrig tidigare på skiva. Det är ovanligt och förekommer nästan aldrig att liveskivor innehåller nyskrivet. Två amerikaner som gjort samma unika handling är Neil Young och Jackson Browne. ”Time fades away” och ”Running on empty” heter de båda respektive skivorna. Brownes skiva är ovanligare än så då den inte bara är inspelad på scen utan också i replokalen, bakom scen, i turnébussen och på hotellrummet.
   Bland övriga att tidernas liveskivor som rekommenderas är ”Four way street” med Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgrens ”Night after night”, Thin Lizzys ”Live and dangerous” från förra året, ”Frampton comes alive” och Roxy Musics fina ”Viva! Roxy Music”. Närmare en konsert kan man inte komma.
   Slutligen undrar man lite förstrött när två av världens mest uppskattade artister, Rod Stewart och Bruce Springsteen ska göra liveskivor. Med Stewart i friskt minne vore det en händelse och Springsteens konserter lära vara något långt utöver det vanliga.

/ Håkan

Biljett: Manfred Mann´s Earth Band 1979

MANFRED MANN'S EARTH BAND Konserthuset Stockholm 30 mars 1979

På biljetten står det "Manfred Mann" men på scen var det Manfred Mann's Earth Band som höll i den spännande underhållningen. Mann och hans band var stora favoriter på 70-talet, upplevde bandet live tre gånger och 1979 var sista gången.
   Bandet var aktuellt med det alldeles färska albumet "Angel station".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.