Tidigare blogginlägg

"Dahlia"

GÖRAN SAMUELSSON
Dahlia
(Fergus)

VID OLIKA TILLFÄLLEN I LIVET behöver vi alla återvända till våra rötter och den värmländske sångaren och låtskrivaren Göran Samuelsson gör det uttrycksfullt på sitt nya album ”Dahlia”. På sitt 18:e(!) album, som släpps idag 30 augusti 2024, samlade Göran ihop 20 sånger han har skrivit genom åren. Sedan gick han in i Panorama-studion på Tjörn för att ensam med gitarr naket och utlämnande tolka sina sånger på ett nytt sätt.
   Några sånger har aldrig framförts offentligt och en är helt nyskriven medan resten på skivan har figurerat i många olika sammanhang både hos Göran som soloartist och under 30 års tid på den berömda Packmopedsturnén.
   Att spela in skivan ensam var visserligen en nödlösning, ursprungsidén var att samarbeta med ett band men det projektet kraschade ekonomiskt, men ”Dahlia” visar upp ett gediget låtskrivande som fungerar i alla arrangemang. Och kanske allra mest personligt i det här avskalade formatet med bara tre akustiska gitarrer och ett munspel till hjälp.
   Göran Samuelssons sånger är en sångskatt varken mer eller mindre, i övriga Sverige alltför förbisedd. Låtmaterialet har jag till stor del hört tidigare under de senaste 15 åren men jag tröttnar aldrig på den vänliga rösten som stundtals även kan vara både kritisk och bestämd (”Vilsna själar” och ”Så brun som rostigt stål”), den poetiska finurligheten i rimmen och den ofta förekommande melodiska elegansen. Och på ”Dahlia” får jag allt presenterat i både dur och moll på ett tydligt sätt.
   Göran har påpekat att det var Neil Youngs ”Before and after”, skivan där han ensam skalar av 13 av sina kända och okända låtar, som inspirerade honom att spela in ”Dahlia” men vi ska inte ägna så mycket tid till en rak jämförelse. Förutom slutfasen på ”Nästan som en dröm” är det musikaliskt både en ocean och kulturkrock mellan Youngs rockiga horisont och Görans hemvävda viskonst. Men ibland anar jag faktiskt bluesintentioner, ”Stormar och lä”, ”Himlens gyllene limousin” och ”Paradisets port”, mitt i den värmländska poesin.
   Jag vill egentligen inte dra några paralleller men det är legendarer som Olle Adolphson och Evert Taube som ska nämnas i samma andetag som Göran Samuelsson fast det handlar om en annan tid och generation. Lyssna förslagsvis på ”Hon och han”, ”En rad av ögonblick”, ”Mandelblom och sjödoft” och ”Vildros” så förstår ni mina tankar och har samtidigt fått en vän och favorit.

/ Håkan

Krönika: Januari 1973

Förra veckan berättade jag om en krönika från 1972 som handlade om ljudfenomenet quad som aldrig fick någon spridning. I januari 1973 hade jag upptäckt att single-skivan (så stavades det då) som hade varit det ledande skivformatet sedan 60-talet, var på väg att konkurreras ut av LP-skivan (som vi kallade det på 70-talet...).
   1973 fanns det tecken på att försäljningsmässigt höll album på att ta över som populäraste skivformat. Jag vill nog påstå att jag var rätt ute i mina funderingar fast det kanske tog några år till. För att få en rejäl backlash runt 1976/77 när först pubrocken och sedan punkrocken slog till med kraft och gav singeln ny uppmärksamhet.
   En ganska uddlös text, kan jag tycka så här drygt 51 år senare...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1973.
 
SKA LP-SKIVAN HELT SLÅ UT SINGLE-SKIVAN?

KOMMER SINGLESKIVAN ATT NÅGONSIN BLI lika populär som den var från slutet av 50-talet till mitten av 60-talet? Kommer den att helt försvinna och ersättas av den alltmer omtyckta LP-skivan? Det är bara på diskoteken och på Tio i Topp som den lilla behändiga och lätthanterliga singeln ännu har någon marknad.
   Tittar på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen för i år har den helt dominerats av LP-skivor. Det skall jämföras med den sensation det var någon LP uppenbarade sig på listan i en eller högst i ett par veckor för fem år sedan. Skivproducenten har till stor del ansvar för denna utveckling. Det produceras inte så mycket singlar nu som för fem år sedan.
   Aktuella siffror från USA visar att det 1967 släpptes ut 7231 singlar medan det förra året kom ut bara 5372. LP-produktionen har under de fem åren mer eller mindre varit oförändrad. 1971 kom det 4277 LP-skivor. Det finns alltså anledning att tro att det inom några år kommer att vara en utjämning mellan singel- och LP-utgivningar.
   Vad har då alla skivbolag och artister gjort för att förhindra den förestående situationen? I stort sett ingenting. Man inriktar sig mer och mer på LP-skivor och inkasserar därför ännu mer pengar.
   Helt kommer väl singelskivan aldrig att försvinna För en ny artist eller grupp är en singel-hit en viktig del 8i lanseringen inför en fortsatt karriär. Detta fenomen är väl främst ett faktum i USA och England där konkurrensen är stenhård på singelmarknaden. En hög placering på singellistan följs i 99 fall på 100 av en högt placerad efterföljande LP, som ofta också innehåller singellåten, ibland ien förlängd version.
   Här i Sverige är situationen ofta omvänd. En hel LP spelas in och släpps och ofta får en eller ett par spår större respons än det övriga materialet. De släpps då på singel för att kunna bli en försäljningssuccé. Popmarknaden i Sverige utökas ständigt med nya musikgrupper som uteslutande skivdebuterar på LP.
   Ett sätt att få behålla singelskivan är att man i England och USA släppt så kallade ”golden oldies”. Gamla melodier med gamla grupper som en gång i tiden, helst 5-6 år tillbaka, haft en listplacering. Bara i år i England ”återuppstått” singlar som ”Deborah” med T Rex, ”A whiter shade of pale” med Procol Harum och ”The locomotion” med Little Eva.
   Den kanske allra största överraskande nyutsläppta singeln är aktuell i USA just nu. Det är Moody Blues över fem år gamla ”Nights in white satin” som befinner sig i toppen på USA-listan. Singelns popularitet har dragit med sig att LP:n ”Days of future passed” från vilken singeln är utbruten också börjat klättra och tillhör toppen på LP-listan.
   LP-skivornas alltmer konstliknande och designade skivomslag är ytterligare en punkt som singelskivan blir slagen med hjästlängder. Omslag som i en handvändning går att forma till allt från skolbänkar (Alice Cooper) till cigarraskar (Jefferson Airplane)! Detta plus de alltmer ökade tekniska kraven gör att LP-skivan är det allra bästa medium att förmedlas musik i framtiden.

/ Håkan

Biljett: Bad Company 1976

BAD COMPANY Konserthuset Stockholm 27 februari 1976

Ordet "hårdrock" figurerade i rubriken till min recension av Bad Companys Stockholms-konsert men jag sorterade aldrig in bandet i den hårda rockgenren. I samband med konserten släppte bandet sitt tredje album, "Run with the pack".

/ Håkan

Göran Samuelssons exklusiva besök i Örebro

GÖRAN SAMUELSSON
14 september 2024
Janne Rindars trädgård, Restalundsvägen 35

SÅNGAREN OCH LÅTSKRIVAREN GÖRAN SAMUELSSON lämnar inte gärna sitt kära Värmland men 14 september kommer han på ett exklusivt besök till Örebro för en konsert i Janne Rindars trädgård på Restalundsvägen 35. Det sker samtidigt som Live at Heart pågår och det känns naturligt för 2016 erhöll Göran festivalens pris Musikörat som delades ut till personer som gjort särskilda gärningar inom musik och livescen.
   Han fick priset främst för sitt otroliga engagemang i det värmländska projektet Packmopedsturnén, som var ett stadigvarande konsertarrangemang mellan 1992 och 2022 med många olika artistframträdanden, men Göran är också en rutinerad man på scen som sångare, låtskrivare och musiker i eget namn.
   Redan 1989 gav han ut sitt första album, "Lögnhalsen", och 1998 kom diktsamlingen "Under ett stolsben" och, som han själv uttrycker det, när andan faller på målar han akvarell. Till idag har det blivit 18 album och långt mer än 200 sånger och i dagarna är han aktuell med sitt senaste verk, ”Dahlia”. En samling nyskrivna och nyinspelade sånger där han är helt ensam med sin gitarr. Samma nakna, eleganta och musikaliska inramning kommer det att bli när han står i Janne Rindars trädgård.
   Det var ju som turnéadministratör för Packmopedsturnén som Göran Samuelssons namn och rykte spred sig bland en växande skara av svenska artister. Under de inledande tio åren var artistskaran lätt begränsad med bland annat Thorstein Bergman, Ola Magnell och Basse Wickman men från 2003 växte den nationella uppmärksamheten kring turnén. Då gjorde nämligen Totta Näslund entré och efter hans bortgång 2005 tog Plura över stafettpinnen fram till 2011.
   Under turnéhistoriens sista tio år gästade kända profiler som Moneybrother, Mats Ronander, Kajsa Grytt, Ebbot Lundberg, Nisse Hellberg, Louise Hoffsten och Stefan Sundström. Det är många som har passerat revy i det på moped turnerande sällskapet runt Värmland. Varje år fick Göran skaka liv i ett antal gamla mopeder, samla en brokig skara artister och sedan ge sig ut på de värmländska småvägarna.
   För artisterna var ett skönt avbrott från det traditionella turnerandet och samtidigt ett otraditionellt sätt att mötas under helt andra förhållanden än vanligt för att sedan svetsas samman både på vägarna och på scenerna. De nästan två veckor långa turnéerna, med konserter varje kväll, innebar en intensiv samvaro under en kort tid.
   2019 dokumenterades turnéåren i bokform, ”Packmopedsturnén – ingen rak och enkel resa”, där vi i både omfång och variation fick turnéhistoriens vardagliga detaljer.
   Under senare år har Göran koncentrerat sig på sitt eget kreativa artistliv med föreställningar runt om i Värmland, solo eller tillsammans med komikern och ståupp-artisten Håkan Jäder.

/ Håkan

Compilation: Blå

"Blå" (Sonet, 1992)

DET HÄR ÄR ETT ALBUM SOM GANSKA SJÄLVKLART passat in i min kategori med ”Tribute-skivor”, där ett antal artister tolkar låtar av Lars Färnlöf där huvudpersonen själv på några låtar figurerar som musiker. Men både musikaliskt, där det ganska tydligt lutar åt jazzmusik, befinner sig innehållet på den här skivan utanför min comfort zone. Och min erfarenhet av Färnlöfs låtar, som i många fall är skrivna till filmer eller tv-serier, är på den absoluta nollpunkten.
   Men nu lyssnar jag med oerhörd nyfikenhet ty hela det här projektet, som drivits av producenterna Ron Bood och Stefan Blomqvist, tar en stor och genuin omfamning av Färnlöfs låtmaterial. Hela det här projektet är nästan i nivå med Kjell Anderssons hyllningar av bland annat Evert Taube, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk.
   Skivan följs av ett stort och genomarbetat textmaterial, skrivet av författaren Sven Lindström, där hela projektet beskrivs från dag ett, eller egentligen ännu tidigare på ett Monica Zetterlund-album som aldrig slutfördes, plus biografi om Lars Färnlöf och låt-för-låt-kommentarer. En bakgrund som ger en lekman som mig välbehövlig information.
   Musikaliskt kan väl innehållet på skivan lite slarvigt beskrivas som jazzmusik men i mina öron finns där en soft tydlig melodisk ådra i Färnlöfs komponerande som här spetsas av texter skrivna av bland annat Lars Forssell (felstavat på skivomslaget), Olle Adolphson, Ted Ström, Peter LeMarc och det i sammanhanget överraskande Suzzie Tapper.
   Men allra mest är det givetvis artisterna som framför låtarna som gör skivan till en lyssningsvärd upplevelse. Med genuint stora röster som Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Lill Lindfors som höjdpunkter. Men yngre förmågor som Zemya Hamilton, Gladys (mer känd som Gladys Del Pilar) och Søs Fenger bidrar också med sköna röster. Och den i sammanhanget ganska malplacerade Harpo gör ett imponerande inhopp på den folkmusikklingande ”På dans i norr” där musiker från Väsen medverkar.
   Gladys bidrag ”Ge mig tid” har en intressant bakgrund. En låt som ursprungligen skrevs till 1974 års schlagerfestival, med titeln ”En dröm är en dröm”, och där den framfördes som en duett av Göran Fristorp och Sylvia Vrethammar. Här fick textförfattaren Keith Almgren ett uppdrag att skriva en ny mer schlageranpassad text som sedan en framtida melodischlagerartisten Gladys Del Pilar fick sjunga.
   ”Blå” har en sval lättlyssnad karaktär som när jag skrev den här texten, i somras, var som en svalkande vind som svepte in genom balkongdörren från Stortorget.


1. Instrumental: Att Angöra En Brygga 0:23
2. Monica Zetterlund: Ingenting 4:30
3. Harpo: På Dans I Norr 4:24
4. Tommy Körberg: Kärlek Ingen Ville Ha 4:47
5. Zemya Hamilton: Älskade 4:43
6. Lill Lindfors: Skynda 5:07
7. Søs Fenger: Låt Solen Kyssa Mig 4:31
8. Instrumental: Bryggpromenad 0:21
9. Suzzie Tapper: Vind För Våg 4:44
10. Tommy Körberg: Brinn! 3:50
11. Instrumental: På Puben () 0:33
12. Zemya Hamilton: Här Är Min Värld 4:49
13. Gladys: Ge Mig Tid 4:44
14. The Real Group: Att Angöra En Brygga 2:29

/ Håkan

Krönika: Mars 1972

Teknik har aldrig varit något huvudsyfte när jag har lyssnat på musik, ändå skrev jag 1972 en text om framtidens ljud på skiva. Min text från mars handlar både om grammofonskivans historia, från 1877 till 1972, och framtiden där jag berättar om den nya ljudsensationen Quadrosonic Sound som dock ännu inte hade nått Sverige. Jag ger exempel på album som mixats om till att lyssna på med fyra högtalare (quad) istället för två (stereo). Och min slutsats då var att quad skulle kunna bli vad stereo kom att bli på 60-talet.
   Jag kan nu berätta att uppfinningen inte fick någon större kommersiell spridning.
   Artikeln ger också ett tydligt exempel på att man på 70-talet pratade om LP-skivor när det handlade om det som vi i dagligt numera kallar album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1972.
 
BLIR QUAD (dubbel-stereon) 70-TALETS LJUDSUCCÉ

MYCKET HAR HÄNT MED GRAMMOFONSKIVAN sedan Edison uppfann fonografen 1877. Skivan var redan då rund, men i formen av en cylinder och materialet var tenn. Kort därefter började man använda vax istället för tenn.
   1912 övergav man i8nspelning på cylinder för den platta svarta vaxskivan. I slutet av 40-talet började de hederliga 78-varvarna gå ur tiden. 1948 introducerades i USA två helt nya hastigheter. 33 rpm (rounds per minute = varv per minut), den så kallade LP-skivan, och 45 rpm som kom att bli singelskivan.
   I slutet på 1958 kom så den första LP:n inspelad i stereofoniskt ljud till skillnad från mono som hade funnits förut. Stereoanläggningarna var länge få till antalet och även skivorna var en exklusivitet. Det kostade också lite extra att få en skiva i stereo.
   Sedan dess har utvecklingen sprungit iväg och omkring 1967 övergick de flesta fullpris-LP-skivorna till stereo. Och vid den tidpunkten började det också dyka upp singelskivor inspelade i stereo, som ett alternativ eller komplement till LP:n, vilken mer och mer började överta skivmarknaden. Det var också en liten kompensation mot de höjda skivpriserna att få sina skivor i stereo. Det har nu lett till att mer än hälften av alla singelskivor som ges ut är stereoinspelade.
   När alla (flertalet i alla fall) hade köpt sig en stereoanläggning började skivbolagen, som hela tiden strävar efter nya mål, och den tekniska industrin arbeta på något som skulle vara ännu bättre och mera eftersträvansvärt. Då började de diskutera: ”När stereo är så populärt varför inte fördubbla det och därmed tillverka större och dyrare anläggningar”.
   De uppfann dubbel-stereon eller som det heter på fackspråk: Quadrosonic Sound (av quad=fyrtal). Med en enkel förklaring betyder det alltså fyra högtalare lämpligen placerade i rummets fyra hörn för att få bästa ljudeffekten och med olika signaler från samtliga högtalare.
   För att helt utnyttja uppfinningens alla möjligheter så behövs inte bara en ny anläggning utan också specialinspelade skivor. Ännu har de inte hittat till Sverige men i USA lanseras quad (som det väl kommer att förkortas) hårt. Skivbolaget Columbia (CBS, på den här sidan Atlanten) har gått ihop med japanska Sony för att producera anläggningar och även skivor.
   Skivorna, som mest är nyutgåvor, är ommixade till Quad. Bland skivorna märks ”Pearl” med Janis Joplin och ”Bridge over troubled water” med Simon & Garfunkel. Det finns dock en nackdel: I USA kostar de specialmixade skivorna en dollar mer än vanliga stereoskivor.
   Det finns också skivor som redan vid inspelningen omvandlats till Quad. ”Imagine” med John Lennon är ett sådant exempel. Än så länge är marknaden ganska så begränsad beroende på de små, men ökande, antal anläggningar som finns i handeln.
   Att utvecklingen går framåt och att inspelningstekniken hela tiden tar upp nya idéer finns bevis för i de alltmer förekommande liveskivorna, det vill säga upptagningar av en artist eller grupp vid en konsert inför publik.
   Som ett exempel kan nämna ”The concert for Bangla Desh” som spelades in i madison Square Garden den 1 augusti förra året inför en publik på 20 000 människor. Där användes inte mindre än 44 mikrofoner på samma gång. Bäva månde den som satt vid kontrollbordet och koordinerade alla volymrattar.
   Slutligen några ord som det finns många som tror på: Vad stereo var för 60-talet kommer Quad att bli för 70-talet.

/ Håkan

Biljett: ABBA 1979

ABBA Hovet, Stockholm 20 oktober 1979

ABBA-albumet "Voulez vous", som släpptes våren 1979, följdes av en lång turné. Först till USA och sedan Europa tillsammans med sitt stora kompband med bland annat Lasse Wellander, Mats Ronander och körsångaren Tomas Ledin.

/ Håkan

Compilation: Bezerk Times

"Bezerk times" (Beserkley, 1978)

ÄVEN DET ANDRA EXEMPLET PÅ MINA COMPILATION-skivor, där jag systematiskt men även spontant undersöker skivhyllan med diverse samlingsskivor, är ett liveinspelat dubbelalbum med artister och grupper som har det amerikanska skivbolaget Beserkley gemensamt. ”Bezerk times”, som ligger framför mig, är tyskpressad och är, vad jag förstår, inte officiellt utgiven i varken USA eller England.
   Skivan ska väl i första hand vara marknadsföring av skivbolaget Beserkley, de fyra medverkande artisterna/grupperna och deras aktuella album. Fast urvalet låtar rimmar ibland illa med innehållet på förekommande album.
   Livematerialet är hämtat från de berömda Rockpalast-konserterna, i det här fallet från tvä kvällar 14 och 15 mars 1978. Med artister som symboliserar det typiska 70-talet.
   Jonathan Richman och hans Modern Lovers var den första Beserkley-artisten som lanserades 1975 på det då oberoende skivbolaget men Greg Kihn, Rubinoos, Earth Quake och Tyla Gang följde tätt i spåren och var 1978 skivbolagets största namn.
   Skivan är alltså tysk och det tidningsliknande skivomslaget formuleras enbart på det tyska språket som jag läste tre år i skolan men inte förstår något av. Allt berättas på tyska förutom en enda, ganska komisk, rubrik: ”The most fun you can have with your clothes on...”.
   Greg Kihn, som avled förra veckan, var en av pionjärartisterna på Beserkley och jag minns att jag hade honom som en liten favorit och upptäcker nu att jag faktiskt äger hela tio album med honom. På akiva uppfattade jag nog honom som en poprelaterad artist men på den stora Rockpalast-scenen framför en jättepublik är det tajt rockmusik som gäller. Avslutar sina fyra låtar med 6:40 långa ”Secret meetings” i ett märkligt ryckigt arrangemang som helt spårar ur i ett långt gitarrsolo.
   Rubinoos är/var en lustig popgrupp med sång som främsta betydelse. Två covers, av 50-talsgruppen The Eternals och instrumentalgruppen Ventures, ramar in de fem originallåtarna. Lättsam och lättviktig pop men låten ”Ronnie” är bra och tung popmusik.
   Earth Quake minns jag som en bra rockgrupp men live blir det på gränsen till helvild hårdrock och nästan på gränsen till AC/DC. I sin repertoar på fyra låtar klämmer de lite omotiverat in Giorgio Moroder-låten ”From here to eternity”.
   Sean Tylas legendariska grupp Tyla Gang är skivans klart mest intressanta bidrag som just här, bara några månader efter ”Yachtless”-release, stod på toppen av sin karriär. Det rockas hårt utan att gå över gränsen till hårdrock. Men jag tycker inspelningen är lite tam och snäll men låtarna tillhör Tylas bästa. ”The young lords”, ”Hurricane” och ”Whizz kids”, från ovannämnda album, plus klassikerna ”Fireball”, från Ducks Deluxe-repertoaren, och coverlåten ”Styrofoam”, från den berömda Stiff-singeln 1976.


Greg Kihn: Future Girl 3:23
Greg Kihn: Madison Avenue 4:32
Greg Kihn: Cold Hard Cash 2:05
Greg Kihn: Secret Meetings 6:40
Rubinoos: Rocking In The Jungle 2:25
Rubinoos: Falling In Love 2:06
Rubinoos: Hard To Get 3:07
Rubinoos: Red Light 3:34
Rubinoos: Promise Me 3:48
Rubinoos: Ronnie 2:37
Rubinoos: Walk Don't Run
Earth Quake: Street Fever 4:30
Earth Quake: Security / From Here To Eternity 7:24
Earth Quake: Trainride 7:34
Tyla Gang: The Young Lords 3:22
Tyla Gang: Styrofoam 2:05
Tyla Gang: Fireball 4:03
Tyla Gang: Hurricane / Whizz Kids 9:42

/ Håkan

Greg Kihn (1949-2024)

IBLAND ÄR DET ARTISTER AV ANSPRÅKSLÖS PRÄGEL som jag uppmärksammar i min serie ”Minns” om artister eller andra profiler som just har avlidit. Amerikanen GREG KIHN var en ganska typisk representant för den genren i rockbranschen som trots ett flitigt skivproducerande aldrig fick det breda och massiva genombrottet. En så allmänt okänd och lite lagom poprockig artist som överraskar mig när jag bläddrar fram hans album i skivhyllan, placerade mellan Bob Kerr's Whoopee Band(!) och John Kilzer, och hittar hela tio album!
   Samtliga Greg Kihn-skivor är utgivna av det amerikanska från början oberoende skivbolaget Beserkley, en intressant etikett (som jag för övrigt skrev en lång artikel/krönika om i Nerikes Allehanda i februari 1978...) med få men intressanta artister som Jonathan Richman, Earth Quake, The Rubinoos och engelska Tyla Gang.
   Jag recenserade Greg Kihns skivor regelbundet på 70-talet och jag uppfattade alltid hans album positivt. ”Förvånansvärd fräsch och nydanat” om debuten ”Greg Kihn” (1978) och ”Greg är mest till sin fördel när tempot dämpats” om tredje albumet ”Next of Kihn” (1978). Även i legendariska Larm blev han mottagen med ord som ”en lovande kompositör” och ”ren, skär och hederlig popmusik”.
   När jag nu söker i mitt minne och försöker framkalla storheten i Greg Kihns poprock kan jag inte riktigt hitta de historiskt viktiga höjdpunkterna i hans artistliv, en helt lagom framgångsrik artist som alltid balanserade snyggt mellan pop och rock.
   När jag försöker hitta något avgörande ögonblick i Greg Kihns diskografi kan jag inte undvika att sikta in mig på fjärde albumet ”With the naked eye” som jag skrev en längre recension om på Håkans Pop i september 2016. Men jag uppfattade den då som ganska ordinär och medelmåttig.
   Även nu har jag svårt att hitta styrkan i hela albumet men anledningen att jag i denna stund ännu en gång väljer ”Withe the naked eye” får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder på att Springsteen var tämligen missbeslåten med både låt och version och aldrig ville använda den mer. Men på "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och på skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med åtta låtar till på "With the naked eye" gör den dock inget exklusivt intryck.
   Ändå är namnet Greg Kihn för alltid ingraverat i mitt minne som en sympatisk och god representant för det musikaliska 70-talet. Men kanske har envisheten att ge hans album lustiga titlar som ”RocKihntRoll”, ”Kihntinued” och ”Kihnspiracy” tagit bort fokus från hans musik.
   75-årige Greg Kihn avled i tisdags 13 augusti 2024 efter komplikationer av Alzheimers.

/ Håkan

Krönika: December 1971

I den här krönikan/artikeln från december 1971 frågar jag mig om popen var bättre förr. Jag hade väl inget riktigt svar på den frågan utan hänvisar till en utveckling där enorma reklamsatsningar betyder så mycket. Jag räknar upp ett antal artister och grupper, både svenska och internationella, i artikeln och jag vill inte ge något exempel på vem eller vilka som bör kallas "nya Beatles".
   Lite allmän detaljerad pophistoria får jag också plats med.
   Jag nämner också några namn, Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, Grin (Nils Lofgrens grupp) och Paul McCartney Wings som kommande stjärnor. Och så här i efterhand, drygt 50 år senare, vill jag påstå att jag hade några rätt...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1971.
 
POPEN ÄR INTE DÖD - BARA ANNORLUNDA!
Direktörer med feta plånböcker bestämmer dagens nya artister

"GET BACK TO WHERE YOU ONCE BELONGED". Textraden är hämtad från en inte alltför gammal Beatles-låt. En uppmaning till popmusiken att ta steget tillbaka. Kanske till 1965-66, den tid som många anser vara popkulmen. Detta påstående framkallar ofta frågorna: Var popen bättre förr? Är popen död eller har den utvecklat sig?
   Om popen är död är, för en popfanatiker idag, en något onyanserad fråga. Förutsättningarna då och nu har ändrats så markant att en jämförelse mellan musikepokerna är svår att göra. En sak är emellertid klar att för en 5-6 år sedan var spellusten större än den är idag.
   Konkurrensen var hårdare och ”duellerna” utspelade sig på en lägre nivå. Nu är det oftast skivbolagsdirektörer med tjocka plånböcker som väljer vem som skall bli stor artist.
   Enorma reklamsatsningar blandas med personliga framträdanden på tv och i radio. Artistens verkliga namn ändras till något mer klatschigt som får publiken att spärra upp ögonen. Sedan sprids sprida en biografi (levnadsbeskrivning) där det mesta är ihopdiktat. Fattig barndom och andra sociala problem är slitna klyschor i sådana här sammanhang.
Artister och grupper som fått sitt genombrott och egna tv-program efter detta mönster finns det många exempel på bland de mest kända märks Monkees, Archies, Partridge Family och Bobby Sherman. Samtliga namn är amerikanska där nämnda showbusinesspolitik är mest utbredd.
   Dagens pop har dock mycket att tacka ”gårdagens” för. Det var då grunden lades och många av dagens popgestalter har sina rötter ett antal år tillbaka. Här är några namn som levt vidare på ett eller annat sätt:
   Spencer Davis Group. Hade under åren 66-67 hits som ”Keep on running”, ”I'm a man” och ”Gimme some lovin'”. Finns ej mer som grupp. Först lämnade Stevie Winwood, som bildade Traffic, gruppen 1967. Gruppen fortsatte dock något år innan den definitiva upplösningen kom.
   Ledaren Spencer Davis håller nu mest till i USA där han spelar med Peter Jameson. En annan känd duo som växt upp ur spillrorna från SDG är Hardin & York, Eddie Hardin, piano, och Pete York, trummor.
   Manfred Mann som från 1964 till 1969 hade ett otal hits som ”Do wah diddy diddy”, ”Mighty Quinn”, ”Ha ha said the clown” och så vidare. Gruppen har nyligen uppstått igen med, förutom Manfred själv, helt nya medlemmar. Av de gamla medlemmarna har samtliga varit med om att föra poptraditionen vidare. Jack Bruce, gruppens första basist, är nu ett världsnamn som solist. Klaus Voorman, Jacks efterträdare, är mycket god vän med John Lennon och George Harrison och spelar ofta med på deras skivor.
   Gruppens båda sångare under de fyra åren, Paul Jones och Mike d'Abo, är även de stora namn. Den förra främst som skådespelare och den senare som kompositör. Trummisen Mike Hugg är nu sysselsatt med attskriva melodisnuttar till tv-reklam. Gitarristen Tom McGuinness bildade förra året succégruppen McGuinnes Flint.

DET VAR NÅGRA GRUPPER VARS MEDLEMMAR vars medlemmar nått längre via sitt individuella skapande. Men det finns också band som stått på toppen genom åren med i det närmaste samma medlemmar: The Who, The Kinks, Beach Boys, Rolling Stones, The Hollies, The Moody Blues med flera.
   Vad har då hänt mede alla grupper från den svenska pop-eran? Hep Stars, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Hounds och så vidare är grupper som stod för ”svensk pop” i mitten på 60-talet. Ingen av grupperna finns längre kvar till namnet.
   Flera av medlemmarna inriktar sig mer på Svensktoppen (Ola Håkansson, Lennart Grahn, Svenne & Lotta, Benny Andersson) där de nu är etablerade namn. Men det finns även svenska svenska popmusiker som förnyat sig och fortfarande sysslar med popmusik nu när de svenska grupperna skapat en helt egen stil där också namnen skiljer dem från sina svenska föregångare . Förut skulle det vara något engelskt gruppnamn medan man idag heter Gunder Hägg, Fläsket Brinner, Gudibrallan, Samla Mammas Manna, Gläns Över Sjö Och Strand, Handgjort eller något annat helsvenskt.
   En svensk popsocietet har också bildats med en mängd kända svenska musiker som hjälper varandra på sina skivor. En lista på alla skulle bli lång men Björn J:son Lindh, Georg Wadenius och Hawkey Franzén är några namn som det rör sig kring.
   Så kallade musikaliska storfamiljer är inget nytt och det finns också exempel på samma fenomen i både USA och England där det växer upp små grupper av musiker och sångare som hjälper varandra,
   En av dessa centralfigurer i USA är pianisten Leon Russell som tillsammans med engelske sångaren Joe Cocker byggt upp en mastodont grupp som de kallar Mad Dogs & Englishmen som bland annat innehåller Chris Stainton, Jim Keltner, Jim Gordon, Rita Coolidge och Carl Radle.
   Crosby Stills Nash & Young är ett annat centralt namn som i sin vänkrets har grupper som Jefferson Airplane, Grateful Dead och sångarna John Sebastian och Cass Elliott som ofta finns med på varandras skivor.
   I England finns det så skallade sessionmusiker som dyker upp lite överallt och som inte är bundna till någon viss grupp. Exempel på dem är Alan White, trummor, Klaus Voorman, bas, Hugh McCracken, gitarr och Nicky Hopkins, piano.
   Alla vi hittills har nämnt är redan etablerade artister. Vad ska nu hända då? Vem eller vilka ska styå på toppen imorgon? Vem som blir ”nya Beatles” är en uttjatad fråga som många sysselsätter sig med att försöka svara på. Låt oss istället hoppas på något nytt.
   Det finns massor med sångare och grupper som står och knackar på dörren till berömmelsen och de stora pengarna. Här är några namn som spås en lysande framtid: engelske sångaren och kompositören Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, som redan är på god väg, Grin, amerikansk grupp, och slutligen den grupp som Paul McCartney nyligen bildat, Wings.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.