Tidigare blogginlägg

Rick Buckler (1955-2025)

ATT SOM RICK BUCKLER VARA MEDLEM i The Jam och hela tiden befinna sig i den mäktiga skuggan av Paul Weller gjorde ju inte att han blev speciellt känd eller berömd. Ändå har jag ett personligt konsertminne av Buckler utan att han på något sätt gjorde något speciellt.
   The Jam gjorde ju ett stort avtryck i engelsk popmusik med sin lite modsbaserade musik i slutet på 70-talet. Och första gången jag var i London, mars 1980, spelade The Jam en viss huvudroll i mitt medvetande med singeln ”Going underground”. Ingenting kunde musikaliskt symbolisera London bättre vid den tidpunkten.
   Trummisen Buckler var medlem i The Jam under åren 1972 till 1982 men utan att göra några personliga uttryck i ett band där Weller till hundra procent stod för originallåtarna. Basisten Bruce Foxton skrev någon sporadisk albumlåt men Buckler fanns aldrig bland låtskrivarna.
   Trots de kommersiella framgångarna sprack The Jam 1982 med många bittra ekon i det samarbetet. Foxton och Buckler var inte alls överens med Weller.
   Nu kommer vi till mitt eget lilla minne av Rick Buckler. Medan Foxton satsade på en solokarriär bildade Buckler ett nytt band, Time UK, tillsammans med bland annat Tom Robinson-gitarristen Danny Kustow. I januari 1984 var jag i London och upptäckte i Time Outs konsertgenomgång att Time UK skulle spela på legendariska Marquee på Wardour Street.
   Lite The Jam-influerad pop var det men bandet spelade alldeles för högljutt för att vara bra. Sångaren och frontmannen Jimmy Edwards tog strålkastarnas hela ljus och stackars Buckler försvann även där i skuggan.
   Rick Buckler avled i tisdags 17 februari 2025 efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Biljett: The Police 1979

THE POLICE 19/6 Music Palais Stockholm

Efter ett imponerande framträdande av The Police på Pink Pop-festivalen i Holland i början på juni 1979 kunde jag inte låta bli att uppleva Sting & Co på svensk mark några veckor senare på en liten klubb i Stockholm. Och blev fullständigt överkörd av en grupp med full energi, underbart samspel och en osannolikt stark repertoar.
   Tidigare samma kväll hade jag upplevt Ian Dury & the Blockheads live på Gröna Lund...

/ Håkan

18 FEBRUARI

Engelska punkbandet The Damned släppte debutalbumet ”Damned Damned Damned” 18 februari 1977.

1933
YOKO ONO föddes i Tokyo, Japan.

1944
KEVIN AYERS föddes i Herne Bay, Kent, England.

1969
ROLLING STONES spelade in låten ”You got the silver”.

1969
BOB DYLAN spelade in låten ”Girl from the north country”.

1977
THE DAMNED släppte albumet ”Damned Damned Damned”.

/ Håkan

Compilation: The London R & B Sessions

"The London R & B Sessions" (Albion, 1980)

FÖR INTE SÅ MÅNGA VECKOR SEDAN, i december förra året, skrev jag i den här serien med samlingsskivor om ett dubbelalbum med livematerial ("Hope & Anchor front row festival") inspelat på den berömda Hope & Anchor-puben på Upper Street i nordöstra London, en hemvist för framförallt 70-talets pubrockband. Den inspelningen gjordes i november och december 1977 och dagens aktuella skiva, ett enkelalbum, gjordes precis två år senare, november/december 1979.
   I övrigt har det artistiska innehållet inte mycket gemensamt, med undantag för Wilko Johnson och The Pirates, och soundmässigt rör det sig den här gången, som titeln skvallrar om, åt rhythm & blues-hållet med tyngdpunkt på det senare.
   Medan blandningen av en mängd musikstilar med huvudsakligen originallåtmaterial på den förra Hope & Anchor-samlingen är det på "The London R & B Sessions" nästan uteslutande (drygt 80%) covers av bluesklassiker skrivna av Little Walter, Elmore James, Screamin' Jay Hawkins, Bob Geddins, Rosco Gordon och Son House men också lite soulpop (Jr Walker), rock'n'roll (Chuck Berry) och rockabilly (Johnny Burnette).
   Låtarnas ursprung är övervägande amerikanskt men på scenen var det med bara ett undantag (The American Blues Legends) engelsmän och irländare som fick det att svänga.
   Med blues i på hedersplats spelar munspelet en viss huvudroll i många gruppers arrangemang under livespelningarna. Från den vilde Lew Lewis via Mike Paice (i Red Beans and Rice), Skid Marx (i The Untouchables), Mike Spenser (i The Cannibals), Paul Jones (i det alldeeles nybildade Blues Band) till Dave Tice (i The Bishops) skiner munspelen starkt.
   American Blues Legends innehöll i mina öron inte så många legendarer fast trion härstammade från Mississippi och Louisiana. Då var det engelska husbandet av mer intresse, innehöll de båda Man-medlemmarna Martin Ace och Deke Leonard tillsammans med pedal steel-fantomen B J Cole.
   Allt är inspelat av teknikern Barry Farmer, mer känd som Bazza, med skivbolaget Stiffs mobila studio China Shop.

1
Lew Lewis Reformer – You'd Better Watch Yourself
Lew Lewis Reformer – Shake And Finger Pop
The Bogey Boys – Madison Blues
Red Beans And Rice – Finger In My Eye
Wilko Johnson's Solid Senders – The Whammy
The Untouchables – I Can't Be Satisfied
The Bogey Boys – You Can't Catch Me
The Cannibals – Just For Fun

2
The Pirates – Tear It Up
Hope & Anchor House Band – Just A Little Bit
Red Beans And Rice – Pucker Up Buttercup
The American Blues Legends – Why Do Everything Happen To Me
The Little Roosters – Roostering With Intent
The Blues Band – Death Letter
The Bishops – Taste And Try
The Pirates – All In It Together

/ Håkan

Krönika: Augusti 1980

Under de här händelserika åren med mycket ny musik dök det också upp många nya intressanta skivbolag. Jag hade redan skrivit artiklar om engelska Stiff (naturligtvis!) och amerikanska Beserkley och sommaren 1980 tyckte jag att det var dags att uppmärksamma engelska F-Beat. Med profilen Jake Riviera, som några år innan hade startat just Stiff, i spetsen blev skivbolaget hemvist för bland annat Elvis Costello och Nick Lowe.
   Och det var på F-Beat som det mycket efterlängtade albumet med Rockpile skulle ges ut. I samband med min artikel recenserade jag första och enda albumet med The Attractions, Costellos kompband, som just då var aktuellt.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 1980.

FLYGANDE START MED SÄKRA KORT

SKIVBOLAGET F-BEAT, SOM DEN OFÖRLIKNELIGE engelske rockmanagern Jake Riviera startade tidigt i våras, har fått en flygande start. Med så säkra kort som Elvis Costello och Nick Lowe från scratch är det naturligtvis svårt att misslyckas och med det effektiva sökandet efter nya framgångar i artister som Clive Langer och Carlene Carter har bolaget en ljus framtid i en tid då flesta skivbolag slåss med ekonomiska problem.
...Jake Riviera är en färgstark personlighet inom den engelska rockbranschen. I mitten av 70-talet var han manager åt några grupper, bland annat Chilli Willi och Dr Feelgood, innan han 1976 slog sina påsar ihop med skivproducenten/managern Dave Robinson. Resultatet blev numera legendomspunna skivbolaget Stiff.
   Det dröjde bara ett år innan Jake Riviera, som är en orolig själ, började röra på sig och lämnade Stiff åt ödet och Dave Robinson. Han tog sina ”egna” artister Elvis Costello och Nick Lowe med sig till nystartade Radar, som också kom att bli hemvist för Bram Tchaikovsky och Yachts.
   Också här kände sig Riviera snart besvärad av det allt mer växande bolaget och situationen blev inte bättre när multinationella Warner Bros köpte in sig förra året. Riviera slog sig åter lös.
   Tillsammans med sin begränsade artistskara, nu utökad med den talangfulle gitarristen/sångaren Clive Langer, kom det att bli F-Beat. Och via allt trassel i Rivieras släptåg blev Costellos album ”Get happy”, duktigt försenat men också en naturlig inledning på Rivieras senast skivkomplex, F-Beat.
   Clive Langer är den minst kände i sammanhanget men är inblandad i många framgångsrika produktioner (Madness, Bette Bright, Yachts med mera) borde han vara bekant i rockkretsarna. Dessutom har han ett intressant förflutet i den underskattade engelska gruppen Deaf School som också givit oss redan nämnda Bette Bright och förgrundsgestalterna i Original Mirrors och Planets.
   Mellan 1976 och 1978 gjorde Deaf School två album, ”2nd honeymoon” och ”English boys/working girls”, av vilka den senare, producerad av Robert John Lange, är godkänt bra. Båda deras skivor är nu lätt åtkomliga som cut-out så det lönar sig att leta.

LANGER SKREV DEN GRUPPENS mesta material tillsammans med sångaren Steve Allen, som alltid framträdde under namnet Enrico Cadillac Jr, en starkt Bryan Ferry-influerad typ. Allen leder nu under sitt rätta namn Original Mirrors.
   Nu på sitt första album under eget namn, ”Splash” (F-Beat), gör Clive Langer med sin grupp The Boxes ovanlig rockmusik. Den är gimmickladdad och like uppsluppen som exempelvis Madness. Det är mest originallåtar men versionerna av ”It's all over now” och ”Half as nice” nästan ljusår från sina original.
   Som gitarrist är Langer märkbart tillbakadragen och koncentrerar sig mer på gruppsoundet och produktionen, där han har fått hjälp av Alan Winstanley, Paul Riley och Elvis Costello.
   Langers musik är händelserik och blir i det stora formatet, på album, en aning ansträngd och missar ofta sitt mål. Är bättre anpassad för de små, fräcka singlarna där de geniala arrangemangen kommer mer till sin rätt.
   Att Jake Riviera vill hålla det nya bolaget inom ”familjen” med en begränsad artistskara är uppenbart. Amerikanska sångerskan Carlene Carter, gift med Nick Lowe, är det senaste tillskottet. Hon har uppträtt med Rockpile, ska turnera med Clive Langers Boxes och är i dagarna aktuell med ett nytt album, ”Musical shapes”, som nämnde Lowe naturligtvis producerat.
   Det är på F-Beat som Rockpile ska göra sin hett eftertraktade gruppskiva som tidigare varit omöjliggjord av Nick Lowe och Dave Edmunds separata skivkontrakt. När Edmunds i höst sin sista Swan Song-skiva går han samtidigt över till Riviera, som länge varit hans manager och hans begränsade stall av artister.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 2012

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND Hyde Park London 14 juli 2012

Fram till 2012 hade jag upplevt Bruce Springsteen live vid 10 tidigare tillfällen och den spektakulära Hyde Park-konserten är den sista/senaste i den raden. Med närmare 80000 åskådare blev just den konserten min publikmässigt största konsertupplevelse. Inte musikaliskt men det var en oerhörd känsla att få vara med om, en konsert som dessutom blev historisk på slutet när Paul McCartney överraskande kom upp på scenen och den tidspressade arrangören valde att skruva av ljudet... En antiklimax som doftar katastrof än idag.   

/ Håkan

Compilation: The legend of Jesse James

"The legend of Jesse James" (A&M, 1980)

EFTER DEN ENGELSKE LÅTSKRIVAREN PAUL KENNERLEYS stora projekt med det amerikanska inbördeskriget som tema, "White mansions", gjorde han två år senare en liknande omfamning av USA:s historia, koncentrerad kring den legendariske revolvermannen Jesse James och hans närmaste krets. Historien utspelar sig mellan 1863 och 1882 och artister som Levon Helm (Jesse), Johnny Cash (bror Frank), Emmylou Harris (kusinen Zerelda), Charlie Daniels (Cole Younger) och Albert Lee (Jim Younger) i ledande roller.
   Ännu en gång har engelsmannen Kennerley fastnat i den amerikanska historien och skrivit texter och musik som lutar åt countrygenren, både musikaliskt och innehållsmässigt är berättelsen den här gången mer intressant. Och sångarna Levon Helm, Johnny Cash, Emmylou Harris och även Albert Lee framför sina roller med stor dignitet.
   Även denna gång är det Glyn Johns som har producerat skivan och agerat som tekniker vid inspelningarna. Gitarristen och mandolinspelaren Albert Lee spelar också en stor roll som musiker med hjälp av förre Eagles-medlemmen Bernie Leadon och slidegitarrhjälten Jesse Ed Davis.
   ”The legend of Jesse James” kan ses som en musikal med historisk bakgrund där texterna är repliker mellan rollerna där även Rodney Crowell och Rosanne Cash, som för övrigt var gifta vid det här tillfället, har mindre roller.
   Låttexterna är adderade med till synes autentisk historiebeskivning som gör Kennerleys hela koncept mycket trovärdigt och detaljerat intressant med mycket geneomarbetade arrangemang.


1
Rodney Crowell, Jody Payne, Levon Helm, Rosanne Cash – Ride Of The Redlegs 3:27
Levon Helm – Quantrill's Guerillas 0:56
Johnny Cash – Six Gun Shooting 3:42
Albert Lee – Have You Heard The News? 1:40
Emmylou Harris – Heaven Ain't Ready For You Yet 3:54
Johnny Cash – Help Him, Jesus 3:36
Charlie Daniels, Levon Helm – The Old Clay Country 3:35
Charlie Daniels – Riding With Jesse James 3:01

2
Albert Lee – Hunt Them Down 3:27
Emmylou Harris – Wish We Were Back In Missouri 4:00
Levon Helm – Northfield: The Plain 4:01
Charlie Daniels – Northfield: The Disaster 2:59
Levon Helm – High Walls 3:14
Johnny Cash, Levon Helm – The Death Of Me 3:05
Paul Kennerley – The Plot 0:50
Levon Helm – One More Shot 4:53

/ Håkan

Krönika: Juli 1980

När jag sommaren 1980 hade lyssnat på flera bra album så var det uppenbart att det var tjejer i olika sammanhang som var starka uttrycksmedel på rockmusikens utveckling.
   En rad rocktjejer dominerade märkbart på flera nya album, både som soloartister (Carolyne Mas) och i olika band som The Photos och The Motels.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/7 1980.

NU ÄR ROCKTJEJERNA PÅ FRAMMARSCH

TJEJERNA ÄR UPPENBART PÅ FRAMMARSCH INOM ROCKMUSIKEN. Jag har dokumenterat det tidigare men det finns bara fler anledningar att återkomma till det angenäma ämnet. Under de senaste veckorna har det varit skivor med tjejinslag och kvinnlig dominans som dragit åt sig den största uppmärksamheten på min grammofon.
   The Photos engelska albumdebut, ”The Photos” (Epic), amerikanska The Motels album ”Careful” (Capitol) och Carolyn Mas andra album ”Hold on” (Mercury). Skivor som visar på en otrolig bredd och att kunnandet och viljan tveklöst också finns bland flickorna.
   Photos visar på den mogenhet och musikalitet som finns i många av de nya engelska grupperna. Det är lätt att sortera in bandet under punk och new wave men de har betydligt större ambitioner att göra ett bra jobb än de tidiga punkgrupperna någonsin haft. Dessutom kan Wendy Wu, gruppens sångerska, sjunga utan att skrika.
   Med rutinerade producenten Roger Bechirian (Lene Lovich, Flamin' Groovies Undertones...) bakom rattarna har produktionen också blivit tekniskt godtagbar och det gruppen inte klarar av i varierade kompositioner blir tack vare proffsiga inspelningsförhållanden ändå spännande.
   På scen leder sångerskan Wendy Wu sina tre killar energiskt genom den huvudsakligen intensiva repertoaren. På skiva blir de lite dämpade men debutalbumet innehåller många slagkraftiga låtar som mycket väl passar som singelmaterial. Att deras senaste singel blev ”Friends” är bara en tillfällighet.
   Är man tidigt ute följer ett extra åttalåts-album, ”The blackmail tapes”, med på köpet. En tidig garageinspelning där man direkt kan jämföra då (april 1979) och nu. Från att ha varit en renodlad punkgrupp har de utvecklats mot en pop- och rockmusikalisk inriktning.
   Motels debutalbum från i höstas gick lite väl spårlöst förbi. Deras något experimentella rocklåtar hade svårt att nå fram direkt i en stressad värld kan det vara skillnaden mellan succé och fiasko. Lyssnar mer på den skivan lovar den gott.
   På ”Careful”, deras nya album, är de precis så säkra som man anade efter debuten. De har hittat sig själva och sångerskan Martha Davis har skrivit ännu bättre låtar och gruppen har skaffat sig ett mycket fint och sammansatt sound. Lite neurotiska rytmer och förutseende rockmusik.
   Amerikanska sångerskan och gitarristen Carolyn Mas gjorde förra årets bästa debutalbum. Hennes nya och efterlängtade album ”Hold on” är ännu bättre! I skrivande stund kan jag inte finna någon som kan ta ifrån henne titeln som världens ledande rocktjej.
   Med manliga jämförelser måste hon placeras strax efter fullkomliga artister som Bruce Springsteen, Graham Parker, Elvis Costello och Tom Petty.
   Carolyn Mas är ingen nydanare men hon gör, skriver, sjunger och spelar, sådan kompromisslös rockmusik utan minsta hämning som gör henne till em så unik rocktjej i en i övrigt så mansdominerad bransch.
   Hon sägs göra fantastiska livekonserter och hennes turnégäng, Big Heat, kompar henne nu också på skiva, Ett komp där gitarristen David Landau och saxofonisten Crispin McCormick Cioe är de mest framträdande. Och själv spelar Carolyn förutom gitarr också piano.
   Övervägande delen, nio av tio låtar, av skivan har hon skrivit själv och det handlar om allt från pulserande rock till finstämda ballader. Där rockmusiken är tusan så mycket roligare än den exempelvis Stones gör idag. Hennes rock är hungrigare och viljekraftigare och gör ”Hold on” till en mycket mer spännande upplevelse än ”Emotional rescue”.
   Carolyn Mas låtar är så fintskrivna, så bra arrangerade och så spännande framförda att det ska bli roligt att följa hennes enda existerande väg mot toppen och framgångarna.

/ Håkan

Biljett: U2 2001

U2 Globen Stockholm 9 juli 2001

U2 följde 2001 upp sitt senaste album "All That You Can't Leave Behind" (2000) med en världsomfattande turné, "Elevation Tour 2001". Hade inletts på våren i USA innan den nådde del 2 i Europa under sommaren. Efter två premiärkonserter i Köpenhamn blev Stockholmskonserten nummer tre på turnén.

/ Håkan

Compilation: Live in London

"Live in London Vol. 1" (Ace, 1984)

PUBEN DUBLIN CASTLE I LONDONS CAMDEN-KVARTER blev en favorit under 80-talets besök i den engelska huvudstaden. Där bjöds det nästan alltid på levande och intressant rockmusik med ofta traditionella rötter, Från 1983 och framåt besökte jag puben ett antal gånger och såg bland annat Ian Stewart Band, Balham Alligators, Dominators, Los Pistoleros, The Men They Couldn't Hang och nästan(?) Mickey Jupp.
   Första gången jag besökte Dublin Castle på Parkway i Camden, januari 1983 lockad av liveinspelning med Mickey Jupp, fick vi det tråkiga beskedet att det var utsålt så jag fick avnjuta konserten från pubdelen och fick senare närgångna rapporter av min kamrat Jan-Ola som lyckades trassla till sig en biljett i puben. Jag har beskrivit lite detaljer från kvällen här.
   Hursomhelst var det just den här kvällen, lördag 15 januari 1983, liveinspelning av Jupps konsert av vilka två låtar finns med på albumet ”Live in London”. Hans egen klassiker ”Down to the doctors” (ursprungstiteln till låten som sedan blev en mindre hit med Dr Feelgood som "Down at the doctor's" 1978) och en cover på Wilbert Harrisons ”Kansas City”.
   Mickey Jupps band den här kvällen var Ian Duck, gitarr, Tex Comer, bas, Paul >Aitkenson, trummor med Jupp på piano och sång och versionen av ”Down to the doctors” är lätt improviserad och bluesbaserad där titeln upprepas ett otal gånger. Versionen av pianodängan ”Kansas City” gör Jupp med bravur, svängig med underbart stark sång.
   Det är kanske inte någon överraskning men 67 procent av låtarna på ”Live in London” är covers och tillhör alla genren traditionell rockmusik med ingredienser som svängig cajun (Electric Bluebirds med Bobby Valentino på fiol), jumpjive (Chevalier Brothers), storbandsjazz (Diz & the Doormen) och r&b (Red Beans & Rice). Live alltid en fascination men på skiva, även liveinspelad, kommer inte energin riktigt fram.
   Alla inspelningar till den här skivan gjordes under 1983, från januari till oktober, och när jag återbesökte Dublin Castle i januari 1984 köpte jag en white label-kopia av skivan, med innehållet på ett papper (se bild vänster) som ännu inte var utgiven officiellt.
   Enligt den fullständiga titeln på albumet, med "Vol. 1", var det säkert meningen att det skulle komma fler liveinspelningar från Dublin Castle men jag har inte upptäckt någon.


Mickey Jupp Band – Down To The Doctor's 4:04
Red Beans & Rice – All Night Worker 2:37
Diz & The Doormen – Somebody's Changed The Lock 6:30
The Electric Bluebirds – Bluebird 2 Step 2:05
The Electric Bluebirds – Square Dancin' Momma 3:15
Red Beans & Rice – Shame, Shame, Shame 1:56
Red Beans & Rice – Whistlin' Joe 2:05
The Chevalier Brothers – Five Guys Named Mo 4:16
The Chevalier Brothers – Jumpin' At The Woodside 4:54
Mickey Jupp Band – Kansas City 4:26
The Electric Bluebirds – Call Me The Breeze 4:34
Diz & The Doormen – Messaround 4:40

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.